Artiklar > Vandring längst leden Santiago de ...

Vandring längst leden Santiago de Compostela-

Av: brigitte

 Camino Frances, en av flera vandringsleder till Santiago de Compostela, sträcker sig åttio mil från Saint-Jean-Pied-de-Port i franska Pyrenéerna till Santiago. Jag funderade först på att vandra hela sträckan men blev tveksam om jag skulle klara av åttio mil till fots. Kanske skulle jag också tycka att det var monotont och tråkigt att vandra fyrtiofem dagar i följd. Därför beslöt jag mig för att starta vandringen i Astorga, en fin liten stad fem mil väster om Léon och nöja mig med en tredjedel av Camino Frances. Jag flög först till Barcelona. Tanken var ta en bus från Barcelona till Astorga. Men att sitta elva timmar på en nattbus lockade inte... Att åka tåg skulle först innebära en resa söderut till Madrid och sedan norrut igen. I slutändan valde jag att flyga från Barcelona till Las Asturias Aeroporto, nära Oviedo, sedan en bus till Léon. Och dagen efter en till Astorga. Jag blev positivt överraskad av de fina bergen som fanns längst vägen. Bland dessa berg går Camino Primitivo mellan Oviedo och Santiago. Det blir nog min nästa vandring... Men nu tillbaka till de tjugosex mil som jag gick på fjorton dagar mellan Astorga och Santiago.

Camino Frances i rött på kartan

Roliga berg i Asturias (mellan Oviedo och Léon)

Léons livliga stadskärna

   

  

   

     Léons domkyrka                                           

Astorgas domkyrka

'Arkitekten Gaudi byggde Sagrada Familia i Barcelona och även biskopspalats i Astorga.

 

ä

Min Credencial som ska stämplas varje dag/kväll. Den visar att jag vandrar el Camino Frances

Dag 1  Astorga- El Rabanal

Jag är bland de sista att lämna härbärget kl.8.15. Dagens etapp blir 2 mil lång. Jag är rejält förskyld men orkar ändå gå. Jag stannar i alla byar som ligger ungefär 5km från varandra. Det finns åtminstone ett trevligt café med vandrare i varenda by. Efter 9 km börjar jag må lite illa. Jag funderar på att stanna på vandrarhemmet i byn men jag har bokat i El Rabanal och klockan är bara 13.30. Jag fortsätter 7 km till El Rabanal. Leden börjar stiga. Jag vilar bort illamåendet på härbärget. Sedan följer det som kommer att bli varje dags rutin: först duscha, sedan tvätta dagens kläder så att de hinner torka till nästa dag. På kvällen äter jag "menu del dia" - dagens turistmenu med tre enkla rätter och vin. Och pratar med en kanadensisk kvinna. Henne kommer jag att se flera gånger under vandringen och på torget i Santiago två veckor senare. Efter maten tar jag en promenad i El Rabanal som är en fin by med många renoverade hus.

Platt landskap efter Astorga. Men leden stiger sedan.

Trevliga caféer längst leden

Kyrktorn med storkbo. De finns vid många kyrktorn här men storkarna har lämnat boet vid denna tid på året.

Leden börjar stiga lite

El Rabanal

Menu del dia

Dag 2 El Rabanal- El Acebo

16 km idag med start kl. 8.45, över Foncebadónpasset på 1500 meters höjd. Leden stiger i 5,8 km till byn Foncebadón. I min guidebok som är nio år gammal sägs att byn består av ruiner och att ett hus har börjat renoveras och fungerar som härbärge. Men 2022 är alla hus i byn renoverade förutom ett som är bortom räddning. Det finns tre härbärgen och lika många caféer och restauranger. Caminon drar en hel del turister, vandrare, pilgrimer, cyklister eller bilister för den delen och underlag finns för att folk i byn ska leva av det. För första gången ser jag de bilar som leverar ryggsäckar och bagage som vandrare inte vill bära själva. De levereras till härbärgen och hotell. Dags för lite mat. Jag stannar vid första härbärgets terrass och njuter av panoraman. Långt ner i dalen försvinner Astorga i diset. Sedan fortsätter jag upp mot Foncebadónpasset på 1500 meters höjd och till La Cruz de Ferro. Det är ett stort järnkors som reser sig ovanför en hög med stenar. Pilgrimerna ska plocka en sten på vägen, bära den med sig och lägga den just här vid järnkorset. Vissa stenar är målade med namn på döda människor. Rörande... Härifrån går vägen ner (liten asfalterad väg) förbi Manjarin där en uppställd husvagn fungerar som café. Jag stannar naturligtvis för att äta. Jag kommer att sitta vid en mängd åtskilliga caféer under denna vandring..... Jag går förbi härbärget i Manjarin som är stängt på grund av omfattande reparationsbehov. Det ser ut som ett härbärge i Nepal med alla sina flaggor. Vägen går nu ganska brant neråt till El Acebo där jag stannar på Alberghe Parroquial Sant Michael. Kristna och kommunala härbärgen är billigare än privatdrivna, 8 euros för en natt mot 12 euros i de privatägda. Det är frivilliga, såkallade "hospitaliero" som driver de kristna härbärrgenna. Just det "alberghe" har inget kök. Man hänvisas till en restaurang i byn och "menu del dia" med ett halvt liter vin som jag inte orkar dricka helt... Restaurangen fylls av pilgrimer och det blir rätt högljutt efter ett tag!!

Leden stiger efter El Rabanal

l

Ankomst i Foncebadón

Renoverade hus

Cruz de fero vid Foncebadónspass

Tidlösa som också kallas höstkrokus- blommar på hösten

Café vid husvagn i Manjarin

Leden går ner mot El Acebo och Bierzodalen

El Acebo

 Kyrkligt härbärge i El Acebo

Huvudgata i El Acebo

Dag 3 El Acebo-Ponferrada

Gemensam frukost vid härbärget kl. 6.30. Man ska ha lämnat det vid 8 tiden. Dagen har just grytt när jag börjar dagens vandring, 16 km. Leden går starkt neråt nu med mycket stenar. Jag går förbi några lite mindre rörliga personer som svettas kopiöst av ansträngning, bland annat den kanadensiska damen som jag pratade med i El Acebo. Framme i Molinaseca i Bierzodalen tar jag en väl behövlig paus vid ett café liksom alla vandrare som ankommer. Caféet ligger vid ån där man har inrett ett bad med badstegar. Men det finns så lite vatten i ån att sista stegen ligger långt över vattnet. Efter fikat lägger jag mig på en stenbänk vid ån och sover siesta fast det är bara förmiddag. Lunchen intas utanför en liten mataffär mitt i Molinaseca. Det återstår 8 km till Ponferrada. Efter en bit längst en asfalterad väg når jag Bierzodalens första vinrankor. Druvsorten som odlas här heter Mencia. Jag kommer tidigt till Ponferradas jättestora och fina  kyrkliga härbärge. Efter den vanliga dagsrutinen (dusch+handtvätt) tar jag en sväng i gamla staden. Det är betydligt varmare här i Bierzodalen, runt 30 grader celsius. Det blir först fika i skuggan på ett torg nära slottet. Ett vackert medeltidsslott som inte går att besöka. Jag handlar lite mat för kvällen och de närmaste dagarna - man vet inte när man kommer till en stad med affärer igen... Köket på härbärget är sparsamt utrustat såsom är fallet i många härbärgen i Spanien. Här finns varken mikrovågsugn eller olja. Jag lagar min färdiga frysta rätt så gott som det går i en stekpanna utan matfett... I matsalen sitter fyra munkar i ljusblåa långa kaftaner, två av dem är fransmän. Jag pratar lite med en av dem.

Dagen gryr i El Acebo kl. 7.45

Mer tidlösa på vägen

Rätt fallfärdiga hus alternerar med väl pyntade sådana längst leden

Leden blir tuffare

Ankomst till Molinaseca

Molinasecas "piscina fluvial"

Fika vid "piscina fluvial"

Lunch utanför mataffären

På väg mot Ponferrada. Bierzodalens första vinodlingar

Ankomst till det stora härbärget i Ponferrada

Tempelriddarnas borg från 1 100-talet i Ponferrada

  Fika i skuggan

Dag  4  Ponferrada- Villafranca del Bierzo

Jag är bland de sista att lämna härbärget kl. 8.00. Jag går vilse. I stora städer är Caminon dåligt skyltad. Jag frågar en dam var Caminon ligger. Hon går tillsammans med mig en bra bit för att föra mig tillbaka till leden. Spanjorer är i allmänhet hjälpsamma mot pilgrimer. Men leden försvinner igen. Jag hakar på en amerikan som använder sig av sin GPS för att hitta leden. Det går bra. Som vanligt stannar jag i första byn som har ett café. Dags för "un cafe con lecche" med tillhörande croissant. Jag fortsätter längst den lilla asfalterade vägen, passerar flera byar (också med caféer men jag lyckas hålla mig i skinnet och går vidare). Jag  kommer till Camponaraya där jag stannar vid ett härbärge med restaurang och äter en utsökt kalamarrätt. Jag fortsätter till Cacabelos, en fin liten stad med ett vinmuseum med möjlighet att besöka en vingård. Jag undrar om jag inte ska stanna här, det ser så trevligt ut. Men klockan är bara 13.30. För tidigt för att stanna tycker jag och fortsätter mot Villafranca del Bierzo. Ett beslut som jag kommer att ångra. Jag borde ha stannat i Cacabelos och tagit det lugnt. Men jag fortsätter istället. Vägen går upp och svänger mot byn Valtuille de Arriba. Det är varmt. Jag går förbi folk som håller på att plocka vindruvor. I dalen vid Ponferrada fanns inga vindruvor kvar, de var redan plockade. Men här ligger det högre upp så vinskörden sker senare. I Valtuille de Arriba är skyltningen mycket dålig. Jag går vilse bland vinodlingarna och följer en väg som går upp och upp... Jag kommer på att det är något fel och slår på Google Maps. Jag har missat den vägen som gick i dalen och tog den som gick över berget... Men jag kan hitta ett alternativt sätt att ta mig till Villafranca del Bierzo, till det anrika härbärget här. Synd bara att jag kommer så sent. Jag skyndar mig med den dagliga rutinen och sätter i gång med att besöka staden. Det är en typiskt stad i bergsområde. Inte så stor men vacker. Jag ångrar att jag inte får mer tid att besöka den. Jag träffar den fransktalande munken igen som hälsar glatt. Han och hans munkbröder får guidad tur av någon frivillig. De verkar åtnjuta ganska mycket respekt av gemenne mannen. Jag är mest nyfiken på varför man vill bli munk! Maten väntar på härbärget kl. 7.00. Vi sitter ett 30 tal i matsalen när "hospitaliero" Manuel och hans medhjälpare får oss att resa oss, bilda ring och ta varandras händer. Ett ekumeniskt alternativ till måltidsbön. Sedan bärs en gigantisk paella fram. Jubbel...

I Bierzodalen mot Cacabelos och Villafranca del Bierzo

Sånt händer...

Utsökt kalamarrätt

Cacabelos

Efter Cacabelos stiger vägen

Cacabelos och Bierzodalen

Övergivna hus i Valtuille de Ariba

Kullen med vinodlingar där jag förirrar mig

Ankomst till Villafranca del Bierzo

Stortorget

Villafranca markisers borg

Härbärgets innegård

Gemensam måltid med gigantisk paella

Dag 5 Villafranca del Bierzo- Vega de Valcarce

Jag startar kl. 8.40 från Villafranca. Jag läste kvällen innan att det finns en alternativ väg som går över berget, är två kilometer längre än huvudleden men bjuder på fin utsikt över Villafranca. Den börjar direkt efter bron över ån. Jag bestämde mig igår för att ta den. Men nu på morgonen har jag "glömt" att jag ska ta den alternativa leden och följer alla andra vandrare som ett får. Vi går en mindre asfalterad väg längst motorvägen, dock 30-40 meter längre ner in i dalen. Inte så roligt...Men den franska munken går ikapp mig och anpassar sig ett tag till min vandringstakt. Jag passar på att fråga honom vilket munksamfund han tillhör, hur han fick sin kallelse,osv....Han är öppen och berättar. Han och hans tre "bröder" är vandrande fattiga munkar som inte äger något och lever mer eller mindre på allmosor, tror jag mig ha förstått. Han har varit i mission i Spanien och Latinamerika och har liftat ett förvånande stort antal mil i sitt liv. Jag blir imponerad. Efter ett tag kommer vi till byn Trabadelo och dess café och jag avviserar att jag kommer att stanna här. Då tar han avsked (inte går fattiga munkar till caféer..) och accelerar iväg i en otrolig snabb takt. Dessutom öppnar han en liten bok och börjar läsa ur den samtidigt som han rusar iväg. Oj...

På caféet pratar jag med en kvinna från Colorado som också sitter här. På vägen upp går jag förbi en fåraherde som besökt sina får. Han bjuder mig på ett äpple som han precis har plockat ner. Ett till tecken på att spanjorer är trevliga mot pilgrimer. Framme i Vega de Valcarce väljer jag ut ett härbärge som ser nytt och modernt ut. Det finns också ett väl utrustat kök, och en gräsmatta med solstolar. I min sovsal finns två andra kvinnor. En av dem är Christina från Colorado som jag pratat tidigare med i Trabadelo. Jag passar på och sover siesta i en solstol. Efter att ha handlat lite mat till kvällen går jag till byns bar och sätter mig på terrassen för att smaka på ett glas gott Menciavin. Det är förta gången sedan jag började vandringen som jag "hinner" gå till en bar och dricka gott vin. Min nya vän Christina ansluter sig.Vi har en djup diskussion om allt möjligt i våra liv och kommer riktigt nära varandra. Ett sådant ögonblick är ganska typiskt för solovandring på Santiago de Compostela led. Många pilgrimer och vandrare vittnar om berikande möten med andra människor som de upplever under sin vandring.

Jag lämnar Villafranca

Trabadelo

Många kastanieträd i Valcarce dalen

Santiago vakar över pilgrimerna

Vega de Valcarce

Härbärget El Paso har klassats som bästa härbärge längst Camino Frances av pilgrimer i appen Buén Camino. Detta meddelade jag glatt till ägarna som inte hade en aning....

Byns bar

Dag 6 Vega de Valcarce- O Cebreiro

Ikväll ska jag nå provinsen Galicien i O Cebreiro på 1293 meters höjd. Först följer jag en liten asfalterad väg till Las Herrerias. Efter Las Herrerias kommer en brant stigning på 3 km på en mindre oasfalterad väg upp till byn La Faba. Jag stannar vid lilla baren i La Faba. Där pratar jag också med Geraldine, en fransyska som ibland sover i bivack i naturen, ibland sover  framför kyrkan i små byar och ibland tar in på hotell. Hon har nämligen tröttnat på sovsalar på häbärgennna. Plötsligen dyker ett 40 tal irländare och invaderar caféet. Det blir ont om plats... 

Innan jag fortsätter mot O Cebeiro tar jag en sväng i byn. Invånarna sköter jättefina grönsaksträdgårdar. Det måste regna en hel del här, så mycket grönska det finns. Några vandrare berättar att byns kyrka ska vara något speciellt. Det finns ett härbärge bredvid kyrkan som är mycket fint också. Jag går dit. Det stämmer att det är värt den lilla omvägen till kyrkan. Efter besöket fortsätter vägen mot O Cebreiro uppåt. Jag kommer till O Cebreiro. Det var rätt varmt på sidan av passet som vetter mot provinsen Castilla y León. Men på Galiciens sida blåser det kallt. Det är kanske 4-5 grader kallare trots att solen skinner på båda sidor. Panoraman mot Galicien är storartad. Byn i sig är rätt turistisk. Folk åker bil upp för att se på landskapet. Alla hus är renoverade. Jag går och checkar in på härbärget, en stor byggnad utan själ och utan utrustning i köket. Jag börjar prata med kvinnan i sängen bredvid. Hon är schweiziska. Hon startade vandringen hemma i Schweiz och har en vecka kvar till målet, Santiago. Hon är i en annan klass än jag! Jag går till en restaurang och beställer en rätt med bläckfisk, en specialitet i Galicien. Jag får en alldeles för stor portion och gillar inte rätten särskilt mycket. Jag går sedan till kyrkan för högmässan och pilgrimernas välsignelse. Inte för att jag är troende utan för att några har rekommenderat den. Själva mässan är tråkig, utan musik eller sång eller något och naturligtvis på spanska så att man inte ens kan hänga med. Min nya schweiziska bekant är också där och deltar i nattvarden, ett tecken på att hon är troende pilgrim och inte enbart vandrare som jag. Pilgrimernas välsignelse är lite roligare. Vi samlas runt altaret, prästen har förberett ett litet meddelande på flera språk. Några rader om kärlek till sin nästa som ska läsas på engelska, franska, tyska, italienska, spanska av någon pilgrim från varje land. Sedan ger två kvinnor små stenar målade med en gul pil, symbolen för Sankt Jakobs leden, till varje pilgrim. Det är gulligt och lite rörande. Efter mässan slår jag följe med min nya bekant från Schweiz till en restaurang.

Fina trädgårdar i Las Herrerias...

Och i La Faba

La Fabas kyrka

 

Sankt Jakob vid la Fabas kyrka

O Cebreiro pass i sikte

Trångt ibland på Caminon.. Cyklister och kor ska samsas om den...

Jag passerar gränsen till Galicien strax under O Cebreiro 

Utsikt från O Cebreiro mot Castilla y León

Utsikt mot Galicien. Samma sol men inte samma temperatur!

O Cebreiro

Renoverade traditionella hus

Inför högmässan och pilgrimmernas välsignelse

Dag 7 O Cebreiro-Triacastela

Idag försvinner allting bland dimma och duggregn. Det är tur att jag tog bilder av O Cebreiro och det galiska landskapet igår kväll när solen sken.  Leden går mestadels neråt även om det finns några korta branta uppförsbackar. Man blir glad för de caféer som finns för att skydda sig från vädret. Det är visserligen bara duggregn men det blåser också. Framme i Triacastela är det dock bättre. Eftersom det är lördag kväll finns det en del turister i byn. Några spelar traditionell keltisk musik på gatan och i barer.

Start i O Cebreiro

Alto de San Roque i dimman

Det är tydligen ofta blåsigt i Alto de Roque...

Tur att man kan ta en paus på caféer...

Dags att börja gå igen

Håller vädret att bli bättre?

Nej

Triacastela i dalen

800 års gammal ek nära Triacastela

Ankomst i Triacastela

Traditionell keltisk musik

Dag 8 Triacastela-Sarria

Jag startar kl.8.50. Alla andra har redan rusat iväg när det fortfarande var mörkt. Varför rusa iväg så tidigt? Det är inte längre lika varmt på dagarna vilket skulle förklara att man vill undvika eftermiddagarnas hetta. Jag har bokat vandrarhem i Sarria och resten av veckan .Ty jag läste på sociala medier att det är jättemycket folk efter Sarria, och att det är nödvändigt att boka härbärge om man inte vill riskera att vara utan tak på huvudet. Det är bara på ett ställe som jag inte har gjort det då jag såg att det var många härbärgen i staden och tänkte att det skulle fixa sig... Bad idea!!!! Men mer om detta senare. Efter Triacastela ska man välja om man tar huvudleden i dalen som går förbi ett känt kloster eller ta en mindre led som är kortare och går bland kullarna men där finns det inte så många caféer. Jag väljer den kortaste varianten. I byn Montán gär jag förbi ett "donativo", vilket innebär att man ger en valfri summa pengar för att fika. Det är ett ställe där engelskspråkiga "New Age" killar med passande "rätta" kläder och  frisyrer  har förvandlat en gammal gård till ett brokigt, färgglatt rastställe. Jag blir nyfiken. Det är lä i deras innegård som badar i solen. Jag stannar där för att fika.  Det finns roliga skulpturer och konstgjorda träd som består av skal av pilgrimsmusslor!  Damtoaletterna i trädgården är också värda ett besök! Där får man bara kissa och inget annat. Hönsnät som har spänts över toalettstolen ska effektivt hindra damer från att ignorera förbudet... Det blir en rolig rast. Jag fortsätter min väg. I varje by finns en större bondgård med kor. Det luktar surt hö och mjölk när man går förbi. Det är skillnad från byarna i Castilla y Leòn provinsen där jag inte såg något lantbruk. Bara renoverade hus för turister verkar det som. I byn Pintin äter jag en utsökt paj fylld med torskbitar och curry. I Galicien är fiskrätter vanliga. Jag kommer fram till Sarria vid 15 tiden. Det finns bara spanjorer i detta härbärge. Var har alla andra, icke spansktalande tagit vägen? Många spanjorer väljer att enbart vandra de sista 113 km av Camino Frances; ty det räcker att ha vandrat minst 10 mil till Santiago för att få  sin diplom, sin"Compostela". Det ses också som ett plus på ett CV att kunna skriva att man har "gjort" Santiago de Compostela pilgrimsvandring.... De kommer i högljuda grupper eller som par. Många bär inte sina ryggsäckar utan låter dem transporteras till nästa hotell/vandrahem med specialtransport.  Jag tar en sväng i Sarria på sen eftermiddag och hittar en liten restaurang med bord ute i solen på trottoaren.

Den alternativa vägen går upp efter Triacastela

Traditionnellt staket i Galicien

"Donativo" i Montàn

"New Age" innegård 

Roligt "träd"

Damernas

En bondgård i varje by i Galicien

.

I Pintin, paj med torsk och curry

Min ryggsäck med kläder på tork

Sarria

Dag 9 Sarria- O Ferreiros

Start från Sarria kl.8.30. Kohorter av människor startar samtidigt. Det bildas en lång kollumn som påminner om en led av myror. Efter 3km stannar nästan alla spanjorer vid härbärget i Barbadelo för att få en stämpel på sitt pass. Vi blir lite färre på leden. Några kilometer senare finns ett café med en terrass i solen. Jag stannar. 10 km efter starten kommer jag till en liten restaurang för lunch i O Ferreiros. Jag tänker att jag måste ringa och fixa härbärge i Portomarin för natten. Jag ringer tre stycken i staden. Fullt överallt! Jag försöker med ett ställe som ligger 3 km före Portomarin. Fullt där också! Jag frågar i caféet som också funkar som vandrarhem om de har någon säng ledig, jag får den sista lediga!!! Härbärget som heter Casa Cruceiro de Ferreiros är en modern byggnad med stora glasfönster i det gemensamma rummet med vacker utsikt därifrån. Klockan är bara 12.30 och jag bestämmer mig för att fortsätta gå längst leden och sedan komma tillbaka. I byn As Rosas stöter jag på en fin "donativo" som erbjuder kaffe, kakor och enkla små rätter. Man betalar vad man vill för det. De har en fin innergård med massor med blommor. Tillbaka i O Ferreiros äter jag middag i samma restaurang som till lunchen. Jag träffar och pratar med en schweizare som startade sin vandring i Schweiz och en brittisk kvinna. Vi befinner oss nu 10 mil från Santiago.

Många pilgrimer startar från Sarria

Skolklasser vandar också. Inte konstigt att det är fullt överallt!

Vandring som jippo

Stopp på café nr 1

Casa Cruceiro de Ferreiros

Gemensamma rummet i Casa Cruceiro de Ferreiros

En del rider längst leden

Andra vandrar i "tidsenliga"kläder

Donativo i As Rozas

Dag 10  O Ferreiros-Ventas de Narron

Färre pilgrimer på leden än igår. Genom att inte kunnat gå ända till Portomarin som de flesta verkar det så att jag sliper massorna. Jag startar sent, vid 9 tiden och passerar igen "donativon" i As Rozas. Jag kan inte motstå frestelsen av att stanna och njuta av deras kakor. Leden till Portomarin är trevlig att gå. På stortorget där träffar jag fransyskan Géraldine igen på ett café och stannar ett tag. Jag fortsätter direkt efteråt medan hon ska besöka staden lite närmare. Vid utgången av Portomarin delar sig leden i två. Vilken ska jag välja? Jag börjar med mobiltelefonen och Google maps. En bilist stannar och berättar på spanska att leden till höger är kortare- menos kilometros tror jag mig höra. Det avgör saken. Leden går uppåt och är folktom! Längre fram följer jag en asfalterad väg som inte är så rolig. Jag passerar två stora bondgårdar och en fabrik för gödselmedel. Sedan lämnar leden den asfalterade vägen och stiger ännu mer. Man får en fin vy på landskapet omkring. Jag kommer till Ventas de Narron: några renoverade hus, en bondgård och 2 härbärgen! Det blir menu del dia med gigantisk förrätt - melon med Serrano skinka.

Vackert

Till minne av någon

Portomarin i sikte

Dammen vid Portomarin som är nästan torrlagd nu

Ingångsporten till Portomarin

Portomarin

Stortorget i Portomarin

Landskapet vid Ventas de Narron

Mitt härbärge i Ventas de Narron

Förrätt i menu del dia

Dag 11 Ventas de Narron- Palas de Rei

Det passar bra att etappen bara är 12 km lång då det regnar idag. Rätt snart efter starten stannar jag på ett café i Eirexe, 1 km före Ligonde som enligt min guidebok är tänkt att vara etappstopp men där båda härbärgena är stängda. I caféet stöter jag på en holländare som har åkt ända från Amsterdam med en hembygd sparkcykel. Han sover i tält under färden. Det är 65 km kvar till Santiago och han räknar vara framme på kvällen! Man träffar på riktigt intressanta personer när man vandrar El Camino. Jag fortsätter och stannar i en liten restaurang för att återhämta mig från vätan. Jag tror att jag har kommit fram till Palas de Rei men nej, det är 3 km kvar. Palas de Rei är en liten intetsägande stad. Jag hittar mitt härbärge en liten bit utanför stadskärnan. Det är även ett stort bageri som heter Vallin Lama, med en massa bilar på sin parkering som leverar bröd i trakten. Det är ett stort modernt härbärge med gardiner rund sängarna vilket ger visst privat utrymme. Härbärget är praktiskt men utan själ. När jag kommer är få sängar upptagna. Några timmar senare är varenda säng upptagen av spanjorer, Ryggsäckar som de låtit transporteras belamrar receptionen. Jag tar en liten sväng i staden, köper mat då det finns ett kök i härbärget. Det är lite kallt och jag passar på att köpa en bandana med "buén camino" - en liten souvenir.

Regn idag

Hembygd holländsk sparkcykel

Palas de Rei

Ungdommar som just klivit av bussar. Vandrar de inte ens?

Kyligt idag

Sovsal på Vallin Lama med rullgardiner runt varje säng

Dang 12 Palas de Rei- Boente

Jag startar kl.7.50, Det är kolmörkt och duggregn. Men dagen gryr snart. Återigen blir det lämmeltåg längst leden. Det verkar som att spanjorerna stannar för natten i städer, kanske för bagagetransportens skull. Det tycks övernatta färre i härbärgen i små byar. Jag träffar på Christina från Colorado igen som nu fått sällskap av sin dotter och lite längre fram på Géraldine. Vi slår följe och snackar. Vi stannar i en bar utomhus (inget annat alternativ) och ser att en grupp unga spanjorer i 30års äldern redan börjat dricka öl kl.9.00 på morgonen. Party på gång. Géraldine och jag fortsätter tillammans till Melide. Där vill hon titta på kyrkan i staden och jag gå på "pulperian" Ezequiel, en restaurang som är känd för sin bläckfisk. Vi skiljer på oss. Det har varit jättetrevligt att prata med varandra på franska men jag har inte tittat på omgivningen under tiden. Det bekräftar för mig att man helst ska vandra Santiago de Compostela led ensam eller möjligen med tyst sällskap för att njuta av lanskapet. På "pulperian" beställer jag "le pulpo a la plancha". Det smakar bättre än förra gången, då jag åt det i O Cebreiro. Restaurangen är stor och det är fullt med folk. När jag går ut ösregnar det så att jag söker skydd i kyrkan,. Där inne pågar en gudtjänst för en massa skolungdommar, kanske samma som jag sett tidigare? Jag forsätter och vandringen går nu genom eucalyptusskogar. Det luktar gott. Jag når den lilla byn Boente där jag ska övernatta. Vid byns ingång ser jag en äldre man som går med kryckor, jag tycker synd om honom. Han frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag svarar " Sweden". Då öppnar han armarna för att ge mig en kram med ett stort leende. OK då. Jag kramar honom och han pussar mig i halsen. Och så säger han "thank you". Jag skrattar men blir lite konfunderad. Myten om svenska tjejer. Ah, jag bjuder på, han blev glad att få krama och pussa en svensk tjej, även om hon inte är purung precis och ganska mycket fransyska. På kvällen åter jag menu del dia i härbärgets restaurang brevid 4 äldre spanska herrar som spelar kort med inlevelse. Roligt.

Regn idag med

Mindre roligt idag med serveringar i det fria..

Vacker bro vid Melide

Pulperia Ezequiel

Tillagning av bläckfisk

Lite olja och kryddor på

Et voilà...Mums

Regnskur 

Gudtjänst för ungdommliga pilgrimer i Melide

Leden mot BoenteF

Dag 13 Boente- Santa Irene

Start kl. 8.50 från Boente. Knappt dagsljus och dimma men inget regn. Eucalyptusskogar och ännu fler eucalyptusskogar. Framme i Arzua, sista stad före Santiago. Jag stannar i ett café i stan med ett stort antal lokalbor. Jag fortsätter och kommer till byn A Calle. Där har en bar skapat "träd" av tomma ölflaskor. Märklig syn. Går förbi en grupp skolungdommar som sitter i gräset med en präst i vita kläder framför dem. En annan högmässa? Samma ungdommar som förut? Inte så många vandrare på leden. Skarorna har kanske startat tidigare? Eller så övernattade de i Arzua och inte i Boente. Lång etapp på 25 km, för mycket för mig. Övernattning på Casa Rural Astrar vilken tyvärr ligger en bit från huvudvägen.

Eucalyptusskog

Mera eucalyptus

Arzua

Café med lokalbor i Arzua

Det närmar sig.

Byn A Calle

Och dess "flaskträd"

Mässa i det fria?

Casa Rural Astrar

Dag 14 Santa Irene- Santiago de Compostela

 Start kl. 8.20, knappt ljust.Vandringens sista dag. Jag börjar känna lite värk i vaderna, som om jag skulle kunna få kramp. Det blir mer eucalyptusskog. Framme i Lavacolla, nära flygplatsen. Det var här i Lavacolla (betyder tvätta pungen) som medeltids-pilgrimer brukade tvätta sig före ankomsten i Santiago. Annars tvättade de sig inte under pilgrimsvandringen. Framme i Monte de Gozo ser man för första gången Santiago ner i dalen. Det blir ett känslomässigt rörande ögonblick. Äntligen framme. Jag har bokat ett vandrarhem, Santiago dreams som ligger minst 2 km från stadens centrum och domkyrka.Jag lämnar ryggsäcken där och ger mig iväg till domkyrkan. Jag får leta efter min väg men kommer till slut fram.  Och plötsligen står den här, på stora torget. Solen skiner på den, så vackert! Den är gigantisk. I år är det ett heligt år så att man går in i kyrkan genom den heliga porten (egentligen var det 2021 som var ett heligt år men på grund av pandemin så flyttades det till 2022). Det är ett heligt år när Jakobsdagen inträffar på en söndag (vart åttonde år då). 

Mera eucalyptus

Bäck i Lavacolla däe man tvättade sig

 Monte de Grozo. Santiago i sikte.

Plaza de Obradoiro

Min Compostela

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2023-01-24 14:30   Trottoarbonden
Uj, så härlig läsning och nu längtar jag tillbaks før en deletapp 3.
Vandrade Pamplona - Logrono 2016 och återkom 2017 med en fruktansvärd upplevelse i øsregn/storm mellan San Juan och Roncesvalles med ett soligt avslut till Pamplona.
Så planen är 2024 att fortsätta Logrono - Leon.
Møtet med alla människor är det jag längtar till.
Buen Camino :-)
 
2023-01-26 11:21   lorenzr
Fin berättelse! Tack!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!