Norgetrippen

Himlen täcktes helt av moln, tunna men lovandes lite regn, vinden var vällovligt sydostlig, cyklarna lastades och min kamrat och jag lämnade Strömsund för första dagens etapp med Gäddede drygt fjorton mil mot nordväst som mål.

Efter halvannan mil så börjar en och annan regndroppe att falla men inte värre än att regnkläder med fördel undviks, medvinden och den relativt flacka terrängen gör att vi cyklar i bredd och pratar om allt möjligt och ingenting. Dessutom störs man inte direkt av biltrafik en lördagmorgon i norra Jämtland fastän det är mitt i semestertider.

Landskapet rullar bort i fjärran i olika blå schatteringar och vi rullar aldrig ifatt den blå färgen, utan omges av grön skog, kalhyggen färgade ljust röda av blommande mjölkört och rödven. Små som stora vattenspeglar vilka avbildar delar av landskapet som jättelika impressionistiska tavlor kantar vägen.

Mellan byarna är det glest och det är lördag varför informationstavlan i Alavattnet studeras noga för att utröna var det finns affärer och vilka vi passerar innan stängningstid. Valet faller på Lidsjöberg.

Strax innan vi kommer till Lidsjöberg anas fjällen riktigt påtaglig då en ny blå konturlinje avtecknar sig mot himlen, Munsfjället vars topp, den östra och norr kammen syns. Munsfjället är för mig arketypen för Jämtlandsfjällen, en bergrese som höjer sin kala rygg över ett landskap pälsat av granskog.

Några mil innan Gäddede börjar det regna på riktigt varför regnställen måste fram och på men de åker av igen efter ett par mil, nu är vi så nära Munsfjället att det göms av Vattudalens södra sida men istället dyker Fågelberget och Kalbergets markanta profiler och sydbranter upp i nordväst och det är mindre än en handfull mil kvar av etappen.

I Gäddede tar vi in på campingen, där träffar vi ett par på väg mot Stekenjokk med cykel och vi pratar om stigningarna före och efter Stora Blåsjön. Jag lägger nödförband på mitt ena flaskställ. Väl i tältet hinner jag ligga vaken så många minuter att jag hör smålommar kacklande flyga över campingen på väg mellan fiske i Kvarnbergsvattnet och ungarna i någon liten myrgöl en lång bit bort.

Från Gäddede startar vi dag två i motut och solsken med hjulen vända mot Norge och Nordli. En sak man slås av efter att ha passerat riksgränsen in i Norge är, förutom det uppenbara att landskapet är mer kuperat, att landsbygden är mer levandeän på svenska sidan.

Till Nordli är cyklingen utan långa klättringar även om backarna blivit fler än dagen före, efter Nordli startar turens första långa klättring upp över Brandfjället. Väl uppe på fjället så följer vi Sanddölas mäktiga dalgång, den är som ett yxhugg på vår vägs högra sida.

En märklig sak uppe på fjället är att det kan se ut som om vägen lutar svagt utför men man får trampa och på lättare växlar än förmodat. Jag tror att det beror på att omgivande terräng stiger brantare än vägen, för motvinden var långt ifrån stark nog som förklaring.

Efter lång klättring passerar vi mellan två klippor, vägen svänger vänster och en varningstavla talar om att i ett par kilometer drygt kommer det att luta sju procent utför.

Cyklarna rusar utför löpan och fartvind samt motvind begränsar farten och vi ligger på mellan 50 till 55 km/h utför. Jag erkänner villigt att jag dessutom bromsar för ett par skarpa kurvor längs vägen ner.

Något som slår mig när jag tänker på den nerfarten och andra under Norgeturen är att känslan beror av farten, att frirulla i 25-40 km/h är skön vila men när farten stiger över 40 km/h börjar den bli euforisk och runt 60 km/h är den helhäftig.

Nere i Sanddölans dalbotten strax innan vi korsar älven stannar vi för paus och vattenpåfylling. Vatten hämtas ur älven och återigen påminns jag om SPD-skornas nackdel på våta stenar, klossen är ohyggligt hal. Vi delar rastplatsbord med ett danskt par på väg till Snåsa för att titta på orkidéer och resonerar lite om blommor och bär.

Efter att ha korsat Sanddölan är det mycket lätt cykling de sista milen ner mot Grong, väl i Grong inser vi att söndagsöppet är i Norge relativt ovanligt varför vi provianterar på Statoilmacken. Valet faller på Jojka renköttbullar en konserv jag inte sett på snart 40 år och det kommer att bli ytterligare 40 år innan jag äter det igen.

Vi cyklar en bit norrut från Grong längs E6 till Buneset är det finns en spartansk camping intill vägen och Namsen, det kommer att visa sig att detta blev turens mest prisvärda camping då ägaren aldrig dök upp och tog betalt.

Ett par polska cyklister passerar längs E6 på väg mot Nordkap, de har god fart. Vi ligger på gräset utanför tältet och tar igen oss efter dagens 121 kilometer.

Tredje dagen och vi ska få havskänning och komma ut på kustvägen, etappen börjar längs E6:an en bit för att sedan vika av västerut upp över Höylandet längs Gartlandsälven, klättringen är lång och min kamrat pinnar lättare på uppför än mig och då har han ändå jäkligt mycket för långa skaft på cykelstrumporna. Hans cykel och packning är lättare än min men det är inte hela förklaringen då jag har nästan tre gånger så många cykelmil i benen än honom. Han är helt enkelt en bättre klättrare än mig, det brukar vara så på vintern också när vi går skidbestigningar

Dagens första klättring belönas med en hisnande nerfart mot Kongsmoälvens dalgång, farten närmar sig sextio i utförslöpan. Längs Kongsmoälven är cyklingen lätt och efter inte allt för lång stund når vi havet i form av fjordarmen Inre Folda vilken vi ska följa upp till Foldereid. Fjorden kantas av vackra fjäll vilka stupar brant ned i vattnet och cyklingen blir tuffare med många branta korta stigningar och branta utförskörningar.

Alldeles innan Foldereid korsar vi fjorden på en bro som leder direkt över till en kort tunnel och på andra sidan den ligger Folderied där vi gör ett provianterings och fikastopp. Osannolikt vackert är det.

Efter Foldereid klättrar vi över ett litet fjäll och ner mot Kolbotn i en hisnande tio procents utförskörning, sedan följer lätt cykling mot Holms färjeläge, men precis när regnet (som vi undvikit med nöd och näppe hela dagen) hinner ikapp oss så inser vi också att ett fjäll till måste vi över innan Holms färjeläge. Regnet öser ner och vi klättrar på lätta växlar uppför fjällsidan. När vi nått toppen väntar dagens sista svindlande utförskörning, men den blir lite läskig då regnet piskar bort sikten när cyklarna närmar sig 60 km/h.

Väl utför backen har vi vinden i ryggen och lätt körning det som är kvar mot Holm, vi börjar växeldra i rena lagtempostilen för att så fort som möjligt komma fram till färjeläget och i ett huj är vi där .

När vi färjat från Holm till Vennesund kan jag bara konstatera att Bosse hade helt rätt campingen ligger verkligen i direkt anslutning till färjeläget. På kvällen går åskan hårt och det är bara ett par sekunder mellan blixt och dunder, men vi känner oss trygga nere vid havet omgivna av flera hundra meter höga fjäll.

Dagens tolv mil känns skönt i benen trots att klättringen ökat, men mer skall komma.

Med vind och uppklarning från väst-nord väst startar vi den fjärde dagens cykling och följer kustvägen mot norr fram till Skillbotn. Terrängen som vägen följer är flack men i öster så är det hela tiden fjäll som reser sig och vi ska från Skillbotn österut.

I Skillbotn tar vi av mot Velfjorden och klättrar över dagens första fjäll en möda som belönas med en häftig utförskörning ner mot fjorden, vi når nästan 65 km/h. Stannar och tar dagens första fika paus vid Velfjorden. I norr på andra sidan fjorden reser sig fjällen mäktigt ur vattnet och västerut syns horisonten där Atlanten möter himlen.

Vi fortsätter längs fjordens södra arm som passande heter just Sörfjorden med kurs på Hommelsö där vi avser proviantera, ju längre in i fjorden vi arbetar oss desto skogigare blir det runt fjordens stränder, in mot Hommelsö så når barrskogen ända ner mot havet.

Från Hommelsö startar dagens andra klättring upp över ett fjäll och sedan ner mot Sausvattnet, en stor och vacker sjö inklämd bland fjäll. Av den anledningen så är det åter klättring när vi lämnar Sausvattnet och klättrar upp mot Seterdalen, (ett inte ovanligt geografiskt namn i Norge) sedan bär det av utför igen mot Tosenfjorden.

Tosenfjorden in mot Tosbotn är bland det vackraste jag sett i landskapsväg, fjällen stupar brant ner i den smala fjorden, vissa av dem är mäktiga svaberg helt rena från vegitation och de glänser som marmor i solen när de torkar upp från regnskuren som nyss fallit, dock inte på oss. Vi följer en väg som vindlar sig fram längs fjordens västra sida, vägen är som inhuggen i bergssidan och den vindlar sig både i horisontal- såväl som i vertikalplanet.

Från Tosbotn klättrar vi uppför Tosdalen längs Storelva, sinnena mättas av mäktiga vattenfall och benen jobbar sig uppför den långa stigningen mot Tosentunneln och efter några kilometer är vi vid dess mynning och tror att nu planar det ut men det stiger hela tiden genom den sex kilometer långa tunneln och när vi kommer ut på andra sidan befinner vi oss på kalfjället. Bosse citerar någon proffcyklist han glömt namnet på; "En bergsetapp är sju timmar av smärta", och visst känns allt klättrande i benen nu.

Campingplatsen som skall finnas några kilometer från tunnelmynningen har upphört och spårlöst försvunnit. Det känns tungt då benen är tunga. Men efter att ha konsulterat kartan så ser vi att det är i princip bara utförskörning till E6:an och sedan är det inte långt kvar till campingen i Svenningsdal.

Och det är det också, dessutom är den lagomt utportionerad efter återstoden av den förlängda etappen, ändå tyngre i benen anländer vi till campingen efter 14, 5 mil i sadeln.

På femte dagens morgon vaknar jag med lår stumma som vedkabbar och en lätt molande värk under knäskålarna och funderar på hur dagens körning skall gå. Det är nämligen i stort sätt lika mycket klättring denna dag som det var den förra.

Vi starta med att cykla en bit norrut på E6 till Troforsen där vi viker österut mot Tärnaby.

Återigen startar en klättring och återigen längs en Seterdal upp mot fjällen väster om Hattfjelldal, till min stora glädje känner jag varken av stumma lår eller ömmande knän nu när benens muskler blivit varma. Älven vi följer har en grön nyans på sitt vatten vilket borde tyda på att den avvattnar någon glacier. Det styrks också av den kraftiga vattenföringen sommarens torka till trots. Uppe i Seterdalens början strax innan det bär av utför mot Hattfjelldal får vi syn på Hattfjellet som namngett dalen. Fjället gör verkligen skäl för namnet där det ligger som en vidbrättad hatt mitt i en öppen och vidsträckt dal.

Ner mot Hattfjelldal kommer återigen en av den här turens svindlande utförskörningar, för att efter fikat i byn bytas mot en ny klättring upp mot Rössvattnet i vars norra ände Oxtindarna tronar, den här dagen skyms de dock av moln.

Efter Rössvattnet startar dagens sista klättring upp mot Krutvattnet och riksgränsen. Terrängen stiger obevekligt mellan fjäll med särpräglat utseende krönta av vassa kammar och tinnar.

Efter riksgränsen går det utför mot Boxfjäll och Joesjö, på vägen ner passerar vi Atoklinten som är det kända fjället med detta utseende. De vassa kammarna och tinnarne lär bero på att berget innehåller serpentinit som är mer svårvittrad än de andra bergarterna i fjället.
Vid Joesjöns västra strand slår vi turens sista nattläger efter nio mil. På kvällen innan jag somnar så hör jag smålommar som kacklande flyger mellan fisket i Joesjön och ungarna i någon liten myrgöl en bit därifrån. Det känns som vi slutet ett varv fastän turen startat på ett ställe och kommer att sluta på ett annat.

Den sista etappen är en lätt tur på 35 km i medvind från Joesjö ner till Tärna, regnet piskar på våra regnkläder men det spelar inte så stor roll då det är turens sista dag.

Återigen slås jag av att landsbygden på den svenska sidan är utdöd och igenvuxen där den i Norge ännu var levande och markerna hållna i hävd. Någon grundläggande strukturell skillnad måste ligga bakom detta och det är synd att Sverige inte anammat den.