Att lära sig av dödsolyckor på is

Det var stor skillnad på reaktionen med och utan kläder.
Tuffa grabbar.
Ja, men tror att det mesta av extrareaktionen berodde på att vi hamnade med huvudet under vattnet - som vi inte var beredda på, även om vi pratat om det och tränat på det (men pojkarna lyckades inte hamna med huvudet under ytan i vinterklädsel, skrillor o hjälm).
Vill oxå tillägga att ju mer man tränar desto kortare blir ischocken. Detta är tredje gången vi gör övningen på en månad och pojken som går i först var i 1 min o 20 s första gången innan han lugnade sig. Nu var han klar med ischocken efter ca 40 s. Man kan träna genom vanliga vinterbad. Man kan oxå göra denna övningen några ggr varje säsong. Tror d e lite som HLR - övning ger färdighet och man behöver färska upp minnet oxå.
Det är viktigt att ta bort ischocken därför att i en naturlig situation så kan isen vara tunn väldigt lång sträcka och gå sönder vid varje försök att ta sig upp - gör man detta i paniken/ischocken så är det ingen bra känsla och dessutom slösar man energi pga den dåliga syresättningen (hyperventilering). Man måste veta om att isen kan gå sönder om o om igen vid försök att ta sig upp och man ska bara fortsätta försöka tills man e på fast is. Man har ca 10-15 min på sig, det är gott om tid.
 
Så här långt kan man behöva kämpa mot isen, därför är det viktigt att vara lugn o inte vara i ischocken/panik:
 
Tack för lärorika filmer från Kogoyo postade i tråden, nu även på svenska i inlägg nr 22!
Ni bidrar till folkbildningen och skulle kunna göra någonting ännu större av det hela om ni skulle vilja.
Jag hoppas att filmerna får spridning och att människor som vistas på annat än helt säkra isar tar sig tid att öva detta. Vill man öva denna säsong är det bråttom p.g.a. vädret.

En mjukstart för den som räds kallvatten kan vara att börja med några vinterbad. Man tränar upp sig väldigt snabbt. Passa på att öva filmernas uppstigningsteknik när ni tar er upp ur isvaken.

Den som vill kan gå vidare och testa olika sorters utrustning och testa att hjälpa upp andra osv.

Vem vet, det kanske kommer fler filmer framöver?
 
Roligt att se pojkarna blöta sig, de är lyckligt lottade med föräldrar som låter de få prova på sådana saker:)

Vi fick isbada i lumpen, mycket lärorikt att få känna hur kroppen reagerar på kallt vatten.

De senaste åren har jag motionssimmat en hel del i kallvatten, brukar börja veckan efter att isen gått på sjön och upplever att is-/kallchocken blir mindre om man blöter ansiktet med kallvatten innan man kliver i.
 
Tack för lärorika filmer från Kogoyo postade i tråden, nu även på svenska i inlägg nr 22!
Ni bidrar till folkbildningen och skulle kunna göra någonting ännu större av det hela om ni skulle vilja.
Jag hoppas att filmerna får spridning och att människor som vistas på annat än helt säkra isar tar sig tid att öva detta. Vill man öva denna säsong är det bråttom p.g.a. vädret.

En mjukstart för den som räds kallvatten kan vara att börja med några vinterbad. Man tränar upp sig väldigt snabbt. Passa på att öva filmernas uppstigningsteknik när ni tar er upp ur isvaken.

Den som vill kan gå vidare och testa olika sorters utrustning och testa att hjälpa upp andra osv.

Vem vet, det kanske kommer fler filmer framöver?
Vi tackar ödmjukast. Självklart har vi gjort övningen för vår egen del - den första på spanska pga de flesta av mina bekantskaper bor på andra sidan Atlanten och talar inte svenska. Så att dela videon till dom e för skojs skull medan själva övningen är på fullt allvar. Sedan tänkte vi att folk i tropikerna inte har så stor nytta av infon i videon (de lär sig faktiskt att ta sig ur undervattensströmmar i skolan), och efter att ha fått feedback i denna tråden gjorde vi den även på svenska. Ni får givetvis dela videon hur mycket ni vill.
Vi kommer göra övningen på att utföra räddning, i vatten, av en person som inte har denna kunskap. Jag kommer att få låtsas vara den personen (brrrr). Givetvis kommer vi att spela in en instruktionsvideo på svenska. Räddning av annan person genom att själv hoppa i vattnet är inte det första eller andra man ska försöka göra - det är absolut sista utvägen när alla andra försök har misslyckats. Det finns flera detaljer att ta i beaktning och det kommer vi att beskriva i videon.
Till er som nu beslutat er för att öva själva: jag är inte proffs på detta och innehar heller inte någon utbildning. Jag har läst på väldigt mycket och tittat på flera instruktionsvideor flera ggr, både själv och med barnen. Vi hade förberett oss mentalt på detta i en vecka innan första övningen. Det viktiga, så här i efterhand, är att lita på att DU KAN ta bort ischocken och VIKTIGAST att själva momentet att ta sig upp på isen är väldigt enkel.
 
Det var stor skillnad på reaktionen med och utan kläder. (...)
Kogoyo, du är inne på att skillnaden till största delen berodde på att ni fått huvudet under vattnet, och det känns ju rimligt. Men graden av påkläddhet skilde ju också radikalt, och jag tror det vore intressant att fundera över. Hur var ni klädda under ytterplaggen? Hur väl tillstängda var era ytterplagg i benslut, ärmar, midja, hals...? Hur fort fylldes era kläder med vatten? Hur upplevde ni skillnaden i köldchock - blev den svagare, eller bara fördröjd?

Jag frågar därför att min egen erfarenhet av plurrning, både övnings- och "på riktigt", får mig att tro att sättet att klä sig spelar väldigt stor roll. Jag är verkligen motsatsen till vinterbadare. Med (tyvärr praktiskt förvärvad) insikt om hur nära jag har till farlig nedkylning var jag mentalt inställd på världens värsta köldchock - som aldrig kom. Allt gick lugnt till, jag låg i vattnet i snitt ungefär lika länge som killarna i filmerna, och var fortfarande behagligt varm när jag kom upp. Mina kläder hann ta in en del vatten, men det gick så långsamt och i så små mängder, att det inte åstadkom någon chock, och inte hann stjäla mycket av min kroppsvärme. De lager av ullkläder jag hade på kroppen "värmde" (isolerade) även i vått tillstånd, och skalplaggen hindrade avkylning med vind + avdunstning, när jag väl kommit upp. Jag kunde lugnt ta mig till ett vindskyddat ställe för att byta om.

Jag var klädd i - inifrån - ett tunt ullunderställ, ett lite tjockare ullfrottéunderställ och M90-tröja (samt buff, mössa och dubbla ullfrottéstrumpor). Tunn skaljacka + byxor ytterst. Alltså enligt samma principer som jag brukar vid kallare friluftsaktiviteter, men med lite extra omsorg om att sluta till alla öppningar i skalplaggen.

Detta är ju anekdotiska insikter, det är därför jag är intresserad av om de delas av fler. Kan så "billiga" åtgärder som sättet att klä sig öka överlevnadsmarginalerna, så vore det ju värt att lägga till i kunskapsbanken.
 
Kogoyo, du är inne på att skillnaden till största delen berodde på att ni fått huvudet under vattnet, och det känns ju rimligt. Men graden av påkläddhet skilde ju också radikalt, och jag tror det vore intressant att fundera över. Hur var ni klädda under ytterplaggen? Hur väl tillstängda var era ytterplagg i benslut, ärmar, midja, hals...? Hur fort fylldes era kläder med vatten? Hur upplevde ni skillnaden i köldchock - blev den svagare, eller bara fördröjd?

Jag frågar därför att min egen erfarenhet av plurrning, både övnings- och "på riktigt", får mig att tro att sättet att klä sig spelar väldigt stor roll. Jag är verkligen motsatsen till vinterbadare. Med (tyvärr praktiskt förvärvad) insikt om hur nära jag har till farlig nedkylning var jag mentalt inställd på världens värsta köldchock - som aldrig kom. Allt gick lugnt till, jag låg i vattnet i snitt ungefär lika länge som killarna i filmerna, och var fortfarande behagligt varm när jag kom upp. Mina kläder hann ta in en del vatten, men det gick så långsamt och i så små mängder, att det inte åstadkom någon chock, och inte hann stjäla mycket av min kroppsvärme. De lager av ullkläder jag hade på kroppen "värmde" (isolerade) även i vått tillstånd, och skalplaggen hindrade avkylning med vind + avdunstning, när jag väl kommit upp. Jag kunde lugnt ta mig till ett vindskyddat ställe för att byta om.

Jag var klädd i - inifrån - ett tunt ullunderställ, ett lite tjockare ullfrottéunderställ och M90-tröja (samt buff, mössa och dubbla ullfrottéstrumpor). Tunn skaljacka + byxor ytterst. Alltså enligt samma principer som jag brukar vid kallare friluftsaktiviteter, men med lite extra omsorg om att sluta till alla öppningar i skalplaggen.

Detta är ju anekdotiska insikter, det är därför jag är intresserad av om de delas av fler. Kan så "billiga" åtgärder som sättet att klä sig öka överlevnadsmarginalerna, så vore det ju värt att lägga till i kunskapsbanken.
I första videon (på spanska) så var vi klädda som vi normalt skulle vara vid en vanlig utflykt i skogen eller ute o leka: ullunderställ, mellanlager och ytterkläder. Hade vi varit på vinteraktivitet så skulle vi klätt oss annorlunda. Pojkarnas ytterkläder i den videon var vattentäta. Pojke nr 1 hade sina skejtskor på sig (för att inte ha för tätt) o pojke nr 2 hade vattentäta vinterkängor (jag hann inte se detta före övningen, isf hade han fått byta). Pojke nr 2 fick ingen ischock och han var knappt blöt. Men för oss med ischock så tyckte jag att det var tempskillnad innanför kläderna (i vattnet) mellan byxor och jacka. Det var varmare innanför jackan än innanför byxorna.
Känslan i första videon var att kläderna fungerade som en våtdräkt, lite, även för mig o pojke nr 1 som fick ischock, utöver att vara flytväst. Hos mig läckte det in väldigt snabbt iom jeans :-D.
Försök aldrig ta av er några plagg i vattnet. Eftersom alla kläder flyter så hjälper dom till med flytförmågan.
Känslan i senaste videon var ju katastrofal för alla :-D o d hör man tydligt, åtminstone direkt efter plurret. MEN man hör även pojke nr 1 säga typ "oj, vad snabbt det gick över". Flytförmågan i alla plagg är ju helt borta o även isolerförmåga.
Så fort vi kom upp ur vattnet så upphör känslan av kyla ganska omedelbart - men man måste va på det klara med att detta är en fantomkänsla. Kroppen fortsätter att kylas ner. I första videon sprang vi hem, ca 700 m, och även om vi fick upp känslan av tempen tillfälligt så fortsatte nedkylningen. När vi tog av oss kläderna hade pojke nr 1 haft blöta kläder på sig i -10 grader i ca 13-14 min. Vi satte oss alla i soffan i torra kläder, under täcket, o kollade på klippen o skrattade o hade kul, men vi kände kyla inifrån rätt länge. Jag kände mig kall i ca 2 h.
Vi gjorde övning nr 2 (plurr med skrillor) med en vän till mig, hon e van vinterbadare. Hon fick ingen ischock, dock hade hon ganska tajta vattentäta kläder så vattnet sipprade in långsamt men hon blev helt genomblöt. Denna dagen var det ca -6 grader men det blåste rätt ordentligt. Ytan på kläderna frös ganska snabbt och vi hade väldigt svårt att få av oss kläderna (då vi var på annan plats och hade åkt dit i bil).
 
Tack Kogoyo, slutsatsen är väl precis den jag drar av egna erfarenheter - man ska tänka på hur man klär sig, det kan göra stor skillnad.
En tanke om de snabbt stelnande ytterplaggen: mina var av typ minimalistiska 2,5 lagers regnställ, drog inte åt sig något vatten alls och blev alltså inte heller stela. De var fullt återanvändbara efter lite urskakning. Kanske något att tänka på.
Ull-lagren innanför höll sig över fryspunkten av den inneslutna kroppsvärmen. Enda omklädningsproblemet var de hopfrusna skosnörena.
 
Tack Kogoyo, slutsatsen är väl precis den jag drar av egna erfarenheter - man ska tänka på hur man klär sig, det kan göra stor skillnad.
En tanke om de snabbt stelnande ytterplaggen: mina var av typ minimalistiska 2,5 lagers regnställ, drog inte åt sig något vatten alls och blev alltså inte heller stela. De var fullt återanvändbara efter lite urskakning. Kanske något att tänka på.
Ull-lagren innanför höll sig över fryspunkten av den inneslutna kroppsvärmen. Enda omklädningsproblemet var de hopfrusna skosnörena.
Absolut gör kläder skillnad. För övningens skull så tänkte jag på troliga scenarion som barn kan befinna sig i: leka på en frusen damm i skogen med kompisarna utan vuxen, eller skridskoåkning på en större sjö utan att vara ute på långfärstur. Om jag ska ut på tur med barnen så klär vi oss annorlunda - ex skulle jag inte ha jeans på mig, eller bomullsmunkjacka. Det viktiga är väl att man inte alltid är "rätt klädd", och därför är det viktigt att känna på värsta tänkbara läget. Instruktionsvideon på svenska gjorde vi i underställ endast för att det har varit så otroligt bökigt hemma med alla genomblöta plagg som ska av o torkas. Själva utförandet av självräddningen är samma oavsett kläder.
Det finns andra sätt att ta sig upp, särskilt om det är väldigt kallt: då kan man använda fastfrysning av jackärmar på is som ankare (så länge jackan suger åt sig vatten). Och detta sätt kan man även använda för att rädda annan person - genom att ta av sig mellanlagret o använda som draglakan, exempelvis, om isen bär räddaren såpass nära den nödställde.

Ang hopfrusna skosnören så nämner jag det i ett tidigare inlägg: det första man gör, särskilt med skrillor, när man tagit sig upp är att knyta upp o lossa på skodonsnören.

Hjärnan fungerar inte helt 100 när man gått igenom isen. Vi glömde olika saker vid olika tillfällen och man märker inte att hjärnan inte funkar. Det kommer ingen varningssignal eller röst som säger till dig att "nu går hjärnan på 50%" - därför är övningen viktig, så det sitter i muskelminnet.
 
Så fort vi kom upp ur vattnet så upphör känslan av kyla ganska omedelbart - men man måste va på det klara med att detta är en fantomkänsla. Kroppen fortsätter att kylas ner. I första videon sprang vi hem, ca 700 m, och även om vi fick upp känslan av tempen tillfälligt så fortsatte nedkylningen. När vi tog av oss kläderna hade pojke nr 1 haft blöta kläder på sig i -10 grader i ca 13-14 min. Vi satte oss alla i soffan i torra kläder, under täcket, o kollade på klippen o skrattade o hade kul, men vi kände kyla inifrån rätt länge. Jag kände mig kall i ca 2 h.
Vi gjorde övning nr 2 (plurr med skrillor) med en vän till mig, hon e van vinterbadare. Hon fick ingen ischock, dock hade hon ganska tajta vattentäta kläder så vattnet sipprade in långsamt men hon blev helt genomblöt. Denna dagen var det ca -6 grader men det blåste rätt ordentligt. Ytan på kläderna frös ganska snabbt och vi hade väldigt svårt att få av oss kläderna (då vi var på annan plats och hade åkt dit i bil).
Jag har liknande erfarenhet. Efter vinterbadet i lumpen skulle vi springa oss varma. Det blev ett jäkla springande för mig.... Framför allt tårna var svåra att få cirkulation i och gjorde extremt ont under en ganska lång tid, jag började bli desperat på slutet. Känslan infann sig också att "nu orkar jag snart inte springa längre eller göra fler armhävningar, och hur ska jag då bli varm?"
Vid hypotermi slutar musklerna att fungera. Hjärnan säger åt benen att springa, men de lyder inte. Vid svår nedkylning så är det alltså svårare att arbeta upp en temperatur igen.

En familjemedlem gick runt med sin kanot på öppet hav i typ november månad för några år sedan. Hon var i vattnet ganska länge och fick simma till närmsta ö medans följet paddlade i förväg och tog emot henne. Det blev en kraftfull insikt i att man behöver ha mer/varmare ombyte än de kläder man hade på sig innan man blev blöt eftersom det är svårt att få upp värmen efter nedkylning.

Jag avslutar med ett citat: "För vinterturer måste man ha tillräckligt bra fysik för att orka hålla sig varm".
Kläder och materiel är alltså sekundärt. Inte applicerbart i alla situationer, men värt att betänka.
 
Det jag undrar är; varför har ingen kommit på att använda isyxa/or när man är ute på isen? Borde ju vara mycket bättre än isdubbar att dra sej upp ur vaken med.
 

Liknande trådar

Logga in

Tips!