Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 2

I del 1 fick vi båda problem med skador och somnade oroliga över vår möjlighet att kunna fortsätta vandringen eller inte. Här kommer nästa del i berättelsen.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

12 augusti ca 26 km
Gångtid ca 10 timmar , 8:00 - 18:00
Cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan till nordväst om Stuor Varvvek

Den här morgonen väcks vi trevligt nog av lite sol. Tältet är också helt torrt vilket gör att det går väldigt smidigt att packa ihop allt för avfärd. Alltid härligt med en torr start på dagen. Den enkla leden fortsätter svagt nedåt mot bron över Stáddájåhkå och passerar ett par blöta områden på vägen. Jokken bjuder sedan på ett mycket fint skådespel med ett trappstegsfall. Längre upp kommer ett till större fall som är delat i två med en bra utstickare varifrån prakten kan avnjutas.
Det är egentligen ingen tung backe att ta sig uppför här, i runda slängar 250 höjdmeter över 3 kilometer, men idag går det segt. Igår kväll och i morse tog jag en tablett ibuprofen med förhoppning om att det ska stoppa löparknät från att bli värre. Samtidigt försöker jag tänka på hur jag jobbar med höger sida och trycka ifrån lite extra med främre delen av foten. Kanske är det det som gör att det går tyngre idag. Vanessa tuffar i alla fall på som vanligt när det går uppför... trots det extremt låga energiintaget. Imponerande!

Hallå, här är jag! Ser du mig!?

Det delade fallet. Notera Vanessa där framme till vänster för att få en uppfattning om storleken.

Jiegnáffo tornar upp sig ovanför oss och vi kan skymta den första toppen 1436 bland molnen. Vid varje tillbakablick norrut ifrågasätter vi vårt vägval. Vi kan se solen skina vackert över dalen genom luckor i molntäcket. Söderut, dit vi ska, blir himlen allt mer grå. Än så länge är dock vädret behagligt med uppehåll. Uppe i Gájlávágge, när vi får uppsikt över passet nedanför Jålle möts vi däremot av verkligheten. Framför oss är det så där jämngrått att det inte riktigt går att urskilja var molnen slutar och regnet börjar, och vi går i motvind. Det dröjer inte länge innan vi är helt omslutna av ett rejält regnväder som piskar oss i ansiktet. Trösten är att vinden förhoppningsvis gör att det blåser bort lika fort som det anlände. På ett sätt kommer det i rätt tid då marken här är väldigt blöt på många ställen. Med skor som redan är dyngsura från regnet kan jag utan att fundera gå rakt igenom allt.
Cirka 30 minuter senare kommer vi fram till den namnlösa bäcken som rinner ner rakt västerut från Jiegnáffos högsta topp. Samtidigt lättar regnet upp lite vilket gör att Vanessa slipper byta om till vad i det allra tyngsta regnet (en aktivitet nästan lika rolig som att slå upp eller packa ihop ett tält i regn). För min del fortsätter jag att bara kliva rakt på med mina blöta skor. Trots den vattensjuka marken i år innehåller jokkarna förvånande nog inte speciellt mycket vatten hittills. Det är knappt att det här vadet ens kan räknas som ett vad.

Gájlávágge med passet långt där framme innan regnet dragit in på allvar.

Ungefär samtidigt som vi passerar Jålle bryter några solstrålar genom molntäcket och lyser upp Gájssegiesjtjåhkkå på ett sätt som får det nakna och blöta berget att gnistra vackert. Regnet ger sedan upp helt och bortåt horisonten på andra sidan passet ser det också mycket bättre ut än tidigare. Sträckan längs Gájlávákkjåhkå ner mot renvaktarstugan blir därför mycket trevlig med vid utsikt framför oss.
Före och efter stugan är det ett par vad som ska passeras. Inte heller de bjuder på några svårigheter. Något de säkerligen kan göra vid fel tillfälle. Strax därefter möter vi ett annat par vandrare som inte visar något intresse av att stanna och prata. Undrar om det är vi som ser buttra eller farliga ut och ingen därför vill/vågar stanna? Eller visar vi själva inga tecken på att vilja stanna? Det är i alla fall de enda andra personer vi möter den här dagen.

Första vadet vid renvaktarstugan.

Vanessa tar sig an det andra vadet.

I takt med att molnen stigit, och med det nu bjuder på bättre väder, har den västliga vinden blivit allt kyligare. Precis efter bron över Varvvekjåhkå hittar vi lite lä bakom en kulle och kan stanna en stund för vila. Förstärkningskläderna åker trots det omedelbart på. Här är det min tur att upptäcka något glömt/borttappat. Innan vi åkte fick jag hjälp av min kära mor att sy ett puffskydd till kamerans mikrofon. Ni vet ett sådant där som ska ta bort brus från vinden samt flåset från den som pratar. Med det dåliga vädret har jag inte varit särskilt intresserad av att filma och därför låtit puffskyddet ligga löst bredvid kameran (istället för att sätta fast det direkt). Nu har det trillat ur påsen vid något tillfälle jag tagit upp kameran. Klantigt!

De kommande kilometerna passerar vi klart fler än de tre broar som är markerade på kartan. En del av dem undrar vi varför de ens placerats ut; enkla passager finns alldeles bredvid. Det är inte direkt så att Nordkalottleden hittills har varit väl underhållen med träspång över varje blöt myr och broar över potentiellt riskabla vad. Att då plötsligt ha broar över mindre bäckar känns nästan lite märkligt. Kanske är det för rennäringens skull? Tidigare under dagen har vi till exempel sett spår från något som måste vara ett par motorcyklar. Fordon som endast är tillåtna för samer att framföra i Padjelanta och vi antar därför att det är ett par lappar som kört. Vi har visserligen lämnat nationalparken nu, men det var där vi såg spåren längs med leden.

En av de mindre broarna som vi faktiskt kunde se ett behov av. Just den här vid Varvvekjávrre har sett bättre dagar.

När vi hamnar parallellt med en serie sjöar börjar vi fundera på att slå läger. På en ås med en större sten hittar vi en fin plan yta bredvid leden med rinnande vatten i närheten. I normala fall känns det inte jättebra att tälta nästan på stigen, men vi har mött så pass få människor de här dagarna att vi inte bryr oss. Med ett allt bättre väder under eftermiddagen har det nu klarnat upp tillräckligt för att vi äntligen ska få en vy över Sulitelma. Mellan Labbá och Uhtsa Varvvek reser sig massivet mot himlen.
I takt med att vinden lägger sig dyker myggen upp för att hälsa på. Vaskningen i bäcken sker i en rasande fart den här kvällen på grund av rejält kallt vatten, och myggen så klart. Vi njuter ändå av tillvaron med den fina utsikten som bjuds.
Jag har inte känt av mitt löparknä något under dagen, men då har jag tagit fler piller för att motverka den begynnande inflammationen. Vanessas nervproblem i ena foten fortsätter krångla medan den stukade foten som tur är känns något bättre. Överlag är situationen alltså lite bättre och vi somnar lugnare den här kvällen.

Bortsett närheten till leden är det en mycket trevlig tältplats.

Underbart ljus på kvällen med runda Labbá i mitten och delar av Sulitelma till höger.

Staddajåkkåstugorna

Pridefestival i fjällen?

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

13 augusti ca 12+4 km
Gångtid ca 7+2 timmar , 7:30 - 14:30 + 16:00 - 18:00
Nordväst om Stuor Varvvek till Muorannjunnje

Den hittills bästa morgonen möter oss utanför tältet kring halv åtta. Temperaturen är inte hög, men vad gör det när solen skiner efter en blöt gårdag. Vägen ner mot Pieskehaure är mycket trevlig med enkel terräng och vidsträckt utsikt över sjön och dess omgivningar. Runt omkring oss springer flera mindre grupper med renar. Det är här de gömmer sig alltså. Under de tre tidigare dagarna såg vi bara en enda ren.
Ju längre ner vi kommer desto varmare blir det och successivt åker kläderna av i långsam takt. Lugn och fin nu, det är fortfarande kyligt och därför inte frågan om att visa någon hud här.
En ljungpipare sitter fint på en sten på en höjd och sjunger oss välkomna. Jag försöker smyga fram för att ta ett foto, men kommer såklart aldrig ens i närheten. Kompaktkameror har många fördelar vid vandring, men fotografering av djur hör inte till en av dem. Ett bättre motiv hittar vi vid passagen över bäcken som har sin upprinnelse från Stuor Varvvek. Flertalet Kungs Karls spira i full blom växer i kanten av vattnet. Förra året hittade vi stora mängder vissna spiror och det är därför roligt att nu få se den i sin fulla prakt. Kort därefter får vi se en annan växt i ett tidigare växtstadium. Det är inte fullt lika roligt eftersom det rör sig om hjortron. Bredvid leden är det fullt med röda bär överallt. Hela den knöliga och leriga stigen fram till Pieskehaurestugan passerar vi område på område med hjortron. Vi letar och letar, men hittar inte mer än ett par stycken som i bästa fall kan kallas halvmogna.

Vackert färgade Pieskehaure i sikte.

Blommor går bättre att fota med kompaktkamera. En vacker Kungs Karls spira.

Vid stugan stannar vi och tar en längre paus. Mina fingrar, som jag alltid har problem med i början på vandringar, har tagit mer stryk än normalt på grund av den lägre temperaturen och kräver omvårdnad. Vi behöver också bestämma oss för vart vi ska ta vägen. Med Vanessas fotproblem och mitt knäproblem vågar vi inte chansa på att gå genom Sarek. Speciellt med tanke på det kyliga och blöta vädret vi har haft hittills. Det handlar trots allt om minst en vecka till i så fall. Istället funderar vi på Mavas, men är osäkra på om det är någon kvar där som kan köra oss över sjön med båt. Därför söker vi upp stugvärden med förhoppning om att han ska veta. Inne hos Erik, som han heter, sitter också Gröna Bandet-vandraren rebex_ (hennes namn på instagram). Hon kom dagen innan från just Mavas och berättar att båtföraren håller på att packa ihop och planerar att åka hem idag. Erik ringer snällt och frågor ändå. Vi kan ju tänka oss att snabba på lite för att komma fram dit ikväll om han skulle vara kvar då. Tyvärr får vi bekräftat att han redan är på väg därifrån. Taskig tajming! Intressant område att besöka annars som inte är helt enkelt att ta sig till. Ska tydligen också vara riktigt trevligt i Vuoggatjålme med god mat vilket gör det lite extra trist.
Inne i stugan börjar vi titta på kartan som finns uppsatt för att se om vi kan gå runt Mávasjávrre istället. Vi är säkra på att det är möjligt, men det ser inte ut att finnas någon relativt enkel väg. Det blir två till tre mil extra med antingen snåriga områden eller flera rejäla stigningar. Kombinera det med våra krämpor och Vanessas fasta så blir beslutet enkelt. Det får bli Kvikkjokk för fjärde året i rad. Vi är ganska säkra på att det går en buss därifrån nu på fredag (annars går det definitivt en under helgen). Idag är det söndag och med vårt normala tempo skulle vi anlända till Kvikkjokk redan på tisdag. Således bestämmer vi oss för att njuta av den här första dagen med riktigt fint väder och slå upp tältet på en vacker plats istället för att gå tills vi blir trötta. Beroende på var vi hamnar och hur vädret ter sig kanske det kan bli en dagsutflykt någonstans istället.

Pieskehaurestugan med Sulitelma skymtande till höger bland molnen.

Med plåster på fingrarna och lite mer ibuprofen i magen startar vi nästa etapp. Även efter stugan hittar vi mängder med hjortronkart. Vi kan inte annat än snyfta lite samtidigt som det är roligt att se vilket fint hjortronår det kommer att bli här om några veckor. Hoppet lever för vår del att de ska ha hunnit mogna i Tarradalen när vi kommer dit.
Tidigare år har vi varit bortskämda med varma och soliga dagar. Idag är det första gången på den här vandringen vi kan känna lite riktig värme. Efter det enkla vadet över jokken från Vuobmegietjtjåhkkå passar vi därför på att stanna och tvätta av oss för att sedan njuta en stund i solskenet.

Vi närmar oss vadet över jokken man kan skymta längre fram. Den breda fåran är Varvvekjåhkå. Leden korsar ett mindre tillflöde en bit till höger.

Platån som följer därefter är ett riktigt eldorado för tält. Enorma plana ytor med mycket lite vegetation. Vi håller dock tummarna för en plats med bättre utsikt längre fram och fortsätter därför upp mot Muorannjunnje. Ungefär halvvägs uppför backen hittar vi, efter lite letande, en fin tältplats ett tiotal meter från leden med rinnande vatten däremellan. Utsikten är magnifik över Pieskehaure härifrån och beslutet att inte stanna nere på platån känns nu helt rätt. Är ni ett större gäng som planerar att tälta här bör ni veta att det är extremt begränsat med bra tältplatser jämfört med platån längre ner.
När tältet är rest och alla saker uppackade är klockan bara kring halv fyra. Därför stoppar vi lite godsaker i en dagsäck och tar sikte mot ravinen nere vid Varvvekjåhkå. Det går upp och ner över små kullar och åsar innan vi kommer fram till ravinen. Vi går först åt ena hållet och sedan åt det andra. Lite här och var hittar vi flera plana fina tältplatser; under förutsättning att man kan leva med det höga bruset från jokken och vissa problem med att hämta vatten (det är brant). Mot slutet hittar vi också ett lugnare område intill kanten som bildar en liten badpool. Visserligen en väldigt kall badpool eftersom den hela tiden fylls på med nytt vattnet. Vi skulle säkerligen tagit ett dopp om det fortfarande hade var lika varmt i luften som mitt på dagen. Nu får badkrukan däremot råda.
Ravinen sträcker sig drygt 1,5 kilometer mellan de bredare partierna på kartan och bjuder på en vacker miljö. I början och på slutet hittar du lite kraftigare forsar om det är vad som intresserar dig mest.

Kraftig fors i slutet av ravinen.

En luftig ås ovanför ravinen bjuder på utsikt.

Under dagen har vinden hållit sig lite lugnare. Nu på kvällen tar den i igen och den är fortsatt kylig. Maten lagas i skydd av tältet och vi sätter oss sedan inuti med ytterdörren öppen för att kunna se ut. Jag suger på karamellen länge, men tvingar mig ändå ut tillslut för lite kroppsvaskning.
Den här dagen har jag inte känt något alls av mitt löparknä och bestämmer mig därför för att inte ta några fler piller. Jag får se hur det går imorgon. Vanessas stukade fot känns också bättre, men nervproblemet i andra foten är tyvärr kvar. Hon håller ändå jämn fart med mig när vi går utan att klaga. Det hade jag sannolikt inte klarat av. Den tidigare oron över att behöva bryta vandringen finns därför inte längre kvar. Även om problemen skulle återkomma har vi nu tagit oss så pass långt att vi i alla fall ska kunna ta oss fram till Kvikkjokk på ett eller annat sätt. Det märks på den mer avslappnade stämningen i tältet med mycket prat och skratt innan vi tillslut somnar även denna kväll. 

Nattens mycket fina tältplats med Pieskehaures glaciärvatten i nya färger.

Längre upp i Varvvekjåhkås ravin.

Naturen är full av kärlek!

Så många fina bär! Om de ändå vore mogna.

Gå vidare till del 3.

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 1

Förord
Genom att återberätta 2017-års vandring kommer jag bjuda på mitt hittills största misstag i samband med en fjällvandring. Låt inte titeln lura er att tro att en vandring av Nordkalottleden var ett misstag för det var det verkligen inte. Det anspelar alltså på mitt misstag. Kanske du som läser det här kan lära dig något av det. Om inte annat hoppas jag det blir trevlig läsning!

Snurte

Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd triangel.

10 augusti ca 10 km
Gångtid ca 4,5 timmar, 7:30 - 20:30
Sulitjelma till Storelvvatnan

En skön känsla av deja-vu sköljer över mig samtidigt som vi bryter igenom molntäcket och närmar oss marken. En rejäl duns följer och vi har tagit mark i Bodö igen, snart ett år efter vår förra vandring med samma utgångspunkt - eller det är en sanning med modifikation. Våra första steg upp på fjället kommer inte ske från samma plats, men där är vi inte än.
Precis som förra året blir den första uppgiften att fixa bränsle till våra kök. Det går lite smidigare i år eftersom vi nu vet vilken av alla friluftsbutiker som faktiskt säljer T-röd. Vädret är inte alls lika inbjudande i år med ett rejält molntäcke över oss. Temperaturen är ändå bra och det regnar inte så vi kan njuta av en trevlig lunch på torget med underhållning i form av live-musik på en scen de ställt upp där. Här sker troligtvis den första händelsen som ska komma att sätta temat för vandringen. Vi glömmer sannolikt en vattenflaska vid bordet.

Den här gången kopplar jag varför bussen vi åker med har nummer 100. Sannolikt har alltid bussen till Fauske nummer 100 och även om vi satt kvar på den där förra året så räknades det som ett byte och numret ändrades till det jag sett på hemsidan för vår slutdestination. Den här gången när vi kommer göra ett fysiskt byte till en annan buss stämmer nummer på hemsida och bussar lite bättre.

I Fauske tar vi en promenad längs vattnet medan vi väntar på att få borda nästa buss. En timme senare har vi satt oss tillrätta och är på väg mot startpunkten: Sulitjelma. Ombord hör en äldre kvinna vart vi ska och förstår på våra frågor att vi inte känner till platsen. Hon talar om att hon ska av på samma plats och kan meddela oss när det är dags. När vi kliver av visar hon också vart vi ska ta vägen för att komma upp till Ny-Sulitjelma. Det finns alltid trevliga och hjälpsamma människor i den här delen av världen!

Här vill jag pausa berättelsen lite för att skriva några ord om Vanessas "lilla" experiment på den här turen. Förra året testade vi att inte bestämma någon exakt väg vi skulle gå. Något som visade sig fungera väldigt bra och vi kände aldrig någon oro inför eller under turen. Det kräver dock erfarenhet ska sägas, att göra på det sättet. Årets experiment ligger däremot på en helt annan nivå om du frågar mig. Hon ska nämligen fasta under vandringen. Med sig har hon i stort sett bara vegetarisk "pulversoppa", buljong och te för att få i sig mineraler och vitaminer. Energivärdet är verkligen inte högt på dessa saker. En sådan här sak ska man verkligen inte göra utan att känna sin kropp mycket väl samt ha tidigare erfarenhet från fasta. Ändå vet vi så klart inte hur det kommer gå och är beredda på att vi kan tvingas avbryta turen.

Tillbaka till berättelsen igen...

Vi söker lite skydd från regnet medan vi packar ihop våra saker för att sedan ta de första stegen upp mot fjället förbi kyrkan.

Regnet smattrar på våra kläder när vi går förbi kyrkan och sedan börjar den sega vandringen uppför grusvägen. Molnen ligger fortfarande täta och täcker de flesta toppar, men vi får i alla fall en fin utsikt över byn, dalgången och Langvatnet. Den enda vi möter på hela vägen upp är en man i full fart på en fyrhjuling. Även om jag hoppas på att vi kan få skjuts den här sträckan så kommer jag inte ha några problem med att tacka nej ifall han skulle erbjuda det. Inom en timme har det slutat regna och skogen ligger bakom oss. Då kommer fyrhjulingen tillbaka upp i samma höga fart. Kort därefter planar vägen ut och vi viker av vänster mot Ny-Sulitjelma. Under en kort fotopaus upptäcker Vanessa att hennes nya vattenflaska är borta. Hon fyllde på den när vi åt lunch i Bodö och vi misstänker att den blev kvar där. Oturligt nog har hon samtidigt bestämt sig för att skippa sin kåsa det här året och bara använda flaskan. Vi funderar en kort stund på att gå tillbaka ner en bit för att se om den ligger på marken där vi senaste stannade, men kommer fram till att vi kan klara oss med min flaska. Med en snilleblixt får hon också idén att använda sin kastrull till köket som kåsa. Den har fasta handtag och är ganska liten vilket gör att det kommer fungera utmärkt.

Vid stugan stannar vi och vilar upp oss en stund inför resten av klättringen. Vanessa pratar lite med en kvinna som är på slutet av sin två veckor långa vandring. Förutom idag har de tydligen haft väldigt bra väder. Något vi inte räknar med att få se särskilt mycket av; prognoserna har nämligen lovat gott om regn den närmaste tiden.
Från stugan tar vi sedan leden istället för vägen de sista 2-300 höjdmeterna.

Vi lämnar Ny-Sulitjelma bakom oss och tittar ut över dess omgivning.

Ett vattenfall i Gikenelva bjuder på fin utsikt under klättringen. Det känns just nu skönt att temperaturen är låg eftersom vi kan behålla lite kläder på till skydd mot myggen som följer oss. När vi lämnar det sista av civilisationen bakom oss har det karga stenlandskapet börjat ta över. Leden är enkel att vandra, men klart blötare än tidigare år när vi gått i mitten av augusti. Precis som 2015 är det sen snösmältning i år och det syns tydligt i landskapet. Än så länge är dock leden fri från snöfält. Något som ska komma att ändra sig längre fram.

Gikenelva bjuder på prakt.

Bortanför Sulitjelma kan vi se solen skina genom hål i molntäcket. Där vi är ligger de tyvärr tjockt fortfarande och täcker bergsmassivets toppar helt. Vi njuter ändå av att äntligen vara på fjället igen - det kunde ju ha varit värre. Snart ser vi det större vadet, markerat med ett kryss, över den namnlösa jokken som kommer ge oss en indikation på hur vattennivåerna ligger till egentligen. Man skulle kunna tro att det ska vara mycket vatten eftersom det är väldigt blött rent allmänt, men det ser ut att bli ett enkelt vad. Medan vi förbereder oss att äntra det iskalla vattnet börjar det regna igen. Vi ökar tempot för att komma över snabbt och få på oss regnkläderna. Vattnet går aldrig högre än en bit upp på vaden.

Ett enkelt första vad.

Efter vadet går leden ovanför Storelvvatnan en liten bit innan klättringen över ett pass tar vid. Med tanke på att klockan är efter 20:00 och det lär bli än mer kargt på andra sidan bestämmer vi oss för att försöka hitta en tältplats här. Det visar sig inte vara helt enkelt då de flesta plana ytor består av vattensjuk mark. Tillslut hittar vi en något gropig, men acceptabel plats. Med vår kombination av klassiskt liggunderlag i cellplast plus luftmadrass går det bra eftersom den är förvånansvärt bra på att svälja ojämnheter i marken.
Regnet försvann innan vi började sätta upp tältet och vi får en trevlig kväll trots det halvtrista vädret. Rejält med mygg gör oss sällskap vilket betyder att vi spenderar mest tid inne i tältet och lämnar därför ytterdörren i västlig riktning öppen för fin utsikt över sjön. Första dagen har i stort gått bra trots ett par incidenter. Först den försvunna flaskan och nu när det var dags att äta kvällsmaten upptäcker Vanessa att hon inte har fått med sig sin sked. Lite svårt att äta soppa utan en sådan. Vi får helt enkelt dela på min, eller ja, inte fysiskt då utan båda använda den.
Klättringen upp hit var lite tung för Vanessa tror jag, men hon höll imponerande nog samma fart som mig utan att klaga, och då ska ni vet att jag stoppat i mig massor med mat.
Senare under kvällen lättar molnen något och vi får till och med en liten glimt av glaciären på nordvästsidan av Stortoppen.

Nattens tältplats vid Storelvvatnan.

En sann representation av de norska vägarna som vi svenskar självklart vet.

Bland molnen ovan Storelvvatnan.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet och norska Kartverket.

11 augusti ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 9:30 - 20:30
Storelvvatnan till cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan

Det är fortfarande ett tjock molntäcke ovanför oss när vi vaknar. Regnet har fallit till och från under natten, men för stunden är det uppehåll. Vi torkar av det lätt fuktiga tältet innan vi packar ihop allt och inleder klättringen upp till passet. En del klipphällar passeras på vägen upp som kan vara rejält hala när det är blött. Vi klarar oss tacksamt nog utan incidenter och möts på andra sidan av vinter. Det är verkligen en markant skillnad på de olika sidorna även om jag kanske överdrev en smula nu. Temperaturmässigt är skillnaden inte stor, men det är annat med mängden snö. Bajep Sårjåsjávrásj är i stort sett helt istäckt fortfarande och många stora snöfält täcker leden. På väg ner möter vi en äldre kvinna som ser ut att ha det lite kämpigt. Dock inte tillräckligt för att vilja ta en paus och prata en stund. Ett kort "Hej!" och sedan försvinner hon uppför backen.

Vi går över passet och lämnar Storelvvatnan bakom oss...

...och möter vintern på andra sidan.

Enligt den svenska kartan går leden, i stort sett hela vägen fram till broarna innan Sorjoshytta, på höger sidan om den namnlösa jokken som rinner ner i Bajit Sorjosjávri. I verkligheten är vår känsla att det inte stämmer. Stora delar är visserligen snötäckta, men vi uppfattar det som att vi korsar jokken flera gånger på snön. En koll på den norska kartan bekräftar att så är fallet. Varför leden gör det tycker vi är lite märkligt. Det ser ut att vara ganska enkel terräng om man håller sig på samma sida hela vägen fram till första bron. Kanske döljer snön något avgörande.

Jokken från Sorjostjåhkkås glaciär breder ut sig i flera grenar så där tar vi lite höjd och går över på en bred snöbrygga. Efter det ska vi egentligen ta oss ner mot bron, men den ser ut att ha en väldigt märklig placering som slutar mitt i jokken. Vi går aldrig närmare för att undersöka saken utan tar istället sikte direkt mot bro nummer två. Här är det lättare att förstå varför leden har den sträckning den har på denna plats. Under snöfältet är det troligtvis ett mindre stup eftersom det är brant och snön har ett överhäng. För att komma ner går vi lite till vänster där det inte är fullt så brant. En väg som med årets förutsättningar kännes klart enklare än hur det ser ut där leden går; där är det blött och lerigt mellan snöfälten. Sista biten fram till Sorjusstugan går vi på ett tunnare snöfält när Vanessa har otur och går igenom snön. Under är det fullt med stenar och tyvärr gör det att hon vrickar till foten lite. Inget som hindrar oss från att fortsätta, men det är ju inte kul när varje steg ömmar och man måste vara extra försiktig med hur man sätter ner foten. Hon har samtidigt börjat få känningar av en nerv som ibland hamnar i kläm i den andra foten.

Det branta snöfältet.

Vid stugan nyttjar vi vår DNT-nyckel för att se hur den ser ut inuti. Det är ju samtidigt trevligt att slippa vind och regn en stund, det ska jag inte neka till. Platsen är fascinerande och något kuslig i den karga miljön med det här gråa vädret. Vi gissar att det är magiskt vackert här en sommardag med lite mindre snö och mer sol. Inne i stugan är det riktigt trevligt med både rejält matbord och soffgrupp. Vanessa hittar till stor glädje engångsplastskedar som någon lämnat kvar. Nu behöver hon inte få i sig mina baciller längre. Jag passar på att laga min ena damask som precis gått sönder. Kroken som man fäster framme i skosnöret lossnade när jag tog av mig skorna och den behöver sys fast igen. Tur att den lossnade nu och inte under vandring.
Medan vi sitter där i stugan kommer en cyklist in och tar sig en snabb koll. Han byter några korta ord med oss på bred norrländska innan han går tillbaka ut i regnet och fortsätter mot Sulitjelma. Vi vet vad som väntar åt det hållet och tycker lite synd om honom. Det lär inte bli särskilt mycket cyklande de närmaste kilometerna uppför i snön.
Nöjd med lagningsresultatet, trots bristande sykunskaper, börjar vi packa ihop för fortsatt färd mot Sverige. Innan vi lämnar stugan ser vi till att städa upp snyggare än det var när vi kom dit. Inte för att den var stökig utan för att det helt enkelt känns bäst att göra på det viset.

Sorjusstugan

Inuti stugan.

Leden passerar några stenfält längs Bajit Sorjosjávri som kräver försiktighet i det blöta vädret. Överlag är det dock inte någon svår led att gå. Desto närmare Sverige vi kommer desto grönare blir det och mängden snö minskar samtidigt. Sista biten innan bron över den kraftiga jokken, som har sin källa i Sulitjelmas stora glaciärer, väljer vi vår egen väg istället för att följa leden. Det ser inte ut att vara någon större skillnad och marken är sannolikt torrare en bit från sjön. Bron är av klassisk norsk hängbro-stil och med tanke på att plankorna är blöta blir det en något svettig passage med krampaktigt grepp om räckesvajern. Hela vägen längs Sårjåsjávrre fortsätter vi sedan att välja vår egen rutt. Marken är fortsatt rejält blöt på många ställen och leden består ofta av lervälling och vattenpölar.

Den norska hängbron. Toppen i bakgrunden heter Hammaren.

Tillslut kommer vi äntligen fram till Konsul Persson stuga, eller Sårjåsjaurestugan som den heter på kartan. En plats jag velat, och sett fram emot att besöka en längre tid. Historien förtäljer att Nils Perssons ena dotter blev betagen av platsen under sin fars stationering i Sulitjelma. Till följd lät hon uppföra stugan till minne av sin far år 1922 och donerade den till Svenska Turistföreningen. Enligt berättelsen önskade hon att den skulle heta Konsul Perssons stuga och därför har den idag dessa två namn. Även om Sulitelmamassivet fortfarande göms i molnen kan vi förstå varför hon fattade tycke för platsen. Den omtalas ibland som en av de vackraste i svenska fjällkedjan.

Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan

Inne i stugan sitter en ensam vandrare som vi gör sällskap för lite vila. Han går en stugtur med lättare packning och har idag gått hela den långa sträckan från Pieskehaurestugan. Vi får veta av honom att stugan numera har en stugvärd, men att han är ute på en dagstur. Det var nyheter för mig. Utanför står ett större tält som vi spekulerar om det kan vara stugvärdens. Inne i stugan finns det nämligen inte så mycket plats; två våningssängar är allt jag ser i det lilla rummet. Vi har en trevlig stund tillsammans med samtal som kretsar mycket kring det nyckfulla vädret. Genomvarma tar så småningom vårt sug att fortsätta över oviljan att gå ut i rusket igen.

Vi tittar tillbaka mot Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan.

Mindre ravin utgrävd av Sårjåsjåhkå nedströms från stugan.

Härifrån upplever vi marken som torrare än tidigare. Leden är samtidigt väldigt lättvandrad. Det blir en behaglig avslutning på dagen... fram till det att Vanessa kommer på nästa sak som glömts, kastrullen till hennes kök! Hon kokade lite te i stugan och den blev tydligen kvar där. Utan kastrullen blir det genast mycket omständligare, plus att hon är väldigt nöjd med den rent allmänt. Även om vi hunnit närmare tre kilometer finns det inget att fundera på. Precis där vi står finns en stor sten med överhäng som är perfekt att gömma ryggsäckarna under innan vi vänder på klacken och går tillbaka.
Med en knapp kilometer kvar blir jag tyvärr tvungen att stanna och låta henne fortsätta själv. Anledningen är mitt återkommande problem med ett löparknä. Under dagen har jag känt tidiga symptom komma och bli allt kraftigare. Det högre tempot utan ryggsäcken har tyvärr gjort att det nu börjar kännas som att det kan äventyra hela vandringen. Medan Vanessa försvinner bakom nästa krön lägger jag mig därför ner med benen högt och börjar massera. Efter bara några minuter, känns det som, dyker hon upp vid krönet igen. Undrar om jag bara drog ner tempot genom att göra henne sällskap?
För att förklara löparknä lite snabbt. Vid cirka 30 graders vinkel passerar ledbandet på utsidan av knät den benknöl man har där. Över- eller felbelastningen leder till för stor friktion vid den punkten och skapar en inflammation, och följaktligen den smärta jag nu börjat känna av och är mycket bekant med sedan tidigare. På tillbakavägen tar jag det därför lite lugnare och försöker låta bli att böja benet mer än nödvändigt. Det känns inte bra, men jag kan fortfarande ta mig fram helt okej.
När vi är tillbaka vid ryggsäckarna igen börjar vi genast leta tältplats och hittar snabbt en bra yta. För att vara oss är vi klara sent med våra kvällsbestyr kring 23:00 den här dagen. Båda somnar vi med oro över vandringens fortsättning. Vanessa över bägge sina fötter och jag med mitt knä.

Nattens tältplats i riktning mot Staddajåkkåstugorna.

Ni är med på att jag bara försöker visa vägen till Sorjusstugan eller hur? Bra! (Gömmer mig bakom skämskudden.)

Mängden snö minskar ju närmre Sverige vi kommer. Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan ligger längst bort i horisonten där sjön smalnar av.

Gå vidare till del 2.