Det här kan man ju tycka en massa saker om. Och det gör nog många av oss. Själv jobbade jag från Klätterförbundets sida intensivt med Bispbergsärendet under åren 1992-1996. Det arbetet gjorde att jag faktiskt till viss del tappade respekten för politiska och andra beslut. Det framstod som så oerhört tydligt att ett beslut på ett plan kan tas på vissa grunden (känslomässiga eller andra "irrationella"), men sedan officiellt tas utifrån andra till synes förnuftiga och rationella motiv.
Hade vi förstått vilket inflytande vissa i trakten boende personer hade så hade vi kanske gett upp. Nu gick vi in i spelet och argumenterade i sakfrågan fast det antagligen - åtminstone som vi kunde tycka oss läsa mellan raderna - handlade om något annat.
Jag säger inte att inte naturskyddet är ett legitimt skäl att inrätta ett reservat. Det är det odiskutabelt, men det medför inte med automatik att reservatet ska beläggas med klätterförbud. Speciellt inte när ett av skälen till reservatsbildningen anförs vara att säkra området för det rörliga friluftslivet. För dit torde ju inte bara skogsflanörer räknas, utan även klättrare. Och vilka friluftsutövare har större glädje av ett berg än klättrare?
För det ursprungliga beslutet lutade man sig också delvis mot skrivelser från bl.a. WWF och Artdatabanken i Uppsala, båda skrivna av personer som aldrig hade varit i Bispberg och ännu mindre visste ett smack om klättring. Ändå hade de mage att skriva att det är uppenbart att klättring är en stor fara för miljön vid berget!
Nu ska jag inte göra anspråk på att minnas detaljerna i Naturcentrums utredning, men jag skriver ändå. En sådan utredning kan ju läsas som fan läser bibeln. De skrev att lavfloran påverkats negativt av klättring. Och det är ju ett riskfritt påstående. Sedan framkommer det inte i länsstyrelsens yttrande på vilket sätt påverkan sker. Om det handlar om att den lavbevuxna ytan minskar - för det gör den nog. Eller om det handlar om en minskning av antalet arter, vilket jag inte är lika säker på. Om jag inte minns helt fel så fanns i Naturcentrums utredning indikationer på att klättrarna visserligen nöter bort lav, men det är oftast vanliga arter. Samtidigt så innebär det att livsutrymme skapas för mindre vanliga arter, av framför allt de mer nötninghärdiga skorplavarna. Givet att jag inte minns fel så tycker jag det är anmärkningsvärt att sådant helt förbises.
Fundera också över hur det kommer sig att Dalarnas ornitologiska förening bekymrar sig över störningar för närboende. Kan det vara så att det förekommer lite svågerpolitik? I den förra vändan i början av 1990-talet fanns i alla fall tydliga tecken på det. Tänker t.ex. på hur det kom sig att WWF och Artdatabanken plötsligt skickade in skrivelser till länsstyrelsen utan att länsstyrelsen bett dem yttra sig. När vi pratade med lokala kontakter fick vi höra att den - såvitt vi förstod - enda markägare som stört sig på klättrarna hade en kusin eller något som var ordförande i Dalarnas botaniska sällskap.
I vilket fall står man ganska maktlös här. Naturvårdsverket har fastslagit att klättring bedrivet utan föregående rensning och med kilsäkringar är en allemansrättslig aktivitet. Ändå har de som åtnjuter allemansrätten, dvs vi, inte ett dugg att säga till om när länsstyrelser beslutar om inskränkningar i allemansrätten. De enda som verkligen har något inflytande är markägare.
Risken med maktlöshet är att den framkallar ilska. Vi kan ju bara hoppas att den ilska svenska klättrare nu rättmätigen känner inte tar sig alltför destruktiva uttryck, t.ex. i form av illegal smygklättring, att man lägger ut förgiftad mat åt fåglarna, anlägger skogsbränder för att ödelägga allt vad skyddvärd natur heter... Vad vet jag. Bättre då att bita ihop och koncentrera sig på att säkra tillträdet till de klippor där vi fortfarande får klättra.
Mer engagemang i accessarbetet, kanske?
Hade vi förstått vilket inflytande vissa i trakten boende personer hade så hade vi kanske gett upp. Nu gick vi in i spelet och argumenterade i sakfrågan fast det antagligen - åtminstone som vi kunde tycka oss läsa mellan raderna - handlade om något annat.
Jag säger inte att inte naturskyddet är ett legitimt skäl att inrätta ett reservat. Det är det odiskutabelt, men det medför inte med automatik att reservatet ska beläggas med klätterförbud. Speciellt inte när ett av skälen till reservatsbildningen anförs vara att säkra området för det rörliga friluftslivet. För dit torde ju inte bara skogsflanörer räknas, utan även klättrare. Och vilka friluftsutövare har större glädje av ett berg än klättrare?
För det ursprungliga beslutet lutade man sig också delvis mot skrivelser från bl.a. WWF och Artdatabanken i Uppsala, båda skrivna av personer som aldrig hade varit i Bispberg och ännu mindre visste ett smack om klättring. Ändå hade de mage att skriva att det är uppenbart att klättring är en stor fara för miljön vid berget!
Nu ska jag inte göra anspråk på att minnas detaljerna i Naturcentrums utredning, men jag skriver ändå. En sådan utredning kan ju läsas som fan läser bibeln. De skrev att lavfloran påverkats negativt av klättring. Och det är ju ett riskfritt påstående. Sedan framkommer det inte i länsstyrelsens yttrande på vilket sätt påverkan sker. Om det handlar om att den lavbevuxna ytan minskar - för det gör den nog. Eller om det handlar om en minskning av antalet arter, vilket jag inte är lika säker på. Om jag inte minns helt fel så fanns i Naturcentrums utredning indikationer på att klättrarna visserligen nöter bort lav, men det är oftast vanliga arter. Samtidigt så innebär det att livsutrymme skapas för mindre vanliga arter, av framför allt de mer nötninghärdiga skorplavarna. Givet att jag inte minns fel så tycker jag det är anmärkningsvärt att sådant helt förbises.
Fundera också över hur det kommer sig att Dalarnas ornitologiska förening bekymrar sig över störningar för närboende. Kan det vara så att det förekommer lite svågerpolitik? I den förra vändan i början av 1990-talet fanns i alla fall tydliga tecken på det. Tänker t.ex. på hur det kom sig att WWF och Artdatabanken plötsligt skickade in skrivelser till länsstyrelsen utan att länsstyrelsen bett dem yttra sig. När vi pratade med lokala kontakter fick vi höra att den - såvitt vi förstod - enda markägare som stört sig på klättrarna hade en kusin eller något som var ordförande i Dalarnas botaniska sällskap.
I vilket fall står man ganska maktlös här. Naturvårdsverket har fastslagit att klättring bedrivet utan föregående rensning och med kilsäkringar är en allemansrättslig aktivitet. Ändå har de som åtnjuter allemansrätten, dvs vi, inte ett dugg att säga till om när länsstyrelser beslutar om inskränkningar i allemansrätten. De enda som verkligen har något inflytande är markägare.
Risken med maktlöshet är att den framkallar ilska. Vi kan ju bara hoppas att den ilska svenska klättrare nu rättmätigen känner inte tar sig alltför destruktiva uttryck, t.ex. i form av illegal smygklättring, att man lägger ut förgiftad mat åt fåglarna, anlägger skogsbränder för att ödelägga allt vad skyddvärd natur heter... Vad vet jag. Bättre då att bita ihop och koncentrera sig på att säkra tillträdet till de klippor där vi fortfarande får klättra.
Mer engagemang i accessarbetet, kanske?
