Artiklar > Anneli och Muztagh Ata 2010, del 7

Anneli och Muztagh Ata 2010, del 7

Av: Anneli Wester

Vädret var uselt, väderprognosen spådde ännu sämre väder och alla andra gick ner från topplägret. Jag väntade till lunch för att se om vädret ville bli bättre men nej, det ville sig inte. Jag gav upp. Både jag och väderguden hade inget mer att ge. Efter lunch packade jag ihop mig för nerfärd.

Återigen, dåligt med foton, vi får hålla till godo!

Det var lite svårt att hitta riktningen för sikten var dålig men jag satte på GPS:en och hittade rätt och vandringen ner till läger två gick bra. Det var en märklig känsla att gå ner. Jag tyckte det var orättvist, så som jag hade kämpad och så kom jag inte upp, och andra som inte alls hade kämpat fick toppdagar i värsta solskenet. Inte många men i alla fall några.

Men så tänkte jag att jag hade ju inte förlorat något för att de hade kommit upp, jag hade ju inte gått back något vis, så det var ju inget negativt. I stället fick jag dela toppglädjen med dem. Men nej, det räckte inte, det var något som malde. Kanske lite avundsjuka. Jag är inte missunnsam av mig, jag unnar lätt andra allt gott, men jag önskade att jag själv hade fått smaka samma tårta. Jag vet inte riktigt vad känslan kallas, jag-vill-också-känslan. Jag ville också men för mig var det mission failed. Jag visste ju att jag hade haft en helt annat mission, jag skulle ju försöka tälta på toppen och jag hade avstått ett toppförsök för min mission, och det var jag på sätt och vis stolt över men samtidigt kändes det lite surt. Goda vänner hade innan sagt till mig att nej, nej, satsa på toppen först men nej, sa jag, jag avstår hellre toppen mot att försöka tälta på toppen. Och det var precis vad jag hade gjort. Anledningen till att jag inte gick mot toppen först och sen satsade på topptältning var för att jag hade gjort bedömningen att jag skulle tappa lite av mitt anamma om jag redan hade varit på toppen.

Samtidigt var jag faktiskt stolt över allt jag hade pallat. Jag visste att ytterst få andra skulle hålla mentalt så länge. Orsaken till att det kunde bli så mycket elände var ju faktiskt att jag stod pall, knock efter knock, jag reste mig igen och fortsatte. Om jag hade packat ihop mig efter första ronden så hade det ju inte heller blivit några fler smällar. Jag tänkte på min käre far som många gånger sagt att Anneli inte har ”ge upp” i sig. Han menar att jag kan inte ge upp för att jag inte har den mekanismen i mig. Lustigt sätt att formulera det på. Jag hade också en läkare som en gång jämförde mig med en sån där stå-gubbe som man hade på 70-talet, en slags skrivbordsprydnad utformad som en gubbe med rund botten och hur man än puttade på den så reste den sig upp igen. Sånt gick jag och tänkte på. Jag hade varit stark och jag var väldigt glad över det. Samtidigt var jag så fruktansvärt trött mentalt, totalt fullständigt urlakad ända in i själen, men konstigt nog kände jag mig bara starkare, jag var helt genomsvag och matt men mycket starkare.

Hur som helst, väl nere i läger två började jag fixa för camp. Jag hade på uppvägen hjälpt en grabb som hade nästan helt slut på mat och bränsle med en depå och det var i det här lägret. Grabben gick dock ner och lämnat depån som den var. Den borde ju därför ha stått kvar här men icke. Det hade snöat mycket men jag letade, den var mycket välmarkerad, men nix, ingen depå. Flaggorna som jag hade markerat den med använde däremot danskarna som gått ner från läger tre tidigare på morgonen som tältpinnar till ett av sina tält. Jag snackade med dem om depån, att det var konstigt att den var borta, om de hade sett den och att den var markerad med de flaggor som de hade satt upp ett av tälten med, men de hade inga kommentarer, det blev snarare alldeles tyst.

En stund senare trodde jag inte mina ögon. Alla gastuber som man köpte på plats var antingen gråa eller röda. Alla gastuber som jag hade sett på berget var gråa eller röda. Utom en som var blå. I depån som jag fixat åt grabben hade jag lagt en blå gastub som någon förmodligen hade haft med sig från något annat ställe. Precis just en sån blå gastub satt danskarna och smälte vatten med. Vad säger man? Jag vågade inte explodera, det var ju inte min depå, jag hade ju gjort den till grabben. Men vad i hela friden?!! Danskarna visste i och för sig inte att det inte var min depå men för mig hämmade det min reaktion. Har de snott depån?!! Sånt är inte alls ovanligt och det är just precis sånt här som är huvudorsaken till att jag i stort sett alltid bär med mig mina saker, hellre tungt och säkert än att riskera att det blir ofrivilligt lätt och livsfarligt. Ja herre min skapare och jag som redan var så trött blev än tröttare!

Jag kröp till kojs och nästa dag fortsatte jag neråt. Jag hade varit orolig för isafallet i flera dagar och jag brukar kunna känna i magen när det är fara å färde på gång. Sikten var dålig så det var lite svårt att hitta precis där det är bäst att gå ner. Jag hade ju inte lust att gå fel och drutta ner i någon av alla sprickor i området.

 

 

 

Den första biten ner i isfallet var först en kort bit på brant skrå och sen en liten brant bit ner. När man gick på skrån var det viktigt att få ordentligt fäste så man inte gled ner för då riskerade man att glida ner i en stor jäkla spricka full av hål, förmodligen glaciärbrunnar. En glaciärbrunn är som ett slags avlopp inuti glaciären för smältvatten och kan vara väldigt långa. Det är lite modell inbyggt vattenrutschkana på ett vattenäventyrsland över det hela men man rutschar tills man kommer till ett ställe där det är för smalt för fortsatt färd och där sitter man sen. Extremt farligt. Så ner i den glaciärsprickan vill man inte hamna. Det var i princip hela ledens farligaste passage, trots att det bara var 15-20 meter. När man hade passerat skrån skulle man bara ner en kort bit, 7-8 meter. Där gällde det att ta det lugnt så man inte rutschade den sista biten för det var risk att man inte fick stopp på rutschandet och hamnade i den redan nämnda glaciärsprickan.

Jag hade väldigt stark maggropskänslan av fara och grabbade tag i ett övergivet gammalt rep som någon satt upp. Jag använder vanligtvis inte andras utrustning, det är jag och berget, men nu kändes det som att det var game over och mission failed och jag brydde mig inte om någon finstil längre. Kroppen skrek dessutom ut signaler om att något kommer att gå galet. Den känslan är viktigare än all finstil i världen. Det här är jag dock inte helt nöjd med idag, inte främst för att det var ”fel”, utan för att jag önskar att jag hade hållit fast vid mina idéer och tagit mig den tid det tagit att staga upp lite säkerhet med den utrustning jag ju hade med mig. Det får gärna bli lite bättring där nästa gång!

Jag halkade ett steg med ena snöskon men vände mig sen och gick i sidled med hälarna neråt och med kraftigt grepp på det kraftigaste taggarna under framfoten och det gick bra. Jag tog mig också ner för den lilla branten och satte mig att vila och fika. Ingen fara än så länge. Då kom det ner fler människor och den ena efter den andra rutschade ner för den branta biten på slutet. De verkade inte alls fundera på att det kanske är lite brant och ja, hjälp vad de rutschade! En del fullständigt utan kontroll. Jag pekade att de skulle gå några meter längre bort så det skulle rutscha i lite annan vinkel men icke! Två killar rutschade precis fram till branten. Jäklar nära och urk vad trött jag blev igen. 

Det var intressant att sitta där och observera hur folk reagerade när de tappade kontrollen och hur de förhöll sig gentemot mig. De var helt klart förlägna, de hade ju inte kontroll och det var fullständigt livsfarligt. I stort sett allihop log och bagatelliserade det. Samtidigt som jag undrade vad jag kunde göra, om jag skulle gräva några trappsteg den sista biten ner för slänten men jag var för mentalt trött för att få det gjort.

De två absolut främsta orsaken till farligheten var bristande utrustning och bristande kunskap. De gick med helt fel snöskor, såna som man har på platten och som är avsedda att glida på så bra som möjligt, istället för såna som är avsedda att gå med i brant terräng, med taggar. Gälland brist på kunskap hade de dels bristande kunskap om att gå med snöskorna och dels om hur tokfarlig glaciärsprickan var. På god tredjeplats kom mental kontroll, att ha kontroll att bromsa sig när man ser att det är farligt och fundera på vad man ska göra istället. Då menar jag inte att veta om att det är viktigt att kunna det, utan att ha den faktiska färdigheten att faktiskt klara det när det väl gäller.

Snart kom den danske guiden jag har för mig att det var han som fick med sig min stav som jag hade tappat. Jag hade inte bestämt mig än om jag skulle gå och hämta den men nu slapp jag funder över det. Om jag skulle gå skulle jag behöva sätta upp någon säkerhetsanordning för mina snöskor var inte tillräckliga för att gå säkert där den låg, strax nedanför den branta skrån, men han hade stegjärn och kunde lätt ta en liten detour.

Vi pratades sen vid en stund och sen helt plötsligt rusade han fram mot glaciärsprickan. Först förstod jag inte vad som hänt men snart gick det upp för mig. En danska som var på väg över skrån hade rasat ner. Jag såg det inte för jag stod åt fel håll men det var precis bakom mig. Herregud, sprickan är ju full av hål! Jag rusade fram jag också. Men på en kam bland alla hemskheter låg danskan alldeles stilla. Jag förstod inte hur i hela friden hon kunde hamna där, hon hade rutschat värsta mirakelrutschningen, som ett S ner i sprickan och hamnat mellan hålen.

Guiden var snabbt nere, så snabbt att han nog inte hann tänka efter vad han fick med sig men han kom ner väl. Att ta sig upp var ingen värstingmanöver, man kunde gå upp för egen maskin men det fodrade att man var välbehållen och att man har tekniken att gå så. Det visade sig att hon var oskadd men däremot saknade hon tekniken. Hon gick med yxan och en stav som om det både vore stavar. Jag sa till guiden att instruera henne men han tog det inte till sig så jag sa till på skarpen att han behövde instruera henne och ta ifrån henne staven så hon gick med bara isyxan. Tekniken är att man kör i yxskaftet i snön, flyttar fötterna och sen flyttar yxan osv, då har man bra balans, och till slut kopplade guiden och instruerade henne.

Leden syns upptill i bild. Det syns också var danskan gled ner.

Samtidigt fick jag försöka hålla en annan dansk ifrån kanten, en äldre herre som ville fota, yeah, spännande det här! Han verkade inte heller ha någon erfarenhet, t.ex. hade han ett rep i ryggsäcken men det verkade han mer ha blivit tilldelad för att fördela vikten, han förstod inte alls vad vi kunde ha det till när jag frågade honom. Jag tänkte att jag kunde sätta upp repet med mina snowpickets (en slags snöankare som är som gigantiska tältpinnar) och knyta fast i danskan ifall hon skulle chocka mentalt och bli knäsvag och tappa balansen men guiden ville inget rep ha. Nähä.

Jag är mer av sorten att ta det lugnt i en räddningssituation, tänk först och agera sen så att säga, men här var det upp så snabbt som möjligt som gällde. Som tur var gick det bra. När de kom upp gav jag guiden tummen upp för att han skulle känna sig okej under färden ner för berget, - akut raserad självkänsla kan ju orsaka ouppmärksamhet och vips så har man en ny olycka på halsen! Fast egentligen tyckte jag hela spektaklet var uselt. Danskan gav jag en stor och lång kram i ett försök att bekräfta hennes rädsla och hela karusellen och sen har jag för mig att det först blev lite fika innan vi alla samlade ihop oss och fortsatte neråt. Vad som hade hänt med danskan var att hennes skoöverdrag gjorde att stegjärnet inte passade och hade lossnat. Varför hon inte höll i repet fick jag ingen klarhet i.

Färden ner genom isfallet gick bra och snart var magkänslan av fara borta. Snart hade guiden återigen kommit ifrån sin grupp och danskan var ensam. Att hon skulle kunna få en mental shock verkade inte förefalla honom. Jag höll mig hela tiden i närheten så hon inte var ensam och ungefär en timme efter olyckan började hon inse vad som kunde ha hänt och blev helt skakig i benen. Hon åkte på baken ner istället för att gå och för att hon inte skulle känna sig dum eller ensam så åkte jag också på baken tillsammans med henne. Faktiskt mycket roligare! Väl i läger ett kom vi ifatt hennes grupp och jag lämnade henne där.

Guiden var kanske fullt upptagen av sina egna känslor, han hade ju ett guideföretag och han hade klienter som hade rusat nerför berget i panik tidigare och som han inte visste var de var och vad som hänt med dem. Så han undrade väl över dem men kanske desto mer undrade han över hur det skulle påverka hans business framöver, inte bästa renommén precis. 

Från läger ett brydde jag mig inte om något längre. Precis som tidigare, game over och mission failed, så den sista biten ner på grusstigen lät jag en bärare som bad att få ta min ryggsäck ta den. Han trodde väl att jag var en rik deltagare i någon turistgrupp och skulle ha de hutlösa priserna som rådde, 15-20 dollar per kilo. Iranierna var bäst på att pruta och betalade 8 dollar. Jag själv sa 100 kinespengar för hela säcken. Det är en sak vad man betalar på hög höjd men här var det bara drygt en timme ner på en grusstig utan några som helst konstigheter. Det blev 100 yuan, ungefär lika mycket i svenska pengar.

Väl i baslägret var det bara att börja packa ihop pinalerna för att gå ner till stora vägen nästa dag. En åsnekille som tidigare hjälpt mig fick all överbliven mat. Jag gav honom också min ena ullfrottétröja. Det var sliten men den skulle värma honom bra för det. Den här gången bars packningen av en kamel.

Det fanns de som ville gå i mitt sällskap men jag behövde få gå själv. Jag smet iväg på låtsastoa varje gång någon som verkade pratsjuk närmade sig. Jag hade mycket att fundera över och skallen skrek efter lugn och ro.

När jag kom ner till vägen visade det sig att min fixar-kille hade dealat med min transport ner till Kashgar med ett annat företag och den killen som bossade där var galet grinig på mig för att jag hade lämnat information om priserna på hotellen nere i Kashgar till en guide, varvid guiden inte längre hade lust att shoppa hotellen via dem eftersom det var så mycket dyrare. Det resulterade i att jag inte fick åka med bussen. Suck, suck, suck. Jag hade ju resa ner till stan inkluderad så för min del innebar det ju inget nämnvärt besvär, det tog 30 minuter att fixa en bil.

På nerfärden till stan blev det värsta trafikstockningen. Ett stort jordskred från de tidigare översvämningarna hade spolat bort vägen och bilarna fick tråckla sig fram på en provisorisk liten lerväg. Jag vet inte hur många i byarna runtomkring som strök med i översvämningarna den sommaren. Bilen var i alla fall snabbare än bussen och jag var i stan 30 minuter före dem! Tack tack!

I bilfärden ner funderade jag på det här med guider i bergen. I Sverige har vi inte samma tradition av guider som man har i t.ex. Alperna. I de höga bergen är det mycket vanligt att man går med guide och att man är del av att team. Ofta ingår även bärare. De här guiderna har allsköns skiftande erfarenhet, en del är extremt erfarna och vet vad de håller på med, andra har absolut ingen aning om varken bu eller bä. För att bli guide på såna här turer så räcker det med att man har gjort ett försök på Mount Everest, som ju är det snyggaste av det snyggaste. Men man behöver inte ha kommit många meter upp på berget, man kan själv ha haft guider som hjälpt en med det mesta, och man behöver inte ha lärt sig någonting! Man har alltså först varit deltagare på en tur och sen vips, så blir man guide och driver ett äventyrsföretag!

För att förstå vilken nivå det ligger på så är ett konkret exempel att en del aldrig har haft stegjärn på fötterna innan de kommer till berget och när stegjärnen ska sättas på sträcker de fram foten och en guide eller bärare sätter på dem och man är klar för klättring! Många grupper tränar på tältuppsättning i baslägret innan de går upp eftersom en del deltagare helt enkelt inte vet hur man gör.

Har man varit på en-två turer på lägre berg kan man bli antagen som aspirantguide hos redan etablerade företag. Då är man oavlönad och lönen anses vara att man får åka med. Har man varit aspirantguide har man snart en biljett som aspirantguide på de större bergen och snart är man guide på de största bergen. Kanske efter totalt 3-4 turer från det att man var blåbär så ska man leda andra på de högsta bergen i världen.

Men man kan också starta ett ävenyrsföretag och själv vara guide! Man kan ju skriva på sin meritlista att man har varit på en expedition till Himalaya och Mount Everest! Ser ursnyggt ut! Men vilken kunskap vederbörande har är det ingen som vet.

Sedan har vi de som faktiskt har varit uppe på hög höjd flera gånger och som har bra erfarenhet av busväder osv. Men räcker det? Det är en sak att kunna reda sig själv och en helt annan sak att kunna leda och reda andra i samma situation. Hur har vi det med kunskap om ledarskap? Och om gruppdynamik? Har de kunskap om en grupps olika utvecklingsfaser vid planering av turen? Det är stor skillnad på att vara delaktig i ett räddningsarbete som någon annan leder och att själv leda ett räddningsarbete. Det första handlar om att ta en instruktion och utföra den, det senare handlar om att kunna göra vettiga bedömningar och sedan ge vettiga instruktioner tillräckligt anpassade så att andra klarar att följa dem just där och då. Eftersom inte många kan det så går det ofta åt fanders. De vanligaste bristerna jag tycker mig se är att ledarna har teoretisk kunskap om säkerhet men de klarar inte att hålla fast vid sin kunskap i praktiken, framför allt inte när det drar ihop sig till en lite mer pressad situation, och, det som jag beskrev, att de tar sin an uppgifter om att leda andra trots att de inte klarar det.

En smått underhållande fråga jag ibland ställer är om det någon gång har skitit sig rejält på något berg eller i någon situation och nej, det har det i stort sett aldrig gjort, de är så duktiga och har koll på allt. Nähä, då har du aldrig tränat på skarpa lägen, och nu ska du dessutom leda andra i sådana situationer. Det säger jag inte, men jag tänker det. Ofta. En annan fråga jag ibland roar mig med är om de har försäkring. Jodå, de har olycksfallsförsäkring i hemförsäkringen. Visst, bra, men den gäller inte när man arbetar. Är man guide så arbetar man. Är man inte anställd utan är mer frilans så ska man dessutom stå för sin försäkring själv och inte arbetsgivaren. Ops. Det säger jag ibland men för det mesta tänker jag det bara.

Nog om det för den här gången. Jag tog sedan tåget tillbaks mot Peking. Nu skulle alla studenter tillbaka till skolorna så det var återigen överfullt och jag fick betala svindyrt för en sittplats på svarta marknaden. Väl ombord gick jag till restaurangvagnen och försökte ge ett ordningssamt och osniket intryck, dvs. köpte mat och dricka hela tiden, och var hela tiden uppmärksam på vilka regler som gällde. Snart blev de nyfikna på vem jag var och jag berättade vad jag hade gjort och försökte också signalera att jag var väldigt trött. Japp, det funkade, de trollade fram en bädd och jag njöt nog mest på hela tåget. Jag var dock så trött att jag inte orkade med hela den tre dagar långa resan till Peking. Efter en natt skulle jag byta tåg och det fanns återigen bara sittplats och jag vågade inte chansa på att jag kanske inte skulle få någon liggplats så jag flög från Urumqi till Peking. Svindyrt, men det fick bli så.

Det var med nöd och näppe jag kom med flyget för jag var i fel flyghall, kastade mig i en taxi, kastade mig in till incheckningen, sprang som en tok till kassan för att betala övervikten, tillbaka, genom säkerhetskontrollen där jag fastnade med min lilla tång. Tången var inget problem tror jag, jag tror det var kinesvakten som blev grinig på mig för att jag knackade två andra kineser på axeln som trängde sig i kön och pekade var kön började. Så kinesvakten tog nog möjligheten att hämnas på en kaxig turist som skulle tala om för andra hur man uppför sig, och granskade min väska extra noga. Min tång som jag har för att kunna greppa med vänsterhanden, som ju bara har två små stumpar till fingrar, och som åkt genom säkerhetskontroller över hela världen, fick jag inte ha med. Han trodde väl att jag skulle kasta den i papperskorgen så han kunde ta den men jag sprang ut igen, gav den till en förvånad kines på gatan och kutade in igen. Ja ja, vakten är kung i sin värld men nu var han tvungen att släppa igenom mig. Phu, jag var helt genomsvett när jag äntligen var inne i transithallen. Då visade det sig att flyget var ett par timmar försenat men nu var jag i alla fall på plats. Det blev finkafé med finglass och internet så länge.

Jag anlände till Peking toktidigt på morgonen men Peking är förhållandevis säkert så jag tog bussen in till centralstationen, gick till ett stort vandrarhem tvärs över gatan men nix, det var fullt. Jag fick ställa packningen där medan jag kutade runt en stund och frågade om rum men nix igen, alla ställena var fulla. Då frågade jag folk på gatan och en kille tog fram sin mobil som hade någon slags hotellsökfunktion och vips så hade han ett hotell till mig alldeles i närheten!! Tack och lov att kineserna börjar lära sig engelska och är väldigt hjälpsamma om de får praktisera sin engelska samtidigt. Det var nära men packningen var lika tung som jag var trött så det blev mitt livs kortaste taxifärd och herregud! Jag fick fatt i en taxichaufför som pratade närmast flytande engelska, var väldigt allmänbildad och verkade mycket världsvan. När jag betalade frågade jag vem han var men han gav mig bara ett leende. Ett spännande möte. Kanske en sparkad toppdiplomat.

Väl på hotellet tog jag det lugnt. Jag var så inibänken trött. Det var flera dagar kvar tills jag skulle åka hem men jag mest bara åt och slappade - och surfade, - för 10 kr fick jag egen dator på rummet! En dag bokade jag en turistisk akrobatshow men blev lurad till nåt allmänt showande. Kina har världsberömda akrobater så jag blev grinig och reklamerade! Skratta lagom, jag fick hälften av pengarna tillbaka!! Lustigt.

Jag älskar kinesiska muren så jag hade planerat in en dagstur dit redan innan. När jag hade promenerat mina kilometrar på muren satte jag mig utanför ett kafé och väntade på de andra i turistgruppen och då slog en trötthet till som inte var av denna värld. Det var sån där trötthet som kommer efter en anspänning när man kan slappna av, och jag antar att det finns någon slags proportionalitet mellan anspänningen och hur trött man blir. Jag klarade bokstavligt talat inte att sitta rätt upp och ner, kroppen bara hängde som en påse ner över stolen. Folk frågade om jag var okej, om jag behövde hjälp eller om det fanns något de kunde göra för mig, men jag sa att det är lugnt, jag är bara så fruktansvärt trött. Ja herre gud vilken trötthet, ända in i märg och ben. 

I Peking kom en polare på besök och kollade mig. Han är läkare och han snackar än idag om hur mentalt trött jag var. Jag fick helt okej för övrigt, ja, lite väl mager förståss, 6-8 kg hade jag tappat men det var okej, och fingrarna hade spruckit illa i kylan och den torra luften men det läkte bra, men det som jag fick underkänt på var att jag var väldigt, väldigt trött. Han rekommenderade mig att bara vila ett tag när jag kom hem. Jo tjena, det skulle visa sig att jag behövde en hel månad för att återhämta mig!!

Bara för att lagen om alltings jävlighet skulle få sagt sista ordet vaknade jag sista morgonen med ett revben som hoppat på sniskan. Det gjorde ungefär lika ont som när jag bröt ett revben en gång när jag halkade på en isfläck. Det fick jag sitta med hela vägen hem på flyget. Ja herregud!

På flyget fanns tid att fundera och jag funderar än idag. Jag funderade över det här med att gå solo och för egen maskin, när det finns flaggor som hjälper en att hitta vägen och andra människor osv. Det är lite som att gå ensam på Kebnekaise, det finns stigar och markeringar och ibland andra människor. Betyder det att man inte kan gå solo på Kebneaise längre? Äh, jag bestämde mig för att sluta grubbla på det där, man får helt enkelt ta det för vad det är. Går man solo på Kebnekaise så är det vad det är, varken mer eller mindre och ingen bryr sig att bråka om det, och samma gäller i Himalaya och alla andra platser. Det är vad det är.

Jag funderade också över att jag inte kom upp. Jag valde möjligheten att tälta på toppen framför att nå toppen. Det var rätt val då men inte längre. Det kostar på mentalt. Har jag toppen med mig hem så har jag i alla fall toppen med mig hem. Jag är varken ledsen eller besviken idag men jag inser att jag inte ska göra så igen, nästa gång blir det toppen först och topptältning blir bonus. Men nej, inte alls ledsen eller besviken, snarare lite stolt att jag fixade vad jag fixade.

Däremot visste jag fortfarande inte riktigt varför jag gör sånt här. Mina föreställningar fick ju sig en rejäl törn så jag fick något att fundera över ett tag. Jag tror på mening i det vi gör och den tron fanns kvar, även om jag ett tag inte förstod vad meningen var. Nu förstod jag lite bättre, att i alla fall en del av meningen var att jag skulle träna på att kämpa och det hade jag ju också gjort. Det hade varit så mycket elände så jag var helt förstörd men jag tror också på att jag inte får mer elände än jag klarar av. Jag verkligen tror på det så jag kan så att säga vila i att hur eländigt det än blir så blir det inte värre än att jag pallar med och dessutom så kommer jag alltid att lära mig något av det som jag ska ha till något framöver. Det räcker för mig. Och som jag skrivit tidigare, den här tron är inget jag väljer att jag ska ha, den bara finns där varken jag gillar det eller inte.

Dessutom är jag helt och fullt förvissad om att hur eländigt det än är så kan det alltid bli bättre, - även när det blir sämre! Samtidigt alltså. Inte heller nägon jag valt att tro på, det bara är så och det har jag lärt mig från livets allra jäkligaste stunder. Allt sånt blir dessutom ännu tydligare och klarare uppe i bergen, det är som att luften är mer lättänkt och att det är lättare att nå livets enkelhet, det är som att jag är på tu man hand med livet. Kanske lite som de gamla ökenfäderna som gick ut i öknen alldeles ensamma för att försöka förstå livet, fast jag sitter och klurar uppe i himlen.

Ja, jag var väldigt, väldigt trött. Men svagare? Nej, faktiskt inte ett ögonblick svagare. Även när jag kände mig som allra tröttast kände jag mig samtidigt enbart starkare. Alltigenom starkare, trots att jag till slut var så svag att jag till slut inte ens kunde sitta upprätt på en stol. Jag var också tacksam över att jag mådde bra och jag var mycket, mycket tacksam att jag har förmåga att hålla fast vid det jag tror på vad gäller säkerhet och sånt. Vad hjälper det att man har all kunskap i världen om man inte klarar att tillämpa den. Anneli, du fixar det här och du reder dig bra. Bra jobbat, väldigt, väldigt bra jobbat och grattis!

Men viktigast av allt, - ödmjukhet. Ödmjukhet, ödmjukhet och återigen ödmjukhet. Och Anneli, fundera över vad du hade kunnat göra annorlunda. Fundera över vad som inte var bra, fundera över vad du kan träna på än mer till nästa gång, fundera på vad du kan göra för att hålla humöret uppe än lite mer.

Hej då Muztagh Ata! Eller rättare sagt, - på återseende! För vi ses igen nästa sommar!!  

Jodå, på’t igen!

Slutligen ber jag en tacksamhetens bön, Muztagh Ata, isbergens fader, tack för att du var mig nådig. Amen.

Tillägg: Sommaren 2011 åkte jag tillbaka. Läs om den turen här!

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-03-23 14:11   seobserver
Vilken kämpa du är. Och bra berättar du oxså!
Tack för att du delar med dig. Lånarna och hittarna finns det alltför gott om. Småpåvarna i säkerhetskontrollerna undviker vi så mycket det går. Men så typiskt att förbjuda ett hjälpmedel!
HEJA!
 
2011-03-23 14:43   Wolf25
Starkt jobbat och bra skrivet.
 
2011-03-23 16:09   OBD
Anneli, du har här på Utsidan visat en helt fantastisk insida!
Har du funderat på att skriva en bok?
Önskar dig verkligen allt gott i kommande projekt:
 
Svar 2011-03-23 17:52   Anneli Wester
Tack Bertil! Jodå, det kommer en bok, men jag har inte varit upp på alla berg i boken än, -så jag har mycket kul när jag är ute i världen och jobbar på bokens rekvisita!! =:)
 
2011-03-23 17:48   Bulingen
Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter. Det var mycket intressant och fängslande läsning.
 
2011-03-23 19:11   äventyrssugen
Tack för att du lägger så mycket arbete på att förmedla dina upplevelser till oss
 
2011-03-23 20:14   [email protected]
Imponerad! Men kanske mer över dina reflektioner än prestationen i sig även om den är imponerande i sig. Ser fram emot fortsättningen! Vänligen//Dag
 
2011-03-24 06:33   brigas
vilken bra berätterlse,strong prestation.intressant om vardagen på en bergsbestigning,det har jag aldrig haft nån insikt i.
Läser gärna en kommande bok av dej
 
2011-03-24 08:52   DanielO
Tack, det har varit oerhört intressant att få följa med på din resa. Jag fascineras lika mycket över din förmåga att hålla huvudet kallt som av hur oförsiktiga andra kan vara. Respekt eller brist på detsamma.
 
2011-03-24 15:31   Öhrnell
Mycket fängslande berättelse.
 
2011-03-25 01:17   Gamal
Fantastisk berättelse.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mej att ha dej som guid!
 
2011-03-25 10:48   morfar1
Tack Anneli, för all underhållning du har gett med dina reseberettelser . Jag har fått tränings verk i både armar och ben även den här gången (jag har klarat mig från höjdsjukan). Hoppas på mera läsning .
 
2011-03-27 21:01   smen
Underbara artiklar. Härlig läsning för oss som inte kommer dit.
Hoppas du får med dig toppen på nästa tur.
 
2011-03-29 17:29   ander
Tack för en mycket intressant och fascinerande berättelse! Imponerad av din förmåga att övervinna alla problem.
 
2011-04-02 11:10   Susie
Hej! Surfade in här av en slump och blev så fängslad av dig berättelse att jag läste hela. Spännande och välskrivet. Mest intressant är dina reflektioner och iakttagelserna om människorna runt omkring. Skriv en bok!! :-)
 
Svar 2011-04-02 14:38   Anneli Wester
Hej Susie och tack för din glada feedback!

Jag håller på att skriva en bok om några berg men alla berg i boken har jag dock inte varit på än så jag har väldigt kul när jag jobbar på bokens rekvisita runt om i världen!!
 
2011-05-16 10:14   Henke stj
Häftigt! Som jag ser det uppfyllde du alla resans mål. Du fixade allt själv och var stark nog att avbryta i tid. Äventyr handlar om upplevelser och inte om toppar. Spännande skrivet.
 
2011-07-02 23:43   Rune_zinken
Jisses. Nu har jag sträckläst hela berättelsen och sitter här i mörkret framför min upplysta iMac och är helt matt. Teven står på i vardagsrummet men vem bryr sig. För två timmar sedan var jag sugen på fika men att slita sig från den här berättelsen är ju stört omöjligt. Men nu ska jag fanimig koka mig en kopp!

I kommentarerna pratas det en hel del om hur modig och stark du är.
Krävs det mod för att vara klok?
Att du är stark som få råder det inget tvivel om, både fysiskt och mentalt. Men det som fängslar mig - och alla andra verkar det som - är kanske inte i första hand de kroppsliga umbäranden du utsätter dig för, även om man tar sig för pannan och drabbas av kraftig hjärtsvikt när man läser om prövningarna. Nej, det är förstås dina reflektioner och tankar. Och din uppriktighet inte minst.
Och så vet du hur man skriver.

Det här med guidefirmor som utsätter sig själva och sina betalande kunder för livsfara är intressant och förvisso något som har debatterats mycket de sista decennierna, framförallt efter de hemska olyckorna på Everest på 90-talet.
Men det är så typiskt att det krävs en sensationslysten och spekulativ mediarapportering efter ett antal dödsfall på världens högsta berg för att få igång en sådan debatt. Men problemet är egentligen inte så stort på de allra högsta bergen, även om konsekvenserna av ett misstag eller dåliga förberedelser lätt blir katastrofala på ett 8000-metersberg. Däremot vill jag påstå att det är ganska utbrett när det gäller lägre berg där vi snarare talar om "turister" än om "klienter".

Jag har själv sett låglandsguider och bärare i västra Nepal som lovar runt och levererar tunt. De lovar precis vad som helst inför utsikten att tjäna några hundra dollar till sig och sin familj. Man måste också ha förståelse för att vi rika västerlänningar har tillgång till utrustning och kläder av mycket bättre kvalitet än vad som finns att köpa i mindre orter i fattiga länder. Lokala guider har dock för det mesta bra utrustning men det gäller sällan bärarna. Jeans, flaxande linnebyxor, täckjackor av 70-talsmodell och spruckna gympaskor - till och med sandaler! - har jag själv sett, framförallt på bärare på leden mellan Pokhara och Dhaulagiri men även i självaste Solu Khumbu-distriktet i Nepal.
Men jag tror att det här problemet framförallt gäller de litet mindre bergen - mellan typ 5000-7000m - och de firmor som befinner sig några snäpp under de stora, etablerade.
När det gäller kunskaper om topografi, geologi och glaciologi - för att inte tala om medicin - så finns det inget som garanterar att bara för att du betalar någon en smärre förmögenhet så kommer du att tas om hand av seriösa och ansvarskännande personer.

Men det här betyder inte nödvändigtvis att man måste gå omvägar runt de här firmorna. Bara för att elefanter är gråa betyder inte det att allt grått är en elefant. Goda undantag finns givetvis. Men man bör ha gjort sin hemläxa innan man kastar sig ut på sådana här äventyr, något som den där danska gruppen inte tycks ha gjort.

Sedan behöver man inte åka till en främmande kontinent för att se sånt som du såg på Mustagh Ata. Till och med våra egna fjäll kryllar av testosteronstinna - ja tyvärr rör det sig nästan alltid om män - som hela tiden ska visa sig på styva linan och att de minsann vet allt om hur man far omkring som bålgetingar i naturen.
Och även om de nästan alltid kommer hem helskinnade - precis som vilken 18-åring som helst som nyss tagit sitt körkort och köpt sig en motorcykel och tar sig en liten premiärsväng i 150 knyck på närmaste landsväg, tjutande av lycka - så kan man inte låta bli att undra om de hinner bli kloka innan de dör.

Jag tycker det är strongt gjort av dig att du pratar om det här. Och att du inte bara pratar om det i allmänna termer. Utan framförallt i privata. Och det är väl just det - att du är privat i kombination med resan och berget och alla logistiska vedermödor förstås - som gör både den här och dina andra berättelser här på Utsidan så läsvärda. Och så gillar jag ditt språk. "Inibänken" ska jag hädanefter använda så ofta jag kan!

Jag bugar och bockar och önskar dig all lycka i fortsättningen. Och med boken förstås. Hur du nu ska få tid och ro att skriva den, så som du flänger omkring!

Ursäkta romanen! ;-)
 
Svar 2011-07-04 16:31   Anneli Wester
Hej Rune! Och TACK for en sa inibanken fin kommentar! :))

Vet du, jag ar precis i Kashgar i vastra Kina, sista staden innan man far ivag till berget, Muztagh Ata alltsa. Och i overmorgon ar det dags for ett nytt forsok pa just detta berg!

Jag akte fran Sverige pa midsommardagen och hittills har det bara hand lite smapotatis som inte ens har varit varda att dra ett extra andetag om sa nu har jag all energi kvar till berget. Dessutom ar vadret battre har i ar. Ta i tra.

Hall alla tummar du har sa ska vi se om jag inte kan fixa det den har gangen!! Ha en superbra sommar! heja, heja, heja!!
/Anneli
Ps. Joda, det kommer en bok men jag tankte jag ska ha med Cho Oyu i den ocksa! =:)
 
2011-07-08 10:02   Ayrin
Tack, lysande läsning, och en imponerande bedrift :).
/Camilla
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar