Opera i Himalaya

Helt otroligt. Här befann jag mig i Himalaya vid floden Trishuli och lyssnade till Raina, Masahiro och Teresa som sjöng opera. Jag njöt verkligen av livet och på något sätt så kändes det helt rätt. Brasan värmde och himlen var stjärnklar. Vi var ett väl sammansvetsat gäng efter bara två dagar och det fanns sämre sätt att spendera en helt vanlig tisdagskväll.

Det började med att jag knackade på dörren hos Moder Theresa i utkanten av Calcutta. Om hon var hemma så hade jag bestämt mig för att erbjuda mina tjänster i ett par veckor, om hon inte var hemma så skulle jag åka till Nepal. Dörren öppnades av en nunna som vänligt förklarade att Moder Theresa var på resa i Östeuropa, men om vi ville kunde vi få komma in och titta oss omkring. Dagen efter åkte jag till Nepal, ett för mig totalt okänt land ända tills för 18 timmar sedan. Mark från Australien berättade om det och jag blev genast nyfiken, han bytte sin Nepalbok mot min Indienguide.

Kathmandu lever verkligen upp till sitt rykte som hippieparadis. På 60-talet så fanns de ¨tre k:na¨ som alla sökare besökte på sin resa österut - Kabul i Afghanistan, Kuta beach i Bali och Kathmandu i Nepal. Jag bor på Freak Street och får se västerländska tiggare på gatorna och enorma hemmagjorda vattenpipor på hotellrummen. Överallt finns lappar om meditationskurser och batikkläderna står - att döma av alla turisterna - för 90 procent av försäljningen. Hippiestämningen överskuggas endast av äventyrsturismen i form av trekking.

Turistkvarteren består av lika delar souvenirbutiker, resebyråer och vandrarhem. Resebyråerna saluför nästan uteslutande trekkingturer. Den mest populära formen är tea-house trekking. Avstånden mellan stugorna där man övernattar och dricker te är alltid en lagom dagsetapp så man behöver varken spritkök eller tält. Alla resenärer jag stötte på hade gjort eller bokat en tur. Kathmandu var omgivet av Himalayas berg och det var oerhört vackert, men det blev för mycket massproduktion av det hela för att passa min smak. Jag lyckades hitta en man som sålde en tur som bestod av forsränning ner till Chitwan National Park där äventyret fortsatte med elefantsafari. Perfekt!


Jag hade bokstavligen talat köpt den här turen av en kille på gatan, så jag stod med viss oro och väntade på den utlovade jeepen tidigt på morgonen. Om han nu inte skulle komma så hade nog inte en reklamationsblankett fungerat, men visst kom han. Vi for iväg, packade utrustning och gav oss iväg mot Trishuli. Hela dagen tillbringades med att undvika att slukas av de vita virvlarna och inte trilla av flotten. För mig var detta rena Niagarafallen och ett väldigt äventyr. Vi blev iskalla av vattnet men varma i kläderna av försöken att lyda guidens kommando: vänster, vänster, framåt, stopp! Till lunch fick vi bröd, smör, ost, salami, tonfisk, bönor, sallad, saft och småkakor - mycket enkelt men sagolikt gott efter en dags hårt arbete. Mat smakar alltid bäst i efter hårt jobb i naturen.

På kvällen slog vi upp läger på flodbädden och satt och drack te framför brasan. Vi skvallrade om andra resenärer och utbytte livserfarenheter. När jag reser är det alltid människorna som i en eller annan form står för de mest minnesvärda stunderna. Det är när man får kontakt med lokalbefolkningen som man verkligen upplever ett land. Lättast är det förstås att få kontakt med andra resenärer. Sitter man ute i djungeln i en glömd hörna av Asien tillsammans med en annan resenär så har man en hel del gemensamt bara i faktumet att man är där. På denna tur var vi åtta stycken gäster och en guide - fyra japaner, en kines två australiensare och jag. Raina från Australien hade tidigare försörjt sig som krokodiljägare och senare som telefonreparatör, men jobbade nu som självlärd operasångare i Sydney! Teresa var också operasångerska och kände Raina från jobbet. När detta kom fram så erkände en av japanerna att även han var operasångare. Två av de andra japanerna berättade om sina olika fynd på flickmarknaden i Pokhara, det gillade jag inte. Fast ännu har jag inte mött någon japan som inte har varit synnerligen sympatisk och trevlig. Middagen var ljuvlig trots att den bara bestod av pasta och tälten var bekväma - en presenning som spändes upp på bara sanden. Tillbringade småtimmarna med att äta karameller och läsa Jack Kerouac i ficklampans sken, jag sov mycket gott.

Nästa dag bjöd på lite tuffare motstånd men den gedigna pannkaksfrukosten bidrog nog till att vi klarade av det galant. Detta var verkligen en härlig tripp, trots att guiden hade noll koll och hela tiden hittade på extratillägg och försökte kräva oss på mer pengar. Vi gled fram i vackra dalgångar och jag fick känslan av att vara ett med naturen. Mellan virvlarna och fallen dök det upp många existentiella funderingar om hur människan egentligen borde leva. Kontrasterna är stora mellan att resa omkring på exotiska platser och bara göra vad som faller en in och ett produktivt liv i västvärlden med plikter, räkningar och krav. Det krävs ju förstås ett produktivt liv för att kunna ha råd med en längre utlandsvistelse, men jag hade träffat många som rest omkring flera år, levt billigt med folket och jobbat när det behövts, som vägrat finna sig i en tillvaro med pendling, karriär och förväntningar. Jag är dock säker på att människan inte är menad att fösas ihop i asfalterade storstäder och bo i hus av betong. Det är i naturen man blir harmonisk och levande - när man anstränger kroppen och måste koncentrera sig på sin uppgift.

På kvällen tändes en brasa och vi värmde oss åter med te. Raina, Teresa och den japanske killen - Mr Masahiro Kochi - beslöt sig för att för att stämma upp i sång. Vi fick välja och det blev Beethovens nionde symfoni, andra satsen - Ode till glädjen och Guiseppe Verdis La Traviata. Sedan gick turen laget runt, vi skulle sjunga en traditionell sång från vårt hemland. När det var min tur så sjöng jag I hennes sovrum av Joakim Thåström. Att jag inte kunde texten spelade mindre roll - alla sjöng med i refrängen ändå. Sedan blev det lite dans också. Två av japanerna blev sugna på kyckling och började klättra upp ur dalgången. När de en timme senare kom tillbaks med en livs levande kyckling tyckte jag att de hade gjort ett dåligt köp - den går ju inte att äta. Men de nackade, plockade och grillade den - något liknande hade jag aldrig sett! Under en nattlig promenad kom jag i samspråk men några bergsbor på väg till närmsta by. Vi hade sett ovanligt många nepaleser som verkade vara ute och vandra och skälet till det var att det var val. En del vandrade i flera dagar för att rösta och jag fick senare reda på att UNCP - United Nepal Communist Party - vann och bildade Nepals första kommunistiska regering. Den japanska operasångaren Masahiro träffade jag igen ett par månader senare i Thailand och det blev ett kärt återseende.

Vi skulle egentligen åkt med buss mot parken denna dag, men på grund av valet så var all trafik inställd. Då passade guiden på att kräva oss alla på mer pengar, eftersom vi sov i tält en natt till. Nästa dag lyckades han dock ordna med en lastbil som kunde köra mig till nationalparken. Jag tog adjö av de andra och fick åka på flaket. Man blir aldrig för gammal för att tycka det är hur spännande som helst att åka utan bilbälte ovanpå surrade presenningar och tunnor med vinden i håret. Väl framme i parken hann jag knappt äta lunch förrän det var dags att hoppa upp på en elefant och spana efter den utrotningshotade pansarnoshörningen. Jag hade nog tur som fick se den, fyra stycken faktiskt. Man var väldigt glad att man satt säkert uppe på en elefant för de såg nämligen väldigt tuffa ut.


Morgonen efter var det dags för en tre och en halv timmars djungeltur, innan frukost. Det var magiskt att gå omkring i djungeln när solen gick upp och vi såg rådjur, apor, påfåglar och blodiglar. De sistnämnda följde med oss tillbaks till lägret som fripassagerare på våra ben. Nästa aktivitet var att besöka en alldeles äkta by. Guiden var full men barnen i byn var lekfulla och nyfikna. På kvällen serverades brödsoppa som jag återsåg vid midnatt genom att stoppa fingrarna i halsen, fyra gånger.

Ett par timmar senare var det dags för ännu en alldeles för tidig tur. Denna gång bar det av mot de 20 000 sjöarna för att leta efter fåglar och krokodiler. Krokodiler såg vi endast tre, men de hundratals fåglarna var färgglada och sjöng friskt. Fast de flesta fåglarna fick vi spana efter med kikarna och krokodilerna kunde ha varit ett par gamla träbitar. Nästa aktivitet var att besöka ett elefantuppfödningscenter. Babyelefanterna var stora som bilar, eller snarare minibussar. De var lekfulla, vilket innebar att man trillade när de busade med en. När skymningen föll så ryktades det att där var sång och dans på gång i en av grannbyarna. Byborna stod i en ring och spelade medan flickorna sjöng. I mitten så framförde de unga männen en krigsdans, fullmånen sken och stämningen var på topp. Det enda som saknades var David Attenboroughs fascinerande berättarröst och ett filmteam.

När det var dags att lägga sig så skulle jag egentligen ha följt med på en nattlig noshörningspromenad! Som tur var så hade jag feber och magont att skylla på, för jag var nog lite rädd att möta en noshörning till fots - mitt i natten dessutom. Jag stannade istället i lägret och kom i samspråk med en kille från Tyskland. Han berättade om sina eskapader i de indiska byaarna där mödrar hade erbjudit honom att hyra deras döttrar över natten för mindra amorösa aktiviteter, tyvärr berättade han också att han accepterade. Dessutom åt han Snickers, jakost och drack Coca Cola som han köpt för ungefär en halv månadslön i en kiosk utanför området. Jag tycker inte att man skall visa hur rik man är eller hur bra man har det när man vistas i fattiga områden, det förstår de nog ändå. Att sitta och äta dyrt framför ögonen på människor som knappt har råd till kläder kan inte vara rätt. De brukar fråga vad man gör och då berättar jag att jag är ute och reser. Men vad gör du - frågar de igen. Att bara vara ute och resa månader i sträck utan att jobba är inget som existerar hos dem. Hos vissa existerar inte ens en hel dag utan arbete.

Man borde istället försöka pröva på deras liv och kultur så gott det går. Några veckor senare träffar jag två amerikanska biståndsarbetare i Bangladeshs huvudstad. Det var på nationalmuseet jag fick syn på dem och då jag ännu inte efter en vecka i Bangladesh hade sett några andra västerlänningar, så gick jag genast fram till dem. De bodde på Hotel Sheraton och hade endast varit utanför hotellkomplexet två gånger på två månader, den andra gången var för att äta pizza. De blev hämtade på morgonen och avlämnade på eftermiddagen i denna ministad med pool, restauranger och shoppingcenter. Det finns kanske ett mellanting mellan att bo på Sheraton och i kåkstäderna som de flesta Dhakabor gör. Att arbeta med bistånd förutsätter ju att man har en någorlunda liknande plattform som man är van vid hemifrån att utgå ifrån. Men att bo gömd bakom en internationell hotellkedjas trygga ridå av cocktails och tennisplaner helt avskärmad från de människor man vill hjälpa är för mig lite motsägelsefullt.

Mitt lilla äventyr var snart slut. Det enda som återstod var ännu en tidig fågelskådartur som jag var måttligt intresserad av. Jag längtade tillbaks till Kathmandu för att vila och köpa medicin mot mina magsmärtor. Och dit kom jag. Och för första gången på 62 dagar så fick jag tag på en varm dusch. Första gången jag kom till Kathmandu och skulle stiga av bussen tyckte jag mig se några färger jag kände igen. Framför mig stod en turist med en jacka som det stod Lomma Tae Kwon Do på - min gamla klubb! Det var min tränare som också var i Nepal och reste. Han stod och filmade och när jag ropade hans namn vände han sig mot mig med videokameran och trodde inte sina ögon. Vilket otroligt sammanträffande!

Denna gång träffade jag Michael och Suzanne som jag bott tillsammans med i Pakistan. De hade besökt Tibet och hade massor och berätta. Vi gick och åt på en tibetansk restaurang och trots att jag inte ville prova det traditionella teet - svart te med jaksmör och salt - så blev jag ännu lite sjukare. Men det kunde vara värre, jag kunde ha varit hemma i Sverige och varit sjuk men istället var jag här i Nepal. Här var varje dag ett äventyr av något slag.

Stefan Samuelsson
8-21 november, 1994