Anneli och Muztagh Ata 2010, del 2

Den andra leden ligger där borta på andra sidan.

Jag höll igen på höjden och tältade lite här och var när jag tog mig uppåt. Till slut nådde jag camp 1 och där hade de andra sina tält men det var alldeles tomt på folk. Det var lite spökstad över det hela. Det var lite spökstad över hela acklimatiseringsturen, knappt en kotte. Totalt pratade jag väl med andra människor sammanlagt 15 minuter på de 5 dagar jag var uppe, så det gäller att inte lida av ensamhetsfobi eller nåt sånt.

När jag kom ner så väntade jag återigen på besked om när jag skulle kunna byta basläger. Det visade sig att grabben som skulle fixa inte hade gjort ett handtag. Inget hade hänt alls, dagarna hade bara försvunnit.

Dessutom hade jag blivit kass i magen. Allt jag stoppade i mig hade alldeles för bråttom genom magen så det var ett himla rännande hela tiden. Jag undrade vad det var för nåt för det var inte illa nog för att jag skulle klassificera det som verklig magsjuka så jag gissade på att det var vattnet, inte baskilusker men kanske för mycket mineraler, det kan man bli soft i magen av men vete sjutton. Jag testade vanliga immodium men det hjälpte inte men när några killar bjöd på nåt mer dunderaktigt, innan jag hann testa mina egna magantibiotika, så blev det bra. När jag kom hem pratade jag med apoteket och det var medicin mot tuberkulos och det ska visst hjälpa mot magsjuka också, så då var det väl nån baskilusk i alla fall då.

Det började bli lite jobbigt att hålla mentalt fokus nu, det var så himla mycket annat att fixa och bråka med hela tiden. Det var i och för sig ett ypperligt tillfälle att praktisera mina färdigheter i att hålla humöret uppe, dagarna gick, jag tog en dagstur över till andra baslägret, jag grejade med lite av varje men visste till slut inte vad jag skulle göra. Jag tycker det är mycket jobbigare att vänta när jag inte vet hur länge jag ska vänta, för det mesta i alla fall.

Det viktigaste var att försöka tänka på sånt som gör mig glad. Jag vet att när det skiter sig så skiter det sig oftast för att jag inte orkar mer mentalt, även om jag gärna söker andra förklaringar just i situationen, nåt mer godkänt. Men om jag gör en ärlig rannsakning efteråt så hade det ofta funnits möjighet att fortsätta om jag bara hade pallat mentalt så innan jag sticker iväg på en sån här tur så funderar jag på vad jag kan göra för att skotta igen mentala fallgroparna i förtid eller vad jag kan göra för att det ska bli lite mer nedförsbacke i tillvaron när jag är på berget.

I den stora tunnan finns mat som jag släpat med från Sverige, favoritmat som jag gillar. Det är tungt att släpa på men det är ett av många sätt att hjälpa mig hålla humöret uppe. Här en svensk favoritgodisklubba. Just karameller och klubbor hjälper till att hålla munnen stängd, inte för att jag tjötar hål i huvudet på mig själv där inne i tältet, utan för att hålla fuktigt i luftvägarna, - luften är torr på hög höjd.

Varför inte testa om det går att vaxa benen med silvertejp!? Nix, det funkade inte. Jag gillar släta ben bättre än lurviga men det får absolut inte bli sticksigt så rakhyvel är inte min grej. Det ska visst finnas någon slags vaxremsor, jag får leta och testa här i hemma-baslägret!

I baslägret huserade företagen Mountain Madness och Summit Climb och de hade gemensamt köksteam och de tibetanska grabbarna var himla snälla mot mig och försökte hålla mig vid gott humör. De kom med ett helt paket med äpplen, med bröd och en burk marmelad, pizza, jag fick varmt vatten i termos på morgonen ibland, och när jag kom ner efter acklimatiseringsturen hade kocken bakat en stor kaka till mig!

Som sagt, dagarna gick. Till slut var jag tvungen att bli ordentligt förbaskad på fixargrabben och efter ett par dagar fick jag okej att byta basläger. Jag började packa ihop mina pinaler. Att packa ihop grejerna är inte som att packa ihop när man är på en fjälltur, det är pinaler både högt och lågt!!

Nästa dag packades grejerna på åsnor igen. Åsnekillen hade varit juste och hjälpt mig men han åkte på stryk av den kinesiske ordningsvakten precis i dörren på mitt tält. Anledningen var att han inte hade fått kinesvaktens tillstånd att prata med mig. Här råder spänningar mellan han-kineser och de lokala urgierna och krigierna och spänningarna höll på att riva mitt tält. Jag skrek till kinesvakten att han för sjutton får lugna ner sig, han kan inte gå här och drämma till folk, och då blev det konstigt nog lite bättre. Han var väl inte van att få utskällning av ett fruntimmer!

Åsnekillen var dock inte lika snäll mot åsnorna sommot mig. Han undrade om han kunde låna mina stavar och ja, självklart. Men aj då! Han använde dem till att spetsa åsnorna i baken, eller att rappa till dem. Jag tänke att det inte hjälper att ta tillbaka dem, då tar de bara en käpp eller kastar ännu mer sten vilket redan var signalsystemet för att tala om för åsnorna när det var dags att svänga höger eller vänster. Frågan var väl istället om jag skulle försöka sätta stopp, säga ifrån att så där kan du inte göra så länge det är jag som pröjsar för uppdraget, en liten droppe av protest men många bäckar små av turister så händer väl nåt så småningom. Men sorry, jag orkade inte, jag var tvungen att hushålla med mina mentala krafter för att orka med att bara tänka just då.

Väl i nya baslägret började jag slappna av, packade upp mina saker, tog mig en mental vilodag för att peppa mig glad igen, nu äntligen är det dags! Här är jag Muztagh Ata, snälla Muztagh Ata, var mig nådig!

Trodde jag. Den nye kinesvakten, i det här lägret, sa prompt nej, du kan inte gå upp här! Ett tillstånd gäller helt enkelt bara på en route. I såna ögonblick får jag som en supersnabb musikvideo på M-TV i skallen med tankar som far åt alla håll och situationen känns smått overklig. Någon hade sagt det innan men på ett sånt sätt att det verkade vara fullt förhandlingsbart och fixargrabben hade inte sagt att det var något bekymmer när jag frågade.

Så fixargrabben skulle fixa, - kan du vänta några dagar så löser jag det här! Sure. Jäklans sure. Under tiden fick jag inte gå högre än baslägret.

Medan jag väntade kollade jag runt i baslägret. Lokalbefolkningen gjorde affärer, barnen gick runt och tiggde, det var alltid liv och rörelse. I det här tältet sålde de små spett med kött men nej, tänkte jag, då blir jag nog magsjuk. Jag brukar vara stenhård med sånt här just för att skydda mig mot magsjuka men till slut kunde jag inte hålla mig och köpte några spett för några kronor. Jodå, så sant, så sant. Superakut magsjuk. Det tog drygt en halvtimme så kräktes jag och efter ytterligare en timme så var hela tarmsystemet kliniskt rent. Det gick som tur var över fort och innan kvällen var jag bra, så äsch, ingen fara Anneli, bara lite skit som rensar magen...

Det kändes som jag väntade i månader och sommaren hann bli vinter. Nja, kanske inte riktigt men det var värst vad mycket nederbörd det var! Dessutom sades det vara rekordfå personer som hade nått toppen i år pga. av vädret. Men det bör tilläggas att det vid den här tiden ännu inte hade kommit några rapporter om värstingväder i Kina och Pakistan hemma i Sverige, - av den enkla anledningen att värstingvädret inte hade börjat än...

Jag väntade vidare och killen skulle hela tiden fixa. Till slut förstod jag att det var kört, han skulle inte klara att ro det hela i land, men jag vägrade ändå ge upp och fortsatte vänta, någon slags tokväntan på ett mirakel eller nåt. Så småningom tappade jag tålamodet alldeles, blev grinig, tappade aptiten och åt knappt och till slut sov jag knappt heller. Mental mörbultning skulle man kanske kunna kalla det.

De flesta var förstående, min situation var ju inte kul, och en del försökte verkligen få mig att må bättre. En kineskille kom med coca cola och te och även en färdiglagad middag av bästa sort, åsnekillen kom med färsk jakyoghurt varje morgon, men en del kiniser var fruktansvärt elaka. Varför? Tja, en del kineser är helt enkelt fruktansvärt elaka. Det blev ju inte bättre av att jag kallade kinesbossen nere i Kashgar, han som hade fixat mitt falsktillstånd och skulle muta folk, för "the red poison snake", - den röda giftiga ormen. Han är Muztagh Atas bergsgud ungefär så det var som att häda.

Usch, en riktig elak-kines.

Dagen efter var det på-riktigt-kört. Den kinesiska ordningsvakten kom till mig och sa att jag inte fick stanna längre. Jag var tvungen att lämna baslägret. Det gick bra att jag stannade över natten för att ordna med transporter. Jag blev utslängd. Som jag kämpat och så blir jag utslängd för att den gudomliga bergsbossen nere i Kashgar hade lurat mig och fixargrabben.

Ordningsvakten var inte elak mot mig, det var inte han som hade skrivit reglerna, och han sa aldrig något taskigt eller så och han försökte t.o.m. vara hjälpsam så gott han kunde och hjälpte mig att packa ihop tältet. Men vad hjälpte det, jag skulle ju ut. Tårarna rann konstant. Bara för att alltings jävlighet ska få sagt sista ordet så knäckte jag en tältbåge när jag packade ihop tältet. Dessutom hade jag fått urinvägsinfektion på morgonen.

Det blev terrängbil ut från berget och vi stannade till i åsnekillens by där han och hans mamma såg till att jag fick i mig ordentligt med yoghurt och bröd innan resan ner till Kashgar i vanlig bil. Fixargrabben skulle ha fixat med betalning för bilarna men nähä, det var inte mycket av hans fixningar som funkade så efter en massa tjôt med chaffisen till terrängbilen fick jag pröjsa lik förbaskat. Tur att jag hade fått lite len yoghurt i magen innan annars hade jag väl börjat kasta sten eller nåt. Jag fick dessutom med mig en ordentlig flaska yoghurt till resan.

Naturligtvis funderade jag en del, - ja, släng ut mig då, men vet ni, jag är en seg jäkel, jag har gått den tuffa skolan och jag ger inte upp i första taget så I'll be back! Det sa jag inte, men jag tänkte det. Jag tänkte det stenhårt ändå in i själen. Jag lämnade Sverige den 27 juni, nu var det den 24 juli och jag skulle flyga hem från Peking i slutet av augusti. Jag hinner, ja, jag ska ta mig sjutton komma tillbaka!

Så jag åkte till Kashgar och började fixa.

To be continued.

Gå till del 3

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)