det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, inte tyngden eller höjden eller farten i sig.
En liten spontan korrigering:
det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, samt vikten, höjden och därmed farten
det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, inte tyngden eller höjden eller farten i sig.
En liten spontan korrigering:
det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, samt vikten, höjden och därmed farten
alltså att ha koll på energi respektive kraft.
...
med det i bakhuvudet, så känns det för mig som om värdet av ideal jämviktning mellan ankarpunkterna - för det allra mesta - är betydligt mindre än värdet av att undvika chockbelastning av någon av dem,
sliding-x eller inte.
Grejen är ju att ett statiskt fall (i teorin) på 90cm kan vara tillräckligt för att kapa karbiner och annan utrustning, för att inte tala om dig själv. Ett exempel på detta är ju Göran Kropps olycka. Faller på första säkringen som rippar, och förmodligen äter upp den lilla dynamiken som finns kvar i det slitna repet, och på nästa säkring knäcks karbinen (som det nog inte var något fel på).Hela det där långa utlägget om hur chockbelastning fungerar förstod jag inte. Om nu alla faktorer som bromsar upp ett fall är förbrukade, och en säkring rippar, blir det inte ett väldigt lite fall i den säkring som är kvar då? Alltså ett uppbromsat fall som helt plötsligt blir 90 cm längre?
Eftersom det är fall-energi och inbromsning vi pratar om, så skulle jag i min tur korrigera det till att det inte är tiden utan (broms)sträckan som är avgörande.En liten spontan korrigering:
det är tiden som är avgörande för hur stora krafterna blir, samt vikten, höjden och därmed farten
Nä, inte om det är ett replag vi pratar om...Tja, om det är en ensam nolla - men det är det ju aldrig./.../
Setupen var väl sliding-X i 120-slinga, där det adderades 20 cm rep?20cm rep, 90cm fall => fallfaktor 4,5. Klart obra.