Artiklar > En parantes av äventyr

En parantes av äventyr

Av: Gustav Cronhamn

Så förtrollande sött har mina 15-åriga lärlingar somnat i tältet efter en lång dag av utmaningar. Den glädjande känslan av uppfyllelse när man har gjort något stort, utmanande och nytt har inga gränser. Nu vill de bara somna bort och glömma all smärta av dagen.

Kebnekaise sydtopp med den imponerande kammen, sett från nordtoppen.

För mig var detta en parantes av äventyret “att cykla och klättra runt Europa”. Jag hade cyklat över 500 mil, var inne på dag 90 och hade klättrat Mont Blanc, Grossglockner och Zugspitze nere i Alperna. Nu återstod en inspirationsvandring och 150 mil på sadeln hem.
Joakim kände jag sedan tidigare som fotbollstränare och Julius hade jag träffat en dag på Vildmarksmässan. Det här var något nytt för mig. Att ramla av berget själv, trilla i en glaciärspricka eller få en sten i huvudet det kan man leva med, när det handlar om ens egna risktagande. Men nu hade jag två barn som jag skulle skydda och leda genom ett äventyr. Under sommaren hade två klättrare dött på Kebnekaise, så man kan aldrig vara tillräckligt försiktig.

Jag och Joakim på den första delen av kamvandringen.

Tillbaka på sydtoppen efter en fantastisk kamvandring Sveriges tak.

Landar i gruvstaden
Joakim har precis landat i Kiruna när jag möter upp honom på flygplatsen. Jag förvånas över den lilla flygplatsen. Inte en massa terminalbyggnader att springa igenom, utan man ser passagerarna gå av planet från dörren.
Genast ringer telefonen, det är Joakims pappa Fredrik:
- har han landat, har det gått bra?……..
Inne i Kiruna centrum möter vi Julius, på sprallans glatt humör och taggad till bara tusen. Sommaren har längtats fram och våra långa konversationer på Utsidan.se har äntligen blivit verklighet.
Jag vågar inte väga min packning i Nikkaluokta, i en psykiskrädsla över att få veta hur jobbigt det kommer bli. Packningen är inte jämnt fördelad över deltagarna. Även om jag vet, som Joakims tränare att han är mycket vältränad så ska det vara en behaglig ansträngning, så att de njuter, upplever och framförallt längtar tillbaka. Vi kommer fram till Kebnekaise fjällstation på kvällen efter en långsam vandring, som innehöll många pauser, studerande av kartan och lunch.

Jag och Joakim på Kebnekaises sydtopp 2010.

Drömmens äventyr
Att få uppleva Kebnekaise ur den bästa av världar då det råder uppehåll, solen skiner och knappt ett moln på himlen. Bättre introduktion i äventyrs- och fjällvärlden kan man inte drömma om.
Vi gick iväg strax före den guidade toppturen. När vi kommer in i Storbacken så börjar en lång och seg stigning upp till Björlings glaciär. Mitt i backen, utan förvarning, andfådd och trött frågar Julius “när ska vi pausa”? - “Är du trött?” frågar jag. Med ett stort JA, svara han. Då blev jag lite orolig. Vad har jag tagit mig an för uppgift egentligen? Min puls har knappt börjat stiga, vi har bara gått en timme och Julius är trött. Vi har minst 10 timmar kvar.
Men efter en kortare paus, med Tuolpagorni i profil så fortsätter vi upp till Björlings glaciär. Den sista biten av glaciären är den jobbigaste, med brantare lutning. Vi tog det väldigt lugnt uppför Via Ferrata leden och uppe i toppstugan kunde vi pusta ut några minuter. Att stå på toppen av Kebnekaise (2104 meter) i strålande väder och blicka ut över fjällvärlden. På ena sida ser du Rabotsglaciär och Drakryggen, på andra sida ser du Storglaciären och Södra Klippberget. Sluttningarna går brant åt båda hållen. Jag minns första gången jag började vandringen ut längs kammen, det kändes skönt att ha en guide med sig, som gick framför och hade mig i ett rep. Då är allting lugnt? Jag hade aldrig gjort det själv. Nu var det min uppgift att vara ledare, tillsammans med två 15-åringar som aldrig hade gått med ett par stegjärn tidigare. På bådasidorna har du 200-300 meters stup. Här gäller det att fokusera på varje fotsteg. Efter 15-20 meter så tyckte Joakim att det blev lite för mycket äventyr. Att där försöka övertala honom att fortsätta kändes inte aktuellt. Han har tänjt sina gränser, känt var gränsen ligger nu, men kammen kommer finns kvar någon annan gång, om han vill. Vi gick tillbaka till “säker mark”, så fortsatte jag och Julius över till nordtoppen. Julius fotsteg var så spända, ingen form av avslappning eller något. Inte ens på den flacka sidan av kammen. Där fick jag dra i honom för att han skulle ta lite längre kliv och gå något snabbare. Istället för att fokusera på att gå, fokuserar man på att inte trilla.

Vårt lugna tempo har dragit ut på tiden. Först efter 15-timmar är vi tillbaka nere i fjällstationen. Så lång tid hade jag inte räknat med och eftersom vi hade glömt köket i tältet kunde vi inte äta något under dagen. Hungrig som en gasell börjar jag laga en riktig toppenmåltid.
Medan vattnet börjar koka upp tar grabbarna av sig kängorna, ytterkläderna och går in i tältet. När jag en kort stund senare kommer in med den färdiglagade maten ligger två små barn och sover. De måste ha somnat i en förtrollig känsla av lycka och utmattning. Deras ansikte ser så avslappnat ut.
Mitt huvud tänker, de behöver energin men mitt hjärta kan inte med att väcka dem från denna sagolika dröm.

En mycket djup glaciärbrunn på Björlings glaciär.

Julius hjälm och isyxa.

Lyckan sprids

Under natten har lyckokänslorna som kröp ner i sovsäckarna spridit sig i hela tältet. Detta som startade som en parantes av äventyr håller på att förvandlas till den bästa delen utav mitt äventyr. Att inspirera andra!
Morgontimmarna går och först mitt på dagen har alla ögon tänds. Molnen ligger riktigt låga i Láddjuvággi och inte ens Tuolpagorni syns. Vi börjar så sakteliga vandra upp i Tarfaladalen. Vid den stora platta “kricketplanen” intill Tarfalas forskningsstation har militärerna slagit upp sina tält.
Välpass till middagsrasten får vi beskåda hur militärerna hoppar nakna i vattnet för att tvätta sig, samtidigt som vi förstärker klädseln med dunjacka, vantar och mössa.
Påväg upp mot Svarta sjön ska man under en liten kort snutt passera på Kebnepakteglaciären för att runda en klippa. Men det var lättare sagt än gjort. Precis 4-5 meter till stenkanten hade snön övergått till blåis. Typiskt tänkte jag, att behöva ta på sig stegjärn för att gå 5 meter.
Men istället högg jag ut fotsteg i den brantare delen av glaciärkanten och satte isyxan som handtag. Då behövde vi bara ta 3 steg på isen. Nedanför oss såg vi en stor spricka i glaciären, som hade blivit matad om vi hade fallit. Joakim utbrister efter att ha passerat isen “STOP, jag måste fota detta, för att visa pappa att vi gick här”. En känsla av att äventyr inte handlar om prestationer utan om ens egna referensramar. Jag reflekterade inte över att vi landar i sprickan om vi halkar, men killarna gjorde det, dessa få adrenalinfyllda steg.

Vi lämnar Kebnekaise fjällstation.

Joakim i Tarfaladalen.

Gullepojken i Hukejaure
Nere vid Kungsleden två dagar senare skiljs vi från Julius, som var tvungen att gå tillbaka till Nikkaluokta för att passa tåget. Joakim och jag fortsätter mot Hukejaure i stormigt och regnigt väder. Det är fruktansvärt kallt om fingrarna och kläderna håller aldrig tätt i längden. Efter en lång vandring i motvind når vi äntligen Hukejaurestugan.
En äldre dam, som var stugvärd, tog varmt emot oss med varm saft. Joakim installerar sig snabbt framför brasan och alla blöta kläder fyller torkstället. Han blir hela stugans lilla gullepojke. Runt middagsbordet berättar vi skrönor inför andra besökare in till sena kvällen.
Snön hinner också falla innan sista dagen ner till Ritsem står för dörren. Det är den varmaste dagen under hela vandringen, jag går i t-shirt och svettas i mina militär långbyxor. Det är en ganska tråkig väg ner till Ritsem, längs en grusväg. Men utsikten är helt enastående, med Akkamassivet som ett resande monument. Joakim är påklädd för en snöstorm, utan att svettas i den 20 gradiga värmen. Kanske har de senaste dagarna skadat honom i den utsträckningen att han bara vet hur det känns att frysa.
I Ritsem firar vi ankomsten med några kalla Coca Cola, glass och godis. I Gällivare kan vi smekabort ett lager hud i bastun och äta ett härligt skrovmål.

Vandring nere i Guobirvággi.

Hukejaurestugan

Text: Gustav Cronhamn

Foto: Gustav Cronhamn, Julius Kramer, Joakim Simmergren och Ricard Johansson

Läs även:

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-10-29 22:58   Leech
Intressant berättelse ur ett annorlunda perspektiv, härligt att det gick såpass bra. Trevlig läsning!
 
Svar 2012-10-29 23:21   Gustav Cronhamn
Tackar, tackar! Roligt att du gillade den :)
 
2012-11-02 13:08   Sandra E
Trevligt om än lite "gullifierat". Du får nog igen om några år när du blir Gammal Gubbe ;)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Aktuellt: Svamprisonotto