Artiklar > Bortom leder söder om Padjelanta

Bortom leder söder om Padjelanta

Av: Håkan Friberg

Sommaren 2014 genomförde jag en ensamvandring i området runt Jiegnaffo. Jag passerade då platser som jag aldrig tidigare hade besökt. Flera av dessa hade jag inte ens hört talas om men jag hade blivit nyfiken på dem efter noggranna kartstudier. Livskamraten blev förstås nyfiken och de första dagarna i augusti 2021 fanns tid och möjlighet att stilla hennes nyfikenhet.

 

Över Riggoajvejåhkå 

För andra gången på kort tid står vi på västra sidan av bron över Vássjájåhkå vid Tarraluoppalstugorna.

Senaste gången var för bara tjugo minuter sedan. Planen var att lämna allt vad leder heter så snart vi kommit över bron. Kartan berättar att Padjelantaleden viker av norrut efter bron, men att en äldre stig leder västerut. Denna stig tänkte vi följa för att sedan vada över Riggoajvejåhkå så snart som möjligt. Men den enda stig vi hittade ledde bara fram till en eldstad.

Vi beslutade därför att följa leden en liten bit för att se om vi kunde hitta stigen lite längre från bron. Men icke! Leden löpte stadigt norrut och redan efter knappa trehundra meter insåg vi att detta var fel stig.

Alltså återvände vi till bron och står nu här för andra gången på kort tid. Vi känner oss lite vilsna. Vi förstår att vi måste hitta vår egen väg genom all vide och börjar vandra lite på måfå i rätt riktning. Växtligheten är plaskvåt efter det senaste regnet, så även om det är uppehåll har vi regnkläder på.

Så plötsligt upptäcker vi något som verkar vara en ledmarkering: Urblekta tygremsor finns knutna på en del buskar och där kan vi faktiskt ana en mycket otydlig stig. Även om stigen försvinner ibland så hjälper den oss på rätt spår.

När stigen – efter knappa två kilometer – närmar sig Riggoajvejåhkå tappar vi spåret helt. Detta gör inte så mycket för vårt mål är ju att vada jokken och på andra sidan finns ändå inga stigar. Så vi följer jokken uppströms och är lite förvånade över att den innehåller så pass mycket vatten.

Vi passerar en mycket inbjudande tältplats, men har bestämt oss att klara av vadet idag. Det känns alltid lite besvärligt att behöva börja dagen med ett vad, så vi fortsätter förbi. Efter bara något hundratal meter hittar vi en mycket lätt jokkpassage (även om den medför skobyte). Vi vadar precis där våtmarken börjar på södra sidan av jokken. Visserligen går vattnet över knäna i början, men det är absolut slät sandbotten och jokken rinner stillsamt. De flesta tips om vadning över denna jokk rekommenderar vad strax väster om jokkarna från norr, men vi gör alltså ett något västligare val.

Väl över på södra sidan fortsätter vi västerut precis söder om våtmarken och hittar en läcker plats för vårt tält precis intill den första jokken som kommer porlande söderifrån.

Trots regnet och kylan känner vi oss nöjda. Om allt går som det ska har vi precis klarat av den första av sju dagar helt bortom lederna, men vi har ingen brådska. Vi har mat för elva dagar och två till fyra reservdagar beroende på vägval. Detta kan ju låta som lite VÄL många extradagar, men både jag och Livskamraten börjar komma upp i ålder och ingenting är självklart.

Det har småregnat till och från hela eftermiddagen och när tältet kommit på plats smattrar det lätt oavbrutet. Vinden har varit tämligen svag hela dagen, men isande kall. Vi frös rejält efter vadet. Livskamraten sammanfattade känslan: Kallt ute – skönt i sovsäcken!

Vi har noterat och namngett en hel del växter, men nästan inga fåglar.

 

Silvergruvorna på Silbbatjåhkkå

Det regnade till och från hela natten som var rejält kall – runt nollan. Vi vaknade vid sjutiden och lät saker och ting ta sin tid. Även om det var kallt kunde vi sitta ute och äta frukost i solsken.

Vid niotiden var vi klara för avfärd och började klättrandet upp längs Riggoajvejåhkå.

Vi följde den lilla jokken söderut fram till den lilla sjön som ligger rakt norr om topp 1248.

Fram hit stötte vi på betydligt mer snö och is än vi räknat med.

Vi blev rejält trötta och var tvungna att ta många raster. Från sjöns västra spets siktade vi mot våtmarken i väster och via våtmarkens sydspets började vi klättra upp mot passet på Silbbatjåhkkå i akt och mening att besöka de gamla silvergruvorna där. Försöken att bryta silver här har skildrats på ett fantastiskt sätt av Tore Abrahamsson i boken Drömmar om silver.

Väl uppe på passet njöt vi så mycket av de fantastiska vyerna att benen fick ny spänst. Snart märkte vi att vi gått alldeles för långt. Vi blev tvungna att vandra tillbaka uppför backen en bra bit. När vi hittade en stor och tydlig sten lämnade vi våra ryggsäckar där för att kunna röra oss ledigare.

 

Platsen sätter verkligen fantasin i rörelse. Hur har det varit möjligt att bryta malm i detta område? Här är för det mesta ogästvänligt mitt på sommaren. Hur har det då inte varit resten av året?

Området innehåller ett stort antal gruvhål, olika stenfundament samt resterna av ett par byggnader. I en av dessa hittar man två gamla kaminer och en del verktyg. Dessa härrör från slutet av 1800-talet. Det skedde en del inmutningar i området då, men någon verksamhet kom inte igång.

En av personerna som gjorde inmutningar här var Nils Persson från Helsingborg – den välkände konsul Persson – han med stugan.

I rökgången på samma byggnad gjorde vi ett märkligt fynd: En sko. Till och med en damsko!

Vi hade lite duggregn då och då under vandringen, men vädergudarna var i stort sett på vår sida och varje gång vi rastade kunde vi göra det i uppehållsväder. Uppe vid gruvorna lyfte molnen och vi fick en fantastisk utsikt åt både norr och söder. Mycket plötsligt sänkte sig dock molnen igen och sikten försämrades snabbt och radikalt på grund av dimma och snöblandat regn.

Vi fick bråttom att leta upp våra ryggsäckar. Minuten senare såg man ingenting. Vi sänkte oss försiktigt mot söder och tjugo minuter senare var dimma och moln som bortblåsta.

 

 

Råvejávrres östra strand

Så snart vi lämnat gruvområdet bakom oss öppnar sig en magisk utsikt. Vi har Jiegnaffo åt höger samt Råvejávrre och Hádditjávrre strax intill.

Här väljer man gärna att sänka farten för att dra ut på de fantastiska scenerierna.

Vi passerade renvaktarstugan och sedan den vackra jokkforsen vid Råvejávrres nordostspets innan vi kom fram till den fantastiska sandstranden vi sjöns östra ände. Intill sandstranden finns stora gräsfält med plats för många tält. Vi var ensamma.

Sedan tältet var uppslaget badade vi – iskallt – och tvättade lite kläder. Jiegnaffojiegna glänste långt borta i väster.

Dagens fågelskörd var tämligen blygsam och delvis osäker. Vi tror att vi såg en flock med fjällpipare vid två tillfällen och vi är nästan säkra på att vi hörde alfågelns nasala läte sedan vi krupit ner i sovsäckarna. Tvärsäkra är vi på rödbena, mängder med större strandpipare, några ljungpipare och en korp.

Trots den tröga starten har vi nog vandrat 12 kilometer – mest uppför. Livskamraten har lite ont i en vad och ett knä.

 

Över bergen till Fierrovagge 

Även denna natt föll en del regn, men i och med att vi vaknade upphörde det och resten av dagen hade vi uppehåll. Medvandrarens knä och vad känns helt bra.

Morgonen inleddes med vägvalsdiskussioner. Vår ursprungliga plan var att följa Råvejávrres södra strand västerut, men Livskamraten hade hört mig prata om en speciell glaciärnisch i Fierrovagges nordliga brant, och trots att vi klättrat en hel del igår så beslutade vi att ge oss i kast med bergen i söder.

Morgonen började blåsigt. Friska till hårda västliga vindar skapade vita gäss ute på Råvejávrre.

Sjöns utlopp i sydost ägnade vi mycket uppmärksamhet. Över utloppet finns en jättelik naturlig stenbro och på nedsidan av bron har klippblock skapat en naturlig grotta som verkar vara helt regntät.

Nästa gång ska jag se till att jag använder mig av den övernattningsplatsen. Någon har staplat en stenpelare längst ut i grottans mynning. Man får en känsla av att denna rangliga pelare håller klipptaket på plats, men så är givetvis inte fallet.

Detta är en plats långt ifrån alla leder. Passerar man här så gör man det för att man själv har valt att göra det. Denna plats besöks med allra största sannolikhet enbart av fjällvana personer. Trots det hittade vi – dåligt gömt under en sten – en tom förpackning Realmat och plastförpackningen till en portion nudlar.

 

När man tar sig från Råvejávrre till Fierrovagge så passerar man ett område med många små sjöar, sammanbundna med ett nätverk av jokkar och omgivna av mängder med sandkullar och sandåsar – formade under istiden. Här hittar man många fina små sandstränder. Även detta område skulle jag vilja ägna mer tid i framtiden.

Jag har hört att vajorna är de enda hornbeklädda hondjuren...

Vi valde att gå rakt söderut, väster om Vuolle Råvejávrres båda västliga vikar för att sedan leta upp den östliga änden av sjön 931 där vi åt dagens första lunch.

Nu var det bara att följa jokken upp till sjön 1181. Bara? Ingenting är ”bara” i detta område. Här är förvånansvärt svårorienterat på grund av alla sandkullar som ömsom döljer och ömsom visar upp omgivningarna. Klättringen medför allt vackrare utsikter mot norr och mot Jiegnaffo i väster.

Jiegnaffo i bakgrunden.

Sjön 1181 är ovanlig så till vida att den har två utlopp – ett i norr och ett i söder. Lite oväntat hittar man faktiskt helt acceptabla tältplatser vid sjöns sydvästliga delar.

Klättringen upp är mycket stenig, men vissa passager kan göras på fast berggrund vilket underlättar (om det är torrt). Nedfarten åt söder ska göras öster om jokken och sker mestadels på gräsbevuxen mark.

En nackdel med att vandra på detta sätt – tvärs över bergsområden – är givetvis att man tvingas att ta sig upp, ner, upp, ner… En fördel är dock att scenerierna varierar mycket. Att sitta högt uppe på branterna ner mot Fierrovagge och njuta av utsikten i alla väderstreck är väl värt mödan att klättra upp. Även om jag ser att min medvandrare blir sliten av klättrandet så viker inte leendet från hennes ansikte vid varje ögonkontakt. Hon njuter i lika hög grad som jag. Ingen höjdrädsla oroade under nerfarten.

Vi passade på att tillaga lunch nummer två innan vi började nerstigningen. Under klättringen såg vi en renflock på cirka 30 renar. I övrigt har vi bara sett mindre flockar eller enstaka djur.

 

Fierrovagge med Tarrekaise i fonden.

Ungefär tre kilometer västerut i Fierrovagges nordliga brant finns den glaciärnisch som Livskamraten hört mig berätta om. Vi började dock leta tältplats så fort vi kommit ner och efter cirka en kilometer hittade vi en fin, torr platå. Tältet var rest redan klockan 17.

Genom Fierrovagge

Fjällripan underhöll oss tidvis i natt. Lätt regn tidigt på natten, sedan lyfte molnen och på morgonen var tältet torrt. Resten av dagen var fantastisk både väder- och upplevelsemässigt. För första gången denna vandring upplevde vi temperaturen som behaglig. Himlen bjöd på höga moln och enstaka solgluggar.

Huvudidén idag är att följa Fierrovagge västerut i riktning mot den plats där Varvekstugan en gång legat. Första delmålet var den omtalade glaciärnischen. Vill man nå den gäller det att hålla ganska hög höjd nära bergsbranten och ”smyga” in i nischen. Vi lämnade ryggsäckarna innan den sista klättringen upp.

Nischen överraskade med ett stort isfall med tillhörande grotta som inte fanns sist jag var här.

Det tar ganska lång tid innan man upptäcker sjön där inne – och det är ditåt vi styr våra steg. Runt denna sjö – men främst på sidan mot bergsbranten – växer osannolikt stora mängder med polarull.

Medan vi stod i detta hav av vita, vajande bomullstussar försökte vi var för sig uppskatta antalet. Det är så lätt att överdriva när man ska beskriva stora mängder av något smått. Jag kom dock fram till att här måste växa hundratusentals polarullsindivider. Livskamraten hävdade att här fanns minst en miljon. Och jag tror hon har rätt.

Vi var här länge. Detta är i sanning en magisk plats.

De små sjöarna under Tsähkkoks branter är inbjudande med sina sandkullar och åsar runt om. Vi åt lunch vid en av dem – 1134 – och Livskamraten hävdade bestämt att detta var en av de vackraste platser hon intagit lunch vid.

Hon skriver: ”Mot söder ser jag sjön Vájmok med alla fina fjäll runt omkring och mot väster Sulitelmamassivet. Har aldrig sett Sulitelma på så här långt håll, så mäktigt det visar upp sig. Tar massor med kort kan bara inte låta bli.”

Sedan man passerat Tsähkkok klättrade vi en aning upp till sjön utan vare sig namn eller höjdangivelse. (Den ligger på 1160 möh.) Det är lätt att hamna för långt ner och följa jokken som rinner mot sydväst. Vi siktade istället mot sjön med det välklingande namnet Skiejåkjavrásj. Under denna promenad öppnar sig vyerna mot Sulitjelmamassivet – en fantastiskt mäktig upplevelse.

Skiejåkjavrásj med Sulitelma till höger.

Vi fortsatte vidare mot nordväst längs med den ovanligt vattenfattiga Skiejåkjåhkå.

Några hundra meter innan vi var framme vid platsen där Varvekstugan en gång legat hittade vi en helt gudomlig tältplats.

Till höger i bild ser man den nästan uttorkade Skiejåkjåhkå.

Klockan var bara runt tre och vi hade egentligen tänkt fortsätta lite längre, men platsen gick inte att motstå. Och vem har bråttom? Ägnade eftermiddagen åt både kropps- och klädtvätt.

Trots att vi klättrat en hel del genom åren och sett en hel del mäktiga utsikter, så sammanfattar Livskamraten dagen så här:

”Jag har aldrig sett så mycket vacker utsikt under en hel dag som idag. Har lite svårt att beskriva vyerna, hittar inte ord.”

Man behöver inte bestiga de högsta topparna för att uppleva storslagenhet.

 

In i Sulitelma 

Natten var lugn. Endast några enstaka droppar hördes mot tältduken. Morgonen var inbjudande vacker. Vi vaknar nästan samma tid varje morgon – klockan 6. Skönt med gott om tid. Helt utan stress kommer vi iväg två timmar senare – senast.

Vi började dagen med att promenera fram till det låsta skjul som står vid platsen för Varvekstugan. Stigen – bitvis synlig – utgör en äldre sträckning av Nordkalottleden. På sina ställen hittar man riktigt gamla, vackra rösen.

Två som sett sina bästa dagar?

 

Jag hade räknat med att vi skulle bli tvungna att följa den gamla stigen norrut fram till den punkt där den ansluter till Nordkalottleden, för att sedan följa den ner till bron. Vi bestämde oss emellertid för att chansa och gick rakt mot bron. Det var inga problem att vada den ganska breda jokken som kommer från nordost.

Intill bron ser man resterna av åtminstone två äldre broar. Den ena är helt söndervriden och utgör ett gott exempel på vinterns och vattnets krafter.

På andra sidan bron tog vi kompassriktning mot sjön Gassajávrásj i nordväst. Vi hamnade aningen östligt och fångades upp av de två små sjöarna sydost om vårt mål. På kartan är inritat en jokk mellan dessa sjöar. På plats visade den sig vara max tio centimeter bred.

Här hände något märkligt. Livskamratens kompass blev polvänd, så att nordpilen pekade åt söder. Detta har jag varit med om en gång tidigare – även det nära Sulitelma (Vilse i Sulitelma).

Vi åt lunch vid Gassajávrásj västspets och hade magisk utsikt åt många håll. Ett par silvertärnor dansade över sjöns vatten.

 

Nu följer en promenad som är en av vandringens absoluta höjdpunkter. Jokken som kommer uppifrån sjöarna söder om Gasak har slipat ur fantastiska raviner i berggrunden.

Ibland delar den sig och leker kurragömma med sig själv. Här finns vackra smala forsar, djupa jättegrytor, vattenfall helt dolda av berggrunden.

Det går inte att göra detta vattendrag rättvisa i några meningar och minst lika svårt är det att skildra det i bild. Det är speciellt i tre områden som jokken är som mest dramatisk.  Det första området stöter man på redan efter en knapp kilometer från sjön och de båda andra ytterligare en kilometer uppströms där jokken har delat på sig.

En mjukis i allt det hårda.

 

Jag rekommenderar verkligen att vandraren lägger av sig packningen och låter denna passage ta några timmar.

Cirka två kilometer innan vi kommit upp till sjöarna vid Gasak åt vi lunch nummer två. Vinden har kallnat men den skjuter på i ryggen den sista biten upp till Gasakslätten.

 

 

 

Området nedanför Gásák var lika magnifik som jag mindes, omringad som det är av Sulitelma, Gajssegiesjtjåhkkå och Gásák. Vi var framme redan klockan 15, men det var självklart att stanna redan nu.

Detta är en plats att avnjuta och att imponeras av. Jag har passerat här ett antal gånger, men bara en gång tidigare har det funnits ett enormt snö- och isfall ner från sjön 1100. I år fanns det där igen. Så mäktigt!

Vi vandrade runt sjöarna och beundrade isfallet. Vid stränderna letade vi tassavtryck. Det var här på stranden som jag senast såg järv till fjälls. Denna gång hittade vi inget. 

Vi diskuterade också om vi skulle ta en tur till Stuorrajiegna men beslutade att vi hade lite för kort om tid.

  

Genom Miehttjevágge 

Mitt i natten vaknade vi av att det plötsligt vräkte ner regn. I samma stund flammade en blixt upp tältet och braket var skrämmande. Tre minuter senare tvärtystnade regnet och allt var lugnt resten av natten.

 

Idag var vi verkligen uppe med tuppen. Och det var sannerligen rätt morgon att vakna tidigt.

Efter frukost beslutade vi att packa allt utom tältet, packa en liten, lätt säck med lite smått och gott och ge oss iväg på en tur till Stuorrajiegna – fyra-fem kilometer tur och retur.

 

Det var mäktigt att återse denna isbjässe, men också vemodigt eftersom den nästan varje år är mindre än året innan.

På bilden nedan ser man tältet (?) och båda sjöarna som ligger vackert under Gásák.

Vi var tillbaka vid tältet redan strax före klockan nio.

Gasakslätten utgör ju den allra sydligaste delen av Miehttjevagge och det var denna vagge vi nu skulle följa norrut. 

Is- och snöbranten vid sjö 1100 såg inte så lockande ut, så vi valde att klättra bland stenmoras öster om sjön och nådde fram till den på dess östra sida.

Tungt, men vinden som tog i rejält hjälpte oss upp.

Ännu en kort seg klättring förde oss fram till den södra, större sjön i vaggen. Ett tag funderade vi på om vi skulle stanna vid sjö nummer två och lämna packningen där för att därifrån ta oss mot sydost och upp på den formidabla utsiktspunkten 1299. Vi tog lunch mellan sjöarna och resonerade. Beslutet blev att en utflykt om dagen fick räcka.

Gorillan (ovan) och Karl XII (nedan) i Miehttjevágge.

Vi fortsatte norrut på den västra sidan om sjöarna där vi skrämde upp en fjällriphöna och hennes åtta ungar. På en liten sandstrand hittade Livskamraten pinfärska järvspår.

Nedan den nordligaste sjön i vaggen.

 

Efter sjöarna följde vi den sagolikt vackra Miehttjejåhkå (?) ner mot vadstället mellan Stádák och Stáddájavrre.

Finns denna vackra jokk omnämnd i någon litteratur som sevärd? Inte mig veterligt. Det är inte bara jokken som är vacker. Ju längre norrut man vandrar, desto mer ser man av Sulitelma och de norska fjällen.

Stádák och norska fjäll i bakgrunden.

Vi åt lunch innan det var dags att vada. Sedan var det inga problem att ta sig över direkt väster om Miehttjejåhkås utflöde.

Vi följde Stádáks norra strand västerut på ljuvliga gräsängar omväxlat med fjällhedar.

Efter bara cirka en kilometer fann vi en tältplats som – återigen – var helt oemotståndlig och trots att klockan inte var mer än tre var beslutet lätt att ta.

Mitt emot oss på andra sidan sjön glittrade en av Sulitelmas glaciärer.

 

Mot konsul Perssons stuga

Första natten utan regn. Vi vaknade tidigt som vanligt och jag hann med ett morgondopp och klädtvätt innan frukost. Soligt och i det närmaste vindstilla när vi gav oss iväg vid åttatiden. Vi hade inga bestämda planer för dagen förutom att passera Sårjåsjaurestugan. Vi följde stranden vidare västerut, stannade ofta till för att minnas tidigare vandringar i området. Noterade flera fina tältplatser efter stranden.

I och med att vi började följa jokken mot nordväst började vinden tillta. Den blev allt mer byig. Vid den lilla sjön (norr om topp 1172) tog vi en kort rast och plötsligt dök en ny idé upp: Ska vi ta oss upp på toppen av Stáddátjåhkkå? Sagt och gjort.

Livskamraten har denna vandring övergivit en mångårig, trogen följeslagare: Ryggsäcken Haglöfs Matrix 60. Inför den här vandringen lånade hon ena sonhustruns Ospray Ariel 65 AG och hon stortrivdes med den.

Vi började höja oss på lättvandrade gräsängar åt nordost. Ingen av oss hade förutsett vilken magisk förändring detta skulle medföra vad gäller utsikten åt söder och väster.

När vi hade höjt oss ungefär halva sträckan upp ändrades först underlaget – sten – men sedan också utsiktens karaktär. Man skulle kunna tro att utsikten skulle bli mäktigare ju högre upp vi kom. Istället började alla stora fjälltoppar sakta att plattas till.

Jag fick här en tydlig påminnelse om det här med att bestiga toppar. Visst kan det vara kul att ha varit på en topp, men är man ute efter storslagenhet så ska man stanna halvvägs upp. Då har man samtidigt de mäktiga topparna över sig och de branta djupen under sig.

Det faktum att utsiktens storslagenhet minskade och vindes styrka ökade markant, gjorde att Livskamraten började fundera över om det var någon mening med att ta sig allra högst upp. Hon valde också att stanna ett par hundra meter innan toppröset. Jag fortsatte upp, bara för att! Den byiga vinden – med säkert 20 sekundmeter som värst – gjorde upplevelsen aningen obehaglig. Jag lyckades nog inte riktigt njuta av 360-graders-utsikten.

Under vår långsamma nedstigning mot Sårjåsjaurestugan berättade jag för Livskamraten att jag två gånger vandrat från stugan och vidare – off track – mot sydost. BÅDA gångerna hade jag sett den ganska ovanliga blomman polarblära. BÅDA gångerna hade jag bara sett ett enda exemplar av blomman. Detta fick Livskamraten att undra om vi inte kunde ta den vägen ner till stugan. Visst kunde vi det, men chansen att få se blomman igen var ju minimal. Det var ett stort område med växtlighet och jag mindes inte exakt vilket vägval jag gjort. Men, vi gjorde en lov åt det hållet och hittade förstås ingenting. Vi gav upp och började ta oss ner mot stugan. Framför oss fanns ett stort klippblock som kunde ge oss lä under en rast. Livskamraten sätter sig ner bakom blocket och säger:

- Vad heter den här blomman? Jag tror att jag har sett den på bild.

Och där hittar hon sex exemplar av POLARBLÄRAN! Det är bara FÖR osannolikt!

(30/9 2021: Nu har det visat sig att det verkligen VAR för osannolikt. Läs kommentarerna från Daniel Koch efter textens slut.  Tack Daniel!)

Vi sänkte oss ner till stugan och träffade där det mycket trevliga stugvärdsparet Karin och Per.

De bjöd på nybakt sockerkaka och tak över huvudet medan vi fikade.

Vi pratade om stugvärden Svante (som vi alla hade goda minnen av) och vi pratade om försvunna personer till fjälls – både återfunna och de som aldrig återfunnits.

Här är det dags att avsluta denna vandringsberättelse. Den började när vi lämnade Padjelantaleden i Tarraluoppal och kan väl lämpligen sluta när vi nu ansluter till Nordkalottleden efter sju dagars vandring bortom lederna, söder om Padjelanta.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-09-13 11:44   Anders Hermansson
Betygsätt gärna: 5
Härligt lång story. Bra att du länkar från FB grupper till Utsidan.
 
Svar 2021-09-17 08:47   Håkan Friberg
Tack ska du ha Anders. Lång story? En del tycker nog FÖR lång.
 
2021-09-13 13:04   Pappan
Inspirerande vägval, vidgar vyerna för mina turtankar. Fin beskrivning med härliga bilder.
 
Svar 2021-09-17 08:48   Håkan Friberg
Tack för en inspirerande kommentar. Kul om jag lyckas locka dig till dessa trakter.
 
2021-09-13 13:50   OBD
Helt underbar vandringsberättelse!
Jag har aldrig varit i de delarna av fjällvärlden och kommer aldrig dit, men njuter av att läsa och se på bilder från olika vandringsberättelser. Dina bilder är fantastiska! Men ändå gäller att "ingenting överträffar verkligheten".
Tack ska du ha!
 
Svar 2021-09-17 08:53   Håkan Friberg
Åh, vilken underbar kommentar! Vad gott att få bidra med lite fjällnjutning. Jag är ju medveten om att den dagen närmar sig när vandrandet tar slut, eller åtminstone förändras radikalt. Och det är faktiskt delvis därför jag skriver. För att inte glömma. För att ha något som hjälper mig att uppleva miljöerna igen.
Tack ska DU ha Bertil.
 
2021-09-13 14:04   Totteman
Fint berättat! Jag har tittat på en vandring som börjar i Kvikkjokk, följer Präststigen norrut, och sedan går över på västra sidan av Fierrovágge, in mot Sulitelmaglaciären och tillbaka till Kvikkjokk.

Nu blir jag ännu mer inspirerad att göra den vandringen!

Dina bilder och text inspirerar och gör mig glad!

Tack Håkan!
 
Svar 2021-09-17 08:58   Håkan Friberg
Tack Thomas och välkommen till denna del av fjällvärlden. Här finns flera intressanta vägval att göra och områden att besöka. Kul att kunna inspirera!
 
2021-09-13 15:01   thureb
Betygsätt gärna: 5
Du skämmer bort oss med dina beskrivningar och foton. Tack Håkan!
 
Svar 2021-09-17 09:02   Håkan Friberg
Du lyckas verkligen sprida glädje kort och koncist. Tack för en underbar kommentar, Thure! Den värmer.
 
2021-09-13 16:39   xyz007
Jag är mållös. Makalösa bilder och en fin inspiration för kommande turer. Tack!
 
Svar 2021-09-17 09:05   Håkan Friberg
En enda kommentar av den här typen är belöning nog. Tack för en underbar kommentar och välkommen hit ut!
 
2021-09-14 05:57   tpph
Betygsätt gärna: 4
Underbar berättelse, utanför lederna går det att hitta fantastiska platser kanske extra underbart för oss som söker stillheten och möjligheten att vara ensam. De enda som jag hittat som kan förbättras är att du även klistrar in en karta med färdvägen utritad även om man kan sitta med kartan framför sig samtidigt som man läser och följa med.
 
Svar 2021-09-17 09:54   Håkan Friberg
Tack för en mycket läsvärd kommentar, inte minst för att den innehåller lite konstruktiv kritik. Jag HAR funderat på det här med karta. Ett av problemen är att jag är kass på det här med teknik och har i skrivande stund ingen aning om hur jag ska bära mig åt. Förutom att fylla i färdspår på en analog karta och ta en bild, förstås.
Men, jag tycker ju att det är KUL att skriva på ett sådant sätt att det går att hänga med på kartan. Jag hoppas också att detta får fler att läsa texten noggrant.
Det var dock länge sedan jag använde Utsidans Färdspår. Kanske lägger jag upp fler turer där.
 
2021-09-14 22:57   fowwe
Tack Håkan för att du förgyllde min kväll med denna berättelse. Visst är dessa delar av fjällvärlden ljuvliga, och exempelvis Råvejaure är en pärla. Gruvområdet är intressant och jag besökte den första gången 1972. Det blev då ett kraftigt regnväder med blixt och dunder på natten där vi låg i ryggåstältet (vattenpelare: 0 mm, vilket var standard på den tiden).
Även vägen till sjö 1181 har jag gått (men kanske inte exakt samma som ni) och din beskrivning är träffande. Men sedan tog ni er västerut i Fierrovágge som jag aldrig gått. Kul att läsa om de härliga landskapen och se de mycket stämningsfulla bilderna. Visst längtar jag dit, ännu mera nu!
 
Svar 2021-09-17 10:08   Håkan Friberg
1972! Då var du inte gammal. :-) Det tycks mig som om jag har tur med vädret på Silbbatjåhkkå. Även om dimman sänkte sig en stund så hade vi i stort sett vackert väder. Förra gången jag var där hade jag strålande solsken. Andra besökare tycks inte ha samma tur. Tore Abrahamsson har ju bifogat en hel del vackra gråvädersbilder i sin bok.
Jag är tacksam för att kvaliteten på tälten har förbättrats. Jag har också en del minnen från de gamla ryggåstälten...
Tack för en innehållsrik och läsvärd kommentar.
 
2021-09-16 09:25   brigas
Betygsätt gärna: 5
Glaciären ni var vid,kan det vara den som hängde som en Ängel" ner i Fierrovagge tidigare år? Som smält bort så mycket.Vi har nog varit där 2015-16 eller så.
 
Svar 2021-09-17 10:29   Håkan Friberg
Hej Britt! Den enda - riktiga - glaciären vi var nära, var Stuorrajiegna i Sulitelmas sydöstra del. Någon glaciär i Fierrovagge finns inte på kartan och vi såg inget som kan liknas vid en glaciär. Det vi såg var dels en stor snö/isbrygga inne i glaciärnischen där vi hittade all polarull, dels det snö/istäcke som hänger söder om sjön 1100 SV Gásák. Man kan se denna plats som Miehttjevagges sydligaste del. Där ser det väldigt olika ut olika år. Jag har passerat på barmark där.
 
2021-09-16 20:08   Sewen
Betygsätt gärna: 5
Dina färdrapporter är ljuvliga, det är sen gammalt!
Och med en karta till hands ackompanjerat av dina bilder plus den egna fantasin som fyller i är det nog bland det närmaste man kan komma att uppleva vandringen utan att själv varit där.
 
Svar 2021-09-17 10:40   Håkan Friberg
Tack för denna dröm-kommentar! Du beskriver exakt vilka förhoppningar jag har med mitt skrivande. You´ve made my day.
 
2021-09-17 19:50   Småtärna
Betygsätt gärna: 5
Tack Håkan för ännu en av dina fantastiska läsupplevelser. Den här gången med stark igenkänning; jag har gått delar av dessa färdvägar, dock inte under en och samma tur. Råvejaure, stenbron och Fierrovagge upplevde jag och min då nyfunna vandringskamrat 2016, polarullen var riklig även då i glaciärnischen. Gruvorna och Stuorrajiegna kom vi till 2018, samma tur som vi blev inblåsta hos Konsul Persson i en storm. Dessa områden är fantastiska och jag hoppas komma dit igen. Din text och dina bilder påminner mig om denna önskan. Hälsa Livskamraten!
 
Svar 2021-09-21 16:25   Håkan Friberg
Tack Cecila! Vad roligt att få väcka gamla (nåja) minnen. Jag förstår att du vill tillbaka. När jag berättade om vandringen och visade lite bilder för en god vän (som inte är fjällvandrare) satt han tyst ett tag och berättade sedan att hans dotter fyller 40 om ett par år. Hans dröm var att få ge bort en upplevelse som denna och frågade mig om jag kunde tänka mig att vara ciceron. Så, förhoppningsvis är jag där om två år igen.
Men... då har jag passerat 71 med flera månader. Undrar hur länge det håller?
Livskamraten hälsar tillbaka.
 
2021-09-22 21:38   8456
Betygsätt gärna: 5
nu har ni gjort mig riktigt sugen på detta område.har varit där förut men har missat mycket,tack ska ni ha.
 
Svar 2021-09-22 22:48   Håkan Friberg
Tack för din kommentar och välkommen tillbaka! Vi kanske ses. :-)
 
2021-09-24 20:12   dako
Mycket fin berättelse som vanligt! Härliga bilder! Men jag är lite osäker på hur ni utesluter fjällblära. Av bilden som finns med i berättelsen så skulle jag snarare säga att ni har sett fjällblära. Har ni mått på fodret som styrker polarblära t.ex.?
 
Svar 2021-09-28 20:23   Håkan Friberg
Hej Daniel. Tack för din positiva kommentar. När det gäller polar/fjällfibbla så ska jag först deklarera att jag absolut inte är botaniker. Mina "kunskaper" när det gäller dessa båda blommor har jag hämtat dem från Bo Nyléns Fjällflora sidan 45. Där finns tydliga bilder på båda. Jag har vid några tillfällen stött på fjällfibbla som sett ut exakt som på hans bild med blomman helt innesluten i fodret som "nickar". Bilden på polarbläran har däremot precis en sådan öppning som "min" blomma har och är helt rättuppstående. Även bilderna Örjan Nilssons fjällflora styrker mig i min tro.
 
Svar 2021-09-29 19:39   dako
Då kan jag tillägga att den karaktär som du syftar på - nickande och upprätt blomma - bara gäller vid blomning. Efter blomningen så blir även fjällbläran upprätt. Man kan också tillägga att ingen botaniker har hittat någon polarblära i Padjelanta, och då är Padjelanta ganska väl besökt av botaniker sen lång tid tillbaka. Det finns bara 2 kända områden för polarblära i Sverige - ett ligger vid Torneträsk och Abisko, det andra ligger en bit ner i skogslandet längs Lule älvdal.
 
Svar 2021-09-29 20:38   Håkan Friberg
Tack för lektionen. Jag är nu övertygad om att du har rätt. I sinom tid ska jag göra en liten förändring i texten med hänvisning till dina kommentarer.
Tack.
 
Svar 2021-09-30 08:00   Håkan Friberg
Mycket märkligt. Mest av en slump satt jag och bläddrade i Svante Lundgrens bok Padjelanta. På sidan 134 hittade jag en vacker svartvit bild av en fjällblära. På sidan 128 hittar man texten som beskriver bilden:

"Fjällbläran, den sällsynta blomman, som gömmer kronbladen inne i ett uppblåst foder. Här växer hon på nordsidan av Staddatjåkko."

Det vill säga på den plats där jag hittade mina "polarbläror". :-)
 
Svar 2021-09-30 19:35   dako
Vad kul! Vilket sammanträffande! Ska samtidigt tacka för alla intressanta och välmatade inlägg, inte minst din redogörelse för hur ni tog er ned för Helags västkam. Den berättelsen fick mig att testa den kammen med gymnasieelever. Numera är det tradition, sent i augusti så vandrar mellan 20-40 elever varje år den vägen till toppen. Men utan full packning, som ni hade! :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!