Efter en bra vilodag fortsatte jag norrut med nytvättade kläder och torrt tält, lyx! Man kunde direkt notera att det verkar gå ngn slags gräns i Jänsmässholmen vad gäller skoterspårunderhåll. Söderut är de exemplariska men på norrsidan var de visserligen välåkta, men knappast underhållna, rena berg och dalbanan i miniatyr. Våglängd på en sisådär 3 m och en halvmeters amplitud. Inte kul för varken skoteråkare eller skidåkare med pulka. Men de var åtminstone initialt välkryssade även om en del skyltar visade fel. Samma typ av myrmark som före holmen, dvs en myrskärgård med massor med öar av tät granskog som gör att det inte alls är så öppet som man kan tro från kartan. Men oftast låttåkt när spåret inte guppade allt för mkt. Tält i myrkanten på gammalt skoterspår och med skydd för vinden av några rejäla granar. Molnig dag med lite snö men fin kväll.

I höjd med Rörvattnet försvann plötsligt ledkryssen av oklar anledning. Och det verkar som om att skoteråkare gillar ledkryss, för 95% av skotertrafiken försvann också. Fram till Valsjöbyn blev det sedan lite omväxlande pulsande och skoterspåråkande, ibland med och ibland utan kryss. Genade över Valsjön eftersom den är oreglerad och höll bra avstånd till Rengsfallet. Det finns vissa samhällen som gillar bandare, Valsjöbyn och dess fenomenala representant T är en sådan. Han hade fixat en natt inne till mig för natten vilket passade perfekt eftersom jag kom dit vid 17. Och bor man inne vill man ju gärna kunna äta ngt annat är hemtorkad middag… Vilket löste sig genom att E kom ner och öppnade affären, bara för mig! Tänk att få en mataffär öppnad bara för sig själv vid femtiden en söndagskväll för att kunna köpa fryspizza, öl och apelsiner! Det är service det! Storstäderna med sina hemkörningar och annat kan slänga sig i väggen. Tacka vet jag servicenivån i Jämtlands norra halva! :-)

Nästa utmaning var kanske störst hitintills, att passera Hotagsfjället. Det är en rejäl klump mitt i färdvägen norrut. Rätt branta sidor runt om, kalfjäll på platån som utgör det egentliga fjället.  Krönes av ett antal lågfjäll i 1000-1200 meters klassen. Men kanske som en följd av att det är den svenska fortsättningen på en norsk nationalpark så finns det inte en enda kryssad led och ingen skotertrafik. Kände mig trygg med att när man väl kom upp så skulle snön vara bra och hård. Men man skall ju upp också. Och helst ner på andra sidan. Fått tips från kamrater vilket bekräftades av en lokal skoteråkare att det borde finnas ngt skoterspår upp till Villa Skottland nordost Gunnarvattnet (byggt av skottar sent 1800-tal). Men sen då? Nå, efter en ”baslägertältnatt” i myrskogen nedanför sagd villa började jag leta skoterspår. Fanns rätt många som gick i typ rätt riktning. Men alla var flera veckor gamla och de senaste dagarna har det snöat en del, men att pulsa 1-3 dm på gamla översnöade skoterspår är mkt bättre än att pulsa helt utan skoterspår under.

Spåren konvergerade till ett spår som dök in i den täta skogen och jajemän, de gick till Skottland! Ännu gladare blev jag när jag märkte att de fortsatte upp mot kalfjället. Pulsade vidare. Tungt. Spåren var ju dock som sagt gamla och vek av ett efter ett annat. Till slut inga kvar så jag fick pulsa den sista km i uppförsbacke genom fjällbjörkskog och knädjup snö (med skidor på). Jättetungt!

Men till slut uppe! Gött att vara på kalfjället igen! Hårt och bra! Moränlandskap med lite lurigheter i form av mindre raviner, drivor och hål som dock lätt kunde undvikas i det fina vintervädret med blå himmel och sol. Och turens första ordentliga norrsken på natten! Jättefint!!

Tältade relativt högt när det bara återstod 2-3 km av moränerna. När jag tittade ut på morgonen var det dock total whiteout bestående av kombon hård vind, snöfall och troligen en molnbas med lägre altitud än en själv. Inte ngn total överraskning. Lite värre än väntat men prognoserna hade pekat på ostadigare väder. Men jag låg två dagar före plan, hade gott om mat och bensin, jag kunde vänta tills sikten blev bättre. Kröp ner i sovsäcken och fortsatte läsa på GOT-serien (som ju puritanerna direkt kommer påpeka egentligen heter Song of Ice and Fire). Vid lunch hade sikten blivit såpass att jag kunde se tillräckligt för att inte ramla ner för ngn driva och jag fortsatte. Långsamt. Mkt långsamt. Normalt sett använder jag aldrig elektronik för att navigera men i whiteout plockar jag fram GPSen. Min tes var att eftersom jag tältat på en vattendelare så skulle inte bäckarna hunnit bilda några raviner eller hål. Så säkrast att följa dem istället för att gå högre och riskera drivor. Ville också för allt i världen undvika nedförsbackar eftersom det är totalt omöjligt att se hur mkt de lutar innan det är för sent. Tesen höll och jag slingrade mig framåt, 50 meter i taget mellan GPS kollarna. När de första kritiska km var gjorda blev det mkt riktigt plattare som kartan lovat och jag kunde gå snabbare. Passerade ett grönfluffigt område på kartan som brukar betyda täta videsnår. ”Tät vegetation” sade GPSen. Visade sig vara minsta sortens dvärgbjörk som höjde sina kronor max 2 dm över marken. Har aldrig passerat tät vegetation så enkelt. :-)

Mot kvällen lättade det ännu lite mer och hittade bra snö i relativt lä. Mer snö under natten men annars lugnt. 

Nästa dag typ rakt norrut längs gränsen. Lättåkt. Lite vind och dito nederbörd. Skidade i molnbasen dock vilket gjorde att sikten varierade mellan några 100 m och några km. Passerade riksröse 188A. Låg ett renhorn bredvid. Ett horn är väl typ en halv krona? Så om andra hjälper till och hittar fem horn till kan vi kröna röset med Tre Kronor! Vad kan vara lämpligare? De första 50 örena är på plats nu i alla fall. :-)

För att ta sig ner från den ännu brantare och ännu mer snåriga norra sidan av fjället måste man pricka ngn av de få grusvägar som går 75% upp på berget typ. Hade förberett mig med GPS koordinater till den nordligaste av grusvägarna. På kartan skall de sista km där ha snäll och jämn lutning. Och satellitbilder visar på gles skog. Nemas problemas! Jo, mucho problemas! Fjällkartorna har 20 m ekvidistans vilket alltså tillåter att 19 m djupa dalar och branta sänkor inte syns. Och såna fanns det gott om! Och gissa var all snön som blåst ner från fjället hamnat? Trillade en gång och fick ta av mig skidorna. Sjönk ner till över naveln. Jag ville alltså absolut inte under några som helst förutsättningar behöva pulsa uppåt här. Kryssade fram och åter och lyckades hitta en väg ner till grusvägen nästan utan uppåtpulsande. Rätt trött tältade jag på grusvägens vändplan. Tror jag det var i alla fall. Kanske bara fem meter bred men platt och lagom för mitt tält. Fin utsikt dock!

Nästa dag gled jag lätt nerför grusvägen och gladde mig åt att slippa pulsa fram genom den djungeltäta skogen på bägge sidor. Mkt älgspår. Nedkommen till en ”riktig” bilväg rekade jag snabbt sjön som leder till Gäddede men konstaterade att det faktiskt var bättre före på bilvägen så det fick bli den. Även om det var grymt att skida på hårt underlag så blev det snabbt trist. Så vägen blev uppgraderad till poddväg. Sedan gick det enklare! Framme i byn blev det ICA, lunch och till Pilgrimshotellet. Jättetrevligt med mkt sympatisk ägare.

För de som läser denna podd för tips inför egen tur, vad är slutsatsen om Hotagsfjället? Fjället i sig är lättåkt. Kruxet är som sagt kanterna. Särskilt norra sidan. Den är absolut värre än vad kartor och satelliter säger! Om jag skulle göra om skulle jag planerat en lite annorlunda variant nu med facit i hand. Tvärsa snett över till Munsvattnet. Och sedan led eller pulsande följt av sjö eller väg till Gäddede. Det är en längre väg men funkar även i sämre väder. Och blir det finväder kan man ju alltid ändra sig, följa gränsen norrut den kortare/rakare rutten jag tog med mer kalfjäll och komma till Gäddede någon dag tidigare än planerat. Men reka nerfarten ordentligt! Elektronik/GPS är tyvärr snudd på ett måste för att hitta grusvägen längst i norr!!

Kom för övrigt till Gäddede två dagar före planen i stort. Vill inte göra alltför stora avsteg mot planen givet boendereservationer men bra med en reservdag. Så jag tidigarelade nästa etappmål (Klimpfjäll) en dag och lade till en extra vilodag i Gäddede. Borde alltså ligga en dag före plan när jag kommer till Klimpfjäll. Träffade fyra andra bandare över spontan middag. Trevligt!

I förra inlägget kommenterade jag bindningar men jag brukar bara få frågor kring mina stavar. Har tyvärr  ärvt en lätt artros i nedersta tumleden av min mor som gör att jag inte kan hålla en skidstav som man bör, dvs med remmen runt handled och tumroten. Och att bara hålla i stavar utan stöd blir inte så kul i längden. Särskilt inte i tunga uppförsbackar eller vid pulsande. Så jag började modifiera mina stavar för en handfull år sedan med runda träbrickor (säljs som trähjul på Bauhaus) i bok som jag gjort en slits i, trätt på staven och limmat ihop igen. På undersidan ett koniskt stöd av epoxylera från Biltema. Funkar utmärkt faktiskt. All extra belastning kommer nu på undersidan av handen och inte på den stackars tumleden. Inte haft minsta känning av problemet sedan denna fix.

Lite kort om vintertältning också på förekommen anledning. Det finns såklart massa olika åsikter och varianter på ämnet. Men för egen del gillar jag en stor absid för matlagning och två högt belägna vindstrutar för ventilation. Inte bara för kolmonoxid utan också för mindre rimfrost. Idealt sett vill man ju ventilera ut all fuktig luft innan den hinner bilda en isig stjärnhimmel i innertälttaket. Vilket resulterat i ett Hilleberg Nammatj 2 GT från blocket.

När man skall tälta på vintern är det ungefär som vanligt annat än att tältpinnarna är betydligt större och grävs ner horisontellt. Har extra stora hemmagjorda av ett Al-vinkeljärn i vindstrutarna i var ände av tältet. De fastnar även i socker/kallsnö. Den ena tar jag aldrig bort från tältet. Den sitter där jämt och jag gräver ner den först av allt och tar upp den sist. Tältduken får vackert stanna i påsen tills denna pinne är på plats. Allt för att minska risken att tältet blåser iväg. Det skall alltid vara förankrat på ngt sätt. Är det riktigt busväder så gräver jag ner några pinnar också innan jag vecklar ut tältduken.

Även de ”små” pinnarna grävs ner horisontellt alltså. Men tillfälligt för att sträcka duken kan man ju ibland trycka ner dem som en vanlig tältspik vilket skett nedan med den närmaste pinnen som sitter på plats.

Under barmarkstid bygger många tältkonstruktioner på ventilation under tältduken. Ingen bra idé på vintern pga drivsnö. Så nästa steg är att skotta upp lite snö på tältduken hela vägen runt.

Sedan gräva fotgrop. Vissa gräver så djupt att de kan stå och laga mat. Jag gräver bara så jag kan sitta i bekvämt i innertältet med fötterna i absiden. Formen på gropen är upp till var och en. Jag tycker L-formad grop är bra för detta tält när man är själv. Då kan sitta i mitten och ha köket framför mig. Notera snöhögen uppe till höger också. Kommer från fotgropen och används för all matlagning.

Sedan tältmys!! :-)

Återkommer från Klimpfjäll!