Artiklar > En vandring i orösad terräng runt Abisko

En vandring i orösad terräng runt Abisko

Av: oskar_thulin

Nattåget som skulle ta oss norrut stod och väntade på spår 10 på Stockholm central. Numera är det tågbolaget VY, som ägs av den norska staten, som tagit över driften av SJ:s nattåg till Norrland. Fortfarande med samma SJ logga på de gråa vagnarna, märks det ingen skillnad och interiören är sig lik. Skyltat "Narvik" kliver jag och Elida på vagn 15 med våra fullpackade ryggsäckar. Inte så många fjällvandrare i vår kupé, med undantag för en tysk ensamvandrare som berättar för oss att han dagarna före ankomsten varit på Galterö utanför Göteborg i två dagar och tältat. Ett roligt sammanträffande, då både jag och Elida är utflugna stockholmare som fann varandra i Göteborg, men nu varit hemma hos familjerna i Stockholm på sommarledigheten. Galterö är en plats som även vi gillar att besöka och alltid skönt att kunna relatera till något gemensamt med sina medresenärer i kupén. Vi småpratar lite lättsamt med tysken, såsom man ofta gör med andra vandrare. Strax före kl 23 rullar tåget något försenat ut från centralstationen. Vi passerar efter en halvtimme Rosersberg och Norrsunda kyrka, där Elida är konfirmerad, och tittar ut i den mörka augustinatten genom det rusande tågfönstret. Det var hemma hos hennes föräldrar i Rosersberg tidigare under dagen som vi gjorde klart de sista förberedelserna inför avresan, packade våra ryggsäckar och spände fast liggunderlagen utanpå. Nu dundrar vi norrut med en känsla av lätthet över att planeringen är över och bara äventyret ligger framför oss. 

Natten i liggvagnskupén krängde som vanligt ganska ordentligt och innebar för min del att jag vaknade ungefär en gång i timmen. Tågbyte i Boden. Vi hann med en frukost i bistron innan vi klev av och fick då stifta bekantskap med en 29-årig stockholmskille som pluggade på KTH och skulle genomföra sin första ensamvandring i fjällen. Han var väldigt pratglad och trevlig men hade något lite ängsligt över sig. Kanske var det oron för tomheten och tystnaden som väntade på fjället.. Det var hursomhelst en stor utmaning han hade framför sig och vi var imponerade över hans beslut att vandra ensam. Efter tågbytet i Boden väntade ödsliga destinationer som Murjek och Nattavaara på att vi skulle passera, innan de mer livskraftiga gruvsamhällena Gällivare och Kiruna stod på tur. Som en hopplös Norrlandsromantiker blickade jag ut genom fönstret och fantiserade om vilket bekymmerslöst liv man skulle kunna leva häruppe. Den långa tågresan upp till en fjällvandring är alltid en stark inre upplevelse för mig, och en klar övergångsritual mellan civilisation och vildmark. Tillslut var vi framme klockan 15.50 i Abisko Östra. Panoramautsikten mot ett spegelblankt Torne Träsk beredde ut sig framför oss. På perrongen så justerade Elida remmarna på sin ryggsäck och satte på sig vandringsskjortan, medan jag roade mig med att fotografera de röda träkåkarna på stationen. Vi satte på oss ryggsäckarna och började gå upp mot Abisko Mountain Lodge och Kallax helikopterplatta, varifrån det syntes på kartan att en gångstig ringlade sig i sydostlig riktning mot Lapporten. Vi hade planerat att gå en orösad vandring som började och slutade i Abisko, genom diverse dalgångar och vandringsstråk. Lapporten var vårt första etappmål. 

Påväg mot Lapporten

I närheten av helikopterplattan fanns en stor inhägnad med flera tystlåtna draghundar som tittade på oss med något tomt i blicken. Vi undrade just hur länge de hade stått där och väntat. I skogsbrynet bakom fanns en liten vitmålad träskylt med texten "Lapporten" som låg på marken. Nu kände vi att vår vandring började på allvar! Vi tog sikte på höjdkurvan vid Baddosdievva, men det var inte helt lätt att få syn på den gamla offerplatsen i terrängen. Någon halvtimme upp i björkskogen kom en känsla av litenhet och vemod över mig. Efter att gradvis ha lämnat civilisationen bakom oss under den långa tågresan, hade vi nu börjat den mödosamma vandringen i väglöst land och sakta börjat överlämna oss till naturens våld. Vi var utelämnade till vädrets och naturens nycker. Sådana övergångar brukar inledningsvis framkalla en känsla av sårbarhet hos mig. Något jag betraktar som en viktig del av själva vandringen. För utan den sårbarheten kan man inte sedan erövra det självförtroende som rätt navigering, kartläsning och bra beslut om pauser, mat och lägerplatser innebär. Endast i ödmjukhet och beslutsamhet inför uppgiften kan man konvertera från bekväm samhällsvarelse till utsatt äventyrare i fjällvärlden.

Abisko Östra och Torneträsk

Vår vandring denna eftermiddag gick i maklig uppförslutning under cirka tre timmar, genom gles björkskog, myrmarker och hedmarker, innan vi passerade jokken som rinner ända uppifrån Nissoncorrus norra sluttningar, ca 1,5 km från Lapportens mynning. Där hittade vi vår första tältplats. Under vandringsetappen stannade vi med jämna mellanrum och beskådade Torneträsk, som låg spegelblank nedanför oss. I dess vattenyta såg vi spegelbilder av flera omkringliggande bergstoppar. Vid reste tältet vid 19 tiden och till middag lagades äggnudlar och tofu i en god asiatisk kryddblandning av lime och chili. Solen stekte oss fortfarande ifrån väster och himlen var klarblå. Känslan av triumf började sakta väckas till liv under kvällningen. 

 Oskar lagar tofu och nudlar till middag.

Topptur på Nissoncorru 

Vi vaknade av ett starkt solsken som värmde upp tälten vid 07 tiden. Elida var först upp och började med frukosten. Idag var vårt mål att göra en topptur upp på Nissoncorrus 1742 höjdmeter över havet och vädret var mycket lovande för detta. Vi kom iväg vid 09 tiden, utrustade med varsin liten ryggsäck med förstärkningskläder, spritkök, realpåsar och snacks. Följde jokken som rann uppifrån Nissoncorrus nordliga branter och gick strax ovanför ravinen. Både Elida och jag kände av viss träningsvärk i benen från gårdagen, men detta var ingenting mot vad vi hade att vänta oss efter dagens topptur. Det var varmt i luften och solglasögonsoligt. Vi följde de östliga tillflödet där jokken grenade sig. Åt lunch vid 11.30 innan den branta stigningen började mot toppen.

Elida pekar ut vägen mot Nissoncorrus toppröse.

Vid 12.30 tiden hade vi nått pasströskeln mellan topparna 1637 och 1742 uppe på Nissoncorru. Vi hade inledningsvis en häftig utsikt ner mot den sydligaste av sjöarna nere i Lapporten. Nu började en framåtlutad småklättring upp ur pasströskeln med riktning mot toppen 1742. Det var ingen direkt riskfylld strapats, men den första branten som vi blickade ner i på norra sluttningen av Nissoncorru framkallade svindelkänsla och en ångestklump i magen. Stupet rakt söder om Nissoncorru var verkligen som en 180 graders vägg. Så vi satt en stund på stenblocken och hämtade andan, innan vi långsamt vandrade framåtlutade på stenblocken den sista kilometern upp till toppröset. Det gick fint och vi nådde toppröset på 1742 möh vid ca 13.15. Nästan 4 timmar hade det tagit nere från vårt tält om man räknar bort lunchrasten. 

Äntligen uppe.

Toppröset på Nissoncorru

Vi var uppe på toppen i nästan 40 minuter och fascinerades över den fantastiska utsikten. Själva toppen var som en bred bergsrygg så vi kände oss trygga och kunde slappna av ordentligt. När vi skulle luta oss mot den stora stenhögen som utgjorde själva toppröset och ta lite bilder, lyckades jag lägga handen rakt i en fågelskit. Hoppas det åtminstone var en sällsynt rovfågel som avbördat sig och ingen fiskmås!

Elida uppe på Nissoncorru

Utsikten uppe från Nissoncorru var en fin belöning. Vi kunde se många majestätiska toppar i väster, men särskilt imponerande att beskåda var den närliggande Pallentjåkkå med sin långa kedja av fyra toppar och högt belägna glaciärsjö alldeles nedanför branterna. Många av fjälltopparna ligger som ointagliga borgar i fjärran och ruvar på hemligheter och en mystisk lockelse. Jag blir lätt hänförd och hade kunnat stanna häruppe ett par timmar och bara kontemplera, men som tur är står Elida för beslutsamheten att vi behöver börja vandringen tillbaka mot lägret, då vi har flera timmar framför oss och prognosen igår varslade om regn framåt kvällen.

Utsikt från toppen

Vi bestämmer oss för att gå ner en annan väg än den vi kom, genom att gå ner från toppröset i västlig riktning och sedan följa den långa bergsryggen i sydlig sluttning i riktning mot Abisko. Det blev en tålamodskrävande nedstigning på blockmarker innan vi nådde vårt tält nere vid jokken vid 18 tiden. Fyllda av självförtroende och lite galna, bestämde vi oss för att ganska omgående riva lägret och gå ett par kilometer in i Lapporten. Ett bad i sjön Cuonajajavri hägrade som en belöning för att skölja av oss svetten. 

Den kalla sjön Cuonajajavri

När man inte följer sina heliga principer

Nu kommer vi till en sekvens av vandringen då Oskar bryter mot en av sina heliga principer. Nämligen att man alltid ska slå upp tältet det första man gör när man kommer fram till en ny lägerplats. INNAN man lagar mat, badar eller gör någon mindre livsnödvändig aktivitet. Fulla av förväntan och med viss ångest över att gå ner till den kalla sjön, rev vi upp klädpåsarna ur ryggorna, lämnade kängorna vind för våg och tog med oss handdukar, tvål och varma kläder för att småspringa ner i sandalerna mot den klara fjällsjön. Inget regn i sikte och vi tänkte att det gällde att doppa oss snabbt medan vi fortfarande hade värmen uppe. Vi vadade ut i sandalerna i den långgrunda sjön och sänkte ner oss i det kalla vattnet, som säkert inte var mer än 8-10 grader. När vi sen gick upp mot strandkanten för att torka oss och huttrande komma i de varma underställen, byxorna och fleecetröjorna, kommer det givetvis in en lokal regnskur som sveper in blixtsnabbt över oss. Det var inget ösregn men ändå tillräckligt för att vår packning snabbt skulle bli blöt. Vi rusade upp mot ryggsäckarna och "panikpackade" ihop alla utspridda packpåsar, svettiga kläder och strumpor som låg på marken. Jag svor över att inte få på mig regnjackan ordentligt och såg hur regndroppar strilade ner i mina nyinköpta Lundhagskängor samtidigt som jag fastnade med en blöt hand inne i jackans foder. Vi slog sedan upp tältet med viss ansträngning då blodsockernivåerna och tålamodet var rejält urladdade. Jag hade passerat stadiet då min hjärna övergår från att vara rationell till en blomkål för länge sen. Tältets trygghet gav oss emellertid lugn och vi skippade middagsplanerna och kokade upp hett vatten till ytterligare varsin realpåse till middag. Elida fick stå ut med att höra mitt gnäll om hur det går när man inte följer sina principer i fjällen. Hursomhelst hade den långa dagen med toppturen tagit ut sin rätt och vi hade varit väldans heroiska som dessutom gått ytterligare 40 minuter till en ny lägerplats och sedan tagit ett kyligt kvällsbad. Nattsömnen som väntade på oss i sovsäckarna kom lite som en befrielse.

Ljungpipare som ihärdigt klagar på avstånd.

Den behagliga mellanalpina regionen

Nu vaknade vi till lördag den 7 augusti och en solig morgon inne i Lapporten. Vi satt på liggunderlaget tillsammans och åt frukost medan vi blickade ut över den långsmala fjällsjön. Det var flera fisktärnor som dök i sjön medan jag en stund senare var sysselsatt med frukostdisken. Undrar just vad de äter häruppe? Vi tog det lugnt denna morgon och började dagens vandring vid 10.30 tiden. Det var halvklart väder och en sydostlig vind, så vi gick rakt emot vinden. Nu i efterhand kan jag avslöja att vindriktningen höll i sig hela dagen så det var två ganska vindpinade ansikten mot dagens slut. Vandringen söderut genom Cuonjavaggi gick igenom den behagliga mellanalpina regionen, mestadels sköna hedmarker och lättgånget underlag. Fullt av ängspiplärkor dominerade biotopen och följde oss på avstånd med sitt vingliga och guppande flygsätt. Vi vadade över cuonjajohka enkelt och hittade sedan en stor sten nära jokken mot vilken vi kunde få ryggstöd under lunchen.

Lättvandrat i den mellanalpina regionen.

Det blev vegetarisk bolognese och pulvermos till lunch. De små ängspiplärkorna fortsatte att bjuda på flyguppvisning men var inte lätta att hinna få syn på med kikaren. Efter lunchen höll vi på att gå för långt österut och hamnade på fel sida om rengärdet nedanför jokken. Vi gick tillbaka en bit och rundade kröken på berget 1449 strax nedanför dess 1000 meterskurva, där den otydliga stigen ringlar sig fram. Nu tappade vi sikten bakåt mot Nissoncorru och Lapporten helt. Under dagen gick vi nästan samma etapp som två kvinnor, som vi gick om och blev passerade av några gånger. De ville vara ifred och det gjorde inte oss något. I övrigt var det väldigt folktomt på stigen. Vi kom ner till Nissonvaggejohka vid 16 tiden och vadade den, efter att vi först tagit på oss sandaler och hängt upp kängorna på ryggsäckarna. Efteråt stannade vi i jokkravinen och kokade lite blåbärssoppa.

Utsikt mot Rautasjaure efter frukost

Idag hade vi som mål att hitta en tältplats senast vid 18.30. Det tog dock längre tid än befarat att hitta rinnande vatten längst stigen nedanför Goalkascohkka. Undertecknad irrade omkring och slösade viss fysisk energi på att leta efter två små bäckar som skulle börja rinna strax söder om stigen, men som visade sig vara uttorkade. Tillslut nådde vi en större bäck som korsade stigen några hundra meter nedanför en ensam liten renvaktarstuga. Elida hittade en fin avsats en bit ifrån jokken, på ett underlag av kråkris, där vi kunde slå upp tältet vid 19 tiden. Dagens aha-upplevelse blev följande: när man går rakt emot vindriktningen en hel dag blir man väderbiten. Det var två rödmosiga ansikten som slevade i sig svampsoppa till middag och chokladpudding till efterrätt. Elida visade mig några yogaövningar för att stretcha ut rygg och höfter. Återigen var vi slutkörda när kvällen kom och till denna natt hade vi till vår stora lycka hittat en riktigt plan och fin tältplats. Dagens etapp får med facit i hand betraktas som en av de mest lättvandrade under årets vandring. Nu väntade vi bara på att den sydostliga fjällvinden sakta skulle mojna. Fjällets belöningar är alltid så enkla. 

Mysteriet med den förfallna kåtan 

Vi vaknade båda av solens värme på tältduken vid 06.40. Elida tog ut liggunderlaget och sovsäcken ur tältet och la sig en stund ute i den klara morgonluften med utsikten över sjön Rautasjaure långt nedanför oss. Efter frukost tog vi några fina bilder på oss tillsammans med kamerans självutlösare. Rev lägret och startade dagens vandring vid 09.45, trots att målet var att komma iväg vid 09.00. Det tar alltid längre tid än vad man tänker med alla morgonrutinerna (vakna, krypa ur sovsäcken, klä på sig, göra frukost, diska i bäcken, byta om till lättare kläder, ta ner tältet, organisera packningen, spänna fast liggunderlaget, knyta kängorna, titta så att man inte glömt något) och jag har insett att jag är en person som inte gillar att skynda mig.

Starkt solsken och solglasögon på redan från start. Vädret hade varit löjligt bra såhär långt på vandringen. Efter någon timmes vandring tappade vi bort stigen nedanför Goalkascohka. Nu var vi inne i en riktig tät vegetation av björk, videbuskar och fullt av högväxande örter. Vi letade ett tag, trodde sen att vi hittat den, men det visade sig i efterhand att det var en djurstig som vi följde. Vegetationen av vide och fjällbjörkar tätnade, i kombination med djupa diken efter allt smältvatten som runnit nerför Goalkascohkka och de djärva branterna nedanför Bahkkabahokcohkka sluttningar. Vi gick nu upp och ner genom små bäckraviner som var sanka och klafsiga, snubblandes genom videbuskar och björkdjungel. Vi lyckades oavsiktligt skrämma upp en och annan dalripa som gömde sig i buskarna.

Vandringen fram till lunch var tänkt att pågå fram till kl 13, men till följd av missbedömningar pågick den till kl 14. Vi passerade två jokkar mellan branterna nedanför Bahkkabahokcohkkas topp på 1700 möh och nästa topp på 1692 och var nu övertygade om att vi skulle komma fram till den på kartan utmärkta "förfallna kåtan", där det är ett vägskäl av tre olika stigar, som förbinder Alisvaggis dalgångar i väst-östlig riktning med en stig söderut mot Mårmastugan. När vi tillslut såg en förfallen stuga och hörde bruset från en jokk, kom vi ut på en mycket tydlig stig, och trodde att vi var framme vid den förfallna kåtan. Det visade sig dock efter en välbehövlig lunchpaus, när vi började att följa jokken norrut, att vi alls inte varit framme vid den förfallna kåtan, utan vid renvaktarstugan en knapp kilometer söderut. Renvaktarstugan var också förfallen och i spillror efter vad jag misstänker varit en hård vinter och kraftig vårflod.

Den "riktiga" förfallna kåtan som vi hittade efter mycket möda och förvirring.

Således började vi att inse, att vi för några timmar sedan kommit bort från den markerade stigen inne i snårskogen nedanför Bahkkabahokcohkkas sluttningar och istället följt olika djurstigar. Vi hade alltså gått ungefär en kilometer nedanför den riktiga stigen och gjort en maximalt jobbig "bushvandring" alldeles i onödan. När vi följde jokken från renvaktarstugan norrut, hittade vi tillslut den "riktiga förfallna kåtan" och såg då den markerade stigen som vi tappat bort under förmiddagen. Vi skrattade åt eländet och blev återigen påminda om hur svårt det är att navigera inne i tät vegetation när man inte har någon överblick av landskapet. Som tröst kunde vi njuta av en vidunderlig utsikt över Kåtotjåkkas massiv som tornade upp sig i söder med sina huggtänder. 

Kåtotjåkkas massiv sett ifrån nordost

Efter att vi passerat den förfallna kåtan mötte vi två mycket trevliga kvinnor som vandrat ända ifrån Abisko sedan gårdagen och skulle vidare upp mot Mårmastugan. Den mer erfarna utav kvinnorna hade varit uppe i Mårman för 18 år sedan och ville göra ett återbesök. Tyvärr såg det ut att ruva mörka lågtrycksmoln däruppe och de kunde inte vänta sig något pangväder. I vart fall gav deras entusiasm mig och Elida förnyad energi efter lunchen. Vi fortsatte över jokken västerut i riktning mot Alisvaggis stora sjödelta. Efter någon timme inne i snårskogen började vegetationen att glesna och det blev mer lättvandrat. Men marken var gyttjig och sank. En liten groda hoppade i det fuktiga gräset. En och annan småfågel dök upp och försvann hastigt. Mörkare lågtrycksmoln kom in från söder och molntäcket blev tätare och lägre. Alla topparna blev plötsligt osynliga. Strax efter kl 17 började det duggregna. Vi gick ytterligare en timme med regnkläder innan vi slog läger. Vi tältade norr om Aliseatnus jokk en bit ovanför det utmärkta vadstället, som har ett rosa kryss på kartan. Här hittade vi plan och fin tältmark. På andra sidan Aliseatnus jokk hade vad vi tror var en grupp flugfiskare etablerat ett basläger med fyra-fem tält. Då regn och kraftig vind nu piskade den breda dalgången så stannade vi i tältet och lagade middag i absiden. Ikväll blev det en mycket god svampgryta med ris. Det känns tryggt att ha ett stabilt fjälltält när det blåser 13-16 sekundmeter i vindbyarna. Vi behandlade våra ömma ländryggar med lite tigerbalsam innan vi somnade in till vindens skallrande i tältduken. 

Matlagning i tältets absid.

Fåglar i sikte och fjällmelankoli

Regnet och vindarna mattades av under natten. Vi vaknade vid 07.30 och Elida sjöng "ja må han leva" då det råkade vara min födelsedag idag. Jag fick en isländsk chokladkaka i present. Hårdvaluta på fjället! Min 34:e födelsedag skulle alltså avnjutas på fjället. Vi lagade frukost i absiden, tog en långfrukost i tältet och det kändes nästan som en lördagsmorgon hemma. När det var dags att riva lägret blåste fortfarande ganska friska vindar. Vi gav oss iväg vid 11.30 och vandringen nedanför Siellacohkka var ganska sank och stigen ringlade sig fram mellan videbuskage. Vi såg en vadarfågel, som vi tror var en Rödbena, på mycket nära håll strax efter att vi börjat gå. Vandringen västerut nedanför Siellacohkka och Adnjetjårro gick till stor del på träspänger som bitvis var i ganska stora renoveringsbehov. Stannade och åt lunch vid 13 tiden med utsikt över sjön Ahpparjávri, som är den sista stora sjön i Alisvaggi innan man korsar Kungsleden. Molntäcket vilade fortfarande lågt över oss. Nedanför Áhpparbaktis branter fick vi sen syn på en rovfågel som ryttlade på 10-15 meters höjd ovanför videbuskaget. En liten rovfågel med ljusbrun undersida och deltaformade vingar - jag gissar att det var en stenfalk. Både jag och Elida fick se den i kikaren en stund när den ryttlade helt stillastående, innan den dök och försvann i buskaget. Små ögonblicksmöten med fåglar är verkligen en av fjällets små belöningar! 

När vi lämnat Áhpparbaktis branter bakom oss blev terrängen mindre sank och det blev lättgången. Jag började känna av en kroppslig trötthet och en plötslig fjällmelankoli kom över mig, som brukar drabba mig efter 3-4 dagars vandring och ofta slå till när man har hunnit ungefär halvvägs av den totala vandringen. Ödemarken och tystnaden kan skapa ett själsligt djup som gränsar till tungsinne. Särskilt om det är ihållande lågtryck och ett lågt molntäcke kapslar in fjällvandraren i en bubbla utan utsikter och horisonter. Som tur var föreslog Elida en kaffepaus när vi kom upp på några kullar med utsikt över Kungsleden och min sinnesstämning lättade något när vi satte oss tätt tillsammans på liggunderlaget och  tog en stärkande kopp kaffe. Vi hade viss utsikt mot de små fjällklumparna Ribakbákti och Gárddenvárri för vårt synfält västerut. Vi skulle korsa Kungsleden och fortsätta stigen rakt västerut mot samevistet Rovvidievva, som var vårt slutliga etappmål för dagen.

Den stora "motorvägen" Kungsleden vill man gärna smita förbi.

Efter kaffepausen så gick vandringen fort. Från att vi korsat Kungsleden så gick vi de resterande fem kilometerna på en timme och femton minuter fram till Rovvidievva. När vi kom fram till hängbron över Kamajåkka så hittade vi en fin tältplats omedelbart på andra sidan om bron, med utsikt över den kanjon som jokken bildat.

Kamajåkka nedanför bron över till Rovvidievva.

Nedanför vår tältplats fanns ett fint lugnvatten en bit ifrån strömfåran där vi gick ner och badade (efter vi slagit upp tältet förstås). Vattnet var skönt och svalkande, inte så outhärdligt kallt som vi föreställt oss. Svårt att gissa temperatur när man blivit härdad, men kanske var det 13-14 grader åtminstone.? Som i ett trollslag kände vi oss nu pigga och pånyttfödda. Plötsligt var fjällvärlden vår bästa vän och min fjällmelankoli som bortblåst. Elida bakade tortillabröd på stormkökets stekpanna med hjälp av en smart brödmix från Kungsörnen, samt vatten och olja. Till det serverades sojafärs med tacokrydda och en tomatsås med majs. Jag gjorde upp en brasa av halvtorr björkved under tiden. Det var första gången som vi hade tacokväll på fjället och bästa tänkbara födelsedagsmiddag. Vi kände oss så harmoniska där vi satt framför brasan i skymningen. Vårt mål att gå till Abisko turiststation via Kårsavagge kändes nu överkomligt. 

Tacokväll på fjället

Uppförsbackarnas dag 

Vaknade vid 08 tiden den 10 augusti och nu var det för omväxlings skull jag som var först upp ur tältet. Molntäcket ligger lågt över dalgången. Beslutet om vi skulle gå till Kårsavagge via Hoiganvaggi eller via stigen norr om Abiskojaurestugorna var ännu kvar att fattas. Vi började vandringen vid 10.40 på stigen norr om Rovvidievva i björkskogen längst med Kamajåkka. Det var mera lättgånget här än vi trodde! Gles björkskog och fina träspänger, som var ganska nylagda. När vi kom till bron över Hoiganjokka var vi tvungna att ta ett beslut om färdvägen. Vi bestämde oss för att inte gå upp i Hoiganvaggi i nordvästlig riktning, då det var fortsatt molnigt och ostadigt väder. Stigen på kartan var markerad som otydlig och det såg ut att vara ett förrädiskt vägval i dåligt väder. Istället fortsatte vi stigen längst med Kamajåkka de fem kilometerna som var kvar till Abiskojaurestugorna. Vi nådde STF stugorna vid 13 tiden, snabbare än vad både jag och Elida beräknat. Vilket är ovanligt i fjällen, då etapperna oftast tar längre tid än vad man uppskattar.

Vid Abiskojaurestugorna gjorde vi en två timmars lunchpaus. En pratglad och trevlig stugvärd som hette Hans och kom från Halland visade sig vara socialt utsvulten, då merparten av gästerna som övernattat vid fjällstugorna var utlänningar. Hans var lite "vild and crazy" öppnade shoppen åt oss fast det var långt kvar till den ordinarie öppettiden. Vi köpte varsin Coca Cola som vi klunkade i oss nere vid sjön efter lunch, samt en Gott och blandat påse till kvällen. Vi kunde konstatera att Abiskojaurestugorna var en rejäl anläggning med gott om byggnader och flera olika stugor och logibyggnader. Dock var bastun stängd pga. coronarestriktioner. Elida kände sig väl bekant med stället då hon varit här år 2017 när hon gick fjälluffen med en kompis. Hon hade då ägnat en del tid åt vedhuggning och använt den legendariska handklyv som fanns i vedboden. Således gjorde hon en liten inspektion av den stora vedboden när vi ändå var här. Den sociala exponeringen fick sedan räcka för oss och vi slängde vant upp ryggsäckarna och började gå igen.  

Det som nu väntade oss var den tuffaste uppförsbacken under hela vandringen. Det var en brant stigning nere ifrån björkskogen i höjd med Abeskojavrisjön och upp mot berget på 1150 metes höjd rakt västerut, Boazocahca. Stigen var tydlig och lätt att följa, men svetten rann och det kändes oerhört motigt. Det tog oss tre timmar att kämpa oss uppför passet och nå höjdpunkten 1150 möh och själva krönet. Utsikten som väntade på oss ner i Kårsavagge var bedårande magnifik. De avlånga safir-gröna sjöarna Gaskkamus Gorsajavri och Vuolimus Gorsajávri låg som smycken nere i dalgången. De omkringliggande bergen reste sig som enorma urtidsdjur, slipade av vind, is och snö i tusentals år. Jag lagade en rejäl linssoppa som vi avnjöt sittandes på Elidas liggunderlag och blickade ner i den branta dalen långt därnere. För en kväll levde vi som ett havsörnspar på toppen av berget. 

Lägerplatsen på "havsörnshyllan" ovanför Kårsavagge

Nedstigningen mot Kårsavagge och Abisko turist

En skön nattsömn senare vaknade vi vid 08 tiden och Elida tog tag i frukostbestyren. Jag fick istället hedersuppdraget att diska efteråt. Framför oss hade vi en vandring på ca 13-14 kilometer ner till Abisko turiststation, via Kårsavaggestugan. Det tog oss 30 minuter i brant nedförslutning från "örnnästet" ner till Kårsavaggestugan.

Utsikt påväg ner mot Kårsavagge

Strax innan stugan väntade oss ett vad som krävde viss eftertänksamhet, då inga broar fanns. Vattenflödet var makligt men det lämpligaste vadstället var väldigt brett. Jag gick över i Lundhagskängorna och klarade mig precis på gränsen nära kängskaftet, medan Elida gjorde det mer strategiska valet att gå i sandaler. Själva STF stugan var av en äldre modellen. Mörkbrun färg med vita knutar och med alpin karaktär. Stugvärden lyste med sin frånvaro. Vi åt lite choklad och inspekterade den stora sovstugan, där det fanns rustika och väggfasta våningssängar. En rejäl kamin på golvet och massa krokar på takbjälken ovanför för att torka kläder. Det måste vara riktigt mysigt att övernatta i denna stuga vintertid! Vi vandrade sedan från Kårsavaggestugan i riktning mot Abisko ytterligare en timme innan det var dags för lunch vid sjön Vuolimus västra udde. Den sista frystorkade måltiden för vandringen! Vi satt på en fin stenbänk som någon gjort i ordning.  

Vid Kårsajåkka nedanför Slåttatjåkka.

Efter lunch väntade den sista etappen av årets vandring. På leden nedanför Slåttatjåkka sluttningar träffade vi på den pratglada unga ensamvandraren från Stockholm som vi mötte i tågets bistrovagn strax innan Boden. Han var väldigt pratglad även denna gång och glad över att stöta på oss igen. Han hade kommit fram till Abisko två dagar för tidigt och nu tagit in på vandrarhem i Abisko Östra, för att göra små dagsturer de sista dagarna. I säkert två kilometer fick vi sällskap och tålmodigt hålla snacket igång om val av utbildning, tidigare fjällvandringar, skillnaden mellan Stockholm - Göteborg osv. Trevligt, men också utmattande, när man vant sig vid tystnaden och den kravlösa sociala tillvaron på fjället. Varken jag eller Elida var på något prathumör egentligen, utan mer upptagna av att smälta de sista intrycken och förbereda oss mentalt på att återförenas med bilvägar och fjällstationen nere i Abisko. 

Snart framme vid Abisko turiststation

Den sista biten av en fjällvandring, när bara ett par kilometer återstår, brukar jag alltid uppfatta som mycket längre än andra sträckor. När det är så nära och man bara vill komma fram. Det är en påse chips, öl eller bastu som hägrar. Och segerkänslan man vill åt. Som att gå i mål efter ett maraton. Samtidigt är det kluvna känslor, som vemod över att äventyret är över för den här gången och man ska konfronteras med en mängd saker, som vi sluppit på fjället. Köer, trängsel, social anpassning och tider att passa. Men längtan efter bekvämligheter och konsumtionsmöjligheter är givetvis lockande. Att komma fram till vandringens ände, i detta fall gå igenom tunneln under väg E10 och nå vår slutdestination Abisko turiststation, innebär en känsla av lättnad för oss båda. Jag och Elida har kommit fram och avslutat vårt första stora äventyr ihop. Nu är vi värda en kall öl!

Epilog

Nu sitter vi i sällskapsrummet på Abisko turiststation efter att ha slagit upp tältet, ätit en sista middag lagad över trangiaköket och badat bastu, som till vår stora förtjusning var ledig just ikväll när det passade oss som allra bäst! Känslan av att värmas upp ända inifrån benmärgen är obeskrivlig efter flera kalla nätter i tältet. Fukten tränger ut genom alla porer i kroppen. Vi är rena, torra och mätta. Den samhälleliga tryggheten infinner sig sakta. Äventyret är över för den här gången men drömmarna om nya fjällvandringar kan börja vävas i fantasin. Inne i biblioteket på Abisko fjällstation, med utsikt över Torneträsk, finns gott om inspirerande litteratur och stora fjällkartor på väggarna. När vandringen är över och kroppen fått vila börjar nya äventyr att växa i vårt inre rum. Det är bara den långa tågresan hem som återstår. 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-08-30 14:54   BeatriceK
Betygsätt gärna: 5
Låter som en riktigt härligt tur. Fina foton och bra beskrivet. Måste leta fram en BD6 och följa på kartan.
 
Svar 2021-09-01 09:19   oskar_thulin
Ja den var härlig! Tack för dina kommentarer, och visst blir det lättare att förstå hur vi gick om man har kartan framför sig. /Oskar
 
2021-08-30 19:08   Anders Hermansson
Synnerligen inspirerande berättelse om allt från liggvagn till roliga detaljer. Er tur tar jag nästa år.
 
Svar 2021-09-01 09:24   oskar_thulin
Vad roligt att höra! Det är i detaljerna och alla oförutsedda händelser av en vandring som humorn uppstår. /Oskar
 
2021-08-31 09:31   ThereseK
Betygsätt gärna: 5
Fint berättat och härliga bilder.
 
Svar 2021-09-01 09:24   oskar_thulin
Tackar! /Oskar
 
2021-08-31 11:50   Onesport
Härlig berättelse, fin tur. Kan verkligen relatera till de känslomässiga svängningarna som triggas av allt mellan himmel och jord, väder, ork, motlut mm.
Har själv rört mig i det där området men har högst avsiktligt undvikit de värsta videsnåren nedanför Báhkkabahokčohkka efter diverse skräckhistorier...hatten av för att ni gav er på det :-)
Finns lite bilder här:
https://www.utsidan.se/cldoc/ensamvandring-abisko-2016-d-blir-som.htm
och här:
https://www.utsidan.se/cldoc/marmapasset-pa-egen-hand.htm
Tack för läsningen!
 
Svar 2021-09-01 09:33   oskar_thulin
Tack för dina personliga reflektioner över texten! Visst är de känslomässiga svängningarna en del av vandringen, och utan motgångarna och melankolin, skulle inte euforin över en fin utsikt eller en god middag bli lika kontrastrik!
Ha ha, jag kan tänka mig att det finns många skräckhistorier om videsnåret där! Ska bli kul att kolla in dina bilder. //Oskar
 
2021-08-31 19:04   OBD
Tack för en härligt skriven vandringsberättelse med många fina bilder!
Instämmer i Johan Lindströms kommentar,.... "hatten av för att ni gav er på att gå genom de beryktade videsnåren nedanför Báhkkabahokčohkka."
 
Svar 2021-09-01 09:36   oskar_thulin
Roligt att höra och tack ska du ha som tog dig tid att läsa! Ja vi lär nog tänka oss för några extra gånger innan vi går genom det videsnåret igen, hehe. //Oskar
 
2021-09-01 07:12   Totteman
Betygsätt gärna: 5
Tack för en trevlig och inspirerande berättelse. Jag kände att det var en hög dos av livskvalite i vandringen, och så ska det vara.

Det där med att prata med andra...ja, jag anser också att man gör det så mycket på hemmaplan, att man inte behöver vara för social på vandringen.
 
Svar 2021-09-01 09:41   oskar_thulin
Tack själv Thomas! Roligt att den inspirerade, det var min förhoppning. Ja eller hur, i fjällen vill man gärna undvika pratkvarnar, det är en annan typ av upplevelser som man vill åt. //Oskar
 
2021-09-08 16:08   hsp
Betygsätt gärna: 4
En liten bit av denna turen gick jag, halvvägs mellan Abiskojaure och Kårsavagge stugan och ner mot Abisko.
Kårsavagge är en bra och fin dal för de första turerna,många går från Abisko och Kårsavagge och upp till Björkliden.
Ska man fota Lapporten så är det från Kårsavagge i Sept en fin dag.
 
2021-10-10 12:33   CB från GBG
Betygsätt gärna: 5
Hög igenkänningsfaktor på detta, allt ifrån förväntningarna före, via de täta snåriga partierna där man lätt kommer ifrån stigen, till det där med att välja rätt vad gäller i vilken ordning man skall göra saker, eller den där extra hjälpsamma stugvärden, och slutligen att när man närmar sig målet så är det jätteskönt med civilisationens bekvämligheter men samtidigt en känsla av att man snart måste komma tillbaka ut på fjället igen. Bra skrivet!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar