Mest om svenska fjällen.

Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.

Användarnamn: Anders_sthlm

Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.

Mer på profilsidan


Ljuset i Abisko 4 (4)

Ett äventyr lever bara under den korta tid det fortgår. Ska det leva vidare och kunna kommunicera längre krävs det minnen åt eftervärlden.

Hårdföra alpinister brukar säga att det är först genom och efter ansträngningen belöningen kommer. Den estetiska upplevelsen av fjället kan i viss mån graderas utifrån den prestation någon utfört. Först när toppen är nådd kan landskapet nedanför vecklas ut och beundras. Och först då när andra gett bevis på detta, kan denna upplevelse förmedlas och även kanske även konstateras. Likheten är beviset tror vi.

Otaliga är alpinismens och det höga topparnas vedermödor genom historien. Främst kanske konstaterade och dokumenterade på senare år, och då genom en allt snabbare fotografisk utveckling.

Bilden som behövs för detta kom tidigt i vetenskapens tjänst, även om det inte fanns någon kamera att tillgå. Och genom vår ökade kunskap om omvärlden kom bilden av fjället att förändras. Likheten och sanningen om både äventyr och vetenskap krävde bilder.

Göran Wahlenbergs teckning utav glaciärerna vid Sulitelma är ett sådant exempel. Wahlenberg var nu ingen konstnär, men tvingades ‘ändå’ att nedteckna vad han såg. I dag kan vi tycka att den bilden ser väldigt ‘primitiv’ ut. Lite toppar och lite stenar och en massa sprickor. Men det var först när bilden hans kunde sättas i relation till dom senare fotografierna som bilden egentligen började berätta. Berätta om dessa isars framfart, tillväxt och senare avsmältning. Dels läses en bild av sin egen samtid, men i det långa loppet förändras den läsningen och bilden börja leva sitt eget liv. Hade det varit ett fotografi hade det bara berättat om år 1807, nu är det inte ett fotografi, utan en teckning, och i sin natur så talar den alltså till oss på ett helt annat sätt.

Wahlenberg hade med sig en ’Hålram’ ett hjälpmedel för att åstadkomma detta topografiska landskap. Som botanist hade han säkert även lärt sig teckna, men var ju ingen konstnär. En konstnärlig tolkning av miljön hade ju dessutom vid denna tid tett sig helt omöjlig. Denna nästan isometriska redovisning var ju helt enkelt resultat av tidsanda och konvention.

Göran Wahlenberg ‘Utsikt av Sulitelma och dess glaciärer ifrån Lairo’ 14 Juli 1807 Utmätt och ritat. Wahlenberg 1808.

Wahlenberg tittar inte ‘genom någon lins’ utan landskapet adderas med hjälp av fastställda punkter i ramens ytterkanter. Denna metod att avbilda landskap var högsta mode nere på kontinenten och varenda herrskapsman bar runt på förenklade manicker‘. Topografi var på det sena sjuttonhundratalet högsta mode inte bara i vetenskap utan i princip all natursyn.

1881 står Charles Rabot på Sarektjåkkå. I en efterföljande gravyr gjord 98,då efter hans fotografi kan vi idag se och särskilja fotografiets förlorade skärpa, men inte riktigt begripa gravyrens skildring. Landskapet tycks med våra ögon sett, ’se tafatt ut’ Det saknas något, närvaro kanske?. Rabots gravyr framstår idag emellertid i all sin fyrkantighet som ett märkligt konstverk, ett grafiskt blad, mer betonat och mer fast än om det skulle varit ett svartvitt fotografi. Ett fotografi skulle här, med vår tids läsning naturligtvis ge oss ‘en mer detaljerad’ bild utav fjällryggarna, snöfältens utbredning och annat. Men, med den tidens bildmässiga krav på publikation och spridning kom utsikten att bli en läsbar, användbar och begriplig gravyr, beroende på tryckteknik och bokillustration. Dåtidens böcker kunde helt enkelt inte återge en fotografisk bild. Det är här vi börjar närma oss massbild och populärbild.

På Rabots tid befinner sig fotografiet i ett mellanläge och är bara ett hjälpmedel att se, ovanligt och vetenskapligt.

Bilden är faktiskt det första högfjällspanorama av svenska fjäll som gick på export. Detta är ändå inte för så länge sedan. Den är samtidigt bland det tidigaste och mest exakta utav fjällen vi har. Våra högsta fjäll blir på export till svenska alper och nu extrema. Borta är romantiken.

 

Charles Rabot ‘Glaciärer vid Sarektjåkko’ 1898.Rabot/Paris Librairie Hachette 1898/Au Cap Nord

Hade någon konstnär anmodas att ta sig till Sarek för att skildra något högt och ensligt fjäll, hade det antagligen blivit något som vi i dag inte skulle kunnat identifiera alls Eller ens identifiera oss själva med. Något som i viss mån liknat de norska nationalromantiska målningarna ifrån förra avsnittet.

På denna tid var även kommunikationer något som definitivt avgjorde vad som kunde avbildas utifrån ett staffli. Dit man inte kan ta sig, därifrån kommer heller inga bilder.

Något friluftsmåleri som nere på kontinenten typ’ det franska, (ungefär som konventionell impressionism) fanns överhuvudtaget inte i Sverige på 1800 talet. Och det är ett fullständigt unikt under att denne ytterst märklige Fredrik Svenonius gav den unge veke John Bauer uppdraget att teckna av Kårsavagges glaciär. Brevledes kan man följa detta, genom ett intensivt dirigerande ifrån Svenonius till Bauer. Där John Bauer nästan hopplöst försöker ögna igenom Svenoinus nylanserade jökelskrift och med rädsla skriver till sin fru, ‘att han inte riktigt vet om han ska orka med alla order han fått‘. Men visst, en kommande kändis har stor gravitation.

Ett fjäll avbildas alltså utifrån det sammanhang det är ämnat att ursprungligen avse. Vår egen kortsiktiga tro att vetenskap ska följa exakthet, är något vi bildmässigt lärt oss sätta i samband med fotografiets uppkomst.

Innan den subjektiva och uttryckande personliga konsten fullständigt exploderar under nittonhundratalet med fjällmotiven, nås höjdpunkten inom det romantiska måleriet med norske Harald Sohlbergs ‘Vinternatt i fjellene‘. Detta är i ett Norge som fortfarande är i union med Sverige under denna tid. Kanske är det Nordens mest kända och betydande fjällmålning.

Harald Sohlberg. ‘Vinternatt i Rondane’ 1911 (1901)(©)Nasjonalmuseet for kunst. Oslo

 

Likhetens gränser

Sohlbergs målning är kanske det mest hårddragna, ifråga om personlig laddning konstra illustration. Han riktigt tänjer på gränsen till vad som går att identifiera ‘i siluett och horisont‘. En starkare bild av ensamhet och fjäll är svår att finna i europeisk konst. Ett hårt skidförarliv ledde fram till detta måleri. Sohlbergs måleri om den isiga fjällvärlden hade stor betydelse och inspiration för Nansens polarforskning. Bilden har blivit ‘ikonisk’ och kommit att påverka bildseendet av bergskildring långt utanför Norge.

När jag själv en gång på nittiotalet var lärare i förhörsmetodik på polishögskolan gav jag eleverna uppgifter så att identitet och individualitet kunde särskiljas visuellt i miljöer för brottsplatsundersökningar. En plats autencitet är beroende av att vi inte bara kan urskilja, utan även kan särskilja betydelsebärande element. Det mesta inom bildseende är beroende av dessa faktorer. För vittnespsykologer är det en nödvändighet.

Inte bara är fjället som motiv en perceptionsfråga inom konsten. Som vi vill att det ska se ut, så avbildar vi vår omgivning.

Den personliga önskan varje fjällvandrare bär på, är att göra sitt landskap rättvisa i sin avbildning. Eftersom det samtida måleriet ofta släppt detta krav, har fokus i stället hamnat på fotografiets möjligheter att ge oss denna information. I den populära fjällvandringskulturen är Th S Gudjohnsen(1867-1937) ett exempel på detta. Dels att med ett försök till fotografisk skärpa ge sina berättelser illustrationer, men även att försöka bevara den nästan nu försvinnande avbildning som topografisk kvalité och innehåll. Som informationsbärare har hans bilder nästan gått motsatt väg. Det som betraktare en gång såg som en exakt information har ånyo ändå glidit ifrån oss, och bilderna har på något egendomligt vis förlorat sin information och blivit till tidsdokument istället.

Th S Gudjohnsen ‘Ladjujaure’ Kebnekaise, faksimilutgåva 687/990, STF 1989.Privat ägo.

Man kan kanske tycka att det är en överloppsgärning att särskilja fotografi ifrån måleri. Idag har ju många naturfotografer pretentionen att med sitt fotograferande vara måleriska konstnärer. Skapa vackra stämningar och liknande. Olika bildbehandlingsprogram erbjuder detta, att föra ihop konst med natur.

 

Avsaknaden av samhälliga strukturer.

En mängd individuella synsätt på bilder präglar i stort sett vår naturbild idag. Dessutom skenar nya detta synsätt iväg så till den milda grad numera att en diskussion om bilder eller avbildningar inte får rum, utan den blir alltid omkörd av nya skildringar. Det hela går i två filer så att säga.. En vanlig körfildär samtalet om strukturen finns, och där en önskvärd diskussion skulle kunna få plats, och färdas i sin takt framåt. Sedan finns den här omkörningsfilen Den i vilken där alla kör om i snabb och rasande takt. Dessa nya medier ständigt drar ifrån och som i sin tur blir omkörda.

Tidigare var givetvis den individuella skildringen av fjället ett kuriosum som kunde falla tillbaka på något som vi inte visste något om.

Det okända' eller 'Det som vi inte visste något om. Det kan tyckas konstigt, men för några sekel sedan visste vi ju inte hur vår omvärld såg ut. Men ändå skapades det bilder av det okända.Förr fanns ju inga referensramar så då kunde man ta till vad man önskade.Skarva lite sådär.. Fantisera och lägga in vad man ville.. När Linné ritade av Fjällen försökte han så gott han kunde antagligen efterlikna det han både sett eller såg.

Idag i den hyperindividualiserade världen vi lever i, ser jaget sällan några strukturer utan för sig själv. Vi ser sällan vare sig, klimatkris, arbetslöshet eller social oro, runt omkring oss, som skulle kunna vara något som helst hinder eller påverka vår syn på fjället. Vi är alltför fokuserade på vår egen värld, och ser sällan det gemensamma motivet. Alla har sin egen värld av fjället, sin egen lilla berättelse att förmedla och försöka göra sig hörd med. Alla bygger sina privata bubblor.

Man brukar säga att i vårt samhälle är individen en slags totempåle kring vilken vi alla dansar.Man kan säga att naturbilden här gjort en stark U-sväng utifrån detta, och av där gått ifrån att skildra något gemensamt, till att skildra individens inte bara syn på naturen, utan av sig själv.

Istället för att skildra naturen som sådan, skildras jaget i första rummet idag. Jaget ska spegla sig i naturen med andra ord. Den inre subjektiva uppfattningen av naturen ställer sig alltså framför naturen som sådan.

Det är idagindividen som är ledare för naturen. Din naturupplevelse är beroende av att du själv gör något själv. Detta manifesteras i ofta extrema påhitt, där kanske äventyrssporterna främst dominerar, men även den vanliga grå fjällskildringen har under de senaste decennierna fått sin beskärda del i detta genom att oftast något skall markeras, en händelse av något ovanligt slag där någon individ står eller självmedvetet placerar sig i centrum. Varför vara vanlig frågar sig individen? när du kan vara extraordinär och hur kan det vardagliga lilla grå jaget få uppleva vildmarken? Jo, allt hänger på dig själv!

Din fjällvistelse och din bild av fjället är helt och hållet beroende av din kapacitet som individ numera.Fjällräven Classic har blivit enmodern rit och kanske en inkörsport för många att få kunna känna de nödvändiga behoven, av rörelse i ett landskap. Man kan säga att det är en slags manifestation av det samtida jaget. ‘Mindfullness‘, ‘social finess‘, och annan individcentrering, ofta med ord ifrån manegementvärlden, står i centrum för hur bilden av fjället karvas fram. Idag har du inget att göra på fjället om du inte: bär rätt, bär lätt eller är fit

På sextio och sjuttiotalet kan man ta ett motsatt exempel. Miljörörelsen, Naturskydd eller sammanslutningar som exempelvis:Argaledeifanns med betoning på sammanhållning, ansvar och förståelse av enkla medel. Där det sociala och gemenskapen stod i centrum. Man satt mer kring en lägereld helt enkelt. Man hade lite stickade tröjor och gummistövlar på sig, och var helt nöjd med detta. I dag har vi en total motsats till detta. Lycra och goretex.

'Vårt Lappland har numera blivit Mitt Lapplandeller, som ofta i bloggvärlden ’Min grej’ .Det överindividualisiska påverkar det kollektiva således.När alla sedan lyckats bli mästerfotografer eller framstående fjällskildrare kommer kanske en enorm tröttnad utbreda sig. Kanske är vi då redo för en gemensam fjällbild.

 

 

 

 

Per Holmlund/Marika Wennbom ‘Pårtejekna 1963-2008’(©) VotumGullers förlag.'Glaciärer‘-Per Holmlund 2012

Vad föreställer då denna bild? Jo, Pårteglaciärens avsmältning och volymminskning under årens lopp. För någon som aldrig sett bilden, eller för någon som inte är bekant med att läsa av vetenskapliga bilder framstår bilden som ‘en amöbalik mångfärgad blaffa’ helt utan innebörd. Något utan horisont och profil. Kan en sådan här bild ge oss information om något vi upplevt?

Mer omöjlig skulle den vara om den presenterades i en främmande miljö. En fjäril kanske i Indonesien, en drömbild av en gudom, en blomma, en hand, eller utspilld vätska på golvet?

Tänker vi på Pårteglaciären tänker vi ofta på ett fotografi kanske med is på. De flesta associerar säkert till sina egna vandringar. Vi ligger oss själva närmast i våra egna minnesbilder.. En bild vi tagit eller någon annans fotografi. Vi tänker i alla fall inte på den som en färglagd karta

 

 

Att skapa sig en bild utan någon natur framför sig. Skapa sig en bild av ett Fjäll' utan att ha sett något. Hur går det till?

Men även ett fotografi är inte verklighet i ett större sammanhang.. Bilden skapas i det utrymme vi får dels av att titta på kartan och dels den minnesbild vi gör oss av att vi en gång sett denna ismassa. Det är i detta glömda utrymme bilder skapas, nya som gamla. Att dom sedan fästs på ett material är något helt annat.

Ska vi i framtiden tillskapa oss nya bilder, nya referenser till vår omgivning är alltså det i detta mellanrumi vårt inre, mellan det sedda och det ihågkomna, vi ska leta för att hitta nya och ‘osedda bilder‘, vetenskapliga som konstnärliga eller varför inte massbild eller inom populärkultur.Alltså i det utrymme som på vetenskapsspråk kallas: ‘modellavståndet’


Det är där i detta mellanrum, mellan det sedda och ihågkomna som framtidens bilder av naturen finns.

Friedrich Nietzsche skrev en gång något väldigt bra om konstens väsen. Han sade: ‘ En konstnär måste vara ett med naturen, med ett kaos där han helt glömmer sig själv och där hans lust och smärta är ett i ett rus. Tillståndet förnims som ett slags stämningsmättad inre musik, men plötsligt syns också musiken- som en liknelseaktig drömbild’

Det är dessa drömbilder som konsten förmedlar utav fjället. Liknelseaktiga om man vill. Det är där fjället tar form, inte i former som är fjäll, men som är som fjäll.. Former som återklingar otaliga stämningar, ekon av stunder då den yttre och inre naturen var ett och samma.


 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-02-04 13:58   seobserver
Din bildningsserie i avbildningar av våra fjäll har varit glädjerik och frammanat minnen från olika besök både utom och inomhus.
Det är som med en andra goda berättelser det finns en liten sorg i att de ändar, precis som allt, även bergen även om deras tidsperspektiv är betydligt längre än vårt.
Jag kommer läsa om den efter utskrift och den pryder sin plats bland övriga foto och konstböckerna. Stort Tack Anders!
 
Svar 2014-02-04 16:23   Anders_sthlm
Hej Johan.
Ett stort tack till dig själv här i från mig. Det är speciellt glädjande tycker jag att det är just du som skriver den kommentaren, den första här. Visa sympati kräver ju inga långa utläggningar.
Dessutom ‘lyfter man inte på hatten för någon, någon gång, glider ju svettbandet ner i pannan, och tillslut ser man inget själv‘.
Säkert finns det en del syftningsfel och grammatiska oklarheter i mitt resonemang, men jag hoppas att någon form av andemening gick fram.
Det är ju trots allt en äldre värld man ser, dess dunkelhet, mystik och syner, skarpsinne..även vantro och tvivel hos dom konstnärer som skapat dessa verk jag omnämnt här. Det har gällt för mig att sätta samman detta. Skapa en lite populariserad version av vår gemensamma bildskatt och dess estetik gällande Fjället som motiv i den nordiska friluftvärlden.
Avsikten har ju inte varit att rabbla namn eller ge mig in i någon kronologi, eller skriva någon på näsan. Analysen har varit det roliga, sätta ihop bilder och se olika världar utifrån det man själv upplevt, och inse att andra faktiskt sett samma sak.

Med dessa ord får jag tacka för mig här. Det här är för övrigt mitt sista blogginlägg här på ‘Utsidan’. Jag ska åka skidor om ett tag, renovera en fiskebod på Gotland, och ägna mig åt andra saker. Framförallt vara ute i skogen
Stor hälsning
Anders.
 
2014-02-04 19:02   Håkan Friberg
Det är med ett rejält mått vemod jag läser ditt svar till seobserver. Sista blogginlägget? Jag har en pärm med godbitar från Utsidan. Flera av dem är dina.
Att skribenter kommer och går är kanske naturligt. Än ser jag inte slutet påmitt eget skrivande här. Jag hoppas innerligt att du fortsätter att läsa och kommentera. Du tillför så mycket kunskap och klokskap.
Lycka till med skidåkning och renovering.
/Håkan
 
Svar 2014-02-04 23:51   Anders_sthlm
Tack Håkan för de orden.
Det är naturligt att det finns ett stopp för en här.
Jag tillhör ju den generationen ’pop-generationen‘, du vet, vi över de sextio, och ofta drivs vi i vår egen tidsande som vi bär med oss, mot ändrat synsätt på omgivning, och samhälle. Vi vill nog ha nya former, nyare referenser.

Det blir dessutom allt mindre av naturskildringar här på nått konstigt sätt. Ungefär som jag skrev här ovan.
Naturen lämnas bort till förmån till individen.. Samtidigt upprepas ju schablonskildringarna mer och mer.

Det blir en konstant upprepning av: ‘Vi-tog-båten-ifrån-Ritsem,-när-vi-kom-till-Akka-började-det-regna.-När-vi-kom-in-i Ruotesvagge-hade-Lisa-fått-skavsår-på-foten.-Vi-gjorde-upp-en-eld-och-grillade-en-korv’

På samma sätt som vi ser och kan småle åt bleknade instamatic-bilder ifrån sjuttiotalet i ett töntigt album av galon., så finns en tidsanda i naturskildringar. Säkert kommer vi se med samma genans på den här tidens beskrivningar om typ fyrtio år.

Vi tror ofta att det som skildras just nu är det viktigaste. Men detta nu puttas ju ideligen bort. De större perspektiven omnämns inte.
Naturen blir lite som en digital bruksvara. Det ska ‘gillas hit & dit’
Jag tror säkert ‘Utsidans’ medlemmar har en stor kärlek till naturen, men ibland undrar jag om intresset är så vidare stort just för naturen i sig. Det mesta verkar dessutom inte handla om ‘natur’ utan mer om vad andra gjort, skrivit eller betett sig. Det finns hela tiden ett engagemang för något som är i görningen, men själva naturen skildras inte.
 
2014-02-06 22:25   fowwe
Vad du har gett mig - inte bara i dessa fyra artiklar utan i många tidigare - är bland annat insikten om hur mycket tidigare fjällbesökares intryck har format min egen upplevelse. Ja, allas vår upplevelse. Vi har fått den som en del av vår friluftskultur. Den har vidgat vår blick, och för det känner jag stor tacksamhet. Men också inneburit ofrånkomliga begränsningar (liksom allt kulturellt gods) och det är otroligt nyttigt att inse det.

Jag känner en tacksamhet att ha fått ta del av alla dessa analyser du gjort. Som befriar från mycken omedveten naivitet ifråga om att uppleva naturen. Och dessutom är en motmedicin till allt det där individualistiska som även jag finner väldigt tröttande. Det du skriver om är så stabilt förankrat i historien och dem som levde i och formade den.

Du har lagt ner otroligt mycket arbete på dessa artiklar, ja på alla dina artiklar. Ingen annan här på Utsidan skulle kunna skriva sådana. Jag tror inte ens någon annan i hela landet. För inte så länge sedan publicerades sådana här artklar i tidskrifter av papper, som ett sätt att visa erkännande och sprida dem till läsare, både samtida och framtida. Idag är det som du så träffande beskriver "två filer", där omkörningsfilen i princip helt har tagit över.

Jag hoppas att även unga människor läser dina artiklar och - i ditt stundtals kärva sätt att uttrycka dig - faktiskt ser din omsorg om naturen och om naturupplevelsen. Och jag hoppas verkligen att när du åkt skidor och gjort det där andra du på nytt får lust att skriva. Ännu en gång. Tack Anders!
 
Svar 2014-02-07 21:12   Anders_sthlm
Hej och ett otroligt stort tack för dina ord Hans.
Jag skrev för dom som vandrat i Ruotesvagge, gått i hällregnet där, och upptäckt att dom fått skavsår, när dom slagit upp sitt tält vid jokken på kvällen. Dom som paddlat i Emån en sommarnatt, stått på en bergknalle uppe i Nordingrå en novemberkväll, druttat på ett snöfält, plurrat i en vak. Tröstat en grinig unge bland mygg. Pangat ett knott på armen. Grillat röding över den sista glöden.
Så även för en inlåst ‘snubbe’ på Hall, en cancersjuk som drar sin sista suck på Södersjukhuset.
Alla bär med sig ett landskap, även en bild av det, och definitivt minne. Alla gör det.

Stor hälsning Anders.
 
2014-02-08 10:29   tbergman
Th S Gudjohnsens bild är både rörande och spännande på samma gång. Det rörande tycker jag består i att man anar ett försök till detaljrik och exakt återgivning som inte riktigt lyckas. Tolpagornis sydsida är lite väl brant; hela fjällprofilen är kanske lite väl ihoppressad och för högrest. Men så mitt i allt detta: den ensliga fjällbjörken. Mitt i bilden dessutom, felplacerad utifrån klassiska kompositionsregler. Tankarna går till hötorgskonst. Men känner man till Gudjohnsens och hans fjällgärning växer med ens bilden. Detta är fjällen genom ett öga på en man som vandrat åtskilligt och som sett det mesta. Möjligen en flummig betraktelse, men jag tänker mig att Gudjohnsen är björken; ståtande framför de fjäll han så innerligt älskar.

När du talar om individualismens tidsålder och hur detta kulturskifte påverkar vår syn på fjällen idag så känner jag igen mig, både som betraktare av vår tid och som en deltagare. Men jag undrar om inte denna upptagenhet vid det egna också är någonting djupt mänskligt och tidlöst, men som nu med modern teknik råkar översvämma oss. Blickar man bakåt, mot H.N. Pallin till exempel, som du skrivit om tidigare, får man syn på en mycket självupptagen man. Tror du inte Pallins instagram-konto skulle vara överfyllt med bilder på hans fjällbravader? Lyckligtvis för Pallins del fick han ha fjällen för sig själv och få kunde motsäga honom när han diktade sin egen hjältehistoria.

Ja, Anders, dina texter väcker så många tankar och är unika i vår humanistiskt lomhörda friluftsvärld. Med kombinationen av djup bildning, skarp formuleringsförmåga och en klar blick har du skapat något mycket egenartat här på Utsidan. Det är tråkigt att du väljer att lämna detta värv, även om jag sympatiserar med dina motiv. Jag kommer att sakna dina texter.
 
Svar 2014-02-09 15:06   Anders_sthlm
Hej Thomas!
Vi är eniga i det du skriver. Tack än en gång för dina både seende och intelligenta svar kring allt jag skrivit här genom åren..


Kanske det skulle behövts ‘ett kapitel fem här‘. Det om det krympande bildutrymmet. :)
För trots hur mycket bilder det än nu läggs ut, av alla möjliga människor som vill visa, få oss att förstå allt kring sina egna upplevelser, så krymper ju paradoxalt bildutrymmet. Det mesta liknar varandras.
Gudjohnsen vidgade vår fjällvandring och just seendet kring högfjällett något oerhört och detta bara genom tuschteckningar.. Dessutom i en tid när få kunde.
Men hade inte denne konstnär med sitt fjällintresse vandrat där i dom då betecknade ödemarkerna så hade vi ju inte haft någon bekväm bestigningsväg upp på toppen, Sedan kan ju folk tycka vad dom nu vill om konstnärer och friluftsliv.



Gudjohnsens bild av Ladjovagge är en fantasisk bild på alla sätt och vis. Visst, vi kan tycka en sådan bild idag ter sig: naivt berättande, överflödig och i sin stil petig. Men många blogginlägg är egentligen inte annorlunda. Dom kanske inte har någon ‘kvalitet‘, men en stor ‘funktion‘. Dessa två ord är ju besläktade med varandra.


Ladjovagge, om man tar Gudjohnsens bild, så anses den ju idag, som en transportsträcka. Landskapet och storslagenheten där avbildas inte längre för oss nutida vandrare. I alla fall inte på samma sätt.

Uppfattningen om begrepp som ‘Orördhet’ blir mindre just som du och andra här påpekar.. Fler slåss i samma motivutrymme.
Vad folk är ute efter är inte dalen utan Kebnekaise själv, eller motivmässigt en annan topp och egentligen sig själva.
Bilderna omkring transportsträckan, ‘till ett emot sett mål’ är mer eller mindre borta, i nästan all naturskildring. Skildringen av landskapet krymper, och krymper ihop och med detta.

Landskapet blir bara till en bakgrund. Upplevelsen och framförallt prestationen, gestaltat på nätet är det viktiga. Allmän turism, reklam och massbild bidrar till denna krympning.

Säkert skulle Pallin och dom andra fjällpionjärerna älskat det vi har idag med ‘jagfixerig‘. Självupptagenheten är säkert lika enorm bland framförallt bland den högre skolans alpinister, mycket beroende på att många nog är otroligt duktiga. Själva ser dom sig som en form av högre konstnärer, ungefär som skickliga skådespelare, regissörer balettdansöser, eller kriminella med sina allomfattande och grandiosa egon.
Men folk i gemen älskar ju deras liv. Man överför sin egen lilla banala värld till någon annans.
Genom deras kolla deras värld blir vår egen större. Ungefär som att kolla in en tavla.

Stor hälsning Anders
 
2014-02-10 12:12   annakari
Vill bara framföra ett enkelt tack från en fåordig norrbottning som kommer sakna dina fina naturskildringar.
 
Svar 2014-02-10 19:06   Anders_sthlm
Hej på dig Annakari! Tack för dom orden.
Nåväl, Jag får säga som, Nils Nilsson Skum :“Gud hjälpe da’.denna’ skit da’ omme’ folk inte fatter de’ man göer”
Men ett omdöme från dig och norrbotten är ju det jag nog innerst ville ha.
Varm Hälsning
Anders.
 
2019-04-23 23:43   oskar_thulin
Av en händelse ramlade jag in på din blogg, för att söka inspiration inför sommarens kommande fjällvandring. Makalöst bra läsning om vår gemensamma bild av fjällvärlden och det konstnärliga skildrandet av densamma! Jag fängslas också av din skarpa blick för den ´hyperindividualisering´ som skett i samhället och hur det även påverkar jagupplevelsen av fjällen. Varför måste allt vara så extremt speciellt nuförtiden?

tusen tack Anders för givande läsning!
 

Läs mer i bloggen

Det våras för Gotland.

Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023

You only live twice.

You only live twice...

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Tanklöst, Omoget och Egoistiskt.

Graustäde Fiskeläge Fleringe. Gotland


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.