Hur startade erat intresse för friluftsliv?

Har alltrid gillat att vara ute i naturen. När jag var liten grabb gick jag med i scouterna sen var det kojbygge i skogen som gällde. Korvgrillning, byggde vindskydd osv. Även mycket fiske (även trolling) och båtliv.

Var mycket i Fryken, Vänern och Klarälven och på en obebodd ö där. 2001 gick jag min första fjällvandring och blev fast direkt. Blir harmonisk i kropp och själ av det.
Helt klart den underbaraste känslan som finns.

Köpte sen "riktigt" ett tält och försöker åka till fjällen varje sommar. Nu har jag en liten familj också och min son på två år följer givetvis med fast på bärstolen så det blir så klart lugnare tempo och kortare sträckor. Försöker även vara ute en del i närområdet men tyvärr blir det inte så ofta som man skulle önska.

serenade sa:

och min son på två år följer givetvis med fast på bärstolen så det blir så klart lugnare tempo och kortare sträckor.

Klicka för att se resterande...

- Tänk om vad din son ska skriva sedan i den tråden, det blir intressant att läsa också ;-)

Elin-d sa:

Joanna - anledningen till att jag valde ordet friluftsliv, var för att jag inte fann något bättre ord som samlade aktiviteter som vandring, paddling, bergsklättring, fiske, jakt, cykling m.m. Blev dessutom lite långt att få in det i rubriken.. =)
(...)
Jag älskar naturen, i alla dess former (av de jag hitills upplevt). Så jag är nog en av de som gör det villkorslöst och ospecifikt - oavsett om det är berg, hav, skog, insjö, savann eller öken. Men jag föredrar skogen, både att planlöst vandra omkring och slå upp ett tält där jag får lust, eller mer strukturerat med fokus på själva vandringen/ skidåkandet/ paddlandet.
Å oftast när jag är ute så vill jag träffa så lite folk som möjligt, även om ett möte då och då kan vara riktigt stimulerande och trevligt.

Klicka för att se resterande...

Din fråga tyckte jag var både tydligt formulerad och intressant. Viss blir man präglad av sina tidiga erfarenheter även i detta avseende. Det jag skrev var ingen kritik, frågan fick mig bara att fundera över våra olikheter och ev. kulturskillnader.

När jag växte upp hade jag inte alls samma självklara närhet till "naturen", som jag sedan mötte i Sverige - den varken fanns inom fysiskt räckhåll eller i människornas sinnen. Staden var idealet. Det fanns inga ärvda sommarstugor eller farmor på landet - släktleden var uppbrutna av krig och stora folkomflyttningar. "Skogen" var nerhuggen eller full av granatsplitter och en och annan odetonerad mina. En picknickfilt i förortsdungen var det närmsta "friluftsliv" jag kom - dit åkte man för att umgås med vänner, inte för att vara ensam eller - gud bevare - vandra. En ryggsäck väckte oftare associationer till krig och flykt, än till sökandet efter nirvana.
Att åka på semester till havet eller upp i bergen var "fint", men mest ett tecken på normalitet och ökande välstånd.

Nej, det finns helt andra ingångar till att jag ändå blivit... ja, vad man nu skall kalla det.
Den ena var att jag som trettonåring råkade hamna i rätt höga berg och omedelbart insåg, att jag gillade att ha mycket luft under fötterna . Jag återvände varje sommar, klättrade, blev vän med en vallhund, fick jobb som vallkulla, lärde mig sova och laga mat utomhus, och visst var bergen vackra så man hisnade, men jag brydde mig faktiskt inte om namnen på alla blommorna.

Den andra ingången var att jag, av allmän nyfikenhet och äventyrslust, började lifta året därpå, och upptäckte att jag gillade det också (en förstående mamma var ju förutsättningen ). Liftandet blev allt längre i tid och rum, jag älskade ensamheten och friheten i att inte ha mer hem än vad man bar med sig på ryggen, men det handlade inte heller specifikt om "naturupplevelser".

Det var nog först i Sverige, som jag fick ihop alla delarna. Gissa vilken lycka för en långlufsare, bergsfreak och ensamhetssökare att fritt få röra sig bäst man vill i "orörd" (nåja) fjällnatur!
Jag har aldrig sett mina föräldrar med en ryggsäck eller ens på en cykel, men mina egna barn har varit igenom hela "köret" från Mulle till TVM. Men jag är fortfarande dålig på växtnamn .

Tror

att intresset har funnits i familjen ända sedan 1920-talet när min farfar och farmor vandrade, fiskade, cyklade i bland annat Tornedalen och Lapplandsfjällen.

http://runeberg.org/stf/1926/0299.html
http://runeberg.org/stf/1928/0284.html

Mina föräldrar möttes på en Sarektur med STF i mitten på 50-talet och kanadensarpaddling (i en Gedda Macfie från sluten av 40 talet som fortfarande finns i familjen) var en del av min uppväxt liksom stugan i Grövelsjön som min farfar lät bygga 1941.

Har haft ett stort intresse för långfärdsskridsko sedan jag fick mitt förta par Gillbergare vid 10 års ålder. Åkte bland annat till skolan i mellanstadiet och även under gymnasieåren.

Seglade med min bror i 20-årsåldern och fastnade för kajakpaddling 1984.

Historien går lite igen i och med att jag träffade min fru på en kajakpaddling.

Thure

med risk för trådurspårning:
mitt lilla samhälle har väl ca 1km som mest till skog och vatten,ändå finns många som inte är helt bekväma ute i naturen,eller ens har nåt större intresse av att vara i skogen,eller på fjället (undantaget skoteråkning,hur frilufs det är kan i många fall diskuteras).
Livet på planeten går ju alltmer mot att vilja bo trångt och mycket nära varandrai städer.
Samtidigt retar många sej på att dela vägbanor,balkongluft,ljud,ha andras husdjur inpå sej.
Så samtidgt som stadsliv lockar,är kanske vår inställning ännu väldigt präglad sen generationer att ha egen täppa,stora ytor att vistas på utan att "störas" av andra.
I början av 1900-talet bodde ju betydligt fler på landsbygden.
I min landsända känner vi ju absolut inte av att landets befolkning växer,tvärtom.
För mej är ju "frilufts" naturligt,livsnödvändigt och dagligen "utövat".Liksom det var när jag växte upp,farföräldragenerationen reflekterade säkert aldrig över om de "utövade" friluftsliv,de levde.

Jag delar nog lite av Joannas syn på begreppet "friluftsliv". För mig känns det ganska vagt och det finns komponenter i det som jag inte är så intresserad av och andra delar som ligger mig väldigt nära..

Jag kommer iaf från en tornedalssläkt. Mina farföräldrar hade skog och mark i Tornedalen där jag vistades en del under det tidiga 70-talet och min far och farbröder har jobbat mycket i skogen och ägnat sig åt jakt och fiske. Min far blev officer och drog med oss ut mycket, en annan farbror arbetade hela sitt liv åt skogsvårdsstyrelsen i Haparanda kommun och jagade och fiskade mycket. När jag var barn skaffade vi ett torp en bit utanför Boden där vi tillbringade tiden från vår till höst. Det fanns varken el eller vatten så man fick värma vatten för att tvätta sig och diska och vi hade (har) en vedbastu vid sjön. Jag lekte mycket ute i skogen då och fiskade en hel del.

Vintertid tillbringade vi ofta sport- och påskloven i fjällen, mycket i Arjeplogsfjällen med pimpelfiske och kortare turer men senare även mer fokuserat på utförsåkning i Riksgränsen, Björkliden, Hemavan, Åre, Storlien m.fl. När jag var 6-7 år träffade jag lappmarksdoktorn Einar Wallqvist som förevisade Silvermuséet privat för vår familj. Det var otroligt fascinerande och han var duktig och villig att berätta om en annan tid med en annan syn på strapatser.

När jag var 4-5 började jag åka utför på allvar. Det kom att bli mitt absolut största intresse under många år och är det alltjämt. Det kulminerade när jag som 18-åring vann Svenska Cupen i puckelpist och åkte i juniorlandslaget. Fortfarande är det ett väldigt stort intresse och jag åker mycket men fokus har blivit mer offpist och randonnée.

Fjällintresset har alltid funnits hos mig, jag var ju med redan som bebis så det har fallit sig naturligt. 1980 besökte vi Sven Hörnell i hans bostad i Riksgränsen och jag blev väldigt fascinerad över hans Hasselbladskameror, hans bilder och berättelser om fjällflyg och fotografi. Hans bok Mitt Lappland kom att göra stort intryck på mig och jag fascinerades av bilder från Jägarskolans fjällmarscher vilket gjorde att jag sökte mig dit när det var dags för värnplikten. Ett år på jägarskolan i Kiruna var spännande och lärorikt och kom att fördjupa mitt intresse ytterligare. Det var också då jag sålde min första bild; omslagsbilden till tidsskriften Lapplands jägare 90/91.

Direkt efter lumpen började jag med lite klippklättring och höll på med det rätt aktivt under något år, vandrade i Nepal men började sedan plugga och några år följde med lite färre turer. Från slutet av 90-talet har jag kommit igång igen och har sedan runt 2001 varit fokuserad på ett fotoprojekt i Norrbottensfjällen. Förutom det så åker jag som sagt mycket utför och försöker hinna med någon alptur då och då. Det blir även en del flugfiske då och då och vi är ett gäng som försöker hinna med lite fjällfiske emellanåt.

Det är väl i stora drag min "historia".

brigas sa:

med risk för trådurspårning:

Klicka för att se resterande...

Eventuella trådurspåringar är det inga fel på, är intresserad av alla reflektioner som har att göra med varför och vad det är som gör att vi dras ut mot såna där uteaktiviteter.. =)
Så länge tjafs och negativitet håller sig ifrån denna tråd så är jag glad över alla intressanta svar.

Jag håller med om att ju fler människor som samlas på samma yta och bor "på" varandra, ju fler kommer nog känna behov av att komma ut och bara ha det lungt, tyst och stilla. Att få andas frisk luft.

Elin-d sa:

Så länge tjafs och negativitet håller sig ifrån denna tråd så är jag glad över alla intressanta svar.
.

Klicka för att se resterande...

- Nu har det börjat tråkigt att läsa den tråden Det utgår precis respektlöshet och negativitet från detta svar.

goldy_a sa:

- Nu har det börjat tråkigt att läsa den tråden Det utgår precis respektlöshet och negativitet från detta svar.

Klicka för att se resterande...

Ok, om det tolkades som det så ber jag om ursäkt.

Mitt friluftsintresse startade på utsidan.
Komiskt och till stor del sant.

Jag har min salige morfar att tacka för mitt naturintresse.
Förvisso var jag mycket i naturen med mina föräldrar och syskon när jag var liten, det skidades i Gröverlsjöfjällen, plockades svamp och grillades i Ängårdsbergen i Göteborg, men det var morfar som riktigt skapade ett grundmurat naturintresse.
Med honom fick jag de första längre tälturerna i skogen, fiskeäventyr på sommaren och isfiske på vintern. Jag hade verkligen hoppats att få återgälda hans gåva genom att ta med honom ut i naturen på ålderns höst när inte han orkade på helt egen hand, tyvärr gick han plötsligt bort i cancer och jag han varken återgälda min 'skuld' eller tacka honom fullt ut för den fantastiska gåva han givit mig.

Men livet går vidare, fiske, jakt och vandring är fantastiskt!