Abisko - Nikkaluokta sep 2008

Abisko – Nikkaluokta augusti 2008

Min längtan till fjällen var så stor att jag lämnade min 3 månaders bebis hos sin mamma och begav mig upp till Abisko för att trampa Kungsleden till Nikkaluokta. Jag hade lite spontant hängt på en kompis planerade tur, och själv hade jag nog inte valt denna rutt (eller 3-mannatält och en del annat i packningen). Dagen vi ska flyga upp meddelar kompisen att han är magsjuk. Detta blev alltså min första ensamvandring och då känns det plötsligt helt ok att gå på Kungsleden.

Dag 1: Abisko – sjön Rádujávri 15 km + ca 10

När tåget mot Abisko turiststation lämnar Kiruna på morgonkvisten är hela jag upprymd. Jag spejar ut över Torneträsk och njuter av lugnet. Jag delar vagn med ett par som inte gör mycket väsen av sig. Efter några stopp för rälsarbeten stannar tåget in vid turiststationen. Jag hoppar ut, köper gasol och lite choklad och gör ett sista toabesök. Säcken väger in på smått pinsamma 19 kilo och jag traskar iväg längs med Abiskojåkk.

Med forsen fröjdefullt brusande trampar jag uppsluppet på i den sena augustisolen. Redan här märker jag att Abiskotrakten är populär då jag ömsom blir omgådd och går om stora sällskap av främst medelålders kvinnor. Fjällens nya erövrare enligt STF. En härlig trend, javisst. För att få lite ensamhet rastar jag längs jåkken en bit från raststället. Byter snabbt om till tofflor och bambuskjorta för att kunna lufttorka sockar och funktions t-shirt. Detta förfarande visar sig vara mycket smidigt, åtminstone soliga dagar. De för vandringen inköpta och ingångna kängorna visar sig från en annan sida när jag vandrar i terräng en hel dag till skillnad från 3-4 timmar i skogen hemma. Lundhagaren är som en gummistövel i foten med sin gummidel, och för att undvika svullna, uppmjukade och fuktiga fötter nästa gång blir det mer än två liners och två par sockar i packningen. Inte torkade sockarna i sovsäcken under natten och inte mellan varven utanpå ryggan. Jag hade helt klart behövt fler par. Det var lycka när jag senare under turen stannade till vid Kebnekaise fjällstation och köpte ett par sprillans torra.

Första vandringsdagen badade jag i sol och vandrade fram till ett sameviste invid Ábeskojávri och satt och njöt. Bestämde mig för att vandra förbi Abiskojaurestugorna mot Alesjaure och hitta en fin tältplats. Jag saknade bruset när jag vek av från jåkken och gick upp mot branten Gárddenvárri. Det var en rejäl stigning som krävde sina pauser. Men pauserna tog man så gärna och blickade tillbaka ner över dalen. Nedanför mig på andra sidan dalsluttningen fanns Kieronstugan och framåt gick jag på skrå för att runda Gárddenvárri. Därefter såg det på kartan ut att finnas tältmöjligheter. I själva verket fick jag gå längre än vad jag ville, för att småjåkkarna var torra. Jag kom aldrig fram och utan vatten ingen mat. Hoppet om nästa krön och jokk höll mig uppe. Eller om det var dextrosol och en och annan jordnöt? Vid åttasnåret hade jag slagit upp tältet och avnjöt en sen middag intill sjön Rádujavrí. Det var lätt att somna den kvällen trodde jag. Men det var kallt i den nya dunsovsäcken innan jag fick kläm på hur kragen funkade. Och alldeles för hårt för att sova gott.

Dag 2: Rádujavrí – Alesjaure 10 km

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och vädret såg ostadigt ut. Jag hoppade upp och rev tältet samtidigt som morgonflingorna med torkat päron stod och drog till en gröt. Vattenflaskorna fylldes på och jag startade mot Alesjaure klockan 9.15. Jag fick för mig att den dryga milen skulle kunna tillryggaläggas snabbt och satte upp ett rasande tempo. Vädret bidrog nog, för när jag väntar regn så pausar jag mindre och tittar ner mer och går på. Slarvade med sockbyte och mellanmål. Jag har vid detta laget blåsor längs med bägge stortårna, förutom de obligatoriska hälblåsorna. Skavsårsplåstern blöts upp och åker omkring av min fotsvett, så det enda jag kan plåstra med är leukosilk. Leukosilken sitter bra, men lyckas inte hålla tårna i skinnet så att säga. För varje steg ligger tårna an mot varandra och gnager. Omedvetet har jag tydligen försökt anpassa gången till mina onda fötter, för stegisättningen är annorlunda med följden att mitt högra knä börjar värka. En utmärkt ursäkt för att inte gå särskilt fort med andra ord. Följden blev att jag stapplade in före lunch i Alesjaure vid 11.30. Hungern, lågt blodsocker, skadad fot, blåsor och darriga ben avgjorde saken. Jag gjorde kväller redan då och lyckades sova någon timma innan rummet fylldes på av trevliga fransmän. Jag läste och åt godis och kakor hela eftermiddagen. Skönt och vilsamt.

Dag 3: Alesjaure – Tjäkta – Sälka 13+ 12 km

Dagen startades tidigt och jag smög ut för att inte väcka mina rumskamrater. Plåstrade om fötterna och oroade mig lite över den ostadiga högerfoten. Vid belastning mot yttersidan vek den sig i princip. Packade ihop ryggsäcken i köket när jag åt frukost och satte av med hopp om att kunna komma en bit innan regnet började falla. Men tji fick jag. Jag gick på med min TNF Hyvent skaljacka och den höll emot riktigt bra. Dagens tänkta etapp var till Tjäkta och kanske Sälka om det kändes bra. Det var en lättvandrad sträcka fram till Tjäktastugan, men med min fot tog det sin runda tid. Höstiga toner i dalgången längs med jokken Alesätno. Jag vandrade på vid gott mod trots min ostadiga fot och nu också värkande knä. Regnet bekom mig inte så mycket och jag såg till att dricka och mumsa jordnötter och russin. Jag har nu lärt mig att inte använda regnkläder (såvida det inte öser ner) eftersom jag svettas kraftigt och på så sätt bli blötare inifrån. Hyvent funkade riktigt bra i 3-4 timmar. Sen blötte det igenom i ärmsluten. Väl framme vid Tjäktastugan tyckte jag den såg liten och otillgänglig ut, där på andra sidan ravinen. Jag var inte alltför hungrig eller trött, så jag bestämde mig för att vandra på till raststugan vid Tjäktapasset.

Den lilla biten fram visade sig vara en jobbig sträcka med bara sten. Så långt ögat nådde fanns det bara sten – eller, vad var det? I fjärran såg jag något som liknade en spång och den tjänade som morot. ”Ett steg i taget. Ett steg i taget.” Den monotona ramsan ekade då och då i huvudet. Fuktiga fötter halkade omkring inne i kängorna och ordet besvärligt räcker inte till för att beskriva denna del av vandringen. Till slut såg jag sluttningen upp mot Tjäktapasset.

Jag kämpade på och väl framme mötte jag en far med två tonårsdöttrar. De hade eldat i kaminen stugan och jag damp ner där inne i värmen. Hungrig men med väldigt lite vatten. Jag begav mig till utedasset och fick sedan sällskap i raststugan av en trevlig tysk. Han gav sig ut i regnet efter vatten och konstaterade att det var långt dit. Jag beslutade då att rasta kort och ordna med vatten när jag vandrade vidare. Tysken hade hämtat i en liten tygsäck och erbjöd mig lite. Jag tackade och tog emot och beslutade mig för att inköpa en sådan säck. Jag hade letat efter en sådan utan att hitta den på Naturkompaniet i Stockholm. Har en treliters platypus men ska avgjort skaffa en vattensäck. 

Tiden rann iväg och vi hade det trevligt där inne i värmen och bjöd varandra på godsaker och kaffe. Till slut slet jag mig därifrån för att hinna fram till Sälka innan det blev sent.

Stigningen upp till passet var väl värd den utsikt som bredde ut sig över Tjäktavagge. Dalen var vacker och lättvandrad. En underbar sträcka och jag njöt trots småregnet som hela tiden hängde i luften. Denna dag såg jag till att dricka och äta ordentligt. Men jag slarvade igen med sockbyten under vandringens gång och planerar därför att stoppa extrasockarna i fickan så de är lättillgängliga. Dalen kändes nästan oändlig och jag började undra om inte stugorna skulle dyka upp snart. I Grundstens bok om denna etapp skriver han att stugorna upptäcks först när man är inpå dem och det stämde verkligen. Till slut vid halv åtta tyckte jag mig se små skorstenar och rök bortom en kulle. När jag svängde runt så låg Sälkastugorna där. Och jag fick hundrummet för mig själv J Jag passade på att koka upp vatten och tvätta av mig. Står så med en tvättlapp och bart skrev när det knackar på dörren. Bestört ropar jag ”Ett ögonblick” och drar på mig brallorna. Det visar sig vara en stugvärd som återlämnar ett grytlock. En påse frystorkat och lite Gott & Blandat senare sover jag gott.

Dag 4: Sälka – sjö 979 möh – leden mellan Singi och Kebnekaise ca 12 km

Jag vaknade hyfsat utvilad om än lite tjock i näsan. På färden tror jag flera gånger att jag håller på att bli förkyld, men det är bara tecken på trötthet, vätskebrist och hunger som tur är. Efter en paus med mat så piggar jag på mig. Jag ägnar morgonen åt att torka sockar och de underkläder jag tvättat. Vid elvatiden har jag städat och beger mig iväg mot Singi. Jag funderar på om jag ska gå hela sträckan till Kebnekaise, men mina onda fötter kvider nej. På något sätt lyckas jag färdas i den lättgångna dalen och når så raststugan och rastar med ett par från Göteborg. De stugvandrar och har mycket lätt packning, konstaterar jag inte så lite avundsjukt vid det här laget. Kvinnan har tidigare varit uppe på Kebnekaises sydtopp och har vänligheten att läsa högt ur sin turdagbok. ”Sten, sten, jobbigt, sten och en snabbtitt på toppen ihop med två-tre andra i någon minut.” Jag lutar åt att skippa en topptur men har samtidigt tid att vila en dag, så hoppet om Kebnekaise finns kvar.

När jag packat ihop går jag ner till jokken för att fylla på vatten. Där i ligger gammal pasta och vaggar i strandkanten. Tråkigt med så lite fjällvett, tänker jag medan mina merflaskor fylls på. När jag ska kila iväg möter jag en man som tappat sin klocka. Jag hjälper honom att leta en stund. Det visar sig att armbandet lossnat krig handleden och fastnat i jackan som tur är. Vi småpratar lite om färdväg och jag nämner att jag har tält och funderar på att ta mig upp till sjön 979 möh istället för att gå ändå till Singistugorna. Han berättar att det är fint och storslaget där uppe. Denna tanke om att gena mot Kebnekaise och kanske gå ända fram slår rot.

Målmedvetet stegar jag sakteliga vidare och upp mot sjön. Stigningen är lång och seg. Jag blickar tillbaka och ser raststugan långt där borta. Jag möter två killar på väg upp. Bortsett från att det var en del folk kring Abisko och Kebnekaise samt i de stugor jag stannade till vid, så upplever jag Kungsleden som hyfsat folktom. Det passar mig fint eftersom jag vill åt enslighet, tystnad och vyer. Till min glädje trivs jag med att ensamvandra och kommer avgjort att fortsätta med det. Och ödsligt är det uppe vid sjön. Vidd och utsikt. Stillhet. Blåst. Sjön ligger på en platå och man är omgiven av fjällmassiv. En härlig känsla. Solen glittrar i kvällningen.

På väg ner för att nå en varmare tältplats, passerar jag några stenblock som iordningställts till bord. I ett litet vattenfall släcker jag törsten och passar på att fylla på vattenflaskorna och haltar nedför sluttningen. Några vad senare är jag nere i Láddjuvággi och på leden mellan Singistugorna och Kebnekaise fjällstation. Kanske var det ett misstag att inte slå läger där uppe? Hur som hittar jag en tidigare utnyttjad tältplats invid den övre sjön. Det finns stenar för att säkra tältpinnar med och en eldstad. Eldstad över trädgränsen? Nja, mera ett vindskydd för matlagning. Platsen är oerhört vacker. Jag slår snabbt upp tältet och fixar lite kvällsmat. Knäpper på mobilen för att se vad klockan är och upptäcker till både förvåning och glädje att jag har täckning. Masten vid Kebnekaise fjällstation täcker tydligen in dalgången med. Det blir några minuters samtal innan jag läser mig till sömns. Sömnen under vandringen är inte särskilt god. Inför vandringen inköptes ett z-rest liggunderlag för att det inte suger åt sig fukt. Annars använder jag ett uppblåsbart underlag på lyxiga 5 cm, Tour comfort Vaude. Det funkar utmärkt men väger drygt 1 kilo och jag ville spara vikt. Det fick tyvärr katastrofala följder för liggkomforten. Jag ligger på ena sidan tills höften domnar och jag måste vända mig. Så håller jag på tills jag får nog och kliver upp.

Dag 4: Ladtjovagge – Kebnekaise fjällstation – Nikkaluokta 10 + 12

Det är oerhört vackert vid sjön.Plötsligt mullrar det till. Jag försöker lokalisera raset, men hör bara hur det rasslar ner block och stenar en bra bit upp. Så blir det stillnad igen.

Jag bryter min vana trogen lägret i ottan. Med tanke på den flacka naturen  i dalen och den vidsträckta utsikten i kombination med vissa naturliga behov, är jag glad att jag är morgonpigg. Jag hade bara hunnit lägga stenen på, så att säga, innan jag hörde kängtramp och röster. Medan jag tog ner tält och packade ihop kom ett par sällskap förbi. Jag bestämde mig för att komma iväg en bit innan frukost. Och tur var väl det, för de bästa rastplatserna togs i anspråk allt eftersom sällskapen ringlade sig vidare på leden. Jag fann ett högt beläget ställe och njöt av frukostgröt och kaffe i solljuset. En meditativ stund.

Färden fram till Kebnekaise fjällstation är vacker och folkfylld. Man går omgiven av höga bergssidor och längs med Láddjujokka. Plötsligt planar terrängen ut och man ser samtidigt upp mot de vintriga alpina massiven. Blicken dras dit och längtan föds och göds. Klart man vill upp på toppen. Jag stöter på pappan med tonårsdöttrar igen och vi går om varandra på leden under några kilometer. Av någon anledning viker vi av från sommarleden och hamnar i riktigt sanka marker. De finner hjortron och min ena känga sugs nästan fast innan jag får upp farten genom snåren. Jag stövlar på och det dröjer inte länge innan jag ser telemasten och anar mitt mål.

Efter några små upp- och nedstigningar når jag fram till vad som känns som en hormonstinn ungdomsgård. Är det ett trekking Roskilde jag hamnat i? Det luktar plötsligt parfym och mot trumhinnan studsar ipodvågor. Jag kliver på mot huvudbyggnaden och ser den ena skyltdockan efter den andra passera. Statusmärkena virvlar omkring. Skyggt går jag en sväng i butiken och köper på mig lite mat och godis. Så får jag syn på livräddaren – ett par torra sockor. Jag lägger upp allt på disken och ser till att få växel till båtöverfarten som kortar av vandringen mot Nikkaluokta med 7 km. På väg därifrån irrar jag in i tältlägret öster om stationen. Detta är inte vildmark utan känns mer som en bakgård i civiliserade trakter. Jag hittar tillbaka till leden och hungern avgör att jag stannar till och äter lite frystorkat. När jag sitter där ser jag det trendiga folket passera med diverse märkesutrustning som nästan som skulle platsa på avancerade expeditioner. Ute på leden har man hälsat och eventuellt småpratat lite, men det slutar man tydligen upp med kring Kebnekaise. Jag kan inte annat än att gå vidare och tar mig en funderare på torrdasset intill färdvägen upp till Tarfaladalen. Orkar jag slå läger här? Kommer fot och knä klara en 12-timmars vandring upp och ner på toppen? Blir det njutbart?

Plötsligt är jag på väg på leden mot Nikkaluokta. Jag ser små skyltar om 6 och helt plötsligt 4 km till båtlägret. Det kommer drösar av ungdomar mig till mötes. Jag frågar om hela leden ser ut på detta vis till Nikkaluokta. De bekräftar att stenarna leder ända fram till båtlänningen. Det är då det händer. Mina stackars fötter lyder mig inte längre. De spurtar förtvivlat mot räddningen, för det vet att sista båten går runt klockan sju på kvällen. Det är nu drygt 3 km kvar och småskuttande far jag fram med säcken skumpandes på ryggen. Jag begriper inte hur det går till, men rätt var det är sliter jag av mig ryggan och tröja och frustar ut i strandkanten på Láddujávri. Jag hinner lagom byta om till förstärkningskläder och sluka de sista vattendropparna innan båten som ska föra oss över sjön anländer. Det är jag och en äldre dansk man som ska avnjuta båtturen till samevistet vid Láddujavris östra strand, känt för Lappdonalds. Färden över sjön är slående vacker och vi gör ett stopp då vi får möte med simmande renar. Det är lite vemodigt att blicka bakåt och se snöklädda berg avteckna sig mot den mörknande himlen. Kan man längta tillbaka till fjälls innan man åkt därifrån?

Jag hade sett fram emot en renburgare, men tyvärr är det inte nattöppet på LappeDonken. Jag får snöra på mig kängorna igen och stappla vidare ut på leden. Dansken ser jag inte röken av förrän jag kommer fram till en utmärkt tältplats intill jokken. Trött stånkar jag vidare och får allt svårare att se in mellan fjällbjörkarna för att upptäcka en bra tältplats. Till slut är det så mörkt att jag knappt ser och det börjar bli farligt för mig att snubbla omkring på den stenade leden. Jag vet inte om desperationen skärper blicken eller om jag nått fram till den enda tillräckligt stlra tältplatsen, men till slut finner jag en plätt som rymmer det onödigt rymliga och tunga Bergans kompakt 6003. I mörkret slår jag upp tältet medan middagen drar i sin påse. Sedan slocknar jag i den vanliga somna-vändrytmen. Det regnar på natten och jag fryser en del.

Dag 5: Nikkaluokta

Jag river tältet och torkar ur det så gott jag kan. Efter frukost trampar jag ut på leden och inser att jag var lite virrig kvällen före. Tror jag vet vilket håll jag kom ifrån, men borde vara säker. Jag beslutar mig för att jag har rätt och vandrar på. Strax kommer jag till en skylt med Nikkaluokta 600 meter. Jag skrattar för mig själv. Jag kunde ju ha gått ända fram och nyttjat bekvämligheterna där. Nåja. Väl framme i Nikkaluokta väger jag in ryggan. Fortfarande 19 kg. När jag kränger upp den på vågkroken här jag hur folk pratar om packning och hur det numera är onödigt med tunga säckar…

Jag ställer av mig ryggan och kikar in i butiken och bänkar mig sedan i restaurangen. Avnjuter en riktig kaffe, kanelbulle och frukt. Jag slukar nöjt en banan och ett äpple. Tältplatsen kostar 40:- och jag passar på att köpa två duschpoletter. Denna dag ska det vilas. Jag slår upp tältet och ägnar dagen åt vila och läsande. Sitter ute när det är uppehåll och ligger när regnet trummar mot tältduken. Försöker lägga upplevelsen av fjällvärlden på minnet. Luften. Känslan av friskhet. Vidd. Vill kunna känna in det i kroppen, lagra och bära det med mig.

Natten blir riktigt kall med några minusgrader. Tältet fylls med kondens och det droppar ner från innertältet. Det är första gången jag upplever detta problem och konstaterar efterklokt att jag borde ha lämnat absiden öppen. Sovsäcken är fuktig och värmer dåligt. Det är ruggigt och vid 5-tiden kliver jag upp. Duschar och fixar i servicehuset och sitter kvar där och läser en stund för att få upp värmen lite. När jag går ut till tältet är det fortfarande frostigt eftersom solen inte hunnit fram än. Jag ordnar frukost och äter den med boken i handen på en stock. Efter ett tag har solen värmt upp tältet och jag torkar av det bäst det går. Packar ihop och går in till restaurangen igen. Den är full av turister från södra Sverige och fastän jag ryms i den kategorin vill jag inte känna gemenskap med dem. Jag vill inte beblandas med prylgalna 08:or på teambuildning med helikopternedsättning. Jag vill va en enkel fjällvandrare i lugn och ro. En älgfärsbiff senare sitter jag på bussen in till Kiruna och ett väntande rum på ett vandrarhem. Sista anhalten innan flyget till Stockholm och tåget hem.

SUMMERING SOLOVANDRING

Nästa gång jag far till Kebnekaisetrakten ska jag bestiga sydtoppen. Kanske startar jag i Nikkaluokta och då ska jag se till att det är öppet i Lappdonalds när jag går förbi. Det lär nog bli en tälttur och jag ska ta det lugnare och ha betydligt lättare packning. Eventuellt göra en längre tur och utforska trakterna utanför Kungsleden. 

Prioritera sockbyten för att undvika fotproblem. Nu vet jag mer om hur man gör för att ventilera tält för att minimera kondensproblem. För att kunna fotografera obehindrat ska jag se till att ha nya och laddade kamerabatterier. Mina var förvisso nyladdade men slitna så de räckte inte länge. Jag har insett att för mig gäller det att inte kompromissa med liggkomforten. Sover jag gott orkar jag mer och kan bära det extra kilot liggunderlaget väger utan problem, nu när jag ska dra ner vikt på andra prylar.

Jag har insett att med lugn takt och envishet kommer man i princip fram vart än vill. Bara man tar hänsyn till väder, anpassar turen efter erfarenhet och ser till att kroppen håller. Självförtroendet är på topp och jag ser fram emot nästa tur!