Artiklar > Anneli och Muztagh Ata 2010, del 1

Anneli och Muztagh Ata 2010, del 1

Av: Anneli Wester

Muztagh Ata ligger i västra Kina vid gränsen till Pakistan och de andra istan-länderna. Det är drygt 7 500 meter högt och anses vara ett av de lättaste bergen i världen över 7 000 m, om nu något kan anses vara lätt på den höjden.
   Det skulle bli den värsta resa jag någonsin varit med om vad gäller elände. När jag kom hem var jag totalt urlakad mentalt och det tog flera veckor att återhämta mig. Jag kan idag dock inte se annat än att det här enbart har gjort mig starkare. Välkommen till en mental hårdträningsresa!

Pust! Resan började med strul från första stund. På Landvetter flygplats hemma i Göteborg blev det tjafs om kostnaderna för övervikten på mitt bagage. De ville ha 14 000 kr och jag ville betala 1 400 kr. Som det står i deras regler. Så jag tog på mig mina juridiska hårdhandskar och så blev det 1 400 kr. Men man blir ju alldeles svettig! Jag fick dessutom kuta som en tok för att hinna med flyget.

Det är dumt att starta en resa i adrenalinläge så jag koncentrerade mig på att stänga av tankarna på tjafset, det var över, borta, och det påverkar inget av det som händer framåt i tiden. När jag hade kommit till Helsingfors flygplats tyckte jag mig vara tillbaks i nolläge och efter en timme i deras sköna fåtöljer var gladhumöret tillbaks!

Jag flög sedan vidare till Peking där jag hade stora problem med att ordna med tågbiljetter. Jag skulle till Kashgar i Västra Kina, vilket tar ca tre dygn. Det blev en bedrövlig resa då tågen var överfulla av studenter som skulle hem över sommarlovet. En natt tillbringade jag i en överfull sittvagnskupé, sittandes på mina väskor då jag endast hade ståplats. Gud bevare mig, jag har visst blivit för gammal för sånt. Toaletten, en sån där hål-i-golvet-variant, proppade igen men det betyder ju inte att behoven gör detsamma. Nivån på golvet bara steg och steg och hjälp vad det stank. Jag besparar er en bild på det eländet.

Jag var så tokigt trött efter två nätter utan att ligga att ögonen började leva sitt eget liv och mentalt, jo, det gick bra ett tag till, men min kropp, jag behövde få lägga mig ner ett ögonblick. Fokus Anneli, tänk på  Vasaloppet, då var du också trött, men en bit till orkar du alltid, bara en bit till, en kvart, ta en kvart i taget, bra!



Som turist kunde jag ibland få vila skallen i matvagnen, de lät mig även sitta där ibland när det var stängt. Jag köpte så mycket jag kunde få i mig för att inte verka otacksam eller snål. När de med hjälp av teckenspråk, min ordbok, mina skisser och nåt enstaka översatt ord från någon som vistades i matvagnen och som kunde lite engelska, fick rett ut vem jag var, vart jag var på väg, vad jag skulle göra där och framför allt att jag var jurist så nej, de tyckte inte att jag kunde sitta där i skitlukten och lyckades trolla fram en bädd till mig de sista stationerna. Återigen fick jag träna på att koppla bort det som varit, - nu har jag det bra så fokus, Anneli, framåt, tänk framåt!



Jag hade mycket bagage att släpa på då jag även tagit med mig mycket mat från Sverige men det löste sig så när som att jag kunde ha haft ihjäl någon när min nyinköpta bagagevagn gav vika och en 30-kilos trunk rullade i hög fart nerför en oändligt lång trappa. Hade en gammal tant kommit i vägen hade hon ju stendött. Jag höll på att dö själv av hjärtstillestånd innan trunken tog stopp men både jag och trunken överlevde. Det blev dock tungt att släpa på runt 70 kilo utan vagn. Positivt tänkande, bra muskelträning det här Anneli, heja, heja!

Väl i Kashgar, eller Kashi på kinesiska, så fick jag tjôta och vela ha mig igen, - när packningen äntligen låg i taxibilen skulle taxichaffisen ha mer betalt än överenskommet. Han tänkte sig väl att jag inte skulle orka släpa ut allt igen men vilken ärthjärna! Så snart jag gett en signal till de andra chaffisarna att jag inte skulle åka med honom så vips så lyftes grejerna ur och låg i en bil med normalpris. Det handlade inte om många kronor men jag har nolltolerans mot sånt. Genomsvettig igen, inte för att det var så värst eländigt utan för att det var fullständigt tokvarmt.

Hotellet jag hade blivit tipsad om, före detta ryska konsulatet, visade sig passa mig utmärkt. Mycket för pengarna. Jag gick igenom mina pinaler för att kolla att allt var med. Jag hade fått med mig allt så när som att jag hade lite dåligt med B12-vitaminer som jag alltid måste ta. De förbrukas mer på hög höjd och dessutom behöver jag väldigt mycket redan på havsnivå. Folk har brist på det här över hela världen så det var lätt att shoppa lite fler ampuller. En hel packe med tio ampuller kostade 1 kr och 60 öre ungefär.

Jag testade en ampull för säkerhets skull, så jag inte skulle vara allergisk eller så. Min skapare! Jag fick någon slags autoimmun reaktion och trodde jag skulle krevera alldeles. Som att få en blodtransfusion från en get eller nåt. Jag blev så vansinnigt svag så jag knappt kunde ta mig till toa dit jag fick ränna halva natten och jag fick frossa så hela jag hoppade och blev helt snustorr i munnen. Jag hade lite superstarka kortisontabletter som fick det hela att ge med sig men nästa dag fick jag skjuta upp avfärden till berget då jag fortfarande var helt förstörd.

Dessutom fick jag ont i en tå. Jag hade sprungit Broloppet två veckor innan jag åkte, en halvmaraton (21 km) från Köpenhamn till Malmö, över Öresundsbron. Det var ju himla kul att springa där men det blev för mycket nedförsbacke för stortånageln. Nu började tåtoppen bli inflammerad. Jag smörjade på vad jag hade men det hjälpte föga så jag haltade mig runt så gott det gick.

Det fordrar tillstånd för att bestiga berget och det var ett himla meck innan jag fick ordning på mitt tillstånd då reglerna hade ändrats mycket. Folket här tillhör inte heller det mest ärliga bisnissmännen heller, de ljuger och bluffar så de tror sig själva, kineserna är som giftiga ormar och har ingen skam i kroppen och de lokala folken kan aldrig ge raka besked och är dåliga på att leverera, lite pest eller kolera. 



Hur jag än hade ansträngt mig skulle det visa sig att jag hade blivit lurad. Jag hade inte något riktigt tillstånd utan vad jag hade fått var ett rent muttillstånd, dvs. jag hade betalt för att en viss kines skulle muta folk. Suck. Jag hade dock inte riktigt fattat det hela ännu men det skulle komma att visa sig vad det betydde med största tydlighet. Jag hade pröjsat ungefär 5 000 kr. Dags för avfärd.

Det gick bra att ta sig till berget. Jag valde att ta en egen bil men man kan ta lokalbuss också. Jag har för mig betalade 600 kr ungefär. Senare regnade vägen bort och då snackar vi inte småproblem utan gigantiska jordskred. Värsta översvämningarna i mannaminne-varianten. Sommaren 2010 var det svåra översvämningar i både Kina och Pakistan och jag befinner precis vid gränsen mellan dessa länder.

Jag åkte inte direkt till baslägret, eftersom jag då skulle bli höjdsjuk, utan tog in på en jurt några nätter. Först försökte de kränga på mig en cementjurt men nej, de har ju ingen mysfaktor alls, så jag tjôta lite och japp, jag flyttade in i den fina traditionella jurten. 5 000 kr kostade det att shoppa en jurt, uppsatt och klar, men jag skippade shoppingen och betalade 50 kr natten, inkl. mat.

 

I jurten bodde en familj bestående av mamma, pappa, lilla Gullistan, farbror och farmor.

  

Spana in vaggan i bakgrunden, den var hutlöst vild. Den var byggd av ett gammalt klätterrep och när man drog i repet fick sig lilla Gullistan en däng i väggen så jag trodde hela jurten skulle rasa samman.

Jag trivdes bra med familjen och grannarna var naturligtvis nyfikna så "jag" fick mycket besök. Jag bjöds också in till jurtorna och jag vet inte hur mycket te med salt och jakmjölk jag drack men jag tänkte att det är bara hälla i mig allt vad jag förmår eftersom det ju är bra för acklimatiseringen. Farmor tyckte jag skulle bli mer permanent inneboende men nja, jag tänkte att jag trivs ju så himla bra på min kökssoffa hemma i Göteborg.

Jag blev lite rastlös av att bara sitta där och bli tittad på så jag tog mig en promenad i omgivningarna och testade nya kameran, en liten billig Canon PowerShot. För det mesta trycker jag bara på en knapp så sköter sig allt av sig själv. Kolla här, absolut inga proffsbilder, men det blåser så blommorna far runt men ändå ganska skarpt och himla nära! Coolt!

Första natten fick jag finjurten alldeles själv och familjen flyttade ut i ett stenhus bredvid. Nästa natt flyttade de in till mig, jag antar att det var varmare. Mamma och Gullistan var dock snorförkylda och jag var rädd för att smittas, och det var jobbigt att vara så påpassad hela tiden, så sista natten flyttade jag ut på en kulle i närheten. Jag skyllde på att jag behövde acklimatiseras men det var inte så värst mycket högre.

Det var väldigt skönt och äntligen fick jag känslan av att jag var på G. Tjena Muztagh Ata, isbergens fader, här är jag, jag är på väg, jag ber, var mig nådig!

Sen nästa dag bar det iväg in till berget. Först terrängbil på en ruskigt bucklig väg så jag fick jamma fast mig mellan taket och sätet hela jag. Färden gick till en liten by halvvägs till baslägret och sen promenad sista biten. Åsnor bar packningen. En snubbe skulle visa vägen men det gick inte så bra eftersom han blev väldigt dålig av höjden.



Pojken gjorde nåt med packningen så allt trillade av. Jag var rädd att något hade gått sönder och fick en orolig vandring innan jag kom fram och fick gå igenom pinalerna men de höll så när som lite skråmor. Mamman var också orolig att något hade gått sönder, så orolig att hon kastade sten på pojken. Huja.

Väl framme i baslägret blev jag väldigt förvånad för det var så himla litet. Jag hade förväntat mig massor av folk. Jag förstod mig inte heller på hur själva berget såg ut, det stämde inte alls med det jag lärt mig när jag läst på om berget. Det fanns en olustig förklaring. Rent ut sagt en förbaskat olustig förklaring.

Förklaringen till varför inget stämde var helt sonika att jag hade tagits till baslägret för en annan route på berget. Vanliga routen går till vänster om glaciären i mitten och vanliga baslägret är nedanför. Jag befann mig i baslägret till en annan route till höger om glaciären, en route som har betydligt fler dolda glaciärsprickor nära själva routen vilket jag uppfattade som högst otrevligt med take på att jag skulle gå ensam. Det är få som går den vägen och de som var i baslägret skulle snart komma att lämna berget och då skulle jag bli helt ensam.



Men herregud, jag kan ju inte bestiga ett berg på drygt 7500 m på en route med förhållandevis hög risk för glaciärspricksfall där jag är alldeles ensam! Kan och kan, går gör det väl men jag vill inte, jag vill inte alls, det är faktiskt inte ens att tänka på. Jag behövde helt sonika byta basläger.
 
Så jag behövde ta ett snack med grabben som jag hade köpt tillståndet av men nähä, jag fick inte igång min telefon. Den ville inte ansluta till det kinesiska nätet, vilket den ska göra automatiskt. Tack för den Telia! Men det ska väl ordna sig, i min deal med grabben ingick att den kinesiska ordningsvakten i lägret skulle ringa grabben om det var trubbel men ordningsvakten hade inte några pengar på sin telefon, men inga problem, jag får pengar på telefonen om två dagar, sa han. Suck. Men okej, jag måste ju ändå sitta på den här höjden och lapa höjd i några dagar innan jag kan fortsätta uppåt.
 
Höjdskuttet från byn där jag bodde i jurten upp till baslägret var egentligen för högt enligt mina bedömningar och jag hade haft som plan att gå ner en bit och sova första natten, efter att jag hade upprättat mitt läger. Men jag orkade inte, inte för att jag var svag utan bara vanlig latmask. Det fick jag betala för, nästa morgon hade jag ont i skallen så det både räckte och blev över, men tack tack, det släppte på en timme med hjälp av aspirin.

Det tog tre dagar innan jag var ifatt. Jag fick "bara" väldigt ont i huvudet men nej, ajabaja, det här var emot mina regler, så det blir skärpning till nästa gång. Till slut fick ordningsvakten ordning på sin telefon och jag fick pratat med grabben. Han verkade inte fatta något, vadå annat basläger? Grabben säljer tillstånd till ett berg och vet inte ens att det finns olika router med olika basläger. Smart.

Han undrade om jag kunde vänta på honom, han skulle komma om tio dagar och kan lösa problemet då. Vänta i tio dagar? Är han förståndshandikappad eller nåt? Nej, sa jag, jag kan inte vänta, jag måste börja acklimatisera mig så jag sticker upp på berget så länge medan du fixar! Okej, han skulle fixa.

Visst, sure. Grymt sure.

Jag åkte från Sverige den 27 juni, det är nu den 10 juli.

To be continued!

 

Gå till del 2

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-01-27 16:31   OBD
Intressant och mycket lättläst. Du skriver med en härlig humor. Förmodar att det var mindre humoristiskt när du var mitt uppe i eländet. Bilderna är väl inget att klaga på. De är fina.
Ser verkligen fram mot att få läsa fortsättningen.
 
2011-01-27 17:06   Magnus H
Saaa skoj. Mycket roligare att lasa om elande an att vara i det.
Ja det vimlar av extremt okloka manniskor overallt. En baksida, absolut.
Vilket flygbolag ville ha 14000?
Hoppas del 2 blir en dans i parken...
 
Svar 2011-01-27 17:23   Anneli Wester
Det här är bara lite uppvärmning, det kommer bara att bli värre och värre, än har ju inga dött eller nånting!
Flygbolaget var Finnair men priset var inte utmärkande för dem, i stort sett alla har samma pris. Problemet var att hon ville ha betalt per kilo och jag ville ta det som specialbagage. Jag tror mer det handlade om just den tjejen än om Finnair, kanske hon var sommarvikarie.
 
2011-01-27 17:53   pej
Härligt berättat. Det som inte dödar härdar sägs det. Du lyckades tydligen hålla dig på rätt sida
 
2011-01-27 19:59   threshique
Jag ser fram emot att läsa fortsättningen, även om jag anar att den bjuder på ännu mer dramatik. Jag hade också en sån kamera innan den blev stulen, mycket prisvärd!
 
2011-01-28 05:26   såg
du får skriva mera, så få man läsa lite till.
de var mycket lättläst.
 
2011-01-28 08:22   danne_doppsko
Härlig berättelse Anneli men jag hoppas verkligen vi slipper dina bekymmer! :) Ser fram emot resten av reseberättelsen.
 
2011-01-28 13:44   Anders.A
Intressant och en spännande berättelse. Fina bilder! Väntar på fortsättningen....
 
2011-01-28 16:08   Pelle Myra
Mycket intressant läsning. Tack Anneli!
 
2011-01-28 18:55   seobserver
En resa med många upplevelser, såhärlångt. Trevligt berättat och humöret höll! Ser fram mot akt 2 och den viktiga nerturen.
Heja!
 
2011-01-29 11:15   Thomas Traneving
Sååå spännande att följa dig på dina expeditioner. Härligt berättat. Väntar med förtjusning på fortsättningen!!
/H
 
2011-01-29 11:58   Lindapinda
Härligt skrivet. Tycker det är så strongt att du ger dig iväg på dina äventyr själv. Ser fram emot del 2!
 
2011-01-29 13:02   Bulingen
Intressant och kul läsning. Det förfaller vara nog så äventyrligt med logistiken som själva toppbestigningen. Väntar med spänning på fortsättningen.
 
2011-01-29 13:51   Öhrnell
Kul att äntligen få höra hela storyn från början till (hoppas jag) slut! Du skriver så bra.
 
2011-01-30 08:32   Anneli Wester
Tack alla för era glada tillrop! Tvåan är på gång.
 
2011-01-30 10:50   andre hangaard
Mycket fascinerande. Vilket otroligt utmanande projekt. 100% fokusering och järnvlja måste jag säga. Hatten av alltså... ser fram emot del 2.....
 
2011-01-30 19:24   mcbain
Trevlig läsning! Ser fram emot del 2! :)
 
2011-02-01 17:59   peter1969
Spännande läsning! Jag är ju en riktig fegis så jag skulle aldrig tordas åka till såna där länder, framförallt inte ensam. Dessutom skulle jag bli tokig vid första minsta problem med folk som inte förstår vad jag säger. Noll tolerans för sånt.
Gillade vaggan, det är ju en bridge-hammock.....
 
2011-02-07 21:13   Karl A.
Härligt! Tack för skratten, men hoppas du överlevt!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in