Dagboksanteckningar från Mårman

Jag och min vandringskamrat Mårten valde detta år att fjällvandra sträckan Abisko-Mårman-Vistasdalen-Alesjaure-Abisko. Vårt huvudfokus med denna strapats var inte att gå så långt som möjligt, utan att spendera ett par dagar uppe i Mårman i lugn och ro. Där hade vi planerat att utforska omgivningarna och såg fram emot att göra några toppbestigningar. Men inget blev riktigt som vi tänkt oss och den gråa väderleken tillät inga toppturer. Trots detta bjöd vandringen på ett oförglömligt möte med en enslig och vild natur, och den blev en påminnelse om hur nyckfullt det är att vistas i fjällvärlden. Ingenting blir särskilt ofta som planerat.. Berättelsen baseras på utdrag ur min fjälldagbok och avser bara den del av vandringen som rör själva Mårmaområdet.

Ons 14/8

Jag sov dåligt inatt, vaknade flera gånger av att jag kanade av liggunderlaget. Drömde väldigt underliga och smått absurda drömmar. Mårten berättade att även han hade haft liknande upplevelser. Vi vakande för övrigt till ett strilande duggregn. Det låg dimma och askgrå moln över ravinen där vi tältade, alldeles intill Vierrojohka, nedanför Renvaktarstugan. Det vackra, soliga väder från igår var försvunnet. Nu var det bara dimma och lågtryck. Började vandra uppför ravinen vid 09.30, med siktet inställt på Mårmastugan. Vi tog höjd för att komma upp ur ravinen, och gick bitvis uppe på en platå, bitvis på skrå, uppför sluttningarna. Det var en ganska kämpig vandring i makligt uppförslut. Tog en kort kaffepaus vid 11-tiden. Fallhöjden på Vierrojohka blev rejälare ju högre upp vi kom; jokken slängde sig utför branta klippavsatser, som i en kanjon på sina ställen. Det var ett ganska häftigt skådespel att följa jokkens vilda färd nedför de skifferliknande klipporna. En stund senare mötte vi två tyskar som plötsligt dök upp ur dimmorna, helt utan förvarning. De hade övernattat i Mårmastugan en natt och var nu på väg ner mot Alesätnos bördigare marker. Tyskarna berättade att glaciären norr om stugan, Mårmabaktiglaciären, hade gett mycket konstiga ljud ifrån sig under natten. Det verkade som om de upplevde övernattningen i stugan som lite kuslig.

Vi fortsatte att kämpa uppför, på blöta hala stenar, och lagom tills det var dags för lunch nådde vi äntligen Mårmastugan. Det var en sällsam och lite ödslig upplevelse. Ungefär som jag föreställer mig att det känns att nå fram till en av världens mest avlägsna platser, men där det ändå finns spår av mänskliga avtryck. Själva stugan står placerad på en klippavsats, alldeles ovanför Vierrojohka. Något tjogotal meter därifrån finns en vedbod och ett torrdass, med plats för två personer samtidigt. Om nu mot förmodan två personer skulle behöva uträtta sina behov vid samma tidpunkt, på denna ensliga plats. Nu ska dock sägas, att jag och Mårten inte var helt ensamma vid vår ankomst till Mårman. Ett av de par, som vi under gårdagen mött nere vid Alesätno, hade hunnit före oss och slagit upp sitt tält ca 50 meter från stugan, på den enda plats där det gick att tälta om man ville ha närhet till stugan. Som tur var hade vi planerat att gå ytterligare ett par kilometer innan vi slog läger, så detta blev ingen besvikelse för oss. Vi gick in i stugan och gjorde i ordning lunch. En välbehövlig paus från det strilande, fuktiga regnet som aldrig ville sluta. Fick efter någon timme sällskap av det tältande paret, som kom in för att värma sig. De berättade att de hade för avsikt att sova i stugan istället för i tältet i natt. Inte mig och Mårten emot. Trots att stugan är mycket liten och spartansk, fanns där ändå möjlighet att både elda och hänga upp blöta kläder. Bara att få komma in ett tag och få en paus från det fuktiga regnet, kändes som ren lyx. Hela intrycket jag fick av Mårmaområdet baserades på ett bistert och rått klimat, där man behöver abdikera inför vädrets makter för att stå ut. Dimtäcket låg som ett lock över området och inga toppar i massivet var synliga.

Jag och Mårten gick ut i kylan igen vid 15-tiden, vandrade ytterligare någon kilometer söder om stugan innan vi hittade en lämplig tältplats, i form av en plan grusyta omringad av små stenar. En tältplats som med andra ord var utmärkt sedan tidigare av andra vandrare. Nu var det bara att invänta bättre väder, tänkte vi. Det fina, soliga väder som vi haft de två föregående dygnen var som bortblåst. Typiskt, vi som hade hoppats på att få göra toppturer i området. Frågan vi ställde oss innan vi slumrade in i våra sovsäckar var dock; hur länge står vi ut med att bara vänta?      

Tors 15/8

Vaknade till en kylig morgon. Molntäcket låg fortfarande som ett lock över bergen. Vi stannade i tältet och tog lite sovmorgon, eftersom vädret var för dåligt för att det skulle vara någon idé att göra toppbestigningar idag. Efter en långsam frukost bestämde vi oss för att gå upp ur ravinen där vår tältplats låg, för att komma upp en bit på berget ovanför och få lite utsikt. Från denna utsiktspunkt kunde vi skymta ryggen av topp 1810 på andra sidan jokken, samt se issjön nedanför Mårmabaktiglaciären. Dimhöljet hade skingrats en aning sedan morgontimmarna och vi kunde ana konturerna av några bergsformationer mittemot oss. Höktopparna var dock fortfarande helt osynliga. Utan att kunna se Mårmamassivet i sin fulla prakt, fick vi ändå känslan av att det var något magnifikt och samtidigt skräckinjagande som dolde sig där bakom. Vi gick nedför sluttningarna åter till vår tältplats och lagade lunch på trangiaköket. Unnade oss extra eftermiddagskaffe och blåbärssoppa till efterrätt. Mårten började sedan bygga ett högt stenaltare, som han skapade genom att stapla stenblock på höjden. För det fanns som sagt gott om stenar vid vår tältplats. Jag spenderade några timmar av eftermiddagen genom att gå bort till moränen vid Mårmaglaciärens fot. Fick igår lära mig av den unge biologistudenten vi träffade i Mårmastugan, att den enorma grushög som ansamlats vid Mårmaglaciären kallas för ändmorän. Jag stod och betraktade den länge; hur den bestod av såväl jättelika stenblock, som mindre stenar, grus och lera. Medan jag stod där och fascinerades, så var det hela tiden småstenar som föll nedför den nästan lodräta ändmoränen. Det var vindstilla och alldeles tyst, därför hördes ljudet av de fallande stenarnas eko extra tydligt när det studsade mellan bergväggarna i den stängda dalen.

Det var en minst sagt egendomlig upplevelse att vara här, som om tiden stod helt stilla. Jag fortsatte fram till de enorma stenblocken vid ändmoränens västra sida, där det inte var lika brant, och började klättra uppför. Jag ville få en skymt av Mårmaglaciären som låg där bakom. När jag började klättra uppför stenblocken kom små krypande obehagskänslor sakta över mig. Det var så kusligt tyst och öde. Samtidigt var själva glaciären så respektingivande stor, där den började torna upp sig för mitt synfält. Plötsligt fick jag även en skymt av topp 1938, som tittade fram bakom dimridån. Alla dessa intryck gjorde mig knäsvag, fick mig att känna en sådan respekt inför naturen. Jag satt ner ett par minuter på ett gigantiskt stenblock och bara beskådade alltsammans, innan jag började min vandring nedför ändmoränen, tillbaka mot vårt tältläger. Det var med en känsla av skräckblandad förtjusning. Trots att väderleken bara har bjudit på mulet och disigt väder, så har Mårmamassivet onekligen gjort djupa intryck på mig. Det får en att känna sig så liten och utsatt som människa. Samtidigt som det verkligen inbjuder till äventyr, och ett storslaget möte med en vild, otämjbar natur.  

Fre 16/8

Vaknade till ytterligare en molnig och mulen morgon. Kallt och ruggigt har det varit alla morgnar här uppe i Mårman. Vi bestämde oss för att avvakta ett par timmar efter frukost, för att se om molntäcket skulle lätta framåt lunch. Tyvärr skedde inga stora förändringar i väderleken, även om vi stundtals kunde se glimtar av solen titta fram bakom molntäcket. Men det räckte inte för att dimmolnen, som låg försjunkna mellan topparna i massivet, skulle lätta och dra vidare. Vi rev tältet och packade ihop vårt läger vid 12-tiden ganska exakt. En brant stigning över passet väntade oss, men det gick bra. Uppe på passet var det tät dimma, sikten inte mer än ett par meter. Lustigt nog stötte vi ihop med ett par ripor. Här uppe av alla ställen, tänkte jag, kan det väl inte vara så gott om mat? Nedstigningen på den södra sidan av Vassacohkka var inte lika brant. Den bestod dock av ett par timmars ändlösa blockmarker. Vi åt lunch vid 14.30. När vi skulle runda Vassanjunni höll vi på att gå ner i dalgången där Vassajohka rinner, men upptäckte detta misstag ganska omgående och fick gå tillbaka någon kilometer. Nedstigningen som strax väntade mot Vistasdalen, var hisnande. När vi började se Räitatjåkkå, och topparna Nallu och Sietagas torna upp sig. Vilken fröjd för ögat! Ett par kilometer före Vistasstugan började det dock att regna och blåsa kraftigt. Vi fick slå läger omgående, när ett regnoväder började tillta. Problem uppstod när vi försökte slå upp tältet, det blåste helt enkelt för mycket på denna plats. Så vi fick ta ner tältet igen och gå ner i en sänka, där det var bättre vindskydd. Regnet vräkte bokstavligen ner och vi åt middag inne i tältet vid 20.30 tiden. Ingen ville gå ut i onödan, så vi lagade mat i absiden.

Sammanfattningsvis en fysiskt krävande vandring idag, där vi gått i timtal över stora blockmarker, och tagit oss över Mårmapasset. Vandringen kom tillslut att bjuda på en fantastisk utsikt över Vistasdalen, men som drastiskt förmörkades av ett kraftigt regnoväder. Att vistats i fjällvärlden innebär både spänning och njutning, ansträngande strapatser och nyckfulla väderomslag, på en och samma gång. Ibland jävlas den bara med oss människor, men man fortsätter att tycka om den lika mycket för det.