Ett projekt bland berg

En berättelse om 17 åriga Julius gymnasieprojektarbete i Alperna. Handledd av Gustav Cronhamn, i Chamonix och Zermatt.

Av: Gustav Cronhamn

Här ramlar man inte. Här glider man inte. Här gör man kort sagt INGET misstag - för då dör man. En otroligt skön känsla av utlämnande och total fokus.

Toblerone berget Matterhorn i Schweiz.

Vid Mer du Glace

“Ett projekt bland berg”. Så beskrev Julius Kramer sitt gymnasieprojektarbete i Alperna, där han skulle uppleva och studera kroppsliga effekter av hög höjd. Att Mount Blanc (4810 meter över havet) lockar en ung passionerad alpinist är inte konstigt, och gjorde valet ganska naturligt.

Men resan börjar inte där, då flyget lyfter från Arlanda och svajar iväg mot Genève. Resan började två år tidigare. Julius hade fascinerat sig av kamvandringen Sveriges tak. Merparten av turerna på Kebnekaise slutar på högsta punkten (Sydtoppen) och bara ytterst få fortsätter över till Nordtoppen. Om målet inte är högsta toppen utan en häftigare väg till bergets näst högsta topp (förvisso genom att passera den högsta toppen), har man ett speciellt sätt att se på berg.
Vi besteg Nord- och Sydtoppen, och väl tillbaka i toppstugan pratade Julius med några vandrare, som gått längs Västra leden. Han hade en oerhörd passion i sin röst, en passion man bara upplever när man är mitt uppe i sin glädje och sina känslor. “Kamklättring” - så uttryckte sig vandrarna om hans färd, även om ordet “kamvandring” nog är mer accepterat bland alpinister. Oavsett vad hade en plan gått i uppfyllelse. “Det var en skön känsla”, säger Julius.
Med ytterligare en tur i bagaget och en andra bestigning av Kebnekaise började planerna om det perfekta projektarbetet att ta form. Hur kan man kombinera sin hobby med att samtidigt få bra betyg? Projektet måste vara "mer" än tidigare turer, samtidigt som man inte vill utlova för mycket - och allt detta till en students budget.

Julius på en sportklätterled i Chamonix.

Alltid härligt käk när man är i Frankrike.

Inledningsvis var toppen av Mount Blanc huvudmålet, fast efter vidare studier och funderingar tog realisten över och sänkte kravet något. Att ha ett projektmål som kan låta sig styras av enbart yttre förutsättningar skulle också vara en för stor risk betygsmässigt. Som första tur i Alperna, och som första tur på hög höjd räckte dessutom ambitionen “Ett projekt bland berg”. Bara att få uppleva det enorma meckat i Chamonix och Zermatt, omvälvda av spjuttoppar, 4000-metersberg och fantastiska panoraman, skulle bli en upplevelse. Men drömmen som formulerades hemma vid skrivbordet över Facebook fanns fortfarande kvar “...som en dröm, jag kan inte förstå att det är sant, jag ska bestiga ett riktigt högt berg, inte en kulle hemma i Sverige”.
Förutom Mount Blanc var Castor (4223 meter) och Pollux (4092 meter) i schweiziska alperna några av drömmarnas berg. Vi hade lite utmaningar framför oss, då båda dessa klassades PD till PD+. Båda toppar kan nås som dagsturer från Zermatt om man använder liften upp till Klein Matterhorn (ca 3800 meter).
I Chamonix kommer man till ett smörgåsbord av upplevelser, utmaningar och äventyr. Runt omkring en lyser topparna inbjudande, och "modern" själv blickar med sitt skarpa öga ner på oss. Vi förundras över - och skrattar åt den härliga franskbrytningen på engelska, och alla baguetter som stoltserar i bagerierna och stereotypiskt bärs runt av rökande fransmän på stan.

Glaciärvandring på Mer du Glace

Acklimatisering
Mer du Glace - en riktig turistfälla! Men upplevelsen av att vandra på ett gigantiskt ishav, inträngd mellan bergstopparna och med den fantastiska Grand Jorasses nordvägg praktfullt stoltserande mot vyn kan man inget annat än att följa med strömmen i turistfällan.
Det kallades för “Ladys Mount Blanc”, men hennes riktiga namn var Le Buet (3099 meter). Det fick bli vår första alptopp.
Som en vacker inträngande dalgång började sakteligen stigningen till refuge De La Pierre a Berard. Från toppen och mellan molnen kunde man urskilja Mount Blanc och hennes imponerande grannar. När vi nu hade bestigit Ladys Mount Blanc, måste vi försöka oss på det riktiga berget också.

Turen till Le Buet

Höjdsjuka och storm
300 höjdmeter, det kan man leva med. Men 600 höjdmeter börjar kännas, och när det bara handlar om dålig service blir man lite förbannad. Varför ställa in en tågavgång på den mest trafikerade bergssträckan i området?
När vi köpt läget började en ovanligt lång och mödosam vandring upp till Refuge Tete Rousse (3187 meter). Bestigningen av Mont Blanc hade börjat. Med tung packning och erfarenhet från tidigare år hade vi med oss mat för många fler dagar än vi trodde oss behöva - och en massa gas för att kunna smälta snö, då 1½ liter vatten kostar 50 kronor i hyttan på 3000 meters höjd. Efter en stormig natt vid Tete Rousse-glaciären mådde en av deltagarna dåligt. Trots en extra natt på hög höjd tvingades Omar avbryta turen här. Han återvände ner till Chamonix där han snabbt tillfrisknade.
Jag och Julius skulle fortsätta upp längs Gouterleden. Vårt nästa hinder kom att bli det svåraste under hela bestigningen; upp via klippväggen till Refuge de l’Aiguille du Gouter (3817 meter). Klättringen var lätt men exponerad, och extra utsatt med stora ryggsäckar. Lösa stenar föll konstant - så här var man tacksam för sin hjälm.

Julius längs Gouterleden.

Lägret vid Tete Rousse

“Värdelösa” människor
Det kallas "alpin start" när väckarklockan ljuder 02:00. Utan att direkt ha hunnit komma till ro och njuta av natten, får man en väldigt olustig känsla. “Varför gör man det här?" Utanför tältduken hördes pinande isvindar och svårtolkade konversationer från våra tältgrannar som också höll på att göra sig i ordning. Frukosten kändes inte som någon av franska kökets höjdare.
Vi vacklade lite långsamt iväg i snön och upp mot Dome du Gouter syntes den ringlande leden upplyst av klättrarnas pannlampor i den stjärnklara natthimlen. Iskristaller piskade konstant mot ansiktet och vindarna var så starka att vi fann det svårt att bara hålla oss på benen, och ännu tuffare att röra oss framåt.

Med blicken hela tiden fäst mot marken rörde vi oss långsamt uppför. Den bitande kylan hade satt sina spår. Uppe i Vallothyttan (4362 meter) hade massor av människor samlats inne i det snuskiga vindskyddet. Jag och Julius var båda vid riktigt gott mod, samtidigt som många andra dumdristigt nog hade plågat sig själva hela vägen upp, och till råga på det drabbats av köldskador, nedkylning och extrem utmattning. En pappa, som dragit upp sina två söner med undermålig utrustning, lyste starkast bland alla miserabla människor.

Där uppe är en människa inte mycket värd. Det räcker gott med att bara hålla koll på sig själv. Och att själv be om hjälp är som att erkänna att man inte har kontroll på situationen, och att man i ett längre perspektiv inte har koll på det man gör.
Julius gav de två yngre grabbarna ett par handvärmare innan vi beslutade oss för att vända tillbaka neråt. Vi såg ingen poäng med att fortsätta plåga oss i stormvindar, och utsätta oss för större risker än nödvändigt bara för att nå en topp.

Soluppgång över Mount Blanc.

Aguil du Midi sett från Vallot hyttan.

Största lavinen
I full fart med att packa ihop från Chamonix för att fortsätta med tåg över till Zermatt kom nyheten från campingvärden. En stor lavin hade gått på Mount Maudit.
Berget ingår i Trebergsleden till Mount Blanc via Mount Blanc du Tacul - Mount Maudit - Mount Blanc. Det var den värsta lavinen på flera år och ett massivt räddningsarbete hördes i dalen och uppe på bergssluttningarna. Växlingarna i vädret, med hårda vindar hade utlöst en flaklavin där 9 dog och 8 skadades. Detta bar vi med oss som en stark påminnelse om risker och säkerhet - och hur små vi faktiskt är mot naturens krafter.

Toblerone
Ett berg, en nationalsymbol och ett helgon för alpinister. Matterhorn, mitt i hjärtat av schweiziska byn Zermatt, som en beskyddare eller åtråvärd trofé. När hon lyste igenom molnen fångades hennes blickar av alla kameror runtomkring. Inget berg i Alperna har hennes status. Men man måste se henne från den rätta vinkeln.

Julius påväg upp till Klein Matternhorn med Matterhorn i bakgrunden.

Bygger snömur på Klein Matterhorn platån.

Jävla backe - glada japaner
Jag hade stora förväntningar på Schweiz. Förvånansvärt nog kunde liftar strula även här. I över ett dygn stod liften stilla på slutsträckan upp till Klein Matterhorn (3800 meter). Inget att göra, inget att förlora, vi går helt enkelt. Från Trockner Steg (2900 meter) följer en lång och seg uppförsbacke i snö. Det kändes som att den aldrig skulle ta slut. I gassande sol, med tunga ryggsäckar packade för flera dagars toppturer med tältning, bar det av upp längs glaciären. Den svettiga streckan tog hela dagen, och till vår stora förvåning möttes vi av glada och fotograferande japaner uppe på Klein Matterhorn, som absolut inte såg ut att ha knatat samma sträcka som vi. Liftproblemet var fixat och hela den långa uppförsbacken hade forcerats helt i onödan.

Breithorn (4164 meter) blev vår första 4000-meterstopp som enkelt bestegs från tältlägret vid Klein Matterhorn-platån. Det blåste hårt och var molnigt, men från toppen öppnades molntäcket lite lätt. Omar fick åter symptom på höjdsjuka och valde att gå ner nästkommande dag.

Julius och jag satte kurs mot Castor. Jag hade aldrig tidigare varit så omotiverad att krypa ur sovsäcken som den morgonen. Under de första kilometrarna kändes det som att gelé hade sprängts in i låren, och stundom ville jag bara ramla ihop och strunta i allt vi höll på med. Då hördes ett glatt “kom igen nu!” från en pushande Julius. Till slut kommer man in i en ganska behaglig rytm där man bara kan gå på. Kroppstemperaturen hade höjts, vi kunde lätta på klädseln, solen började värma upp, och det var vindstilla. Inte ett moln syntes heller till på himlen. En bättre dag på berget går inte att önska sig.

Jag och Julius på Castor

Vyn från Castors topp.

När vi nådde den sista långa snöbacken gällde det att bara komma in i rytmen, och att hela tiden sätta den ena foten framför den andra. Upprepar man samma procedur tillräckligt många gånger kommer man till slut från punkt A till punkt B. Den sista långa traversen, innan vi kom upp på toppryggen, var mycket brant och exponerad. Att rutscha här kunde bara sluta på ett sätt.

Från toppen av Castor öppnade sig ett panorama utan dess like, med alla Monte Rosa-massivets enastående toppar och glaciärer, mäktiga Mount Blanc och karaktäristiska Grand Jorasses i Frankrike.
Klockan tar aldrig timeout och det var en lång väg ner. Med färska minnen om tragedin i Frankrike för några dagar sedan började vi snabbt nedstigningen längs den mycket branta snösluttningen. Det gäller att snabbt röra sig med isyxa och stegjärn, och inte bromsas upp i den så utsatta terrängen, samtidigt som absolut kontroll är avgörande. Varje steg måste vara perfekt. Längs leden tillbaka hade färska laviner utlösts, samtidigt som snön av solen blivit mycket mer porös, så man lätt sjönk igenom.

Nu återstår bara arbetet med att göra detta till ett färdigt projektarbete i "toppklass".

Text och foto: Gustav Cronhamn och Julius Kramer

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-10-01 11:15   Leech
Häftigt val av projektarbete, kul att alpvistelsen blev så lyckad! Fina bilder dessutom.
 
Svar 2012-10-03 16:49   Gustav Cronhamn
Tack! Den var helt enastående :)
 
2012-10-01 20:05   Anders V
Snyggt jobbat. Bara att skriva ihop det snyggt också.
 
Svar 2012-10-03 16:50   Gustav Cronhamn
Tack! Precis, han har några månader på sig att formulera ihop ett bra inlämningsbart projektarbete.
 
2012-10-03 12:54   camoscio
Intressant läsning. Men berättelsen skäms lite av att Mont Blanc (liksom Mont Maudit) är felstavat på cirka tio ställen. Och Tête stavas med cirkumflex över e.
 
Svar 2012-10-03 16:56   Gustav Cronhamn
Haha, jag är inte så duktig vid tagentbordet så jag vet inte riktigt hur man får fram cirkumflex :( sorry!
Vad gäller Mount eller Mont så beror det lite på internationell eller franska stavning.
 
2012-10-10 12:42   daniel berger
Underbart projekt och härlig berättelse!

Till Julius skulle jag vilja säga, inspirerande, drivande och definitivt bättre för magkänslan än lättfil. Jag ser fram emot din redovisning av arbetet!

Förväntansfulla hälsningar från Daniel.

-Du är min förebild.
 
Svar 2012-10-10 16:39   Gustav Cronhamn
Många många tack, Daniel! Jag ser grymt mycket fram emot framtida äventyr med dig. Känns som, och hoppas på, att det blir ett gäng sådana. Right?

Skönt förresten att vi kan vara varandras förebilder. Det gillar jag.

//Julle som tagit sig friheten att "kapa" Gustavs konto
 
Svar 2012-10-11 10:51   Gustav Cronhamn
Jag instämmer med den beskrivningen av Julius!

Du får hänga med nästa år, på ett stort äventyr, som du beskriver på din profil.

/Gustav
 
2012-10-11 17:19   daniel berger
Åhåhå!

Jo det hade vart väldigt kul! Jag både hoppas och ser fram emot en massa äventyr, både stora som små!

Jag drömmer på...
 
2012-10-15 20:46   Rune Ahlström
Grattis, inte bara till toppbestigningar utan till fina turer över huvud taget. Eftersom jag själv har bestigit Mont Blanc och även varit högt upp på Monte Rosa är det lätt att ryckas med av berättelsen. En stor eloge också för att ni klarar den svåra balansgången att både puscha framåt när det tar emot men också att ha det goda omdömet att vända tillbaka när så krävs. Det där tyder på klokhet. Kanonbilder också!
Men jag måste nog rätta dig litet när det gäller stavningen av Mont Blanc. Inte för att jag hakar upp mig speciellt på att du skriver Mount istället för Mont och missar några cirkumflex här och där som Peter nämner. Det där är inte hela världen och påverkar inte berättelsen eller era prestationer på något sätt. Men ändå, eftersom du säger att din stavning är "internationell" så måste jag ändå protestera litet. För någon sådan "internationell" stavning finns inte.
Många berg och platser i Alperna har förvisso flera namn men det rör sig i så fall nästan enbart om gränsberg som kan ha både tyska, franska och italienska namn. Mest känd i Alperna i det fallet är väl Matterhorn som ju heter Monte Cervino på italienska och Mont Cervin på franska. Mont Blanc är däremot ett vedertaget internationellt namn utom i Italien (suck, ständigt dessa italienare!) där berget heter Monte Bianco. Men Mount Blanc blir ju tokigt eftersom man inte blandar engelska och franska i ett namn. Men som sagt, jag ser det där som en ren felskrivning och inte som någon "internationell" stavning.
Några andra berg som däremot har internationella namn är tex Denali (Mount McKinley), Imjatse (Island Peak) och givetvis Shomolungma/Sagarmatha (Everest). Annars använder man så långt det går de nationella namnen. Undantag är förstås när nationella namn skrivs och uttalas på ett sätt som vi västerlänningar har svårt för (kinesiska och andra asiatiska språk, arabiska, grekiska med mera). Våra egna fjäll har ju ursprungligen samiska namn men har också försvenskade namn som samtidigt är internationella.
Ursäkta lektionen Gustav, hoppas du inte tar illa upp. Och lycka till med kommande strapatser! ;)
 
Svar 2012-10-17 09:57   Gustav Cronhamn
Haha, okej tack för det.
 
2012-11-11 19:30   kjpil
Ser ut som att ni haft det gött. Kul att läsa!
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...