Det är ungefär vad som redan praktiseras vid t ex framtagandet av detaljplaner, när det är skäligt/rimligt att söka dispens från strandskyddet. Då får själva bebyggelsen kanske helt eller delvis inkräkta på 100 m-regeln, men man säkrar framkomligheteten längs stranden. Det kan handla om "prickmark" på lämpliga delar av kvarters/fastighetsmark, och/eller specifika planföreskrifter. Eftersom det ofta är svårt att upprätthålla efterlevnaden om fastigheten sträcker sig ända till strandlinjen, väljer man helst att lägga strandzonen på allmän mark om är det fråga om ny fastighetsbildning (då har kommunen skyldigheten att sköta en också, och man kan t o m skriva in röjnings- och skötselplikten planföreskrifternaMan kan väl vara lite fantasifull och kombinera båda ... Låt folk bygga strand och älvnära, men tillåt samtidigt alla som vill att vandra och paddla där, och korsa tomten och gå iland & campa om dom vill, inom 15m från vattnet -- För alla nya byggnationer.
Jag har mer än en gång sett bra anledningar till, föreslagit och fått igenom avsteg från 100 m-regeln - här faktiskt åt bägge hållen, dvs både lokal utvidgning och lokal minskning. Hur det motiveras ur det rörliga friluftslivets synvinkel kan den intresserade se på sidan 10, men det räcker att konstatera att det var lätt att få Länsstyrelsen med på noterna, när man presenterat sakskälen.
Jag är alltså ingen principryttare, men tycker att det ska finnas en glasklar rikstäckande juridisk baseline, och på det ett transparent regelverk för hantering av rimliga avsteg - och att det är livsfarligt att lägga avstegsbesluten på kommunnivån.
