Artiklar > Anneli och Muztagh Ata 2010, del 4

Anneli och Muztagh Ata 2010, del 4

Av: Anneli Wester

Jag var alltså efter närmast världsrekord i motgångar åter i baslägret och hade packat ihop mig för att gå upp på en acklimatiseringstur. Jag bad ännu en gång, Muztagh Ata, isbergens fader, var mig nådig!

Jag kommer att komma ner välbehållen men det finns en spanjor som inte kom ner. Eller rättare sagt, ner kom han, men inte vid liv. Han hittades död utanför sitt tält i camp två på 6 200 m.

Det här är jättemärkligt för jag minns att jag pratade med flera personer som hade hört om det här utmed vägen när jag var uppe på berget men jag minns inte själva samtalen över huvud taget. Jag minns bara att jag fick vetskap om spanjorens död uppe på berget och inte i baslägret och att jag pratade flera olika personer. Jag har vanligtvis dåligt närminne men däremot tokbra långtidsminne och minns detaljer åratals efteråt men de här samtalen kan jag inte komma ihåg några detaljer om över huvud taget. Jag vet inte alls vem jag har pratat med eller när så jag vet inte från när jag visste om det. Jag minns att jag berördes ovanligt mycket av spanjorens död men jag minns inte varför.

Det är väldigt märkligt. Det finns uppenbarligen en gräns för hur mycket skallen kan ta in. Idag vågar jag inte ens svära på att det var under den här acklimatiseringsturen som spanjoren dog, eller om det rent av var när jag gick upp nästa gång. Så detta kan ha hänt under den här turen. Det finns en dag jag inte minns mycket från och det kanske är den dagen jag får reda på det, det kommer längre fram.

Hur som helst, jag fyllde ryggsäcken med mat och bränsle så den hamnade på ca 30 kg. Det var så mycket jag kunde bära behagligt. Det här med att bära tungt har varit en ren träningsgrej. För några år sedan såg jag små kineser bära över 60 kg sten på ryggen dagarna i ända och tänkte att då ska väl jag kunna bära 30 kg som ju är så mycket större, och började träna upp mig. Idag klarar jag nog 35 kg hyfsat behagligt.

Det blev dock en seg färd uppåt. Jag uppfattade det inte främst bero på att ryggsäcken var tung utan för att jag hade varit still så länge. Det var en månad sedan jag lämnade Sverige och det hade inte blivit mycket träning. Jag lät det vara som det var, jag brukar piggna till efter ett par dagar.

Första dagen gick jag upp till ca 5 100 m. Där stod några tomma snötyngda tält men annars var där tomt. Jag hade nu kommit över de lägsta molnen så det var helt klart ett lyft vädermässigt men vädret var ändå grått, rått och ruggigt.

Jag höll mig mest inne så det gick ingen nöd på mig. Nästa morgon började det klarna och solen kikade fram. Yea! Men det blåste som skam så jag tog mig en soft morgon med frukost på sängen.

Rätt var det var hörde jag ett värsting-vröööl precis utanför tältet och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Det var en åsna! Den stod alldeles för sig själv men snart kom fler åsnor och sen kom några karlar.

Åsnorna släpade packning upp till camp ett på drygt 5 400 m, dit det brukar vara barmark, men nu var det så mycket snö så det fick bli avlastning här. Mänskliga packåsnor fick ta över den sista biten men oj vad tungt det var! Han fick inte rumpan ovanför marken!

En åsna passade på att kuta ner när åsnekarl’n skulle snacka i telefon i halvstormen.

Jag hade himla roligt åt åsnecirkusen en bra stund. Än roligare blev det när en åsna började äta åsnekarl’ns mat, - det tyckte jag han gjorde rätt i! Heja, heja, heja!

Bra start det här, nu var jag på gladhumör igen och packade ihop mig för att gå upp till vanliga camp ett på drygt 5 400 meter. Det hade ju snöat i massor så det blev till att pulsa och en bit var faktiskt ganska brant och jobbig då snön hade samlat ihop sig till en redig backe, - här som det vanligtvis är snäll promenadväg. Det var dock inte långt så det var inga problem. Vinden lugnade ner sig och solen gassade. Äntligen. Äntligen och åter äntligen! Jag byggde läger och njöt så jag nästan kreverade ihjäl mig.

Och det var jag inte ensam om!!! Det sprudlar av glädje i hela campen.

Det blev väldigt festligt och snart drällde det in massor med människor. De flesta gick i s.k. expeditionsstil. Expeditionsstil innebär att man först bygger läger på berget, ofta flera stycken, och som sen står färdiga när man ska gå mot toppen. Antingen kan man själv bära upp lägergrejerna eller så har man bärare som bär. Man behöver nödvändigtvis inte bygga upp lägren men man har burit upp utrustning i förväg. Låt mig illustrera.

Här kommer först en guide. Han bär en hel del utrustning. Efter honom kommer en bärare.

Efter dem kommer fler guider och bärare och de bygger upp lägret. Sen kommer "turisterna" som de ibland elakt kallas. Ofta på led med en guide först. "Turisterna" bär oftast bara sina personliga tillhörigheter, inte tält, mat eller bränsle. De kan ofta köpa bärservice även för sina personliga pinaler och det fanns de som gick helt utan ryggsäck.

De kommer fram till färdiguppsatta tält...

...och får maten serverad. En del arrangörer tillhandahåller istället mat och bränsle så deltagarna istället får laga sin egen mat. En del får kokt vatten i sin termos, andra får koka själv. Allt beroende på vad som ingår i just deras resa. Resten av dagen kan de slappa.

Eller som det här gänget, knalla vidare.

En del människor stör sig till vansinne på det här och tycker att det borde förbjudas. Jag själv skulle inte kunna köra den här stilen, jag behöver köra mitt eget race, men nej, det stör mig inte något nämnvärt att andra har service och så. Dessutom vill jag inte bygga camps utan köra allt i ett go, ha det jag behöver i ryggsäcken, bygga upp mitt tält på kvällen och ta det med mig när jag går högre. Det är det som kallas alpin stil.

Däremot finns det annat som stör mig. Låt mig rulla tillbaka bandet ett ögonblick.

På berget finns många glada tomtar. Okej. Kul. På berget finns det lika många magar som det finns tomtar. Alla dessa magar behöver tömmas, en del ofta och en del mer sällan men alla måste tömmas. Okej. Var gör man det? Jag gör det inne i tältet i en doggybag som är gjord av nerbrytbar majs och som jag sen kan kasta bort på lämpligt ställe. Andra gör det ute i snön en bit bort och andra mitt i campen. Folk kan bokstavligt sitta så nära ens tält och bajsa så de snubblar över tältlinorna. Mindre okej.

Till höger i bild ligger nåt. Det är en matdepå. Mitt bland alla bajshögar ligger mat. Den här matpåsen har dessutom, som så ofta händer, blivit länsad. Och mitt i allt detta ska man försöka hitta lite snö att smälta till vatten. Det är inte utan orsak som jag brukar hålla mig i utkanten i en camp.

Det bör kanske tilläggas att det här med att en del tycker att arrangerade resor med "turister" i bergen borde stoppas inte har med de här bajsfasonerna att göra. De personerna behöver ju också tömma tarmen och enligt min erfarenhet så avviker inte deras tarmtömmarvanor på något speciellt sätt.

Gott folk, majspåsar som bajspåsar, - inte dumt alls! Ner i kastrullen och sikta väl. En extra påse som backup om man är nervöst lagd.

Nästa dag knallade jag vidare. Först en redig backe rätt upp och det var inte värre än att gå i en blå pist i Sälen. Efter några hundra höjdmeter så hoppla, värsta fina campen! Helt klart värt att lägga på minnet till en annan gång. Här en glad japan som fotar sig.

Jag gick ytterligare några hundra meter och vid ungefär 5 800 meter stannade jag för att göra nattläger. Min lägerplats är helt tokigt vacker men tyvärr kunde jag inte fota tältet för jag vågade helt enkelt inte gå i terrängen runt tältet. Jag har nu klivit upp på en glaciär och den här pinnen betyder inte hallå, den här vägen utan hit och inte ett steg till! Området bakom pinnen är ett överhäng över en glaciärspricka som kan lossna.

Jag var nu precis innan ett isfall, dvs. ett område där en glaciär knöcklar till sig. Så här sår det ut från ovan.

Den här knöckelsprickan har jag t.ex. inte lust att trilla ner i.

Så nix, den här kvällen blev det inget foto på min tältplats men jag kunde ju njuta av utsikten ändå!

Och utsikten var det inget fel på. Berget där borta heter Kongour.

Det blev en kväll av funderingar och eftertankar. Jag funderade över varför jag var där och tja, det är vackert, det är så luftigt att tankarna får svängrum, jag känner mig ganska cool och jag trivs och mår ungefär så bra som jag kan må. Lite skrajsigt var det allt också och det gillar jag inte, jag har det helst snällt och bra. Däremot pushar lite skrajsighet mina mentala gränser en bit och det är ju en bra effekt.

Nästa morgon tog jag det som vanligt lugnt. Rätt var det var hörde jag folk som pratade och en japan och tvä bärare hade tagit sig en paus precis framför tältet.

Jag packade så småningom ihop mig och nu var det dags för ledens crux. Det där isfallet. Jag ska rätt över. Så här går leden.

Förhållandena i isfallet växlar varje år då glaciären rör sig. Dessutom är det olika beroende på hur mycket snö som fallit. Nu hade det ju fallit massor av snö så det var väldigt lätt ta sig över, om än ett redigt pulsande i djupsnö ibland. Så det gick galant. Äntligen började det bli lite medflyt på den här turen! När jag tänkte det visste jag inte vad som skulle hända precis här senare - här kommer utöver elände också ske ett mirakel.

Sista biten upp ur isfallet, som är bakom mig utifrån där jag tagit bilden, var brant men det gick bra. Efter rekommendationer i baslägret hade jag bara snöskor och inte stegjärn med mig upp men det är ingen rekommendation som gäller generellt eftersom förhållandena hela tiden ändrar sig. Mina snöskor är dessutom brantsnöskor som har som lite stegjärnsaktiga taggar under ramen runt snöskorna. Många hade gå-på-platten-snöskor som bara har helt släta runda rör runt omkring för att gången ska flyta på så bra som möjligt. Det blir ju inget fästa av det så tjo hej vad de gled när det var brant. Bara ren tur att ingen kom allvarligt till skada!

Väl uppe ur isfallet var det återigen som att gå i en skidpist, dock med glaciärsprickor att se upp för. De var inte många och de var tydliga men farliga om man inte vet vart man ska eller åker på tok för fort på skidorna. Jag vet för jag vet vad som kommer att hända när jag ska upp nästa gång.

Jag kommer fram till vanliga camp två och är nu på ca 6 200 m. Jag slår upp mitt tält...

...och det är trevligt som tusan för här finns fler människor...

 

...ja, det är rent av ett jätteparty!

Folk grejar och fixar och yea vad här är gudagott att vara!

Pinaler både högt och lågt!

Snö samlas till snösmältning.

En del står bara och drömmer sig bort.

Jag själv tänker att när jag dör så ska jag ha med mig ett tält utifall jag hamnar i himlen.

Jag tog mig någon extra vilodag. Under tiden jag var där gick iranierna och många andra mot toppen. Vädret höll i sig, många kom upp och det var väldigt mycket glädje i luften. För min del var det väldigt skönt för jag var ju så mentalt trött av allt som hade hänt och jag fick äntligen vila skallen lite.

Jag har folk rännandes i tältet flera timmar per dag. En frihetskämpande iranska gjorde en intervju för något iransk kvinnomagasin, en kär karl gav mig en iransk sedel som jag skulle ha när jag kom till Iran för att hälsa på dem, massa människor ville bara fotografera solotjejen som aldrig gav upp, en lokal guide knackade på då han hade varken vatten eller bränsle och bara lite torrt bröd och dessutom började få mer än måttliga symtom på höjdsjuka. Åhh, alla dessa människor som går upp alldeles för fort, vad ska man göra med dem!!?? Jag bjöd honom på te och han drack väl en liter. Bra, ordentligt med vätska är fundamentalt för att kunna acklimatiseras väl. Sen fyllde jag på hans flaska med varmt vatten och gav honom strikta förmaningar om att gå ner så fort han bara kunde annars skulle han komma att bli svårt sjuk. Men nej, han gick inte ner. Tidigt nästa morgon var han akut sjuk och några av hans vänner, några bärare och någon guide, fick hjälpa honom ner.

Det hände inte så mycket fadäser, eller rättare sagt, det hände fortfarande grejer stup i ett men nu var jag mentalt starkare så jag hade marginaler. För min egen del var väl det största problemet solen och värmen, jag höll faktiskt på att få solsting en dag men så snart jag märkte vart det barkade hän hällde jag i mig flera liter vätska och ja, det funkade bra.

Jag var bara uppe på acklimatiseringstur så jag avböjde alla glada människors erbjudande om att hänga med dem på topptur. Istället ville jag lapa ännu mera höjd först så jag packade ihop mig och mina pinaler och fortsatte uppåt. När jag gick upp visste jag naturligtvis inte vad som skulle komma att ske i detta glada läger. Att glädjen skulle förvandlas till död. Det var här den döde spanjoren hittades.

Jag fortsatte upp. De flesta som går på såna här berg går i timmar i sträck. De tar kanske två-tre pauser på 5 minuter och sen sliter de som tusan. Vad nu det ska vara bra för. Solen skiner och det är nästan ingen vind och vi har hela dagen på oss så nej, nej, nej, inget jäkt här inte, det är ju vägen som är resan värd eller vad det heter. Precis som i fjällen är det dessutom himla mysigt med långa fikapauser. Jag pausar rejält!

 

Jag stannade för nattläger ännu en gång mellan två "riktiga" camps, den här gången på ca 6 500 m. Det är rena skidbacken så det går att tälta nästan överallt. Utsikten är hissnande.

Ja, det här måste fotas! Dags att ta fram kameran!

Yea! Coola brillor. Jag har svårt att hitta bra och snygga glasögon eftersom jag har så smalt ansikte och dessutom ska mina glasögon få plats under. Det blir lite Fouglesang över det hela.

Himla tjusig här Anneli!

Men kolla där borta, där är ju ett tält till! En granne, undrar om han har satt på kaffet?!

Här bor jag...

...och här bor grannen.

Åhh vad vackert, nej, nu håller jag på att krevera ihjäl mig igen!

 

Riktigt så enkelt är det dock inte. Jag har någon himla olustig känsla i magen. Mycket riktigt, nu är det dags igen. Detta är mot toppen.

Det var ju fint väder så många hade försökt sig på toppen men nej, det funkade inte alls. Det blåste som skam där uppe i molnet. Sikten var dessutom närmast obefintlig. De allra flesta hade bestämt sig för att vända men inte alla. En del bara ska upp. Åhh shit vilka förfrysningsskador! En kom ner med en stor jäkla fläck på kinden som var helt sönderfrusen. Andra kom inte alls och så jag börjar bli orolig. Jag började tänka efter hur många som kunde tänkas var uppe och hur många som hade kommit ner igen. Ja, där är de...

... och ja, där kommer han...

...men var är min granne?

Jag visste vem som bodde i tältet bredvid mig. En ganska jobbig karl som gärna pekade med hela handen och talade om var tältet skulle stå och som framför allt inte hade några brister. Men även om folk är smått olustiga så kan man ju inte låta dem försvinna på ett berg. För egen del är jag inte speciellt kul att ha att göra med när jag blir grinig för jag kan bli så inibänken grinig, men jag hoppas att folk inte tycker att jag gott kan frysa ihjäl eller nåt bara för det. Men vad sjutton ska jag göra nu då? Samtidigt blir jag lite arg, - ska jag "tvingas" gå upp och leta efter idioter som till varje pris ska upp även om förhållandena är helt tokiga?

När folk blir sjuka så är det näst intill alltid personer som har gått för fort och/eller fortsätter upp även om de är så sjuka att de borde gått ner för länge sedan. Det finns naturligtvis undantag och vanligaste undantagen är magsjuka och frostskador. Men även  många av de som har fått allvarliga frostskador är envetna personer som vägrar att gå ner och t.o.m. fortsätter upp mot toppen trots att fingrarna, eller vad det nu är, redan är sönderfrusna. Och sen ska andra behöva kanske t.o.m. avbryta sitt egna toppförsök för att hjälpa den sönderfrusna eller höjdsjuka personen. Någon som kanske själv har avstått från att fortsätta upp just pga. av de dåliga väderförhållandena och tänker på säkerheten, ska den tvingas ge sig upp bara för att någon annan sket i säkerheten? Det är svårt det där, himla svårt och det är inte svårt att förstå att folk blir förbaskade och skiter i någon skadad. Jag har haft så mycket funderingar kring det där att det skulle kunna räcka till en hel bok men jag lämnar det därhän för den här gången.

Till slut börjar dagen lida mot kväll och jag kryper till kojs. Snacka om att känna sig liten.

 

Som tur var hörde jag så småningom några skidskär och japp, det var grannen. Han packade raskt ihop sina saker och fortsatte ner och jag fick en känsla av att något hade hänt honom men som han inte vill att någon annan skulle veta. Om det var så, så var det i alla fall inte värre än att han klarade att ta sig ner. 

Nästa dag är den dag som jag knappt minns något från över huvud taget. Jag har en bild på min privata Facebook där jag tidigare har skrivit att det fortfarande var fint väder. Det minns jag inte idag men jag har uppenbarligen minnen från det när jag kom hem och skrev kommentaren. Jag minns att jag gick upp till camp tre och att det återigen var som en skidbacke men med lite planare "hyllor" emellanåt. Från nästa dag, när jag vaknar i camp tre på 6 800 m, så minns jag som vanligt igen och vädret var strålande.

 

Eftersom jag tog det så lugnt med höjden så kände jag inte av mycket höjdsjukesymtom. Jag går ju mest helt ensam och är ofta helt ensam på nätterna så jag är extra noga att hålla efter mig. Jag accepterar inte mer än mycket milda höjdbesvär. Får jag mer måste jag gå ner och det med basta. Jag har ett hemmasnickrat poängräkningssystem för olika symtom och har det uppskrivit på ett litet kort som jag har laminerat och sen satt fast på axelremmen på ryggsäcken. Där står även vad jag ska göra utifrån hur många poäng jag har. Det är svårare att dribbla med sig själv om man har det svart på vitt.

Här i camp tre är det 6 800 m men jag mådde fortfarande bra. Första natten hade jag svårt att sova, vilket ger mig en höjdsjukepoäng, men det kan också ha berott på att det blåste som skam.

Jag var ju uppe för att acklimatiseras men jag mådde ju väldigt bra så varför inte gå en sväng mot toppen?

Sagt och gjort men jag hann inte långt innan det där toppmolnet tillbaka. Det var inte kallt eller blåsigt men sikten blev närmast obefintlig. Vid drygt 7 000 m kunde jag inte se mina egna spår från ståhöjd längre utan skulle nära nog behöva krypa för att se dem. Så jag satte mig att vänta för att se om vädret hade lust att bli bättre.

Snygg näsa! Hemmablandad smörja på zinkpasta, Ultracreme och stark solskyddscreme. Jag har förfrusit näsan två gånger så jag är lite extra rädd om den numera och den här smörjan funkar ganska bra. Ultracreme tillverkas inte längre så om någon har en gammal burk i skåpet så shoppar jag gärna loss den! Senare brände jag näsan svårt i solen en dag när jag glömde smörja så den blev slarvsylta lik förbaskat.

Jag var påpälsad eftersom jag bara satt rätt upp och ner i väntan på bättre tider men det var aldrig kallt på berget. Min termometer registrerade som kallast - 7.9 grader och den mäter en gång i timmen dygnet runt. Man blir dock lite mer frusen på hög höjd eftersom cirkulationen blir segare pga. tjockare blod. Det är därför viktigt att dricka mycket, inte bara för acklimatiseringen, utan även för att hålla värmen.

Till slut började jag bli lite kylig och behövde bestämma om jag skulle gå upp eller ner. Jag bestämde att jag skulle gå i alla fall en liten bit till och bestämma mig där. Nu var jag på ca 7 070 meter.

Jag gick en stund till men nej Anneli, detta är inte vettigt. Jag insåg tämligen omgående att det inte var särskilt vettigt alls. Toppen är en kilometerstor platå och högsta punkten är en lite kulle på andra sidan den platån. Jag var ju sugen att gå dit när jag mådde så bra men nej, det går ju inte när jag inte ser mer än några meter när det för ett ögonblick blir lite klarare. Det skulle vara omöjligt att hitta toppen i det här vädret och det var istället risk att jag gick bort mig alldeles. Det var inte kallt och blåsigt som två dagar innan men det kunde ju börja blåsa och nej tack, då ville jag inte vara där. Så jag vände. Jag uppskattar att jag nådde strax över 7 100 m.

Det var mycket lättare att se neråt än det hade varit att se uppåt så jag behövde bara stanna till ett par gånger och vänta på lite bättre sikt men annars kunde jag gå raskt ner igen. Jag tror inte ens det tog en halvtimme. Väl i tältet mådde jag prima.

Som ni ser så har jag inte mycket kläder på mig och det var inte för att det var varmt och gott väder utan för att köket är igång. Jag är noga med att inte bli sliten av kyla när jag är i tältet. Jag har alltid med så pass mycket bränsle så jag kan köra köket en stund om jag känner mig kall eller sliten, bara för själva värmens skull. Men nu är jag inte sliten, jag mår oförskämt bra men köket är igång för att smälta vatten.

Jag hade två tältgrannar och de hade gått mot toppen före mig. Jag kunde se dem framför mig i början och jag knappade hela tiden in på dem. Så snart vädret slog om tappade jag dem ur sikte, men jag var i alla fall betydligt snabbare än dem. När de kom ner en stund efter mig sa de att de hade varit på toppen men nja, det vete sjutton. Många säger att de har varit på toppen men det går snack om att de allra flesta bara har varit på en förtopp. Från förtoppen ska man sen över den stora platån jag nämnde, och den är en kilometer, och de skulle få kuta som gaseller för att hinna över platån och tillbaka för att hinna tills de kom ner, - och de var alltså långsammare än mig som inte sprang på något vis. Så nej, jag tror inte de var uppe utan som så många andra kryddade de äventyret lite grand.

Vädret blev nu sämre och under natten. Mitt tält är ett endukstält och tältduken är väldigt tjock vilket gör att tältet är förhållandevis tyst i vinden. Jag blir alldeles trött i skallen av tältdukar som väsnas mycket så jag uppskattar min "tysta" duk. Jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med såna här turer om jag skulle behöva lyssna på tältdukssmatter dagarna och nätterna i ända. Dessutom har jag stängerna på utsidan av tältet så jag kan surra fast tältet rejält vilket gör att det inte rycker så mycket. Tältet är dock onödigt stort för en person men de goda egenskaperna överväger helt klart. Så trots ett förfärligt busväder under natten så klarade jag mig bra och tur var det för vädret skulle förbli busigt. Jag var helt okej i tältet men det var absolut ingen bra idé att börja gå ner om det inte var någon nödvändighet pga. akut sjukdom eller så. Så jag satt där jag satt. Och hjälp vad vädret höll i sig, - i dagar! Hur ska det här gå?

Jag började räkna på bränslet och la upp maten i miniransonhögar för att se hur länge jag skulle klara mig. Jag kom fram till att jag hade så mycket mat och bränsle att jag skulle klara mig i närmare en vecka så nej nej nej, ingen fara och ingen anledning att stressa upp sig Anneli! Så jag såg busväderperioden som ett bra tillfälle att lapa höjd. 6 800-metershöjdlapning som skulle bli tre dagar lång.

Jag gick och kollade tältgrannarna och de verkade lite stressade i början men allt eftersom verkade de vänja sig vid situationen. Så småningom lättade vinden men sikten var fortfarande bedrövlig. Jag hade några anhalter utmed vägen sparade i min GPS och tänkte att det nog ska gå bra att försöka gå ner om jag bara tog det försiktigt. Farligheten låg i att det fanns en stor glaciärspricka utmed vägen. Den var gigantisk så den syntes väl, - förutsatt att man såg något. Jag snackade med tältgrannarna och det visade sig att de hade samma plan. De hade dessutom ett spår i sin GPS, inte bara positioner som jag hade.

Vi slog följe och hoppades att våra maskiner tillsammans skulle hjälpa oss ner. Jag hade dessutom karta och kompass. Om det sket sig med sikten så var min planering att bara stanna, gräva mig en tältplats och vänta på bättre tider.

Men ingen fara, vi kom ner välbehållna. Från camp två var sikten dessutom bättre. Jag fortsatte ner mot baslägret och kom ner innan kvällen.

Åter till den döda spanjoren. Jag minns också att jag i baslägret pratade med killen som hade hittat honom, en tysk har jag för mig. Jag minns att han hade sitt tält en bit bakom mitt och att jag pratade med honom där. Jag minns att jag checkade av om han verkade mentalt okej efter det som hade hänt och att jag tyckte att han verkade ha tagit det bra, var stabil och samlad. Men jag vet inte om det var nu eller när jag kom ner från nästa tur upp på berget. Jag minns i alla fall säkert att spanjorens död kom före allt det elände som skulle komma när jag går upp andra gången. Maken till kaos och katastrof hade jag aldrig varit med om.

Hur som helst, må spanjoren vila i frid!

To be continued. 

Gå till del 5

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-02-16 17:15   OBD
".....före allt det elände som skulle komma när jag går upp andra gången. Maken till kaos och katastrof hade jag aldrig varit med om."
Det kommer alltså att bli ännu värre!
Anneli, du är ju urstark, både fysiskt och psykiskt. För att använda dina egna ord, heja,heja, heja!
 
2011-02-16 18:01   peter1969
Du kan verkligen få oss att sitta och vänta på nästa del med såna där avslutningar.
Tack för ännu eet spännande avsnitt i din berättelse om Muztagh Ata.
Håller med Bertil, du är en tuffing!
 
2011-02-16 18:04   Bulingen
Instämmer med föregående kommentar från Disman, Jag är imponerad!
Tack för att du delar med dig!
 
2011-02-17 06:14   seobserver
Hjärnkoll och gott humör samt inte minst gott omdöme. Inte konstigt att du kan berätta medryckande. Tack för att du delar med dig.
 
2011-02-17 12:00   Anders.A
Intressant och spännande läsning! Väntar på nästa del!
 
2011-02-17 12:12   JohnnyL
Otroligt bra läsning! Skynda dig med del 5 :)
 
2011-02-18 14:06   Mike C
Det har ar forsta gangen under hela min tid som medlen pa utsidan som jag inte bara orkat lasa genom en text av denna langd, utan aven last med intresse. Och tro mig, jag har forsokt tidigare...
Jag har visserligen missat dina tidigare delar, men ser fram emot nasta!
 
Svar 2011-02-18 21:32   Anneli Wester
Mycket bättre betyg än så kan man nog inte få! Jättekul att du tycker om det!
 
2011-02-18 19:22   Leech
Spänningen tätnar, intressant att följa dina äventyr! Det blev ju lite fina vyer den här gången om inte annat, hoppas du kommer upp tids nog.
 
2011-02-18 21:38   Anneli Wester
Tack för alla glada tillrop!!!!! =:-D
 
2011-02-18 23:32   Noob
Bravo baby, bravo!
 
2011-02-20 12:44   Sveakla
Tack för inspirerande läsning och grattis på födelsedagen!
 
2011-02-21 15:47   chem
skriv färdigt nån gång plz
 
2011-03-08 06:19   Magnus H
Kul lasning igen. Nej de nadda nog inte toppen. De flesta gar till en fortopp pa MA och sager att de natt toppen. Kanns som om Du hade kunnat na toppen fran c2 om Du velat. Vad har Du for talt och kamera?
 
Svar 2011-03-08 09:27   Anneli Wester
Om det inte hade hänt något oförutsätt så hade jag utan tvekan kunnat ta toppen från C2. Mer om det i sista delen!

Tält: Mountain Hardwear EV2.
Kamera: Canon PowerShot A1100IS, hyfsat liten, funkar ganska bra i mörker och går på vanliga AA-batterier.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!