Självklart kan det vara så, men det brukar uppskattas med feedback (glada tillrop) när svar ges. Ping TS...
Din erfarenhet av ensamvandring
- Trådstartare Humlan.W
- Start datum
Självklart kan det vara så, men det brukar uppskattas med feedback (glada tillrop) när svar ges. Ping TS...
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Jag har gjort ensamturer på upp till 2 v. Det har gått som mest 5½ dygn utan att jag sett någon människa. Alla turer jag gör göres helt på egen hand. TS får gärna maila mig med frågor.
Har gjort ensamvandringar i nästan 10 år. Den längsta var från Naimakka till Tamokkdalen i Norge. Inga leder. Såg en norrman på avstånd en kväll. Den enda människa jag såg på hela veckan. Passerade Roustojaure där jag lämnade meddelande till polisen var jag var. Hade gjort upp med personalen på väderstation vilken väg jag skulle gå och när jag senast skulle vara i Tamokkdalen. Om jag inte kommit dit den dag som var bestämt, skulle de dra igång fjällräddningen. Jag var framme två dagar tidigare än sista dag. Jag parkerade bilen i Finland, åkte båt till Sverige och gick till Norge. Naimakka är en ensam gård på svenska sidan av Könkemäälven, så man får parkera i Finland och bli hämtad med båt över älven!
Jag har aldrig gått någon längre sträcka ensam, men har likväl gett mig ut några dagar i taget. Det jag har märkt är att Målet får ta mycket större plats; jag tar längre dagsmarscher och kompromissar med pauserna för att nå fram så snart jag kan. När man går flera är det ju mer en social grej och pauserna är trevliga. Vid ensamvandring blir hela grejen en utmaning som jag ska klara av, helst så snabbt och smidigt som möjligt. Mer tävling mot mig själv liksom.
Nu tror jag att det har mycket att göra med att jag bara gått ensamvandringar om 60-90 km, vilket gör att man kan pressa sig ganska hårt utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar under själva turen. Hade jag gått längre distanser hade jag nog tagit det bra mycket lugnare och antagligen njutit mer av det.
Nu tror jag att det har mycket att göra med att jag bara gått ensamvandringar om 60-90 km, vilket gör att man kan pressa sig ganska hårt utan att behöva ta konsekvenserna för sina handlingar under själva turen. Hade jag gått längre distanser hade jag nog tagit det bra mycket lugnare och antagligen njutit mer av det.
Håkan har en point, alla egna upplevelser är ju subjektiva och därmed egentligen lika diskvalificerande som dina egna. Med ensamhet händer märkliga ting efter längre tid än normala vecko, tvåveckorsvandringar.
Är man ute som enda svensk i främmande land och tjänst genomgår man olika faser, inte p g a av att man är solo utan för att man saknar kommunikationen av den tysta sorten som kräver gemensamma nämnare bl a.
Det finns många beröringspunkter, men att få subjektiva korttidsupplevelser att bli till vetenskap liknar i mina ögon den nya mattematiken, grov och suddig.
God Jul däruppe och härnere vid regnkusten!
Är man ute som enda svensk i främmande land och tjänst genomgår man olika faser, inte p g a av att man är solo utan för att man saknar kommunikationen av den tysta sorten som kräver gemensamma nämnare bl a.
Det finns många beröringspunkter, men att få subjektiva korttidsupplevelser att bli till vetenskap liknar i mina ögon den nya mattematiken, grov och suddig.
God Jul däruppe och härnere vid regnkusten!
Lite sent kanske men såhär ser jag på upplevelsen av ensamvandring!
För det första tror jag vi måste definiera skillnaden på ensam och själv. I samhället är vi livrädda för att bli "ensamma".
För mig är ensamt inte självvalt, det är också ett känslomässigt tillstånd. Den pratglada på festen kan vara den mest ensamma människan du träffat trots att personen i fråga befinner sig i ett rum med massor av människor.
Att vara själv är ju "självvalt". Dvs du väljer att befinna dig i ett tillstånd utan andra runt omkring dig. Så jag skulle inte vilja kalla det ensamvandring utan "självvandring".
Jag har gjort flera vandringar själv och de spelar ut lite olika. Jag gick padjelantaleden "själv" men jag tror inte jag pratat så mycket med människor någonsin på en vandring som då, den är ju ganska befolkad.
Jag gick också Nikkaloukta - Riksgränsen själv. Dvs parallellt/korsande Kungsleden, mycket oledat och ett parti såg jag inte en människa på 6 dagar och det gav ett par intressanta upplevelser.
Bland annat började jag "prata" med mig själv. Helt plötsligt blev scenen med Tom Hanks och "Wilson" genast mer begriplig Man började spekulera om att det måste vara såhär att vara sista personen på jorden, dvs en och annan existentiell upplevelse.
En annan upplevelse var också att naturen kom mycket närmare inpå och var nyfiket. Jag vet inte om det beror på att man är tyst eller om varelser i flock är skrämmande men djurlivet skrämdes inte utan blev nyfiket. Jag hade en havsörn gjorde mig sällskap och landade 5 meter från mig när jag lunchade i Padjelanta. Jag hade en ungräv som slog mig sällskap 2½ dagar mm. Saker som aldrig hänt när jag vandrar i grupp. För mig blev det en mycket starkare naturupplevelse.
Vad vill jag säga med detta? Jag tror "ensam"vandring beror mycket på hur vandringen spelar ut. Går du själv på led där andra människor rör sig blir du i min mening inte "ensam".
Skulle du hamna i situationen där du faktiskt inte träffar andra människor kan du hamna i intressanta tankar om dig själv och din existens, dig själv och din plats/relation i naturen . Såhär i efterhand skulle jag säga en personlig upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord men just då var den mycket tudelad, ömsom fantastisk ömsom skrämmande. Kanske är det detta som kallas lappsjuka?
Jag rekommenderar alla att prova för trivs man inte med det är det inte långt till närmsta fjällstuga. Enda nackdelen jag ser med att vandra själv är att man inte kan dela sina upplevelser med andra efteråt. Men man kan ju alltid fota mycket och sedan plåga bekantskapskretsen med upplevelserna
För det första tror jag vi måste definiera skillnaden på ensam och själv. I samhället är vi livrädda för att bli "ensamma".
För mig är ensamt inte självvalt, det är också ett känslomässigt tillstånd. Den pratglada på festen kan vara den mest ensamma människan du träffat trots att personen i fråga befinner sig i ett rum med massor av människor.
Att vara själv är ju "självvalt". Dvs du väljer att befinna dig i ett tillstånd utan andra runt omkring dig. Så jag skulle inte vilja kalla det ensamvandring utan "självvandring".
Jag har gjort flera vandringar själv och de spelar ut lite olika. Jag gick padjelantaleden "själv" men jag tror inte jag pratat så mycket med människor någonsin på en vandring som då, den är ju ganska befolkad.
Jag gick också Nikkaloukta - Riksgränsen själv. Dvs parallellt/korsande Kungsleden, mycket oledat och ett parti såg jag inte en människa på 6 dagar och det gav ett par intressanta upplevelser.
Bland annat började jag "prata" med mig själv. Helt plötsligt blev scenen med Tom Hanks och "Wilson" genast mer begriplig
Man började spekulera om att det måste vara såhär att vara sista personen på jorden, dvs en och annan existentiell upplevelse. En annan upplevelse var också att naturen kom mycket närmare inpå och var nyfiket. Jag vet inte om det beror på att man är tyst eller om varelser i flock är skrämmande men djurlivet skrämdes inte utan blev nyfiket. Jag hade en havsörn gjorde mig sällskap och landade 5 meter från mig när jag lunchade i Padjelanta. Jag hade en ungräv som slog mig sällskap 2½ dagar mm. Saker som aldrig hänt när jag vandrar i grupp. För mig blev det en mycket starkare naturupplevelse.
Vad vill jag säga med detta? Jag tror "ensam"vandring beror mycket på hur vandringen spelar ut. Går du själv på led där andra människor rör sig blir du i min mening inte "ensam".
Skulle du hamna i situationen där du faktiskt inte träffar andra människor kan du hamna i intressanta tankar om dig själv och din existens, dig själv och din plats/relation i naturen . Såhär i efterhand skulle jag säga en personlig upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord men just då var den mycket tudelad, ömsom fantastisk ömsom skrämmande. Kanske är det detta som kallas lappsjuka?
Jag rekommenderar alla att prova för trivs man inte med det är det inte långt till närmsta fjällstuga. Enda nackdelen jag ser med att vandra själv är att man inte kan dela sina upplevelser med andra efteråt. Men man kan ju alltid fota mycket och sedan plåga bekantskapskretsen med upplevelserna
Senast ändrad:
Lite sent kanske men såhär ser jag på upplevelsen av ensamvandring!
För det första tror jag vi måste definiera skillnaden på ensam och själv. I samhället är vi livrädda för att bli "ensamma".
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag rekommenderar alla att prova för trivs man inte med det är det inte långt till närmsta fjällstuga. Enda nackdelen jag ser med att vandra själv är att man inte kan dela sina upplevelser med andra efteråt. Men man kan ju alltid fota mycket och sedan plåga bekantskapskretsen med upplevelserna
Jag håller med dig i en del av vad du skriver, men jag håller inte med dig betr. din uppfattning om "ensam" och "själv".
Man vandrar själv även när man vandrar tillsammans med andra. Ingen vandrar åt dig, utan det gör du själv.
/ Bertil
Ensamvandring eller inte
Bertil har naturligtvis rätt. Ingen vandrar åt någon annan. Frågan är väl om man gillar vara vara med sig själv eller om man vill ha sällskap. Jag ser fördelar och nackdelar med båda. Går man helt ensam där det är väldigt få som brukar vandra föredrar jag att ha sällskap. I somras valde jag bort en alternativ väg då en same jag frågade sa att han aldrig gått där och att det brukade komma en eller två om året den vägen. Hade jag skadat mig allvarligt hade det blivit "problem". Sedan kan man ju få sitt medmänskliga kontaktbehov tillfredsställt genom andra vandrare som man möter eller slår följe med längre eller kortare sträckor. Jag föredrar alltid att tälta för mig själv och då slippa prata.
Vill jag ge mig ut på längre svåra turer i okänt och orösat land där jag inte förväntar mig att möta andra på flera dagar så ser jag fördelar med att dela upplevelsen med en annan.
Numera uppskattar jag nog ensamvandring mest.
Leif
Bertil har naturligtvis rätt. Ingen vandrar åt någon annan. Frågan är väl om man gillar vara vara med sig själv eller om man vill ha sällskap. Jag ser fördelar och nackdelar med båda. Går man helt ensam där det är väldigt få som brukar vandra föredrar jag att ha sällskap. I somras valde jag bort en alternativ väg då en same jag frågade sa att han aldrig gått där och att det brukade komma en eller två om året den vägen. Hade jag skadat mig allvarligt hade det blivit "problem". Sedan kan man ju få sitt medmänskliga kontaktbehov tillfredsställt genom andra vandrare som man möter eller slår följe med längre eller kortare sträckor. Jag föredrar alltid att tälta för mig själv och då slippa prata.
Vill jag ge mig ut på längre svåra turer i okänt och orösat land där jag inte förväntar mig att möta andra på flera dagar så ser jag fördelar med att dela upplevelsen med en annan.
Numera uppskattar jag nog ensamvandring mest.
Leif
Naturligtvis vandrar man mest av egen kraft. Jag såg det inte utifrån ett fysiskt perspektiv utan ett mentalt. Jag tror många drar sig för att vara ensamma/själv inte fysiskt utan mentalt och jag uppmuntrar folk att prova att vara "ensamma" på riktigt. Det är en spännande upplevelse som ger en insikt om en själv vare sig man gillar det eller inte.
Du har så rätt! Vi är ju alla olika. Själv njuter jag av ensamvandring. Men jag har en bekant som för många år sedan lånade tält av mig för att vandra ensam på Sörmlandsleden. Han avbröt efter endast två övernattningar. Han stod inte ut med att vandra ensam.
En självvald ensamhet är naturligtvis något annat än en påtvingad ensamhet.
/ Bertil
Största fördelen att vandra ensam gentemot i sällskap tkr jag är att inte behöva ta hänsyn till nån, man kan snabba sig om man vill eller ta det lugnt, ta avstickare, ändra planerna osv. Sen tycker jag inte det är så stor skillnad på att vara ute och vandra ensam eller att vara ensam när man inte är ute och vandrar... Har spenderat många månader ensam i en stuga i skogen där man som bäst träffat på nån granne (någon kilometer till närmsta) en gång i veckan och sagt hej ungefär.. Trivs med det och att då dra ut på tur själv innebär ju att just "att vara själv" inte blir någon skillnad från vardagen (skillnaden skulle isåfall vara att man träffar mer folk när man är ute och ensamvandrar än när man är hemma, hehe). Så som slutsats tror jag att folks upplevelser av ensamvandring till viss del beror på hur ens vardag ser ut, är man van vid konstant sällskap så blir det nog lite starkare upplevelse.
