Artiklar > Nybörjarcyklistens vedermödor

Nybörjarcyklistens vedermödor

Av: Lolli

Jag satt lutad mot en trädstam och undrade hur jag kunnat vara så dum att jag givit mig in på något sådant här…
Ont i ryggen hade jag och ömma handflator. Mitt ute i vildmarken, på en väg som knappt var värd att kallas väg, snarare en grusad stig. Jag hörde mig själv andas, korta grunda andetag. Fan, vad det värkte i ryggen. Det var ovanan att sova i tält som med full kraft gav sig tillkänna.

Plötsligt så hörde jag ljudet av en cykel på gruset. Mitt ressällskap hade vänt tillbaka för att se vad det blivit av mig. Han slog sig ner bredvid mig på en sten och undrade om något var fel. Jag försökte andas normalt omärkligt och sa:
”Nej, jag bara vilar mig lite… Vill du ha lite vatten?”
Jag insåg att jag skulle ha problem med att resa cykeln och ville vara ifred med det mindre värdiga företaget, så jag föreslog att att han skulle cykla i förväg, jag skulle komma efter strax, när jag vilat klart.
”Nej, jag väntar, vi cyklar tillsammans.”
Jag kastade en hastig sidoblick, men han såg helt neutral ut. Fan då…
- Ska vi ge oss av?
Jag reste på mig, tvekade lite och sa sedan med tyst röst:
- ”Kan du möjligen resa på cykeln åt mig? ”
Vi stod där, på varsin sida om min cykel och jag svor tyst för mig själv. Jag skulle ju klara det här, visa att jag kunde. Och det fanns hur som helst ingen återvändo, det var ungefär en veckas cyklande till närmaste civilisation.
- ”Har du haft ont länge?”
Det blev tyst, medan jag insåg att min maskhållning hade misslyckats. Jag sa inget, klev på cykeln och gjorde mig beredd att cykla vidare. Det var hur som helst skönast att cykla, det avlastade ryggen.
- ”Kan du cykla?” Det kunde jag i alla fall svara på, det var inga problem med det.

Vi befann oss i en dal med berg runtomkring och vägen slingrade sig fram längs med kanten på den. En blandning av barr och lövträd klättrade uppför bergssidorna, med en öppen natur nedanför oss, med huvudsakligen gräs och en bäck, nej en liten flod, som ringlade fram. Periodvis doldes bäcken och ibland glittrade vattnet i solen. Vi hade tänkt ta oss lite längre in i dalen, innan vi slog läger.

Vi var sex personer i vår ”expedition”, egentligen. De andra fyra tog en mer bergig rutt och vi skulle sammanstråla ihop om 10 dagar och fortsätta gemensamt. När vi planerade turen så hade vi medvetet plockat ”enkla” rutter, ovan som jag var vid att vara ute. På tjugo år så hinner kroppen glömma vad den en gång fann naturligt. Då, hemma, hade jag tyckt att det var överdrivet, inte behövde det vara så noga med att se ut en rutt som inte var alls avancerad. Jag hade ju minsann gjort betydligt mer avancerade saker, även om det var för länge sedan. På den tiden var det vandring som gällde, då, i min sinnesvärld var sådana som ägnade sig åt långcykling extremt vältränade unga män.
Nu, under dessa dagars cyklande så hade jag insett, att även ”enkla rutter” krävde sitt. Och att otränade muskler gör ont, tills de börjar återfå sin styrka.

Men upplevelsen av naturen fick mig att känna mig fri, på ett sätt som jag glömt hur det var. Både cyklandet, ett så tyst sätt att ta sig fram på, och inga bilrutor som stängde ute dofterna och luftdraget mot ansiktet och armarna och naturupplevelserna.
Igår kväll, när jag gick ner till bäcken för att hämta vatten, så stod det en hjort och drack på andra sidan bäcken. Den fick syn på mig, och stod stilla medans jag gled ner i sittande ställning på plats. Vi fixerade varandra med blicken oavbrutet. När jag väl satt ner, sänkte hjorten huvudet och fortsatte att dricka. När han var nöjd och belåten, så kastade han med huvudet upp och ner några gånger mot mig, innan han gick sin väg. Jag gick ner till bäcken och fyllde kastrullen med vatten. En liten fågel satt på en sten och burrade upp sig. Den hade badat och skakade sig så vattnet yrde från fjädrarna. Jag kände inte igen arten och fågelboken var kvar uppe vid tältet, så den blev aldrig artbestämd.

Jag ville fortsätta cykla i all oändlighet, i detta tranceliknande tillstånd. Benen trampade av sig själva, huvudet helt tömt på tankar, bara betraktande vad ögonen såg. Det var lagom varmt och jag kände solen värma mina bara armar. En rovfågels skri hördes rakt ovanför oss, men jag kunde inte få syn på den. Jag visste att när vi stannade för att slå läger, då skulle det börja kännas i kroppen igen, och nu började jag bli trött. Man blir trött av att ha ont, mer än av den fysiska ansträngningen att cykla. Men det började bli dags att utse en plats där vi skulle slå läger.

En äng bredvid bäcken, fylld av lejongapsliknade blommor i gult och rött. Jag ville inte trampa ner dom och sätta ner ett tält på dom och krossa dom, men en liten bit var mest täckt av gräs, där kunde vi ha tältet. Att laga mat – och hämta vatten verkade plötsligt oöverstigligt tungt, men det gick, enligt principen ”sätt ena foten framför den andra så rör du dig framåt”. Jag stack ner hela huvudet i bäcken fär att kvickna till och kände det kalla vattnet dra ihop skinnet i ett järnband runt hjässan. Hastigt drog jag upp huvudet igen, och satte mig istället med fötterna i vattnet.

Jag var så trött, och kände att det gick allt saktare att lyfta skeden till munnen för att äta. Om jag blundade, så skulle jag somna på plats, med skeden halvvägs till munnen.
- ”Finns det något som hjälper?” Frågan kom oväntat och långt bortifrån. Jag samlade tankarna och svarade.
- ”Ja, en kiropraktor, en starkare kropp och massage. En kiropraktor finns inte här, och en starkare kropp är jag på väg att skaffa mig”. Jag kom av mig mitt i meningen, massage var ju däremot möjligt, men skulle innebära en intimitet som jag inte var beredd på, dvs visa upp mig. Jag visste att min kropp inte var vältränad, och skämdes för detta faktum. Under alla dessa år när jag lät kroppen förfalla och glömde bort vad det innebär att leva ett liv som innehöll utomhusvistelse, så ägnade jag det inte en tanke. Alltför mycket vardagsbestyr och bilkörande tog över bilden av vad livet skulle innehålla och nu betalade jag priset för det. Att jag tränat innan och denna vecka, hjälpte lite, men inte på långa vägar nog.

Jag lade mig försiktigt ner på rygg och tittade upp mot den blå himlen. Långt över oss cirklade rovfågeln som skriat förut, på termiken. Den var för långt bort för att jag skulle se vad det var utan kikare, men den var stor. En örn, kanske. Några molntussar rörde sig lojt över himlen och det surrade av humlor i gräset runt omkring mig. En blåvinge flög bland blommorna.



Stön… att stel i kroppen kravla sig ur en sovsäck är ett företag i sig. Uppenbarligen så hade jag hamnat i den till slut. Vi hade varit ganska duktiga att komma upp på mornarna, men denna dag så brände solen på tältduken, det måste ha varit sent lidet. Det var tomt vid tältet, när jag kom utkrypande. Jag måste ha sovit som drogad… en svag doft av kaffe hängde kvar i luften, och jag kröp bort mot köket. Kanske skulle jag slippa brygga nytt.
Det slet av hunger i magen. Frukost!
Solen stod verkligen högt upp, det måste vara mitt på dagen. Jag såg mig omkring – under gårdagkvällen hade tröttheten hindrat mig att till fullo ta in vår tältplats skönhet. Det var vidunderligt. Med kaffekoppen i hand blev jag stående och försjunken i storslagenheten. Jag hade ingen lust att packa ihop och hasta vidare… ville gå ner till bäcken och måla en akvarell. Men vi hade ett resschema att följa, så det var nog bäst att börja packa…

- ”Jag har bestämt att vi inte ska cykla idag. Du behöver återhämta dig och jag vill ta mig upp däråt efter lunch, ta några bilder och titta på bergarter.” Han nickade mot bergssluttningen. Den såg brant ut på sina ställen, men inte alltför otillgängligt. Jag tittade på honom.

– ”Nej, inte du.” Jag log mot honom och berättade att jag ville måla akvarell nere vid bäcken. När man målar akvarell, då måste man se. Inte bara vända ögonen åt det hållet. Därför tycker jag om att måla akvareller av naturen. Ögonblicksbilder.
Som ett dygn ur en nybörjarcyklists liv…
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2004-08-25 12:47   Banankontakt
Betyg: 4
Härlig beskrivning. Mer sånt!
 
2004-08-25 15:28   BrittMarie
Betyg: 4
Trevligt och kul berättat, får mej att längta ut! Skulle vilja vet var turen gick!?!
 
2004-09-01 08:49   n9johohm
Jag som just upptäckt det här med långfärdscykling undrar också var ni höll till någonstans?
 
2004-09-01 16:23   gunnareksjo
Betyg: 5
Underbart berättat men jag kan förstå ditt dilemma... Kroppen har sviktat ibland även för mig. Men känslan och minnerna är en bra salva efteråt.
 
2004-09-01 18:26   putsarn
Betyg: 4
Kul berättelse . det hade inte gjort något om den var lite längre.
 
2004-09-02 10:36   Tjohugo
Betyg: 4
Härlig (?) beskrivning hur ont en öm och otränad kropp kan kännas. Förberedelser är viktiga för att få ut så mycket man kan/vill av upplevelsen.
 
2004-09-02 20:57   ulrikafalk
Betyg: 3
Kul berättelse men undrar lite var ni var någonstans. Känner igen känslan när kroppen är hur stel o ond som helst. Ha det bra.
 
2004-09-04 22:12   thureb
Betyg: 3
fakta eller fiktion? Man blir nyfiken.
 
2004-11-12 15:15   Reidar
Fin berättelse. Peppar till fortsatta strapatser utan långa upphåll. Så att kroppen inte "förfaller" :-) Din ålder framgår inte men det finns väl inga åldersgränser för naturupplevelser?
 
2005-04-04 16:19   flindra
Betyg: 4
Fint skrivet! Jag kommer säkert uppleva samma sak i sommar när jag ska ut på mina strapatser på cykel. =) Jag är också otränad! Visst börjar jag ju bli starkare, men jag är knappast i kondition att cykla 10 mil om dan med packning än...

Härligt att du har hittat tillbaka till friluffsandet! Fortsätt med det, och skriv gärna fler berättelser. Mycket roligt och inspirerande att läsa!
 
2005-10-08 12:25   Håkan Friberg
Betyg: 4
Mycket levande berättat! Har du fortsatt på den inslagna vägen?
 
2008-08-06 16:31   Lolli
Thure Björk.
;-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar