Artiklar > Bergslagsleden Etapp 7

Bergslagsleden Etapp 7

Av: Håkan Friberg

Jag samlar mina artiklar om Bergslagsleden här.

Denna etapp av Bergslagsleden bjuder på en del intressanta vägval, några kortare utflykter och mot slutet ett stort område som en vandrare bara måste undersöka. Sträckan erbjuder också en hel del olika övernattningsmöjligheter, varav tre tidigt på turen, tre ungefär halvvägs och en eller möjligen två mot slutet. Detta gör att etappen är lätt att planera och också underlättar flexibilitet. Men vi tar det från början – norrifrån.

 

Digerberget

Själva Digerberget är Kilsbergens nordligaste utlöpare. Från bergets topp lär man ha en vid utsikt över Norabygden. Etappstarten är emellertid vid Digerbergets klubbstuga – Noras motions- och friluftscentrum.

På utsidan av byggnaden finns en vattenkran. Här finns tältmöjligheter, men också ett rejält vindskydd med altantak och eldstad men tyvärr inget vedförråd och inga redskap.

Från Digerberget utgår flera skidspår vintertid, bland annat Kilsbergsspåret som knyter ihop Digerberget med spårsystemen runt Ånnaboda.

Från Digerberget utgår en rundslinga på cirka 9 km vandring. Om man vandrar Bergslagsledens etapp 7 så går rundslingan parallellt cirka fyra kilometer, nästan fram till Pershyttevägen. Där delar sig lederna och en blå markering visar rundslingans fortsatta sträckning. Den leder förbi vindskyddet vid Lilla Rammsjön och vidare norrut tills den går ihop med etapp 6 som man sedan följer åt nordväst tillbaka till Digerberget. Mer om detta senare.

 

Det är inte helt lätt att hitta var etapp 7 tar sin början. Etapp 6 har en portal med texten Bergslagsleden, men någon sådan finns inte för etapp 7. Man ska emellertid gå rakt över den öppna plan som finns vid klubbstugan. Där hittar man de orangea färgmarkeringarna igen. Till en början följer leden ett av elljusspåren. Strax därefter går man på en bred bro över en bäck. Man är nu inne i Kvarnbäckens-Lärkesåns naturreservat. Det är ett långsmalt naturreservat som vi kommer att stöta på några gånger längs vägen.

I Kvarnbäcken–Lerkesån finns ett av länets finaste bestånd av flodpärlmussla. Musslorna har olika åldrar, vilket visar att nya musslor produceras. Det tyder i sin tur på att livsmiljön är bra även för öringen. Flodpärlmusslans larver lever nämligen som parasiter på öringen gälar i cirka nio månader. I bäcken finns förutom öring även stensimpa och på stenarna växer sällsynta mossor, till exempel trådnäckmossa. Bäver förekommer längs bäcken och påverkar miljön genom avverkning av lövträd och dammbyggen.

Vattnet i Kvarnbäcken-Lerkesån har gett kraft till flera olika verksamheter. Jag återkommer till det senare. Nu är det dags att se upp, för nu viker leden av från elljusspåret.

 

Pershyttan

Efter några hundra meter passerar leden en märklig sten. Den har definitivt en huggen form och på ena sidan är ett djupt ”L” inhugget. Efter lite efterforskningar får jag reda på att det är fråga om en så kallad utmålssten. Fast… det blir man ju inte så mycket klokare av. Fb-gruppen Arkeologikollen hjälper till. ”Måla” är en gammal synonym till mäta. Den skulle alltså kunna kallas ”utmätningssten”. Utmål visar sig vara ett område där någon fått tillåtelse att idka gruvdrift. Detta område bestämdes av bergmästaren. Beslut om utmål innebar att innehavaren fick både äganderätt till själva fyndigheten samt nyttjanderätt till själva marken. Den inhuggna bokstaven ”L” visar att detta utmål på något sätt var knutet till Lockgruvan – en av Pershyttans mest kända gruvor som ligger cirka 300 meter från stenen.

Lockgruvan. Nedstigningen i gruvan börjar under taket.

Lockgruvan är en av de äldsta gruvorna i Pershyttan. Här bröts järnmalm redan på 1200-talet. Senare låg gruvan öde i perioder. Den öppnades igen år 1739 och under 1800-talet arbetade 15 män och 12 kvinnor där. Lockgruvan stängdes år 1909 och då vattenfylldes gruvan snabbt. Gruvor i närheten fortsatte dock att brytas och på 1960-talet drevs en ort från Storgruvan in under bottnen på Lockgruvan som då tömdes på vatten underifrån. År 1967 upphörde verksamheten i Storgruvan. Detta gjorde att Lockgruvan blev självdränerande ner till 50 meters djup. Nu föddes idén att göra Lockgruvan till en visningsgruva och sedan 2004 kan man följa med på en guidad tur ner i gruvan.

Under säsongen 2019 var Lockgruvan öppen juli månad och halva augusti. Via trappor tar man sig 45 meter ner i djupet. Ytterligare 15 meter ner ligger ett istäcke året runt. Det bildar ett lock över resten av gruvan som fortsätter ytterligare 100 meter ner i berget. Vattenhjulet som finns nere i Pershyttan drev en konstgång samt linspel och pumpar som förde upp malm och vatten ur gruvan.

När man närmar sig Pershyttan följer leden några hundra meter en märklig uppbyggd körväg som går spikrakt ner mot Pershytte station.

Det visar sig vara banken till den malmrutschbana som gick från Lockgruvan till järnvägen. Genom lutningen på rutschbanan kunde en lastad malmvagn på väg ner till stationen samtidigt dra upp en tom lastvagn från stationen upp till gruvan.

Hela Pershyttan är en enda stor sevärdhet som länets bäst bevarade bergsmansby, med anor från 1300-talet. Här finns fyra olika leder att följa som visar olika delar av de verksamheter som har förekommit. Jag har följt samtliga leder och tycker nog att den längsta – den gulmarkerade natur- och kulturstigen som ringlar sig sex kilometer genom och runt Pershyttan och passerar 33 olika stationer med mer eller mindre intressanta lämningar från gruvindustri och hyttverksamhet, är den mest sevärda. Informationen är dock inte gratis. Pershyttans byalag har gett ur en skrift som beskriver de olika stationerna och den kostar 20 kronor att köpa.

Jag kan tycka att det är helt ok att ta betalt för det arbete de lagt ner, men då förväntar jag mig att ledmarkeringarna ska vara tydliga och lätta att följa. Så är dock inte alltid fallet. Stigen och markeringarna är i behov av upprustning.

Det skulle ta alldeles för stor plats att här presentera alla stationer. Lockgruvan och dess rutschbana passeras samt ett stort antal gruvor. Ytterligare två utmålsstenar passeras – den ena med ett ”L” inhugget (Lockgruvan) och den andra med ett ”Å”, vilket står för Åkergruvan, som också passeras längs leden.

Åkergruvan är en av de yngsta gruvorna i Pershyttan. Den påbörjades någon gång under 1820-talet. Efter att ha legat nere ett tag startade man om brytningen år 1917 då man lät bygga den lave som står kvar idag.

Åkergruvan

År 1966 lades verksamheten ner och då eldade man upp anläggningen som transporterade malmen från laven. Idag kan det vara svårt att förstå hur det gått till. Bild på anläggningen finns i den guidebok man kan köpa.

Gråbergstippen har blivit något av ett monument över gruvtiden i Pershyttan. Det är värt ansträngningen att gå upp på toppen och njuta av utsikten.

 

Det som först slår en besökare i Pershyttan är de många välbevarade bergsmansgårdarna. I mina ögon är det tre som sticker ut:

Erik Annersa-gården är en vacker och välbevarad bergsmansgård. Namnet kommer av att bergsman Erik Andersson bodde här i många år. Huset stod obebott i femton år, men på 1980-talet tog nya ägare över som renoverat i gammal stil.

Erik Annersa-gården

Domaregården intill själva hyttan är enligt mig den vackraste gården i byn. Namnet kommer från häradsdomaren Hans Andersson som bodde här under sekelskiftet 1800. Gården är privatbostad och mycket vackert renoverad.

Domaregården

Den stora Nämndemansgården på andra sidan vägen i förhållande till Hjulhuset och stånggången är en utflyttad gård från laga skiftet i byn. Den byggdes cirka 1830. Nämndemannen Erik Ersson bodde här under större delen av 1800-talet. Den sista brukspatronen i Pershyttan – Lars Larsson (Bredsjö-Lasse) – bodde här 1909-1918. Gården är privatägd och är renoverad i gammal stil.

Nämndemansgården

 

Den imponerande Hyttan – Pers hytta – nämns första gången cirka 1380. År 1779 byggdes hyttan om. År 1825 utbröt en stor brand i hyttan. Den renoverades och förbättrades och år 1856 var det åter dags för nybyggnation och renovering, och det är den hyttan vi ser idag.

Pers hytta

Hyttan ägdes av bergsmän som bodde i närheten av gruvan. En bergsman var en bonde som vid sidan av jordbruket arbetade med bergsbruk. De hade ett privilegiebrev som innebar inte bara en rättighet att bryta malm på sin mark, utan faktiskt en skyldighet.

Den 30 april 1953 var det slut med järnframställning i Pershyttan efter flera hundra års verksamhet.

Hjulhuset med sitt jättelika vattenhjul, på drygt elva meter i diameter, samt den 200 meter långa stånggången är en bland få bevarade i Sverige och den enda man kan få se i verksamhet. I en utmålsbeskrivning från år 1828 står att hjulhuset då var nybyggt. Stånggången var i drift in på 1930-talet. Åren 1983-84 renoverades hjulet från grunden.

Hösten 2019 hittade jag en kolarkoja under byggnation mellan P-plastsen och informationshuset i Pershyttan. Invändigt har den två smala bänkar – lite för smala för att sova på – och en kamin och ved!

 

Dammsjön

När leden lämnar Pershyttan följer man den asfalterade vägen tills man har alla hus bakom sig. Först då lämnar leden asfalten och sneddar ner mot Dammsjön. Denna sjö har i många hundra år spelat en viktig roll som vattenmagasin till de många vattenhjul som behövts för gruv- och hyttdriften i Pershyttan. Dammvallen finns kvar vid sjöns norra ände.

Bergslagsleden fortsätter söderut på sjöns östra sida, men här finns anledning till en liten avstickare. Om vädret är varmt kanske badplatsen vid sjöns nordvästra del kan locka.

Dammvall och badplats

I annat fall kan det vara lönt att fortsätta ytterligare 150-200 meter söderut från badplatsen. Här finns ett område som kallas Kolarbyn. Där finns bland annat en kolarkoja som fungerar utmärkt som alternativ övernattningsplats. Visserligen har torven rasat men den fungerar bra som övernattning för två. Två bänkar, fast bord samt eldstad finns i kojan. Utanför finns dass och tomt vedförråd utan redskap. Här finns dock en cementring som eldstad och ved kan hittas i skogen.

Kolarkojan ligger intill ett vackert blockhus med hänglås. Undrar vad det används till?

Tillbaka till leden som slingrar sig fram nära vattnet på Dammsjöns östra sida.

 

Larssjön

Precis när leden passerar sjöns sydöstra hörn finns ett vägval att göra. Istället för att följa leden kan man ta stigen rakt söderut. Efter mindre än 100 meter delar sig stigen. Då tar man vänster. Den fortsätter på fina stigar – trots att det är över ett hygge i de kämpiga uppförsbackarna – via Igeltjärns dammvall upp på en mindre skogsväg. Efter drygt två kilometer – vid vägslut – svänger man österut och är snart framme vid Larssjön som fram till 2017 var en fiskesjö som arrenderades av Nora-Grythyttans fiskeklubb. Här fanns två fina vindskydd, en koja/stuga samt ytterligare en byggnad med tak och tre väggar. OBS! Sjön kallas – felaktigt – för Larstjärn på etappbladet.

Jag skriver i imperfekt. År 2014 var jag på plats första gången och beskrev de olika vindskydden. Idag – hösten 2019 – är de båda vindskydden och stug-kojan nedbrända.

Den märkliga byggnaden precis vid vägen finns dock kvar. Det liknar mer ett garage med en långsida bortplockad. Måtten är cirka 2 x 5 meter och det är mycket högt i tak. Tidigare fanns här bord och bänkar, men nu är det tomt. Utanför finns en eldstad i form av cementring.

Larssjön ligger precis innanför gränsen till Villingsbergs/Bofors skjutfält. Möjligen kan det vara så att militären bränt ner vindskydden för att de vill minska antalet personer som rör sig inom området.

Frågan är förstås om denna avstickare från Bergslagsleden är intressant nu när de flesta rast- och övernattningsmöjligheterna vid Larssjön har upphört att existera.

 

Lerkeskanalen

Om man struntar i Larssjön och istället följer Bergslagsleden när den lämnar Dammsjön så vandrar man på en mycket tilltalande stig. Leden följer här en handgrävd kanal – Lerkeskanalen.

Kanalen – som är mer än en kilometer lång – grävdes under 1800-talet för att leda över en del av Lerkesåns vatten till Dammsjön. På det sättet kunde vattenföringen ökas i den bäck som drev vattenhjulen i Pershyttan. I och med det kunde hyttan drivas året runt.

Efter cirka 350 meter längs kanalen finns en rastplats med ett bord med fasta bänkar.

Strax innan man kommer fram till Pershyttevägen lämnar leden kanalen och tar av söderut.

 

Utflykt till Övre och Nedre Stampen

Nu är det åter dags för ett vägval. Men innan vi bestämmer oss för fortsättningen kan vi göra en intressant utflykt norrut längs Pershyttevägen. Efter bara några meter passerar vi en bro över Lerkesån. Efter ytterligare 350 meter passerar vi ännu en bro över ån. 500 meter senare ser man en slaggstensruin på höger sida. 

Här är det dags att sakta farten. Jag vet inte exakt vad ruinen varit, men den har tillhört det som kallas Övre stampen. Nu ska vi gå vinkelrätt mot vägen ner mot Lerkesån. Snart passerar vi en delvis förfallen jordkällare.

Nere vid ån väljer vi att följa den uppströms och det första vi stöter på är en dammvall som också har hört till Övre stampen.

Vi ska nu följa ån ytterligare cirka 400 meter. Bitvis går denna promenad genom magiskt vacker John Bauer-skog.

Efter ett par hundra meter kan man vända sin uppmärksamhet upp mot vägen. Här byggdes en kolarkoja år 1991 av kolaren Ernst Karlsson.

För några år sedan såg den skaplig ut utvändigt men började se fuktskadad ut invändigt. Strax efteråt satte någon in en ny skorsten och ny kamin. Trots det lät man resten förfalla och nu är den sedan några år helt oanvändbar. Kamin och skorsten finns inte längre kvar och kojan blir allt svårare att hitta.

Efter ytterligare ungefär 150 meter kommer man till en bro över Lerkesån. Om man låter blicken följa den stig som fortsätter på andra sidan bron så ser man tydligt den hålväg som bildats. Stigen fortsätter upp till ruinen av Södra Stampatorpet.

Åt andra hållet viker hålvägen av norrut och den går att följa drygt 100 meter. Men! Vi ska ju följa Lerkesån.

Strax efter bron passerar man resterna av ett hjulhus där ett vattenhjul drivit en sämskskinnsstamp.

Hjulhusgraven

Denna stamp byggdes ursprungligen år 1775 vid Lockgruvedammen i Pershyttan, men flyttades hit år 1844 och användes i mitten av 1800-talet. Den ägdes av garvare Bjurström i Nora stad.

Ytterligare lite uppströms finns lämningar av dammbyggnaden med två öppningar. I närheten har vattnet slipat en vacker ränna.

Dammen och rännan.

Strax blir skogen betydligt snårigare och då är det dags att leta sig tillbaka till vägen. Håll ögonen öppna. Säkert passerar vi hålvägen igen.

Mot Kvarndammen

Nu tillbaka till det aktuella vägvalet. Först den ordinarie vägen:

Om man följer leden söderut så kommer man att vandra på den gamla rid- och forvägen där malmen från Pershyttan och andra gruvor i Noratrakten transporterades på hästforor till Ramshyttan och andra hyttor längre söderut i Kilsbergen. Stigen är bitvis djupt nedskuren i marken - en ovanligt tydlig hålväg.

Sedan leden passerat Pershyttevägen har man ungefär en kilometer kvar fram till vindskyddet Kvarndammen. Det är ett mycket välskött vindskydd där jag alltid hittat ved i vedboden. Dessutom finns här ganska gott om ved i skogen i närheten. Här finns de redskap man behöver.

Liksom vid alla av Bergslagsledens officiella vindskydd så finns här ett fräscht dass. Enda nackdelen är svårigheten att få tag på vatten. Det finns en stig som leder ner till myren och visst går där att ta vatten, men det är i det närmaste stillastående och kokning är att rekommendera. Vindskyddet är av standardstorlek – cirka 2,5 x 3 meter – med takskägg.

 

Omvägen via Lilla Rammsjön

Så det längre alternativet: Strax innan man kommer fram till Pershyttevägen så ger sig alltså Bergslagsleden av söderut. Här visar emellertid Digerbergets blåmarkerade rundslinga rakt fram längs kanalen – alltså vidare österut.

Precis där Lerkeskanalen passerar Pershyttevägen leder rundslingan vidare åt sydost fram till vindskyddet vid Lilla Rammsjön. Stigen löper på kanalens södra sida en knapp kilometer och fortsätter sedan på den norra sidan. Stigarna är mycket inbjudande och de spänger som finns är rejält breda och nätade – kanske beroende på att detta också är MTB-stigar.

I dessa trakter kan man hitta många spår från kolmilornas tid. En mycket tydlig kojruin finns precis i ”hörnet” där pilen pekar ner mot vindskyddet. Här hittar man både spisöppning och skorstenshål.

Kojruinen

Vindskyddet ligger inte exakt vid rundslingan men är skyltad och lätt att hitta. Detta vindskydd är av min favoritmodell med ”altantak” med eldstad under tak vilket inte är så vanligt längre.

Innermåtten är cirka 3 x 3 meter och det är inrett med två sittbänkar längs kanterna. Dessa kan flyttas ihop till en acceptabel sängplats. På golvet får ytterligare 3-4 personer plats. Utanför vindskyddet finns en eldstad med sittplatser runt. Här finns vedlager som faktiskt aldrig varit tomt när jag besökt platsen. Såg, yxa, sågbock och huggkubb finns på plats. Dass finns där pilen pekar ner mot vindskyddet. Utsikten över sjön är njutbar. Denna plats får ofta besök vintertid eftersom Kilsbergsspåret går förbi här.

Från Lilla Rammsjön fortsätter rundslingan norrut cirka två kilometer innan den ansluter till Bergslagsledens etapp 6 och 1 ½ km senare är framme vid etappmålet Digerberget. Om denna del av rundslingan (med flera intressanta lämningar) berättar jag i artikeln om Bergslagsledens etapp 6.

Från vindskyddet vid Lilla Rammsjön får man nu antingen vända tillbaka västerut till Bergslagsleden – alltså samma väg som vi kom. Men man kan också välja att följa Brännvinsstigen fram till Grindtorp. De ”gator” som skidleden Kilsbergsspåret har skapat följer i stort sett en gammal forväg för malmtransport. Denna väg passerade två krogar – varav den ena låg vid torpet Gamla kvarn – och därav namnet på stigen.

Gamla kvarn

Det kan vara lite bökigt att ta sig fram den sista biten eftersom det ibland finns elstängsel rakt över ”skidspåret” nära gården Gridtorp. Jag lyckades dock nå vindskyddet vid Kvarndammen utan alltför stora besvär.

 

Ramshyttan

Ramshyttan är en riktigt gammal bruksmiljö. Ram kommer av ordet ravn, som betyder korp eller svart. Hyttan nämns första gången år 1539. Platsen för masugnen är markerad med en liten metallskylt. På 1770-talet lades masugnen ner till förmån för smidet. Särskilt liarna, som ansågs vara sega, smidiga, vassa och starka, gjorde Ramshytte bruk känt. En liesmed kunde tillverka två liar om dagen.

Ramshyttan. Ovan platsen för masugnen.

Leden passerar bäcken genom byn på den plats där hyttan legat. Badplats finns i Rammsjön 600 meter väster om byn.

Rammsjöns badplats 

Centralt i byn finns naturreservatet Ramshytte ängar. Det är en unik ängsmark med omgivande lövskogar och våtmarker och det är ett exempel på ett kulturlandskap som var vanligt i Kilsbergen fram till 1800-talet. Man kan se spår från förr i form av odlingsrösen, stentippar, husgrunder och gamla vägar, bland annat Brännvinsstigen som tidigare nämnts. Ängarna och skogen runt omkring bär spår av att ha betats under lång tid. Ett av de mest intressanta inslagen är själva informationsskylten som är oerhört informativ och innehållsrik.

 

Sedan man lämnat Ramshyttan bakom sig och följt leden en och en halv kilometer österut har man möjlighet att göra en avstickare norrut längs en grusväg. Efter cirka en kilometer längs denna väg gör den en tydlig vänstersväng. Till höger har man en öppen plats där man kan hitta ruinerna efter Röbergshagens torp. Strax intill rinner en liten vacker bäck. Om man följer den nedströms ett par hundra meter kommer man fram till en informationsskylt om Röbergshagemossens naturreservat.

Reservatet består till största delen av våtmark och de mest intressanta delarna hittar man längs de båda bäckarna som rinner ihop och fortsätter åt nordost. Området är helt opåverkat av hydrologiska ingrepp och de regelbundna översvämningarna gynnar bland annat ängsvädd som i sin tur gör att den ovanliga väddnätfjärilen ibland lyckas etablera sig här.

Ungefär femhundra meter vidare österut längs leden passerar stigen några tydliga klapperstensvallar. Detta område kallas Sågställningsbottnarna. De ligger strax under den högsta kustlinjen som Yoldiahavet hade och de har bildats genom vågornas inverkan.

 

Amboberget

Nu har vi Amboberget precis söder om leden. Det höjer sig högt över det omgivande landskapet. Det finns en blåmarkerad led upp på berget från Bergslagsleden. Om man väljer att vika av upp på denna led kan man fortsätta den vidare söderut och efter ett par kilometer stöter man på Bergslagsleden igen – etapp 8. På detta sätt kan man korta av sträckan med cirka 7 km. Detta är också en del av den rundslinga på 13 km som startar i Mogetorp.

 Bergbranten är drygt 1 ½ km lång och det finns flera kraftiga stup omväxlande med rasbranter. På sina håll är utsikten hänförande.

Skogen är till största delen mycket gammal. I bergbranterna växer mest tall, men också björk, asp och rönn som gör höstarna färgsprakande. På krönet växer barrskog med över 300 år gamla tallar.

I den orörda och ödsliga naturen trivs fåglar som korp och spillkråka. Båda fåglarna ansågs förr varsla om dåligt väder. ”När du hör korpen skrika och han flyger söderut, har han snön i röven” är en gammal Närkespådom. Spillkråkan har många folkliga namn som regnkråka och illvädersfågel.

Svårare att få syn på är den gråguldglänsande asppraktbaggen, vars larver lever i barken på solbelysta gamla aspar. Larven är mat för områdets hackspettar.

 

Cirka 800 meter öster om leden upp till Amboberget passerar leden en grusväg. Här pekar en skylt söderut mot ”Grotta”. Det är Rökärrsgrottan som faktiskt ät möjlig att övernatta i.

Rökärrsgrottan

Efter drygt en kilometer efter avfarten till grottan passerar leden på höger sida en gran med ett ovanligt växtsätt. Den ser ut att ha sovit med papiljotter i håret.

Söder om leden finns en hel del intressant att besöka – Hålahult och Falleraberget. Detta kommer jag att berätta om i den artikel som handlar om Etapp 8.

 

Skärmarbodabergen

Med bara en och en halv kilometer kvar till etappmålet i Mogetorp passerar leden en pil som pekar mot Tandvärkstallen.

Tandvärkstallen

Om man väljer att följa den stigen (och det ska man absolut göra) så tar man sig in i ett helt fantastiskt och tämligen nyupptäckt klippgrottsområde. Egentligen är vi redan där, för det finns grottor även söder om oss, men dessa beskrivs i kapitlet om Etapp 8. Området är också intressant på grund av den tallurskog som finns här.

Det finns ett rikt stignät i området. Länsstyrelsen har delat upp området i ett nordligt och ett sydligt. De har valt att markera vissa stigar och vissa sevärdheter, men de har bara tagit med kanske hälften av stigarna och mindre än så när det gäller grottorna. Länsstyrelsens beskrivningar hittar ni här.

I närområdet finns ett enda vindskydd – Galtapussen. Det är 2 x 3 meter, har inget takskägg men med en ganska smal öppning vilket gör att ett par personer kan övernatta även i regnstorm. Framför vindskyddet finns en eldstad i form av cementring med 3 bänkar runt. Här finns vedförråd (halvfullt 1 advent), bågsåg och yxa. Dass saknas tyvärr.

Galtapussen

Det ligger strax intill en liten göl mitt i storstammig skog. Höga, mäktiga granar reser sig runt omkring och bakom skyddet klättrar bergen högt upp. Stora klippblock. Spännande natur. Vatten i gölen rör sig inte mycket och behöver kokas. Det är för övrigt mycket ont om vatten i hela området.

 

Carl Anders Lindstén har skrivit en bok – Skärmarbodabergens hemlighet (2007). På hemsidan – www.skarmarbodabergen.se – hittar man pdf-filer till kartor över de olika stignäten. Där finns också GPS-koordinater till de olika sevärdheterna. Om man väljer att utforska området med hjälp av dessa kartor ska man vara medveten om att dessa stigar inte underhålls. Det innebär att en del trappor och spänger är i dåligt skick.

Jag hade mycket svårt att välja vilka bilder som skulle få representera Skärmarbodabergen. Fotomotiven trängs. Man klan nästan se det som en slump vilka bilder det till sist blev.

Yoldiagrottan

Skärmarbodabergen är en unik och spännande plats med mängder av grottor och dramatisk natur i kuperad terräng. Skogen är gammal och rymmer många sällsynta växter och djur.

Kryptallen (en av många)

I Skärmarbodabergen finns flera sprickdalar och förkastningsbranter. De bildades för många miljoner år sedan då delar av jordskorpan rörde sig och sprack. Ibland sjönk marken på ena sidan och höjde sig på den andra. Hela Kilsbergen är en sådan förkastningsbrant.

Lockstenen

Vår senaste istid höll Skandinavien i sitt grepp under många tusen år. Både isen och dess smältvatten eroderade underlaget och bildade nya landskapsformer. I Skärmarbodabergen ser man isslipade berghällar, stora enskilda flyttblock och framförallt stora anhopningar av stenblock. Alltsammans är isens verk. Här var en gång ett öppet hav. När inlandsisen sakta smälte var det öppet vatten ända bort mot dagens Ryssland. Detta hav kallas Yoldiahavet efter en liten mussla som levde på havsbottnen. När isen smält bort och dess tyngd försvunnit, reste sig landet upp ur havet igen. För 10 000 år sedan hade landet höjt sig så pass att havsstranden låg just här vid sluttningarna av Skärmarbodabergen. Havets vågor slog mot stranden och sköljde bort sand och grus. Grottor bildades i hålrum mellan blocken. Stenarna på stranden slipades runda till så kallad klappersten. Här i Skärmarbodabergen ser man en sådan strandlinje om man tittar noga på stigen vid vindskyddet Galtapussen.

 

Knuttallen

I Skärmarbodabergen kan man uppleva en skog som ser ut som skogar gjorde förr, där träden växer och dör, faller omkull och bryts ned av insekter och svampar. Särskilt de döda, riktigt grova tallarna som står lite för sig själva i solbelysta lägen, är bostad för många sällsynta insekter, svampar och lavar. De insektsrika trädstammarna är läckra matförråd för många fåglar, framförallt olika hackspettar.

Hoglösstenen

På de högsta bergstopparna överlever endast enstaka små och ofta förvridna tallar. I den karga miljön växer träden sakta. En tall vars stam man kan greppa med handen, kan ändå vara över 100 år gammal! I reservatet finns skogsbestånd med tallar som är över 400 år gamla!

 

På andra sidan riksväg 50

Om man nu ändå är i närheten så tycker jag att man ska utvidga Skärmarbodautflykten även till andra sidan av riksväg 50. Skärmarbodabergens grottområde fortsätter även på denna sida. Här ligger också fornborgen Tistaborg, en av de 12 fornborgarna i Kilsbergen. Åt öster stupar det brant ner mot Järleåns dalgång.

Det finns en cykel- och gångväg under riksvägen. Innehållsrikast blir turen om man går förbi obelisken och genom den grind i viltstängslet som finns strax bakom. Där börjar en gulmarkerad stig som på ett lekfullt och spännande sätt letar sig igenom ett virrvarr av klippgrottor och stora stenar. Efter ett tag får man göra ett val - Övre eller Nedre stigen. Välj den nedre och låt er så småningom ledas ut på en grusväg som ni följer ner mot Järleån.

Strax innan man är framme vid gården Järleborg - där vägen gör en skarp vänstersväng - ska man leta sig mer mot ån. Snart ser man de fantastiska Järleborgskällorna - tre ymnigt flödande källor. Den sydligaste källan är en trefaldighetskälla, den mellersta är järnhaltig och den nordligaste används som vattentäkt för Järle samhälle.

Platsen är mycket naturskön.

 

    När man vistas vid källorna så är man inte mycket mer än 500 meter från en underbar övernattningsplats i vindskydd - Karlsdamm. Det ligger nedströms längs Järleån på samma sida som vi befinner oss nu. Ändå är det praktiskt taget omöjligt att ta sig dit. Av de 500 metrarna är 450 den snårigaste lövskog man över huvud taget kan tänka sig och när man har vindskyddet inom synhåll spärras vägen av ett vattendrag och vidsträckta våtmarker. Har man vadarskor så är det bara att kliva över. I annat fall får man promenera drygt 3 km varav det mesta på asfalt.

    Vindskyddet är cirka 2 x 3 meter. Där finns en eldstad av sten med sittbänkar runt. Här finns yxa, såg och hink. Ofyasr är här ont om ved. Strax intill finns en kulle med en rejäl lägereldsring med galler och mycket fina sittstockar. Här finns två soptunnor. På andra sidan kullen finns ett dass.

    Det finns gott om tältplatser runt vindskyddet. Den fina viken precis intill vindskyddet är i själva verket en rikt flödande källa. Man kan se hur det flödar på sandbottnen.

    Nå, de allra flesta som övernattar här kommer med kanot. På vägen tillbaka från Järleborgskällorna följer man grusvägen. En bit upp i backen pekar pilar till vänster mot Tistaborg. Det är en svettig klättring, men man blir rikt belönad.

    Mogetorp

    Är man nu mätt på allt vad grottor och knotiga tallar heter så är det hög tid att avsluta Bergslagsledens sjunde etapp. Det gör vi genom att först gå tillbaka till leden och sedan följa den åt öster och sedan söder i drygt en kilometer. Då kommer en avstickar söderut mot Mogetorps Värdshus. Efter bara något tiotal meter har man en stor fångstgrop på höger sida.

    Mogetorps värdhus ligger vid riksväg 50 och har bra bussförbindelser. Här tillhandahålls övernattning och mat – även lunchpaket till vandrare. Färskvatten finns på utsidan av vandrarhemmet. www.mogetorpswardshus.se

    Härifrån utgår rundslingan runt Amboberget.

    Nedan följer GPS-punkter för de platser jag berättat om. Som vanligt är jag tacksam för rättelser, tillägg och synpunkter.

    /Håkan

    Digerberget vsk N59 29.669 E15 01.642

    Utmålssten A N59 30.029 E15 00.715

    Utmålssten B N59 30.000 E15 00.297

    Utmålssten C N59 29.875 E15 00.971

    Lockgruvan N59 29.907 E15 00.719

    Lockgruvans malmrutschbana N59 29.779 E15 00.548

    Åkergruvan N59 29.652 E15 00.234

    Gråbergstippen N59 29.515 E14 59.869

    Erik Annersagården N59 29.436 E15 00.354

    Domaregården N59 29.556 E15 00.239

    Nämndemansgården N59 29.613 E15 00.432

    Pers hytta N59 29.533 E15 00.276

    Hjulhuset N59 29.621 E15 00.397

    Kolarkojan i Pershyttan N59 29.701 E15 00.372

    Dammsjöns damm N59 29.200 E15 00.125

    Dammsjöns badplats N59 29.169 E15 00.060

    Kolarkojan i Kolarbyn N59 29.115 E14 59.973

    Larssjön vsk N59 27.551 E15 00.392

    Lerkeskanalen N59 28.523 E15 00.422

    Övre stampen ruin N59 28.904 E15 00.714

    Övre stampen damm N59 28.893 E15 00.768

    Kojruin Lerkesån N59 28.797 E15 00.827

    Hålväg Lerkesån N59 28.741 E15 00.880

    Nedre stampen hjulhus N59 28.732 E15 00.880

    Nedre stampen damm N59 28.727 E15 00.881

    Forvägen - hålväg N59 28.300 E15 01.052

    Kvarndammen vsk N59 27.245 E15 02.012

    Lilla Rammsjön vsk N59 28.209 E15 02.215

    Kojruin N59 28.229 E15 02.287

    Gamla kvarn N59 27.783 E15 02.263

    Ramshyttan N59 27.111 E15 02.165

    Rammsjöns badplats N59 27.097 E15 01.484

    Ramshytte ängar NR N59 27.165 E15 02.396

    Röbergshagemossens NR N59 27.313 E15 03.777

    Sågställningsbottnarna N59 26.683 E15 04.098

    Amboberget NR N59 26.296 E15 04.946

    Rökärrsgrottan N59 26.903 E15 05.453

    Lockiga granen N59 26.885 E15 06.591

    Tandvärkstallen N59 26.956 E15 07.498

    Galtapussen vsk N59 27.157 E15 07.660

    Yoldiagrottan N59 27.214 E15 07.392

    Kryptallen N59 27.319 E15 07.605

    Lockstenen N59 27.815 E15 07.295

    Knuttallen N59 27.174 E15 07.278

    Hoglösstenen N59 27.097 E15 07.352

    Skärmarboda entré N59 27.245 E15 07.976

    Skärmarbodagrottan N59 27.308 E15 07.916

    Järleborgskällorna N59 27.546 E15 08.675

    Karlsdamm vsk N59 27.235 E15 08.926

    Tistaborg N59 27.398 E15 08.400

    Fångstgrop Mogetorp N59 26.491 E15 08.359

    Mogetorp värdshus N59 26.474 E15 08.514

    Logga in för att kommentera
     Glömt namn/lösen?
    2019-11-08 09:41   Kilsbergarn
    Betygsätt gärna: 5
    Väldigt trevlig läsning och massa bra information. Jag har gått här men inte gjort alla avstickare, blir sugen på det. Väntar med spänning på din artikel om Hålahult. Det fanns ju ett helt friluftsområde där förr, som nu har gjorts väldigt svåråtkomligt.
     
    Svar 2019-11-08 14:14   Håkan Friberg
    Tack Kilsbergarn. Jag minns din tråd om oframkomligheten runt Hålahult. Det var ganska länge sedan jag var där, men jag minns det bryska mottagandet med förnudsskyltar.
    När det blir dags igen tänker jag följa Lindstens stigar oberoende av skyltar mm. Ska bli intressant, men det blir nog inte förrän nästa säsong.
     
    2019-11-08 11:40   OBD
    Som vanligt mycket trevligt och informativt skrivet och med många illustrativa bilder.
    Tack ska du ha!
     
    Svar 2019-11-08 14:05   Håkan Friberg
    Tack själv Bertil. Det är gött med flitiga kommentatorer. :-)
     
    2019-11-08 12:33   snurte
    Betygsätt gärna: 5
    Tack för en mycket mycket utförlig artikel om denna etapp!
    I somras blev det ett kortare besök till Gårdsjötorp med övernattning i den gamla stugan. Delvis tack vare dina artiklar.

    Har en kommentar gällande innehållet i artikeln också. Vindskyddsmodellen med "altantak" brukar kallas för slogbod. Åtminstone här i Dalarna där det är en vanligare syn.
     
    Svar 2019-11-08 14:03   Håkan Friberg
    Tack Snurte. Jag har faktiskt funderat på skillnaden mellan vindskydd och slogbod. Nu vet jag. I fortsättningen ska det bli rätt.
     
    2019-11-08 19:02   statemachine
    Sätt hela dagen igår och uppdaterade utsidan för denna artikel...

    I Ramshytteängar finns en kallkälla ca 100m in från p-platsen.
    Rain Nylund och hans fru köpte (räddade) marken från Sveaskog som skulle göra en granplantage där.
    De skötte om marken i 10 års tid, helt för hand, på egen hand för att återställa ängsmarken.

    När de var klara ringde Rain till Örebro kommun och sa att de hade mark de ville skänka med villkoret att bilda ett naturreservat. De trodde inte på honom och bad han ringa dagen efter om han menade allvar, han ringde dagen efter och nu har vi Ramshytteängar:)
     
    Svar 2019-11-08 20:27   Håkan Friberg
    Underbart innehållsrik komplettering! Men...så sent som förra veckan letade jag länge efter den där kallkällan utan resultat. Där den ska vara placerad hittade jag bara ett ganska stort våtområde. Har du sett den?
     
    2019-11-08 21:46   Sejrla
    Härlig läsning om ”hemtrakterna”, visste inte om att det fanns så mycket i Pershyttan, det måste besökas :-)
     
    Svar 2019-11-08 21:53   Håkan Friberg
    Tack Matilda. Låt besöket ta tid. Det är platsen värd.
     
    2019-11-09 21:54   greendanger
    Betygsätt gärna: 5
    Jag kommer att ta ett besök 2020, verkar fantastiskt område!
     
    Svar 2019-11-09 22:40   Håkan Friberg
    Kul! Kanske hinner jag skriva om några fler av etapperna.
     
    2019-11-11 11:15   statemachine
    Ja, jag har sett källan.
    Sist jag var dit var den inhägnad.
    Den ligger efter en gammal väg, vid några bok och ek träd.
    Tror det står en lönn på källans högra sida.
    Källan står på sandmark.

    Lite roliga länkar om du inte redan kände till dem.
    https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f5333372d33353a31

    https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/searchresult.html?mapTypeSelected=false&mapType=&countyLMS=S&parish=52&village=54&yearMinLMS=&yearMaxLMS=&surveyor=&taskLMS=&firstMatchToReturnLMS=1&archive=LMS

    Om du inte får fram någon bild, ändra fil format till PNG.
     
    Svar 2019-11-11 20:09   Håkan Friberg
    Nu får det kanske vänta till nästa säsong, men jag vill väldigt gärna se den där källan. Tack för länkarna. Gamla kartor är KUL!
     
    » Visa även betygsättningar utan kommentar

     

    Logga in