Artiklar > Expeditionsredogörelse: Mt Vinson

Expeditionsredogörelse: Mt Vinson

Av: MLetzter

Målet var att klättra Antarktis högsta berg och runda av vårt Se7en Summtis projekt, version a*. På 78 grader syd. 1880 mil från nordpolen låter kanske betryggande. Men jorden är som bekant rund och det var därför bara 120 mil till sydpolen. (Eventuellt. Se till exempel www.flatearthsociety.com) Oavsett var det kallt. Och vi skulle som vanligt tälta i bergen. Tur att vi hade yllekalsongerna på.

Att flyga till Antarktis låter kanske odramatiskt. Det är det inte. Det saknas nästan helt infrastruktur på kontinenten, landningsbanor inkluderat. Eftersom den nära fullständigt snötäckta ytan är stor och avstånden ännu större krävs det ändå stora apparater för att ta sig dit från det bebodda fastlandet. I vårt fall ett 200 + ton tungt ryskt jetfraktflygplan. Denna lilla kanariefågel kan trots tre gånger så många hjulpar som en 747:a inte landa på snö utan kräver fastare underlag. Lyckligtvis är is ett hårt material som det också finns gott om på sydpolen. Olyckligtvis täcks denna is av just snö. Vilket dilemma. Lösningen tills vidare är att förlägga landningsplatsen (observera skillnaden mot termen landningsbana) till en två kilometer lång sträcka nedanför några berg kallade Patriot Hills. Här gör kraftiga fallvindar att isen under snön blottläggs. Tyvärr blåser nämnda vindar definitionsmässigt vinkelrätt mot landningsplatsen varför det är omöjligt att sätta ner ett plan för det mesta. Inget är perfekt.


Olof på Patriot Hills blåislandningsbana med IL-76an i bakgrunden.

I en fin balans mellan ägarnas till 30 miljonerdollarplanets varsamhet och den ukrainska besättningens kurage kunde vi hursomhelst efter en tids väntan på Chiles sydspets och en skakig landning sätta pjäxorna på isen. En natt i midnattssolens sken senare flög vi med små propellerplan ut till foten av vårt mål, the Vinson Massif och satte upp vårt basläger.


Martin på Branscombglaciären framför Vinsonmassivets västsida.

Vi hade dock inte bara som mål att klättra berget utan även att göra det ”först” på olika sätt. Detta återkommande gissel med att vara först är dock en plåga som inte bara drabbat oss utan även gör sig gällande för alla andra ”klättrare”, ”äventyrare” och ”explorers” som roar sig med att åka på långa och dyra semestrar till avlägsna platser för andra människors pengar. Under vår resa drogs detta inom vår lilla bransch till sin spets då inte mindre än tre personer tävlade om titeln att bli först i världen att åka skidor ned för the Seven Summits, samt två grupper om att bli första svenskar att bestiga samtliga dessa massiv. Våra medspelare i detta drama var amerikanskan Kit DesLauriers och den gamle slovenske bergsräven Davo Karnicar. Dessutom var den svenske klättraren Fredrik Sträng även han ute på rekordjakt i sitt försök att bestiga alla sju topparna på rekordtiden sju månader. Redan slagen av en Indier halvvägs genom försöket och på god väg att få stryk även av en kanadensare återstod endast titeln förste svensk på de sju topparna. Något även vi aspirerade på. Det var med andra ord upplagt för slutspurt. Och vi tänkte inte vara sämst. Speed Up med andra ord.


Olof på väg uppför isfallet.

Vår mycket avancerade plan gick ut på att klättra berget i en kontinuerlig alpin push i händelse av bra väder. Eftersom det definitionsmässigt måste vara bra väder för att man ska kunna flyga ut satt vi med selarna på i planet och började gå uppåt så fort vi landat och slagit upp vårt tält. Då vi var den enda oguidade klättergruppen på berget den säsongen kunde vi röra oss obehindrat. Dessutom slapp vi förklara för varandra hur man smälter vatten, hur man slår upp ett tält och hur man knyter in sig i repet. Vi blev snart varse att alla klättrare på berget inte hade den turen.


Olof ser fram emot att pumpa kallt antarktiskt puder.

Innan planet åter lyft mot Patriot Hills var vi således halvvägs mot läger I, när gryningen nalkades efter en lång natt i trakterna kring -40° C passerade vi läger II och efter 26 timmars oavbruten klättring stod vi på toppen av Mt. Vinson som de första klättrarna den säsongen. Efter en fem timmar lång nerfärd på skidor där den 45° branta Headwall bjöd på den enda utmaningen gled vi in i baslägret innan de andra klättrarna hunnit påbörja sin bestigning. Vi blev därmed första svenskar att klättra Se7en Summits (version a) och slog även Karnicar på skidor. Huruvida vi också slog Kit finns det lite olika åsikter om. Vi tjafsar inte utan drog istället till Carstensz i januari för att bli först att även skida den andra Se7en Summits (version b).


Isfallet på Vinsonmassivets västsida. 2000 höjdmeter. 45-55 grader. Kul.

Eftersom vi snabbt blivit klara med det vi kom till Antarktis för att göra med våra sponsorers och medias ögon kunde vi fokusera på det vi ville göra i våra egna: Klättra. Vinson Massif erbjuder obegränsat med suverän alpin klättring och vi satsade på ett ganska seriöst projekt: Isfallet. Ett av världens högsta, över 2000 höjdmeter från en platå strax under läger I upp till en col mellan bergen Vinson och Silverstein. Från ett attackläger vid botten av isen gjorde vi två försök. Inkommande dåligt väder hindrade oss båda gångerna, med vi lyckades i alla fall klättra och skida 1800 höjdmeter vilket vi är mer än nöjda med. Olof lyckas även rulla ner de sista 200 efter ett misslyckat försök att droppa en stor bergschrund på telisar. Vi återvände till baslägret för att äta och vila. Det fick vi dock inte.


Martin roar sig som skibum på Antarktis.

Innan vi hunnit få fyr på Primusköket kom nödanropet: ”Mayday, mayday mayday… stuck on headwall… need immediate back up…mayday”. Bristfällig kommunikaiton men solklar innebörd: Problem. Martin tog nytt personligt rekord i att smälta fem liter vatten och lyckades även smälta lite av tältet. Notera: Gasbehållare värmd över öppen låga ger mycket hög effekt. Vi vände uppåt berget igen. På två timmar nådde vi läger I och blev uppdaterade via radio från BC: Fem klättrare (däribland Fredrik Sträng) fast ovanför headwall i dåligt väder, svårt nedkylda, en hade fallit ner i en glaciärspricka och hade förfrusna händer. Alla behövde omedelbar assistans att ta sig ner. Vi fortsatte högre upp men strax under headwall tvingades vi bivackera, stormen som gjorde att vi vände på isfallet rasade med full styrka, sikten var noll. Det hade varit vansinne att gå vidare över den sprickfyllda isen. Vi grävde ner oss och försökte få radiokontrakt med de nödställda. En kall natt passerade. Samtal med baslägret som kontaktat meteorologer och läkare var bara lite mindre dystra än samtal med de strandade klättrarna. Inget tydde på att stormen skulle lätta. De skulle inte klara en natt till. De kunde inte ta sig ner och vi kunde inte ta oss upp. Dödläge i dubbel bemärkelse. Efter fyra timmars radiotystnad på morgonen var vi fullt införstådde med att hämta ner fem kroppar när vädret väl förbättrades. Inte igen.


Martin skidar bowlen i Patriot Hills.

På eftermiddagen var vår bivack full med snö och vi var tvungna att ta ett beslut. Vänta en natt till, själva bli försvagade och troligen aldrig höra av klättrarna igen, gå ner till läger I och definitivt lämna dem åt sitt öde, eller göra ett sista sannolikt fruktlöst försök att gå upp innan natten och sedan vända ner. Vi bestämde oss för det sistnämnda. Kanske blåste det ändå lite mindre...? Tätt ihopknutna gick vi sakta uppåt. Vår idé var handfast: hitta de nödställda, bära de som levde men inte kunde gå till kanten av headwall, knyta ihop dem och kasta ner dem, själva klättra ner och sedan släpa alla till lägret. När vi efter några timmar i stormen nådde det mest sprickfyllda partiet på toppen av Headwall fick vi dock den där turen reserverad för barn och idioter (utan närmare analys): en väderlucka. Sikten blev mer än bara några meter och vinden avtog något. Vi tog oss snabbt över sprickorna och lokaliserade de nödställdas bivack. Nästa positiva överraskning: Alla kunde ställa sig upp. Otroligt efter så lång tid i kylan. Ingen tid fanns att förlora. Fyra knutar på repet mellan oss, en klättrare fästes i varje utom han med frostskadade händer som short-ropeades till och hängde sig över Olof. Framåt, framåt och under Martins ledning gick vi ner för Headwall. Halvvägs mötte vi två rangers och vi kunde snabbt ta oss tillbaka till lägret.


Mission Accomplished.

En lång dag var över. Det var ett dygn sedan anropet kom och långt mycket längre sedan vi senast sov. Slitna, trötta och nöjda att alla kommit ned från berget vid liv, kollapsade vi in i vårt tält. Fem dagar senare bordade vi återigen det gigantiska Ilyushin-planet för färden tillbaka till civilisationen. Tiden på Antarktis var slut och vår jakt på rekord, ära och berömmelse var över. För den här gången...

/Olof Sundström & Martin Letzter

Läs mer på www.akaskidor.se och marsnumret av tidningen.

WWW.FANGADAGEN.COM

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2007-03-14 22:14   oscar-ja
Betyg: 5
Roligt och kaxigt skrivet som vanligt!
 
2007-03-20 12:04   Jonas J
Betyg: 4
Bra och intressant läsning som vanligt, även om ni inte blev de första svenskarna att bestiga 7 summits som ni påstår i texten. Det är allmänt erkänt att Carstenz Pyramid häller och då blev ju Fredrik Sträng först. Men häftig resa ni varit på och härlig summit-push i sann Messner-anda!
 
2007-03-21 00:49   wireguy
Betyg: 5
Grymt bra story killar!
Hoppas att det kommer mer från er och att ni fortsätter att inspirera oss alla!!! =)
Keep the good work up.
 
2007-03-30 08:05   Pellepassat
Betyg: 4
Stort grattis och snyggt jobbat! Fast har ni en oplockad gås med Sträng? Om man läser mellan raderna kan det tolkas så... ;-)
 
2007-04-10 12:24   MLetzter
Tjena Peter! Det hoppas jag verkligen inte. Det är för överigt Fredrik som stod bakom kameran när den sista bilden i artikeln togs i Patriot Hills, innan vi bordade planet för att flyga tillbaka.
Hälsningar
//Martin
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!