Artiklar > Till Sveriges tak och tillbaka

Till Sveriges tak och tillbaka

Av: selin100

Sveriges då högst belägna snögubbe, Tilda hade visst lovat en kompis att göra en…

Den här artikeln bjuder på massor av bilder och en målande beskrivning av vår gemensamma resa, hoppas att du bli inspirerad.

Varje resa har en början, vår började cirka fyra månader innan det var dags att bestiga Sveriges högsta topp. Under vissa protester hävdade jag att vi var tvungna att ”marschträna”, något som Tilda inte var helt förstående till. Att bestiga Kebnekaise har aldrig varit min dotters stora dröm, i min egen iver att få mina barn positiva till friluftslivet är det nog så att skulden för detta äventyr ligger på mina axlar.

De första gångerna vi marschtränade var det under ganska stora protester, även gråt en stund tills faktum kvarstod att det inte skulle gå att komma undan. Istället började förhandlingarna om att vi bara behöver gå två timmar istället för tre, eller bestiga toppen av skidbacken vi tränade i bara tre gånger istället för fyra som jag hade bestämt. Att vara hård i början men att sedan ge med sig lite så hon fick igenom sin vilja lite, visade sig vara en framgång. En annan framgångsfaktor var små belöningar, ”när vi kommer upp på toppen så tar vi oss varsin honungskaramell…”

I bakgrunden på förra bilden ser vi det gamla liftsystemet i Borås gamla skidbacke ”Björbobacken”, ett ställe där jag själv faktiskt lärde mig att åka slalom för 32 år sedan… Backen är 137 höjdmeter från där vi parkerade och bjudet på både flack, brant, och ofta stenig terräng. Ett superbra ställe här i våra trakter att träna på de viktiga höjdmeterna som kroppen, benen, ryggen, axlar och även fötterna behöver. Bilden får tala sitt tydliga språk, hon var sur och jag var glad, men det blev bättre efter en stund.

Under förberedelsernas gång blev det investeringar i välbehövlig utrustning, kängorna på bilden kostar ca 800kr och fungerade utmärkt. Fler inköp var en ryggsäck anpassad för barn med ett bra avbärarbälte, byxor, underställ och en jacka i matchande färg, vilket också får räknas som framgångsfaktorer att bemöta kraven på utseende och inte bara hävda funktion. Samma sak gällde regnställ som givetvis skulle med.

Sedan övade vi oss på att ta rast, laga mat, byta strumpor, tejpa fötterna om det behövdes. Vi gjorde ett skavsårspaket som fick följa med i packningen. Tilda har också fått läsa kartan när vi har gått en lite längre tur, detta är även det en positiv sak som tar tankarna från det jobbiga, väldigt kul att uppleva när ens barn snappar upp kunskaperna och lär sig använda karta och kompass. Det där med humöret växlade lite upp och ner, men med skämt och prat om både det ena och det andra flöt tiden på och vi hade väldigt roligt många gånger.

Ibland kom lusten att klättra upp för något vid sidan av stigen, att utforska lite. Att säga nej till det fungerar inte något vidare. Tvärt om så blir det en positiv sak bland det som upplevdes jobbigt.

Vi fick under några marschträningspass också uppleva vacker natur.

Samt uppleva skiftningen från vår till sommar då naturen blomstrade vecka för vecka.

En hel del förberedelser bestod av att läsa på om turen också. Hur tar man sig dit, hur är lederna, etc. Det finns massor av bra information att läsa på internet om man googlar. Då vi tänkt ta västra leden förberedde jag Tilda långt i förväg att vi först kommer gå upp för ett berg och bli trötta för att sedan gå ner 200 höjdmeter igen för den slutliga bestigningen. Detta var väldigt bra att ha med sig mentalt och vi upplevde aldrig någon mental dipp vid det momentet.

Sedan var det dags för vår stora resa med förväntansfulla känslor efter alla förberedelser. Den 26 juli gick vi på flyget mot Kiruna.

Efter en timma i taxi där vi samåkte med en annan familj som vi träffade på flygplatsen var vi framme i Nikkaloukta. Efter ett tips letade jag upp några gamla gasolflaskor vid återvinningsstationen och fyllde på våra flaskor med vatten. Vi vägde också väskorna, där jag släpade på 29 kilo och Tilda 14. Ja, jag har en hel lista på saker som inte ska med nästa gång, bland annat två pannlampor med extra batterier som visade sig vara totalt onödiga denna årstid.

Vi gick längs vandringsleden med båtbryggan som nästa mål. En fantastisk utsikt tonade upp sig framför oss.

I väntan på båten passade vi på att äta kvällsmat och bada i det minst sagt friska smältvattnet och gjorde oss rejält uppiggade redo för en båttur.

Vilken båttur! Fantastiskt väder och utsikt.

Framåt tiotiden på kvällen kom vi fram till fjällstationen, vädret hade hunnit slå om en aning till ett lättare regn. Regnet svalkade ändå skönt så vi misströstade inte över det. Det var en härlig känsla att gå in på fjällstationen en stund. Jag tittade på väderleksrapporten som visade att vi hade fint väder de två kommande dagarna. Det medförde beslut att vänta en dag på plats och vila upp och komma på plats innan vi skulle gå upp för toppen dagen efter det. Strax väster om fjällstationen fanns bra tältplatser ute i den öppna terrängen. Mindre mygg, närmare till Kebnekaise när vi ska starta nästa morgon.

En helt fantastisk utsikt att vakna till. Vi låg och drog oss åt en mysig frukost och gick sedan till fjällstationen för att utforska omgivningarna lite mer.

Under en utflykt ner i dalgången badade vi båda två i det svinkalla men härligt uppfriskande vattnet från den smältande snön på fjällen.

Det finns lite härliga klippor nere i dalgången att klättra på också, det blev ett kul äventyr.

Då var det dags! 05:40 väckte jag Tilda, vi åt bara en liten powerbar då planen var att äta en tillagad frukost när vi ändå kommit en bit på vägen. Tanken var att vi skulle ha rejält mer raster för att orka med.

Här är packningen för vår tur till toppen. Extra tröja, regnkläder, ombytesstrumpor, skavsårskit, en Satellittelefon och en rejäl mäng med mat. Även lite vatten för Tilda gillade inte vattenreningstabletterna som jag hade med… Min filosofi är att alltid rena vattnet då vi inte har råd att chansa. Ser man till hur många människor som går upp längs västra leden per dag och att alla uträttar både det ena och andra behovet där uppe, plus en och annan ren, så tror jag på mitt beslut.

05:49 startade vi på 696 höjdmeter.

Det var inte bara glada miner ca fyrtio minuter efter start. (Hon var faktiskt trött säger hon till mig nu när hon kommenterar mitt författande. ”Men det var faktiskt roligt ändå”, tycker hon nu efteråt.)

Att gå över en och annan fors till exempel var ändå rätt kul. (Tyckte jag i alla fall 😉)

Väl uppe för Kittelbäcken var det dags för ett svalkande fotbad och strumpbyte.

Halvvägs upp för Vierranvárri fungerade mobiltelefonerna plötsligt, det var nog enda gången på fyra dagar det gick att använda telefonen ordentligt. Tilda ringde mamma samtidigt som vi fyllde på med nöt crème.

Vi njöt åter igen av utsikten också. Helt fantastiskt vackert! Jag tog chansen att sitta och bara titta en liten stund innan vi gick vidare.

På toppen av Vierranvárri tog vi rast, åt ytterligare lite mellanmål och passade på att bygga ett eget stenröse. Hoppas att det står kvar.

Klockan halv tolv var vi framme vid Kaffedalen. Vi hade gaskök och smälte snövatten till våra frystorkade måltider. Primus reactor stove en liter fungerar suveränt och är ett tipps för er som inte provat. Själva brännaren är i kombination med kastrullen helt vindskyddad och behöver inget extra vindskydd runtomkring under de flesta förhållanden.

Vi hade provat massor av smaker innan vi åkte och vi tog bara med oss våra favoriter på turen. Ett tips är att ta med kokosolja, lägg i en rejäl matsked i både frukost och middagsrätter. Det förhöjer smaken, gör dem lite extra oljiga och lena att äta samt såklart tillför det en hel del extra nödvändiga kcal i maten.

Då var det dags för de sista fem hundra höjdmeterna. För er som inte varit där ta en titt på hur det ser ut på marken. Man måste titta var man sätter fötterna vartenda fotsteg. Slarvar man och tittar åt sidan då är man nära att ramla direkt. Bra kängor är att rekommendera och var beredd på att man inte bara kan gå som på en stig utan man måste koncentrera sig en hel del. Vädret fortsatte att vara fint och vi tog en titt på utsikten norrut när vi kommit lite högre upp.

När det bara är några hundra meter kvar att gå hade vi kommit upp till en helt snöbeklädd terräng. Vi tog på regnbyxor och snörade åt ordentligt för att slippa få snö i kängorna. Vi valde att inte ta med stegjärn och vi hade tur, det var relativt fast snötäcke som var lätt och stabilt att gå vidare i. Däremot var det dimmigt nu (moln), vi hoppades på att det skulle klarna väl uppe på toppen även om det såg ganska mörkt ut.

Sista biten, snö och dimma.

Tjohooo, äntligen uppe, vi klarade det!! En underbar känsla.

Vi tittar norröver, söderut är det helt dimmigt, lite utsikt får vi ändå när solen bryter igenom. Vi ser Rabots Glaciär och Drakryggen men inte så mycket längre än så.

Tilda är en modig tjej, jag har givetvis tittat noga hur kammen såg ut innan jag vågade släppa fram henne dit. Vi väntade en tjugo minuter på toppen i hopp om bättre väder. Flera sällskap kom firade fotograferade och gick innan vi vände. Tilda hade ju också lovat att försöka med en sak där uppe.

Här är resultatet, precis på kammen placerade hon Sveriges högst belägna snögubbe, byggs åt sin kompis Alice. Jag lade ut den på facebook och tyckte att den såg lite sur ut, snarare livrädd blev kommentarerna.

Klockan visade på 2089 höjdmeter upp och att vi hade gått 1558 höjdmeter för att komma dit. Lägger man till ca 200 höjdmeter till som Kaffedalen ställer till med får vi runt 1800 höjdmeter fram och tillbaka. Inte så illa jobbat tycker vi. Åtta timmar tog det för oss att komma upp.

Då var det dags för en lika lång vandring tillbaka. Tidsmässigt skulle det visa sig att vi hade sju timmar framför oss. Inte nog så viktigt att poängtera, när man når toppen av ett berg har man bara kommit halva vägen. Vi tryckte i oss några honungskarameller som vi förtjänat och gav oss av neråt.

Vi passade på att ta några fina bilder och skicka mms när vi kom ner till mobiltäckningen igen. 😊

Fjorton och en halv timma efter start var vi tillbaka vid tältet. Kängorna hade fått smaka på en hel del sten och grus under dagen.

Av all mat vi hade med kvarstod detta. Rätt bra avvägt ändå. Svårt att säga hur stora marginaler man ska ha på en dagstur.

Efter ett besök på fjällstationen med en kopp choklad för Tilda och resans enda öl för egen del var det dags att krypa ner. En sista titt på utsikten denna kväll. Klockan var ca 22:30. Behöver jag säga att vi somnade nöjda, stolta, glada, lätt slitna och omedelbart?

Vi hade planerat in tre möjliga dagar att bestiga toppen om vädret skulle vara emot oss. Nu fick vi en härlig dag med vila, bokläsande och en riktig lunch på fjällstationen. Tankarna på hemresan började infinna sig så smått. Vi hade också bokat en helikopterresa hem, en ren muta för att få en sporre till att motivera Tilda.

Vi hade ändå tur med vädret, hemresemorgonen kom regnet insvepande från väster.

Det visade sig vara fler än vi som hade tänkt att flyga hem… Vårt flyg skulle gå om några timmar så vi fick trots det helt fantastiskt osmidiga kösystemet ordnat en plats i en helikopter som skulle räcka tidsmässigt.

Spännande!

Superhäftigt!

Fantastiskt kul! Även för pappa.

Varje resa har också ett slut. Förutom att vi åt våra sista nöt crème på flyget var det inte så mycket att berätta om den biten.

Resan har efterhand smält in i min dotter. Hon är idag väldigt glad och stolt över att under visst tvång genomfört denna. När jag nämner Galdhöpiggen för henne idag så säger hon faktiskt ja, men vill helst inte marschträna… 😊

Jo… i skolan fick Tilda en fråga i geografin, det stod om Sveriges högsta berg, Kebnekaise med en fråga om hon ville åka dit någon gång.

”Jag har redan varit där…” svarade hon på den med ett stort leende…

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-11-20 19:56   erito
Betygsätt gärna: 5
Härligt :)
 
Svar 2017-11-20 20:59   selin100
Tackar! :)
 
2017-11-20 21:35   xblp
Betygsätt gärna: 5
Kul att läsa och inspirerande för andra föräldrar.
 
Svar 2017-11-21 09:34   selin100
Tack! Kul att höra, hoppas fler föräldrar "vågar" ta med sig barnen på fler äventyr.
 
2017-11-20 21:37   Karolina P
Å vilken härlig resa ni har gjort! Har en grabb som blir nio nästa år. Drömmer om att kunna ta med honom upp på toppen. Vi kör nog på Helags nästa år så Keb får vänta lite till...
 
Svar 2017-11-21 09:36   selin100
:)
Jag tror att man som förälder känner sitt barn och dess begränsningar, anpassa utmaningen så att det inte blir för tungt. Jag visste att Tilda skulle klara sig bra eftersom hon är stark och uthållig i kroppen, bara psyket som man får lirka med lite. Lycka till!
 
2017-11-21 22:07   Hattmakaren
Betygsätt gärna: 5
Min 9-årige pojk och jag var uppe på toppen i somras. Oförglömligt. Vi hade tur med vädret: milsvid utsikt och fin kvällssol, närmare midnatt. Efter det gick vi ytterligare 10 mil i fjälltrakterna runt om. Det fungerar bättre med barn än vad man kan tro. Visst, ibland blir det sura miner och gråt - precis som hemma. Men energin räcker gott och väl.
 
Svar 2017-11-22 06:40   selin100
Åh vad roligt, vädret gör sitt till. Vi hade fått en lite annan upplevelse med ösregn varje dag. Håller med om att barnen orkar mycket mer än många föräldrar tror. Vi gör dem absolut en tjänst som med lite övertalning tar med dem ut i naturen 😊
 
2017-11-22 08:08   ervombu
Grymt inspirerande!
 
Svar 2017-11-22 10:22   selin100
Glad att höra att du tycker det!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!