Kan kräva viss handisättning

av Anette Kurkkio

Jag måste erkänna att planeringen av fjällvandringen är halva nöjet.

Inte för att jag är en person som måste ha den senaste utrustningen av hightec kompositer utvecklade för extrema förhållanden i yttre rymden, eller som lusläser alla äventyrsmagasin, tvärtom egentligen.

Omedvetet har jag utvecklat en sorts "renhållningsarbetarlook", med en 20 år gammal grangrön regnjacka jag brukar låna och en svart sopsäck som regnskydd över ryggsäcken. Funktionellt, men ack så oestetiskt.

Äventyrsmagasinens artiklar om "klättring på Mt Späkelse med cykeln på ryggen" ratar jag. Däremot finns det en grundsten i planeringen, Claes Grundsten och hans genialiska böcker "Vandra Kungsleden", fulla av vackra vyer som inspirerar till att se dem i verkligheten och fotografera dessa oändliga vidder som breder ut sig över boksidorna.

C. G. som varit på alla dessa platser och så generöst delar med sig av de bästa vandringsstråken, med minst två alternativa vägar, har blivit som en guru för mig och min vandrande vän: -Var tror du Gurun skulle vadat? -Tror du Gurun skulle valt den här yllemössan?

Det här året hade vi planerat ordentligt. Redan dagen innan hade vi packat och rutten finslipades på tåget till Kiruna. Guruns bok i fickformat, med Gurun själv i en suverän vandrarpose vid Tarfalasjön på omslaget, följde med. Vi försökte hitta den exakta platsen där bilden var tagen, för att kunna fotografera oss själva i Guruns fotspår.

Dagen innan hade jag hånskrattat för mig själv när jag tänkte på en bekant som klagat på att stigen från Nikkaluokta hade varit så stenig att de hade varit tvungna att vända vid fjällstationen i Kebne. Sånt kan man kosta på sig när man fjällvandrar för andra gången utanför Kungsleden och när man grämer sig själv för att man inte borrade ur tandborsten för att göra packningen några gram lättare.

..."enkel vandring med fantastisk utsikt över glaciärsjön... kan kräva viss handisättning", stod det ungefär om den kommande dagens etapp. Det bästa med Guruns böcker är att han har graderat vandringsförslagen efter svårigheten. Enkel, svår, kan kräva handisättning, kräver stegjärn, klättring osv. Med böckernas hjälp vet man redan innan vad man har att vänta sig och kan undvika de obehagliga passagerna. Det är ju bra eftersom jag har en viss höjdskräck. Fyra steg upp på en stege brukar det ila ordentligt i smalbenen.

Väl uppe på kammen började min tro svikta. Åt ena hållet hade jag en underskön utsikt över Tarfalasjöns turkosa vatten (som såg svart ut på fotot jag tog med engångskameran) Åt andra hållet syntes Drakryggens knivskarpa silhuett. Hade inte Gurun beskrivit Drakryggen också som en enkel kamvandring? Där stod jag, på kammen till en låg rasbrant och kände ilningarna i smalbenen.

När det sista tiotalet höjdmetrar vid passet återstod, skulle vi lätt ta oss över glaciären. Enligt Gurun. Det fick mig att definitivt inse att växthuseffekten är ett faktum. Glaciären hade smält och det var djupa sprickor där vi skulle gått. Vi valde alternativ två. Att kravla oss över den terrasserade klippkanten. För mig var det avancerad bergsklättring utan säkerhetslina. Ren dödsångest! Min alltid positive vandrarvän kom med uppmuntrande tillrop: -Det är inte så högt! -Du klarar det lätt! -Kom nu då!

Min sviktande tro på Guruns omdöme utsatte oss för en ny prövning. Molnen tätnade och det började blåsa och regna småspik.

Ålandes hade vi tagit oss över passet och vi pustade ut vid det ovanligt stora röset. Ilningarna hade gått över, dödsångesten hade släppt och en viss eufori spred sig i kroppen. En känsla av odödlighet. Ett gäng hade skrivit sina namn på en plankbit och även om det var nedskräpning av naturen kändes det underbart att hitta spår av mänskligt liv. Svordomarna över uttrycket "en viss handisättning" hade lagt sig och tilliten till Guruns förträfflighet hade börjat återkomma. Jag placerade en sten till på röset och så sprack molntäcket upp. Vinden mojnade och solen tittade fram igen.

*Berättelsen är sann, möjligen påverkad av min höjdskräck.