Fjälltur i Sylarna med komplikationer

Vi hade en lång resa bakom oss när vi anlände till startpunkten för vår fjällresa till Sylarna. Tidigt i ottan hade fyra av oss, jag (Fredrik), Magnus, Peter och Tomasz startat från Malmö Central med Östersund i sikte dit vi beräknade anlända framåt kvällskvisten. Efter en oproblematisk resa med några öl och kortspel mötte vi upp med expeditionens femte och sista deltagare, Kalle, som hade bilat till Östersund från Örnsköldsvik.  I Östersund fick vi också låna en andra bil från den tilltänkta sjätte expeditionsmedlemmens, Stefans, föräldrar vilket vi var riktig tacksamma för. Morgondagens startpunkt Stugudals Camping på den norska sidan av gränsen låg nu 32 mil bort vilket vi avverkade på 5 timmar i ett regnigt och mörkt landskap som ju längre resan led alltmer fick karaktär av fjällandskap. Väl framme vid stugan, runt midnatt, var vi så uppspelta av att verkligen ha påbörjat den fjälltur som vi hade pratat om i över ett halvår att det inte var världens lättaste sak att somna.

Efter en god natts sömn vaknade vi till en klar men fuktig luft som täckte oss som en blöt matta så fort vi steg ut genom stugdörren. Tyvärr visade det sig att stugbyn inte tog betalkort så det var bara att sätta sig i bilen och bege sig till närmaste uttagsautomat för att få tag i norska pengar. Vi bedömde också att det var bäst att äta lunch innan vi gav oss iväg så vi skulle slippa stanna kort efter att vi hade börjat gå för att laga mat.

Glada i hågen. Övre raden från vänster: Kalle, Magnus samt Fredrik. Längst ned: Peter.

Till slut kom vi äntligen i väg medan det fortfarande var tidig eftermiddag.  Det som jag tyckte var spännande så här i början av fjällturen var att se hur Tomasz skulle reagera på fjällets skiftningar när vår vandring gick från en dal på cirka 700 meters höjd upp till cirka 900 meters höjd samtidigt som den lummiga björkskogen alltmer övergick i något som så småningom skulle bli kalfjäll. Tomasz har nämligen trots många dagsvandringar i alla möjliga miljöer runt om på vårt klot aldrig upplevt riktig fjällmiljö. Jag som är inbiten fjällentusiast var säker på att kunna locka över honom till min sida och iakttog noggrant varje tecken på när förvandlingen från nyfiken fjällnovis till en för livet beroende fjällmatador med många års kommande fjällvandring framför sig skulle slå till.  Jag förväntade mig att förbannelsen skulle börja verka lika snabbt som när fullmånen träffar blivande varulvar på film och jag kunde se honom framför mig när han mångalen skulle börja slita sitt hår i en frenesi som bara en äkta fjällälskare kan förstå. Vi fortsatte framåt samtidigt som grusvägen som vi skulle färdas på våra första 17 kilometer vindlade sig fram mellan småkullar, nedförslöpor och platta transportsträckor men trots ett ivrigt fotograferande och ett pillemariskt leende från Tomasz sida kom ingen förvandling. Jag kunde gott förstå det. Den riktiga fjällvärlden börjar först ovanför den första fjällstationen, Nedalshytta, och vägen dit var mest tänkt som en uppvärmning inför den andra dagen som var resans huvudnummer. Då skulle vi nämligen starta i Nedalshytta och därifrån vandra 11 km till den pyttelilla sjö, Syltjörna, som befinner sig i skuggan av själva sylmassivet som vi sen skulle försöka ta oss upp på. Syltjörna skulle också fungera som basläger för toppbestigningen och dessutom som övernattningsplats efter att vi segerrusiga i triumftåg marscherat ned för berget med ytterligare en skalp innanför bältet. Då skulle nog förvandlingen komma.

Grusvägen innan den ”riktiga” fjällen hade börjat.

Dagen efter vaknade vi till ljudet av ingenting. Tystnaden var inte total utan istället fylld av alla de små ljud som värmer själen snarare än att föra en ett steg närmare den utbrändhet som vi kontorsråttor ständigt kämpar mot i dessa moderna tider. Ljudet av en porlande bäck i bakgrunden ackompanjerad av en ombytlig vind. Mot tältduken kunde man stundom höra ett lätt smattrande och någonstans i närheten kunde man höra en fågel kvittra.  Sen började fipplandet. Inget ont om mina färdkamrater men för tre av dem var denna typ av samvaro helt ny eller åtminstone inte helt hemtam. Jag och Kalle har vandrat många gånger förut och för det mesta tillsammans. Vi har hittat bra rutiner och om han slocknar som en tändsticka på Syltoppen efter middagen så är det för att han vet att jag fixar allt donande som återstår. Och om jag sur som ättika vägrar gå ut ur sovsäcken på morgonen så är det för att jag vet att han springer omkring som en gårdstomte och hämtar vatten och ordnar frukost. Övriga i gruppen packade i ryggsäcken, packade ur den igen och började ånyo fippla. Vi kom alltså iväg lite senare än tänkt.

Med benen sprittande ledde jag vägen norrut längs med den sjö, Nesjöen, som vi hade rundat dagen innan när vi kom från nordöstlig riktning. Vi hann inte komma långt innan vi blev stoppade av en norsk dam från fjällstationen. Hon förklarade för oss först på dialekt, och sen när hon såg att vi hade svårt att hänga med i vad som sades, på en sorts nynorsk riksnorska att den leden dit mina bestämda steg ledde oss höll på att avvecklas p.g.a. allt för mycket vatten. Jag och Kalle hade gått där året innan och vi hade mycket riktigt trampat ned oss upprepade gånger. Detta fick till följd att dagen skulle börja med en rejäl stigning först en kortare sträcka i östlig riktning och sen en längre i nordlig dito.  Vi skulle knappast komma att behöva några motionscyklar för att värma upp kalla muskler och efter bara en kort stund flödade svetten mycket riktigt samtidigt som andningen blev allt häftigare. Nu skulle vi snart komma upp på en platå som bara sakta stiger i riktning mot Syltjörna. Naturen på denna platå är fantastisk med en milsvid utsikt över omkringliggande sjöar om man närmar sig kanterna. Samtidigt börjar man se de höga topparna torna upp sig i fjärran och man känner sig som mitt i ett äventyr. Terrängen är ganska lättforcerad och de gånger marken börjar bli vattensjuk leder spångar en säkert på rätt spår. Efter ett tag blev vi förbigångna av en grupp medelsålders norska damer. Som yngre fjällveteraner var vi inte helt nöjda med detta men det är ju naturen och sällskapet man ska njuta av. Det är ingen tävling…försökte jag intala mig själv.

När vi småningom kom fram till Syltjörna var mörkrets inbrott bara några timmar bort. Vi stod förundrade vid vattnet och blickade upp på den vägg som vi skulle bestiga. När nackarna började värka lyfte vi blicken ytterligare och kunde någonstans där uppe bland molnen skymta toppen. Nu skulle vi äta en näringsrik måltid innan bestigningen skulle börja. Trots att jag hade avrått Peter från att ta med sig presenningar, brandfiltar och klätterutrustning bågnande hans ryggsäck av olika saker. Till vår stora förtjusning plockade Peter fram ölkorvar, pilsnerkorv på burk och den ena läckerheten efter den andra. Efter maten visade det sig att Magnus hade plågats av en ryggsäck som varken hade vaddering eller några mjuka delar överhuvudtaget vilket hade fått till följd att hans kropp nu vägrade bestiga några berg. Peter förbarmade sig över Magnus och beslöt sig också för att förbli i tältet när jag, Kalle och Tomasz istället gav oss ut för att besegra berget.

Syltjörna sett från sluttningen upp mot Syltjörna. Omkringliggande dimma ger dålig sikt över en viss höjd.

När man står nedanför Sylmassivet och tittar upp så har man svårt att tro att det ska vara möjligt att hitta en stig som inte är för brant men på något sätt så är de närmaste meterna hela tiden möjliga att gå även om det känns i låren. Efter att gått en och en halvtimme blev vi barnsligt förtjusta över att på 1400 meters höjd upptäcka den första snön för säsongen. På Nedalshytta hade vi blivit informerade om att redan strax före mitten av september hade snön börjat på 1200 meters höjd. Vi hade nu 300 meter höjdmeter kvar innan toppen skulle nås men flera gånger tappade vi bort leden eftersom snön ofta täckte markeringarna. Dessa gånger blev vi tvungna att gå tillbaka för att försöka hitta leden igen vilket gjorde att det tog lite längre tid än beräknat. Mot slutet blev det några klättermoment men förutom att det var ganska jobbigt var det ingen större svårighetsgrad på bestigningen. När vi en knapp timme före mörkrets inbrott nådde toppen spridde sig en enormt skön känsla i kroppen. För mig och Kalle var det efter många strapatsrika och händelserika fjällturer första gången på åtta år som vi nådde en topp. En anledning är att vi brukar fjällvandra som tidigast i mitten av september vilket gör fjällvädret extremt lynnigt och många gånger har vi upplevt stormvindar och skyfall eller snöoväder. Vi tog några minuter för att fylla på kroppen med energi i form av choklad och vatten samt en obligatorisk fotosession.

Glada efter den första lyckade toppbestigningen på många år. Observera den dåliga sikten. Från vänster: Tomasz, Kalle samt Fredrik.

Sikten började bli riktigt dålig och skymningen var inte långt borta så vi begav oss med raska steg tillbaka mot tältet. Problemet med att se markeringarna blev svårare och svårare och nu småjoggade vi nästan för att hinna så långt ned som möjligt innan det blev för mörkt för att se. Efter ett tag hördes det olycksbådande ”Ser ni någon markering?” från Tomasz som gick först. Stela av skräck stannade vi upp och tittade oss runt omkring. Jag såg en fläck som uppenbarligen måste vara ett rött märke men vid närmare granskning visade det sig vara mossa. Tomasz och jag tog upp våra pannlampor medan Kalle som hade glömt sin fick stå med händerna i byxfickorna och titta på. Snabbt blev jag dock varse att orutin är något som inte helt lämnar en fjällvandrare även efter många tidigare strapatser. Batteriet på min pannlampa var nämligen nästan helt dött. Även om vi till en början återigen kunde se markeringarna med Tomasz pannlampa blev det svårare och svårare i takt med att mörkret blev allt djupare. Efter att tag blev vi tvungna att ge upp alla försök på att följa stigen och istället blev den största utmaningen att se om det fanns något stup de närmaste meterna framför en. Vi fick allt större problem att ta oss fram och fann oss plötsligt stående mitt i en vid och ström bäck som kastade sig utför de branta fjällväggarna. Utan att kunna se hur det såg ut framför oss och med en ständig risk att dratta på ändan och åka kana ända ned till tältet var det plötsligt inte roligt längre. Då hörde vi plötsligt en vissling en bit bort. – Lassie, utbrast Kalle, med en antydan till hopp i rösten. Istället hördes Peters välbekanta stämma en bit ned och med hans röst som riktmärke jobbade vi oss sakta men säkert bort från den farliga bäcken. Väl framme mötte Peter oss med en alldeles underbar soppa som stod och kokade på fjällsluttningen. Stärkta till kropp och själ och med ytterligare en pannlampa kunde vi tillryggalägga den sista biten till tältet utan större problem. Där informerade Magnus oss om att nästa steg i hans och Peters nödplan hade varit att kalla på hjälp för en eventuell skallgång.  Nu var jag helt säker på att Tomasz måste vara helt såld på fjällen. Kan det bli bättre än så här?

Även om fjällturen inte slutade här utan vi gick hela 27 km sista dagen för att komma tillbaka till bilarna så känns det naturligt att avsluta berättelsen här efter denna klimax. Vi tar alla med oss olika erfarenheter från denna fjälltur och njöt av den på olika sätt.  Och även om nästa års fjälltur fortfarande är långt borta så är vi alla redan där i sinnet.