Höstvandring i Kolmården

Vackra färger i naturen är höstens gåva till vandraren. Hösten är normalt sett sval och kanske lite våt. Fast kyla och fukt är faktiskt lättare att hantera än sommarens värme och torka. Höstens stora nackdel är mörkret och de korta dagarna, något som delvis kompenseras genom att kvällarna vid brasan blir extra fina. Vi är några stycken som brukar gå en helgtur i oktober varje höst, denna gång hade intresset varit svagt och en handfull avhopp dagarna innan den helg vandringen var inplanerad till decimerade styrkan till blott Birger och Henke.

Vi lämnade Stockholm vid sjutiden på lördagsmorgonen den 21 oktober och åkte till Stavsjö. Väderleksutsikterna som tidigare under veckan pekat på en riktigt blöt helg verkade nu istället lova huvudsakligen uppehåll. Det kändes fint, nästan lyxigt! Vi parkerade bilen i Stavsjö och tog en förbeställd taxi till den punkt c:a 4 km väst om Glindran där etapp 29 korsar bilvägen till Strångsjö (resan kostade 800 kr inklusive 300 kr i framkörningsavgift och lite dricks).

Halvtio började vi vandra från denna punkt. Skogen var insvept i tjock fukt och alla färger var murrigt höstaktiga. Vi noterade några regnstänk men de upphörde att falla lika fort som de hade börjat. Det var lättgånget och relativt tätt mellan stigens avbrott i korta stycken av vägvandring genom ett vackert jordbrukslandskap. Vi åt lunch mellan 11.00 och 12.00 vid det fina skärmskydd som ligger precis när man kommit fram till sjön Näsnarens stränder.

Något söder om denna punkt påbörjade vi etapp 30. Den kändes mycket mer vildmarksmässig än etappen dessförinnan. Vi var verkligen i skogen nu. Fukt och grå moln följde oss men det var varmt och behagligt att vandra. Så länge vi rörde oss var det knappast tillrådligt att ha mer på överkroppen än skjorta, annars blev man för svettig. Vi tog en längre rast vid en iordninggjord rastplats vid Övre Ålsjön. Vattnet var stilla och den omkringliggande skogen blänkte matt i vattentunga höstkulörer. Vid tre nådde vi så vår inplanerade övernattningsplats vid sjön Vikitteln.

Vi hade då gått c:a 16 km sedan vi klev ur taxin under förmiddagen. Rastplatsen var överraskande fin. Där fanns skrämskydd, badbrygga, två eldstäder och torrdass. Dessutom hittade vi såg, yxa, ved och pannkakslaggar. Kvarlämnade dagstidningar berättade att Maria Borelius var handelsminister men att hennes arrangemang för att slippa skatta på familjens sommarhus nog gjorde att hon borde avgå, en begäran som hon, som bekant, tog på allvar närmast omgående. Vi ägnade en halvtimme eller så till att såga och hugga ved, sedan vidtog slappande. Henke tog ett snabbt dopp och fixade sedan fram en Ardbeg. Vi lät oss väl smaka.

Mörkret började falla strax efter fem och precis efter solnedgången var det nästan helt svart. Då kom plötsligt två vandrare ut ur skogen. Den ena med en stor röd vimpel vajade över ryggsäcken, på ett sätt som närmast förde tankarna till Kurosawas film Ran. Avsikten var dock inte att leka samuraj i skogen utan istället att varna älgjägare för att han och hans kompis inte var älgar och därför inte lönade sig att skjuta på.

De blev lika förvånade som vi. Ingen hade räknat med att vara annan än ensamma i skogen en helg som denna. Killarna var från Norrköping och när den första förvåningen lagt sig var alla glada över sällskap. Elden uppskattades speciellt av våra nytillkomna vänner som förövrigt hette Stefan och Johan. Vår Ardbeg väckte visst uppseende och suckande kunde senkomlingarna konstatera att de bara hade Talisker med sig, de fick det att låta ungefär som om det var rena rävgiftet jämfört med vår Ardbeg. Vi hade alla en trevlig kväll vid brasan och vid elvatiden sov alla, vi i tält, Stefan och Johan i skärmskydd.

Vid åttatiden nästa morgon var alla uppe. Natten hade bjudit på regn men morgonen bjöd på en himmel som i alla fall inte bara var grå. Henke ägnade en hel del tid på morgonen åt att befria sig från en ovälkommen fästing på ena armen. Vi gick vidare vid tio, någon halvtimme efter Stefan och Johan. Bara några hundra meter från Vikittelns skärmskydd hittade vi "Vikittelns minikanjon", en märklig sevärdhet. Vatten hade skurit sig ner i mjuk berggrund och skapat ett tunnelliknande system. En äldre döv man kom förbi och berättade på teckenspråk att han hade ritat förklaringen över sevärdheten som satt uppsatt på en tavla intill och dessutom deltagit i diverse grävarbeten på plats för att ta reda på mer om utsträckningen av denna ovanliga naturformation.

Ytterligare en stunds vandring tog oss till ett utsiktstorn placerat på Sörmlands högsta berg som ligger 123 möh. Några regnmoln förmörkade himlen helt kort och vi fick en handfull regnstänk men snart hade de tyngsta molnen blåst undan och under korta stunder lyste en gulvarm sol upp vår vandring. Inget är vackrare än våt natur som försiktigt penslas av flackande solljus. Det glöder i bergshällarna, granarnas våta grenar lyser intensivt och den annars lätt fuktgrå mossan sprakar plötsligt i intensivt vitt, lika vitt som i en tvättmedelsreklam. Den resterande vandringen till etappslutet bjöd på rejäl vildmarkskänsla och var rätt krävande.

Våta rötter och hala bergshällar gjorde att vi fick ta oss fram med viss försiktighet. Fast för varje steg vi tog blev känslan av att Kolmården var ett riktigt fint vandringsställe allt starkare. I Åbo började så etapp 31, den på pappret mest vildmarksaktiga av de tre etapper vi prövade under denna helg. Påståendet om vildmarkskänsla var verkligen inte taget ur luften. Vi fick en härlig vandring, som bl.a. innefattade en tur upp på Uvberget. Vägen upp till Uvberget är säkert en av de mest besvärliga som överhuvudtaget finns på Sörmlandsleden. Fast goda markeringar gjorde det hela förvånansvärt enkelt ändå. Vid Björnsjöns skrämskydd, lika välutrustat som det vid Vikitteln, tog vi lunchrast mellan 13.00 och 14.00. Stefan och Johan gjorde oss sällskap, vi hade passerat dem längs leden eftersom Johan linkade en smula, sliten av sviterna efter deras runt tre mil långa vandring dagen innan (sic!). Några kilometer söder om Björnsjön hörde vi motorvägens sus och ytterligare en bit fram låg Stavsjö. 15.40 kom vi dit, totalt c:a 16 km:s vandring från skärmskyddet vid Vikitteln. Vi packade in våra prylar i bilen och noterade att himlen öppnade sig så snart vi slagit igen dörrarna. På vägen hem till Stockholm lyssnade vi på ett 35 år gammalt bluesrocklivealbum, The Allman Brothers klassiska “At Fillmore East”, och enades om att detta inte skulle vara sista gången vi hade setts till i Kolmårdens skogar.

Denna vandring utfördes 21-22/10-06 och berättelsen ovan nedtecknades 23/10.