Christian Bodegren framme vid Kaspiska havet!

Så här skriver Christian:

"Där stod jag vid kaspiska havet med tårarna rinnande ner för kinderna som ett litet barn. Samtidigt som jag överlycklig skrek, jag gjorde det, jag kom fram till slut!

Kanske har jag blivit känsligare med åren, vad vet jag. Men jag var så trött efter all vandring och allt kämpande under så lång tid, att det inte gick att stoppa. Jag var som en vulkan, som efter en allt för lång tids samlande av känslor plötsligt fick ett utbrott av tårar och glädje.

Samtidigt kände jag mig nästan bortskämd som under en sådan lång tid som ett år, fått vandra med kameler genom Mongoliet och Kazakhstan. Att få uppleva alla årstider ute på stäppen och dokumentera människorna och djuren.

Vintern i Kazakhstan var en av dom större utmaningarna på vandringen. För vintern är inte som i Sverige, den är mycket tuffare.

Kazakhstan har ett inlands klimat och känt för att vara de extrema temperaturernas land. Astana huvudstaden har utnämnts till en av världens kallaste huvudstäder. I Qaraghandiregionen kröp temperaturen ner till -30 C. Att då bara ha kläderna på kroppen och ett kallt tält att förhålla sig till under en lång tid är kämpigt. Man har inte råd att göra samma misstag som vid varmare klimat. Ett misstag i den kalla vinden betalar sig fort med en förfrysning.

Jag hade tur sa en doktor till mig när han såg mina tre fingrar. Du får behålla naglarna, och fingrarna kommer att se ut som dom andra igen.

Det var många som varnade mig för vintern i Kazakhstan. En massa människor - ja en hel klagokör som sa att jag aldrig skulle fixa det själv med en kamel. Att det var lika med självmord med mera.

Men kanske var det just den klagokören som gjorde att jag fixade vintern. Det var som att hälla bensin på en brasa för mig och gav mig mer motivation. Vet inte hur många gånger jag stod där i kylan skrikandes och försökte peppa mig själv.

Det här fixar du Christian, upp med tältet, på med köket, få upp värmen. Det blir bättre sen. Tempo nu! Go,go,go! Och en massa svordomar.

Men våren kom till slut med värmen, och den kalla stäppen började grönska och få liv igen. Det kändes som jag mentalt och kroppsligen hade varit nere på botten och nu när värmen kom, plötsligt började leva igen.

Under vintern tappade jag en massa kilon vilket gjorde mig extremt frusen. Men det kändes inte alls besvärande längre, när våren kom förutom att jag såg sjukligt undernärd ut. 

Plötsligt stod jag där vid Kaspiska havet med min kamel Goliat. Nu var allt över, jag hade lyckats och kände mig mer än stolt över min bedrift.

Idag är vi världsmästare sa jag till Goliat och höjde armarna i skyn, och viftade med den svenska flaggan. Samtidigt som jag tänkte, det här är för dig också Christer - min morbror som hade gått bort i cancer i Sverige, under min pågående expedition.

Men vilket fantastiskt äventyr det har varit.

Jag säger som Anatole France - "To accomplish great things, we must dream as well as act."

I skrivande stund en mycket lycklig men trött Christian Bodegren vid Kaspiska havet i Kazakhstan.

Tack alla ni som hjälpt mig och gjort den här expeditionen möjlig."