Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

MITT BÄSTA ÄVENTYR

av Anna Malou Petersson

När jag gick på mellanstadiet bestämde pappa att det var dags för oss att skaffa kanot. En kanadensare införskaffades snarast för en billig penning av en kollega till mamma. Naturligtvis skulle sjösättningen ske så snabbt som möjligt, vilket innebar att jag, pappa och min bror redan samma dag gav oss av från Malmö med den gröna kanadensaren på biltaket. Målet var en sjö som heter Immeln och ligger i närheten av Kristianstad i de mer nordliga delarna av Skåne.

 På vägen dit var det förstås ett stopp då mat för vårt äventyr införskaffades. Vi skulle bara vara ute en natt men av matberget i kundvagnen att döma skulle man snarare kunna misstänka att vi förberedde oss för en veckolång strapats. Vid lunchtid anlände vi till utgångspunkten för vår utflykt, vilket var en kanotuthyrning belägen vid sjöns södra ände.

 Här utrustades vi med ytterligare en kanot samt vattendunkar. Omsorgsfullt packade vi på order av pappa in samtliga persedlar i ljusblåa plastsäckar och band fast i kanoterna. Flytvästarna sattes på och slutligen kunde vi sjösätta de båda kanoterna. En plan, som gick ut på att pappa skulle paddla i vår nyinköpta kanadensare och min bror och jag i den hyrda, gjordes upp. Glatt hoppade vi i kanoterna och satte fart. Till en början gick det hela smärtfritt och vi paddlade muntert på. Efter ungefär en timme började dock min och min brors kanot ta sig fram bra mycket långsammare än pappas, vilket till största delen berodde på att personen bak fick ägna den mesta tiden till att med en svamp suga upp vatten ur botten på kanoten. Då vattennivån i kanoten efter en kvart trots våra ansträngningar hade stigit avsevärt konstaterades läcka. Rådslag hölls och vi insåg att det enda som fanns att göra var att paddla tillbaks till utgångspunkten.

 Lätt svärandes över jäkla aluminiumbåtar med kassa fogar återvände vi. Väl tillbaka var förstås kanotuthyrningen helt öde, men vi bytte helt sonika ut kanoten mot en annan, fikade och gav oss åter iväg. Efter denna försening på drygt två timmar hade vi ingen chans att hinna så långt som planerat, utan bestämde oss för att stiga iland på Kvinnoöarna. Här slog vi läger vid ett vindskydd med eldstad. Min pappa och bror insisterade på att vi skulle hoppa i vattnet, som inte erbjöd några behagligare temperaturer nu i slutet av oktober. Efter ett hastigt dopp ägnade jag istället tiden till att undersöka den lilla ön.

 Förargelsen över den läckande kanoten började lägga sig och och allt skulle säkert varit frid och fröjd om inte det lätta duggregnet övergått till spöregn. Men det finns ju inget dåligt väder utan bara dåliga kläder, således sattes medhavda regnkläder på och under mörkrets intågande tillagade pappa, iklädd knallgul regnrock, texasstekar och potatis på spritkökets stekpanna. Det motsvarade kanske inte riktigt våra förväntningar på att sitta runt en brasa (någon eld gick trots tappra försök och mycket T-sprit inte att få upp) och grilla men smakade ganska gott trots den något vattniga konsistensen.

 Efter detta ansåg vi det lika bra att gå och lägga oss och liggunderlag samt sovsäckar rullades ut. I vindskyddet kryllade det av spindlar, men trots min spindelskräck lyckades jag somna och var precis inne i en skum dröm när jag med ett ryck vaknade av en hög smäll. Yrvaket kikade jag ut ur min sovsäck och fick se pappa, halvrest inne i vindskyddet och med sin sko i högsta hugg, mumlandes "jäkla inkräktare". Efter att ha kommit över den primära chocken insåg jag att min pappa inte blivit galen utan var på musjakt. Trots att vi lagt skräpet efter middagen i en plastpåse uppe i vindskyddet hade en mus fått känning på läckerheterna och hoppat upp och bitit sönder plasten. Av någon anledning hade dock pappa upptäckt det hela och var nu i färd med att försöka sätta dit den lilla musen, som förmodligen vid det här laget redan befann sig på andra sidan ön.

 Efter att pappa gett mig en lektion i konsten att hantera matrester under friluftsliv och ytterligare inpackning av just dessa, kunde vi återgå till att sova. På morgonen upptäckte vi att vädergudarna benådat oss, regnet hade upphört. Vi kunde nu till frukost avnjuta en del av den mat vi avstått från att tillaga kvällen innan. Nöjda packade vi slutligen ihop lägret och sjösatte åter kanoterna som vi omsorgsfullt dragit upp på land och vänt upp och ner då regnet börjat ösa ner dagen innan. Utan några större missöden kunde vi faktiskt återvända till kanotuthyrningen där pappa höll ett beskt anförande om läckande kanoter för uthyraren. Jag kommer inte ihåg säkert men jag tror att det hela resulterade i en subventionerad avgift.

 Vår utflykt avslutades till slut med ytterligare ätande, innan vår nya kanot åter lastades upp på bilen och hemfärden började. Detta var första gången jag var ute på ett lite längre friluftsäventyr, och trots sin enkelhet och missöden var jag redan på hemvägen sugen att ge mig ut igen, även om det skulle bli skönt att komma hem till den varma duschen. Idag är det förstås lite mer händelserika och ofta längre äventyr som gäller, men det är fortfarande med glimten i ögat som jag tänker på denna helg, då pappa skulle få mig och min bror att förstå vad det var som lockade så mycket med friluftsliv. Lyckades gjorde han ju, åtminstone vad det gäller mig…