Nej, Niklas, du har läst mitt inlägg dåligt och inte fattat min poäng. Att storskaligt skogsbruk (liksom mycken annan mänsklig verksamhet) medför problem som måste åtgärdas betyder inte att jag är emot allt skogsbruk som sådant. Det har jag inte skrivit, även om du vill tro att det står där. Det jag är ute efter är en del av Lindgrens befängda slutsatser. (Dessutom är det inte "mina" kungsörnar utan Statens vilt, vilket du som markägare antagligen känner till.)
Låt oss då ta en annan fågel, en som Lindgren faktiskt nämner i sin artikel: den vitryggiga hackspetten. Han skriver: "Man kan se mindre allvarligt på nationellt utdöende om arten finns i livskraftiga populationer i andra länder (vitryggig hackspett är nog ett exempel)."
I Sverige häckar drygt 250 fågelarter. Under min livstid har 8 arter förklarats som nationellt utdöda. Det ger en procentsiffra på över 3 %. Visserligen har en av dessa arter återinplanterats (nämligen vit stork) men den svenska populationen av stork försvann för alltid. En annan av de 8 arterna var för övrigt mellanspett, liksom den vitryggiga spetten en skogsfågel med mycket specifika krav på sin livsmiljö. Sådana miljöer har blivit alltmer sällsynta. De får inte plats i stora monokulturer där träd inte hinner genomleva hela sin livscykel och där sumpskogar försvinner.
Men Lindgren anser det "nog" inte var någon större förlust att förlora vitryggen. För det ser dåligt ut, det inser han. Vi har - trots utsättningar - nu bara omkring 2 häckningar per år, och det håller inte. Men problemet behöver inte vara vårt, anser han. Andra länder ska ta hand om sina spettar istället, så slipper vi. En sådan inställning är ju häpnadsväckande oansvarig. Dessutom ett självbedrägeri, för hur kan vi lita på att andra länder tar sitt ansvar?
/Hans
Ett argument som funkar på en biologisk analfabet. 
