Fyra vandringsdagar i midnattssol

Det är andra halvan av juli och jag befinner mig på tåget som så småningom ska ta mig till Luleå. Egentligen skulle det ha varit ett nattåg med främst sov- och liggvagnar men på grund av förseningar norröver har detta ersatts med ett elegant tvåvåningståg. Jag sitter därför nu i första klass på översta våningen, njuter av utsikten i kvällssolen och dricker gratiskaffe. Vid elvatiden på kvällen, när vi kommer till Gävle, blir det dags att bädda och krypa ner.

Nästa dag vid elvatiden när tåget planenligt når slutstationen i Luleå regnar det. Jag drar mig in mot centrum för att hitta ett lunchställe med husmanskost. Detta visar sig lättare sagt än gjort. Eftersom det är lördag står valet mellan thai-/kinesrestauranger och korv/hamburgare. Till sist får det bli en hamburgare.

När jag ätit klart är det fortfarande en timme tills bussen skall avgå till Polcirkelmarschen. Jag går därför ner igen till den obemannade järnvägstationen för att sträcka ut mig på en bänk och vila lite. Nästan genast dyker det emellertid upp en man med ett plakat. Eftersom så få av de anmälda kommer med tåg har bussen ersatts med bil. Så småningom hittar vi också övriga passagerare som ska med, dvs. en kvinna från Stockholmstrakten och en mycket speciell dansk.

Efter två och en halv timmes bilfärd längs Torne älv och Finlandsgränsen når vi så småningom Rantajärvi. Mina medpassagerare väljer att bo inomhus, vilket kan förefalla välbetänkt med tanke på vädret, men själv tänker jag tälta. Detta innebär emellertid inte att det kommer att gå någon som helst nöd på mig. Visserligen ska vi de kommande dagarna vandra sammanlagt 14 mil på båda sidor om älven, men eftersom vi varje dag får transport från Vildmarkscampen i Rantajärvi och i princip bara behöver bära med oss regnkläder går det att lyxa till det. Jag bor därför ensam i ett stort, fyrmans tunneltält med en rejäl absid så jag behöver inte trängas. Min bädd består dessutom av ett uppblåsbart liggunderlag och en dubbel dunsovsäck. Jag bor därför bekvämt och, visar det sig, kommer hela tiden att sova mycket gott. Inte heller behöver jag snåla med rena kläder, jag har med mig så det räcker. Vid incheckningen tilldelas jag dessutom en servicebyggnad med bastu som jag i stort sett disponerar helt för mig själv.

Vad gäller maten under den tid man vandrar ingår denna i anmälningsavgiften, som brukligt är i sådana här sammanhang. Dessutom kan man lägga till ett paket med totalt tio måltider i matsalen för den tid man befinner sig på campen. Själva marschen är uppdelad på fyra etapper där varje etapp startar exakt 30 timmar efter den föregående. Mattiderna rättar sig efter vandringarna. En dag blir det därför frukost kl. 04.30, en annan middag kl. 20.00 osv. Första kvällen inleds med en god laxmiddag och sedan, vid niotiden, ytterligare en middag på spagetti och köttfärssås. Detta som ett led i uppladdningen inför de ansträngningar som komma skall.

Dag 1

En sekund över midnatt är det så dags för första etappen. Starten äger rum till tonerna av Björneborgarnas marsch och målet norrut är den svenska tullstationen i Pello där det finns en bro över till Finland. Större delen av dagen har det regnat men framåt kvällen blir det uppehåll och detta håller i sig åtminstone under större delen av de 33 kilometrarna vi ska vandra.

Efter sex kilometer ska vi uppför en brant backe till skidanläggningen i Pullinki. Detta visar sig bli enda gången under hela marschen som vi inte går på asfalt. I Svanstein blir det smörgåsar och frukt. Byn, som tidigare precis som sin motsvarighet på andra sidan gränsälven, hette Turtola, fick sitt nuvarande namn efter Abraham Steinholtz och hans hustru, född Svanberg. Denne anlade i mitten av 1700-talet ett järnbruk här.

Ett stycke går vi längs den vackra sjön Kuittasjärvi och längre fram, vid Valkeakoski, ser vi för första gången Torne älv med Finland på andra sidan. Nu börjar det regna mer och mer. När jag når målet, den svenska tullen vid brofästet i Pello, är jag därför trots regnjackan ganska våt. Klockan är nu nästan exakt fem på morgonen. Efter skjuts tillbaka till Rantajärvi blir det bara en varm snabbdusch innan jag dyker ner i sovsäcken.

När jag vaknar nästa morgon har jag sovit mycket gott och känner mig helt utvilad. Solen skiner och jag är faktiskt mindre ledbruten än väntat. Ingen mer vandring förrän tidigt nästa morgon så resten av dagen är ledig och kan ägnas åt vila eller eventuellt kortare promenader och ätande. För snart börjar allvaret.

Innan jag ganska tidigt går och lägger mig ställer jag mobilen på väckning. Nästa start är redan klockan 6.00 på morgonen och innan dess ska vi både hinna inta en stadig frukost klockan 04.30 och bli transporterade i minibussar upp till Pello där vi slutade dagen innan.

Dag 2

Vi kommer iväg i solsken och börjar planenligt gå över älvbron, denna dag till tonerna av en marsch, som jag vill minnas heter Washington post. Rätta mig om jag har fel! På finska sidan kommer vi till ett större samhälle med samma namn som det vi just lämnat. Här finns en staty av bygden store son, skidlöparen Eero Mäntyranta, i full karriär. Dagen till ära har någon skämtare försett honom med röd toppluva.

Vi lämnar nu älven men återser den igen i Turtola efter knappt två mils vandring. Eftersom vi nu är i jämnhöjd med byn och skidanläggningen på den svenska sidan, syns tydligt den Hollywoodliknande Svansteinskylten uppe på berget. I södra ändan av Turtola finns en krigskyrkogård över de hundratals män och pojkar som stupade i de tre krig som Finland utkämpade 1939-1945. Vid varje grav finns en prydlig röd krukväxt. Över dem vakar dessutom en mycket krigisk staty gjord av den finske konstnären och presidentsonen Kalervo Kallio.

Målet för dagens etapp är polcirkeln, eller napapiiri som finnarna säger. Denna är markerad med ett streck i asfalten men eftersom polcirkeln för närvarande rör sig norrut med en hastighet av cirka 14,5 meter om året, dvs. ca 4 centimeter per dag, är väl detta en sanning med modifikation. Enligt arrangörerna ligger dessutom polcirkeln någon kilometer längre söderut och kommer därför inte att passeras förrän under nästa dag. De goda invånarna i Rantajärvi, som vill vara ute i god tid, har emellertid redan nu satt upp en skylt med texten ”Här går Polcirkeln 3004. Det ska vi fira!”

När jag kommer i mål är klockan 10.48, dvs. de 31 kilometrarna har avverkats på under fem timmar. Vädret har hela dagen varit soligt men när den första minibussen med återvändande just har satt sig i rörelse kommer det en kraftig regnskur som blöter ner dem som ännu inte kommit i mål.

Dag 3

Tredje etappen startar klockan tolv en dag senare. Vid halv nio är det frunch och strax innan elva bär det sedan iväg igen till napapiiri där vi slutade dagen innan. Nu passerar vi strax efter start den riktiga polcirkeln, var den nu än råkar ligga för dagen. I början går det lite uppför och vi möts dessutom av rätt så tät lastbilstrafik, som gör att det ibland känns som om man skulle blåsa omkull. Ibland går vi längs älven och kan se över till Sverige, ibland inte. Vid byn Kaulinranta lämnar vi stora landsvägen och kommer in på en mindre väg. Vid skolan mitt i byn blir det korv och potatismos.

På ängarna vid sidan av vägen flöjtar flockar av småspovar och tofsvipor och jag lyckas också få syn på en liten knipfamilj i en damm. I gångriktningen syns berget Aavasaksa, där ryske tsaren tidigare hade en jaktstuga. Denna är nu omgjord till café. Flera gånger under vandringen faller några få regndroppar men dessa blir bara skrämskott, aldrig riktigt regn. Vid kontrollen i Kuivakangas efter 21 kilometer, har det emellertid kommit en rejäl regnskur strax innan jag kommer dit.

Resten av sträckan i Finland går längs stora landsvägen, en raksträcka som aldrig verkar vilja ta slut. Långt innan man når svenska Övertorneå kan man emellertid skymta den pampiga bron i fjärran. Efter att ha passerat denna och kommit till brofästet på den svenska sidan blir det en vätskekontroll innan vi, efter ytterligare en halvmil vid 29 km, blir bjudna på smörgåsar och frukt på Övertorneå camp. Återstår nu bara sex kilometer till etappmålet. På nytt några kilometer längs en bred landsväg innan vi når den långa by, som precis som sin finska motsvarighet på andra sidan Torne älv, heter Kuivakangas. Målet för dagen är Folkets hus i byns norra ända. Vi har då gått 35 kilometer. För min egen del har detta tagit 5 timmar och 14 minuter, dvs. i genomsnitt en och en halv timma per mil.

För första gången sker nu återresan till Rantajärvi framåt, alltså längs den väg vi ska vandra under nästa etapp, inte som tidigare längs den väg vi redan har gått. Innan middagen bjuds vi på underhållning och allsång med hjälp av en Övertorneå dragspelsklubb.

Åter en solig dag. Nästa start är inte förrän på kvällen så hela dagen är fri. Efter frunchen åker vi på sightseeingtur till Sixten Keisu, sameslöjdare i den mycket vackert men ensligt belägna lilla byn Pyhäjärvi. Sixten håller sig också med tama renar. Utöver knivar och smycken i renhorn och ben från t ex björn gör han också diverse bruksföremål som salladsbestick mm. Dessutom kan han stoltsera med att, helt lagligt, kunna tillverka smycken av rysk mammutbete. Elfenben får inte exporteras men däremot mammutbetar, vilket kan förefalla något märkligt. Hur som helst är det en upplevelse att bara röra vid denna urgamla tand som är i skick som ny.

Dag 4

Klockan sex på kvällen börjar den sista etappen som är hela 42 km, dvs. en Marathonsträcka. Det är vindstilla och mulet, perfekt väder att gå i men samtidigt lite tråkigt att missa midnattssolen. I början följer vi nära älven. I Korva efter fem kilometer ligger den första vätskekontrollen i närheten av några väldiga växthus. På grund av midnattsolen tar det här i juni bara drygt fem dygn från blomma till färdig gurka.

I Kattilakoski efter ca 14 kilometer är det dags för dagens stora begivenhet. Utöver att bli serverad hamburgare finns det här också möjlighet att bli polcirkeldöpt. Detta innebär att man väljer sig ett nytt namn och att sedan en skopa kallt vatten från älven hälls innanför kragen. Själva polcirkeln går dock längre norrut, i byn Juoksengi, som tidigare fört en kamp mot Kattilakoski om rätten att kalla sig polcirkelbyn. Juoksengi visar sig vara en mycket prydlig och trevlig by att vandra genom. I dess norra ända, när man åter ska ut på landsvägen, står 21- kilometersskylten, dvs. halva Marathonsträckan är nu avverkad.

Efter nära 30 kilometer är det på nytt dags att lämna den stora landsvägen och återse Svanstein, som för närvarande innehar titeln som årets by. Här blir det åter smörgåsar och frukt innan det är dags att ge sig i kast med de sista elva kilometrarna. På flera ställen flyger knorpande morkullor över vägen.

En kvart över midnatt, viker jag av på en mindre väg och 00.23 kommer jag äntligen in på expeditionen för Rantajärvi Vildmarkcamp. Slutmålet för Polcirkelmarschens 140 km är nått! Jag förses med medalj och diplom men väljer att först ta en snabbdusch och invänta fler vandrare innan jag tar mig an den väntande laxmackan med kall öl i matsalen. Den natten sover jag om möjligt ännu bättre än vanligt.

Framåt förmiddagen är det dags för tältrivning och packning och vid ettiden blir det avfärd till Luleå. Nattåget avgår sedan vid halv fem. Ett äventyr är slut.