17 april: transport till Sulitjema och skida upp till kalfjället

4 km skidåkning och 449 meter upp med fullastade pulkor.

Vi började dagen med att köra bil från Östersund till Sulitjelma i Norge. En biltur på 10,5 timmar, inkl pauser.

Trots snörapporter om mycket snö dit vi skulle blev vi lite oroliga när vi körde förbi havskusten i Norge. Inte mycket snö där.

Väl framme vid kyrkan i Sulitjelma blev vi glatt överraskade över att det fanns så bra med snö från där vi behövde lämna bilen. 

Nu var det "bara" att dra de fullastade pulkorna 450 höjdmeter upp till kalfjället. Bitvis var det rätt jobbigt. Varmt väder var det, så jag skidade bitvis i t-shirt. 

Väl uppe på kalfjället slog vi läger på första bästa plats.

Vi hade två tält med oss på turen.

När vi satt upp tälten grävde vi till en köksplats och åt en sen middag. Sedan kröp vi ner i sovsäckarna. Prognosen visade på nedbörd under natten, men det tänkte vi inte så noga på.

18 april: blötsnö, skida över sjö utan sikt och upp mot glaciär

16 km skidåkning och 427 meter upp.

Det hade regnat på natten och vi hade missat att vända pulkorna upp och ner så det fanns en hel del vatten i pulkorna. Ajdå. En del av det var svårt att bli av med så saker frös fast i botten på pulkorna längre fram på turen.

En fjällripa lät utanför tältet på morgonen. Som ett "välkommen till kalfjället!"

Denna dag vill vi förflytta oss österut, gärna till en plats varifrån det var lätt att göra dagstur till fjället Suliskongen. Fram till mitten på 1800-talet sågs fjället som högst toppen i Sverige. Lite märkligt tycker jag, då fjället ligger i Norge (även om de två länderna då var i "union").

Svag vind hela dagen men knappt någon sikt. Vi navigerade till stor del med hjälp av kartappar. 

Vi kikade på Lomihytta, som låg på andra sidan forsen.

Vi skidade upp till Lomivatnet och hade som tanke att luncha i Lomihytta, men vi avstod från att skida till hyttan när vi såg att det skulle bli svårt att komma över hängbro med pulkorna. Det blev istället lunch i snöblandat regn vid sjöstranden. 

Vi skidade sedan över hela sjön i nästan obefintlig sikt, vilket tog ca 2 timmar. Sedan bar det uppför mot en led, som visade sig vara en skoterled (i Norge), som leder till svenska gränsen. Det var praktiskt att i den dåliga sikten kunna följa ledmarkeringarna. Bitvis gick det brant uppför. 

När vi kommit högst upp på leden avvek vi och hittade en bra tältplats. Där sov vi tre nätter. Sikten började komma fram på kvällen när vi satt och åt i vår grävda köksplats.

Vid tälten såg och hörde vi korp, fjällripa, snösparvar och en domherre. Vad domherren gjorde där blev vi inte på det klara med. 

19 april: tur runt Lájrro, finväder kom och besöka glaciärkant

24 km skidåkning och 497 meter upp.

Lite regn på morgonen så vi åt frukost i tälten.

Tack vare de detaljerade väderprognoserna kunde vi göra en ganska noggrann plan för dagen. Vi ville göra en tur runt fjället Lájrro men ville inte skida så länge i det milda fuktiga vädret. Klarare kallare skulle komma mitt på dagen. 

När vi skidade iväg hade vi knappt någon sikt men ganska snart fick vi fina vyer över dalen ner mot sjön Pieskehaure, vilken vi skidade mot. Full fart nerför och med gott om medvind.

När vi passerade gränsen till Sverige var det tydligt att från och med här känner skoteråkarna att på svenska sidan kan man köra skoter var man vill. 

Äntligen hade vi nu minusgrader och det höll i sig resten av turen.

Vi följde skoterleden från Norge tills vi fick bättre sikt.

Vi rundade fjället Lájrro på dess södra sida och hittade en läig driva att äta i. Fina vyer söderut mot fjäll och sjöar. STF-stugorna såg vi ett par km bort.

Efter lunch skidade vi vidare uppåt och fortsatte vår rundning av fjället Lájrro.

Lite motvind och vi klarade oss med korta stighudar. Vi kom upp till ett blåsigt pass.

Från passet tog vi sikt mot glaciärkanten till Sveriges största glaciär: Salajiekna. Framför glaciären har det bildats en större sjö och glaciärens höga kant sticker upp som en blånande vägg från sjön. Vi höll oss en bit från iskanten, i fall den skulle kalva och sjöisen skulle gå sönder av nedfallande galciärdelar. Det är något mäktigt med glaciärer. Det blev många foton. 

En bit från glaciären och i solen blev det fika och sedan skidade vi tillbaka till tälten. 

Då vi tänkte göra ett försök att bestiga Suliskongen dagen efter tränade vi lite på repteknik inför morgondagens glaciärtur. 

20 april: upp på Suliskongen

21 km på randoskidor och 1231 meter upp.

Som vanligt hördes fjällripans lågmälda läte på morgonen vid tältet. 

Denna dag vill vi upp på Suliskogen och bäst väder verkade det bli mellan kl 13 och 16, enligt väderprognosen. Så försökte passa in vårt toppbesök till eftermiddagen.

Med randonnéskidor på skidade vi upp mot galciären. Då allt var snötäckt och det är svårt att avgöra var glaciären börjar/slutar fick vi gissa lite. Lite innan där vi trodde att vi skulle skida upp på glaciären knöt vi in oss i repet. Kristofer först (lättast), jag i mitten och Magnus sist (har mest koll på hur man räddar ur sprickor).

Med hyfsat sträckt rep skidade vi zickzack uppför en brant och sedan över en böljande glaciäryta.

Vi såg på avstånd några stora nedsänkningar vilka vi antog var sprickor, så till dem höll vi avstånd.

När vi närmade oss de sista branten innan toppen åt vi lunch. Fortfarande inknutna och med långt avstånd mellan varandra. 

Det var fortfarande molnigt på toppen när vi började skida uppför sista branten.

Upp längs en ås och vi kunde se ner i en djup spricka, där den blå glaciärisen syntes pga bortblåst snö.

När vi var säkra på att vi passerat glaciären tog vi av oss rep och selar. Nu skulle vi skida uppför den ganska branta och bitvis isiga norra sidan på berget upp mot toppen. 

Det blev allt brantare och jag tyckte det var svårt att få grepp med skidornas stålkanter. När vi hade ca 100 höjdmeter kvar tog vi av oss skidorna och satte dem på ryggsäckarna och gick upp till toppen rakt upp. Det gick mycket lättare än att ta sig upp på skidor. 

På toppen var det nästan vindstilla, men fortfarande i moln. Vi tog lite bilder och filmade lite och kände oss nöjda med att ha tagit oss upp på toppen.

Sedan gick vi ner till där vi tagit av oss skidorna och skidade ner till glaciären, över den och kom ganska snabbt ner från glacären. 

Det blev en lite kall fikapaus och sedan skidåkning tillbaka till lägret.

Väl vid lägret hade molnen från toppen försvunnit och vi kunde äntligen se den. Väderprognosens finväder var alltså lite sent.

Turens fotograf Kristofer gav sig iväg på turskidor för att fotografera. 

Minus 14 grader på kvällen. Skönt med lite vinterkyla när man tältar i snö.

21 april: den höga vägen öster om massivet

25 km skidåkning och 563 meter upp.

Efter tre nätter på samma plats behövde vi börja förflytta oss runt fjällmassivet motsols. Vi hade siktat in oss på en lite högre väg längs dalar och sjöar. 

Det tog lite tid att gräva upp de fastfrusna vintertältpinnarna, men till slut gick det att hacka fram dem.

Vi skidade förbi glaciärkanten på sjön och sedan uppför. Upp mellan Miehtjerbákte och Labbá. Nerför en liten bit och det var dags för lunch på en liten sjö. Sedan uppför lite och ner till dalen som ligger nedanför glaciären Stuorrajiegna. Sedan uppför och hålla höjd så vi kom till de små sjöarna söder om Gásak.

På sjöarna var det dags att göra vägval. Vi skulle upp några meter till en långsmal sjö: antingen via ett pass som kanske var isigt och lite brant eller uppför en snösluttning där vi kanske kunde skida på en stor snödriva. Vi lämnade pulkorna och testade skida upp mot drivan. Det gick bra så den vägen tog vi med pulkorna.

På den långsmala sjön vi kom till var vi inte så länge utan vi siktade vidare till den lite större sjön norr om. Uppe i passet mellan sjöarna var vi nog på högsta punkten med pulkor denna tur: ca 1100 m ö h. 

På den lite större sjön norr om hade vi medvind. Lite kallt i vinden och det blev lite utmanande att hitta en fikaplats i lä. Efter fikat fortsatte vi på sjön och ner på nästa sjöar i denna längre dal Miehttjevágge.

Vi visste att det skulle blåsa lite mer på natten så vi spanade efter lämplig tältplats med lite lä. Men det var svårt att finna: blåsigt, stenigt, inte så höga åsar vid sjön, inte så mycket snö och få snödrivor.

Vi skidade ner till sjön Stádák och hittade där i östra hörnet lä bakom en kulle vid fjället 1212. Och lite grävsnö fanns det också. Perfekt plats för tältet denna kväll.

11 minusgrader på kvällen.

22 april: besöka stugor på väg västerut

20 km skidåkning och 221 meter upp

På morgonen var det lite lätt snöfall. Molnigt hela dagen. 

Vår plan för dagen var att skida till ett ställe norr om fjället Hammaren. Dit var det inte så långt närmsta vägen, så vi valde en lite längre väg där vi kunde uppleva spännande landskapsformationer och kika på några fjällstugor. 

Vi skidade över sjön Stáddájávrre och sedan ner längs ravin och bäcken Stáddájåhkå. Ibland blev det smalt och ibland lite brantare. Fin och lite spännande upplevelse.

När vi närmade oss stugorna Stáddájåhkå passerade vi en fors och ett vattenfall. Vi gjorde ett isigt skrå utan att kasa ner i vattenfallet.

Full fart ner till stugorna på hårt underlag.

Runt stugorna hade det gått att åka skridskor. Blå slät is där. Vi kikade runt stugorna och in i en av dem. Fina. Jag blev sugen på att vandra längs Nordkalottenleden, vilken passerar denna plats. 

Vi stugorna var det lä och soligt. Det blev avklädnad och sedan skidade vi vidare västerut. När vi lämnat stugoområdet började det blåsa lite igen. Innan vi påbörjade en uppförsbacke tog vi lunch i lä i en bäckfåra bakom en kulle.

Efter lunch uppför i två etapper. Bitvis isigt underlag, men det gick.

Vi skidade ner till den stora sjön Sårjåsjávrre och började med att besöka den lilla Sårjåsjaurestugan, även kallad Konsul Persson stuga.

Platsen beskrivs lyriskt av de som besökt den sommartid, så det är bara att återvända vid en varmare årstid. Det var kul att kika runt i stugan och jag tog lite bilder på sidor i en pärm med information om stugan och kvinnan som skänkt pengar till dess tillkomst. Hon var dotter till konsul Persson, som var industriman från Helsingborg och som startade gruvnäringen i Sulitelma.

Efter stugbesöket skidade vi västerut mot norska gränsen till en vik på södra sidan som vi spanat in. Vi hittade en perfekt vindskyddad sänka att tälta i.  

Efter att tälten var uppsatta gjorde vi en lite kvälltur söderut upp längs en bäck och upp till en ravin med stora snödrivor.

Vid lägret såg vi på kvällen en flock snösparvar som flög omkring, en korp flög förbi och fjällriporna gjorde sina lustiga läten.

23 april: puderåkning och nästan upp på samt runt Hammaren

33 km skidåkning och 1942 meter upp. Både randoskidor och turskidor.

Denna dag ville vi göra topptur norrut upp mot Sierggatjåhkkå. Vädret var lite småblåsigt men bra sikt på lägre höjd och molnigt på högre höjd. 

Vi började med att skida över sjön.

Sedan lite brantare uppför en ås.

Vi kom in i dalgång med hårdare underlag men finfin nysnö ovanpå. Här såg jag fram emot att åka ner sedan. Vi skidade vidare uppför. För lunch grävde vi fram en lite vindskyddande vägg. Sedan vidare västerut. 

När det var dags för att gå upp lite mer brant valde vi en dalgång innan den vi först tänkt oss. Det gick men vi skråade upp och sedan brant uppför en brant. Det var blåsigt uppe och vi valde att vända vid en förtopp. Av med stighudarna.

Sedan nerför den dalgång vi urspungligen tänkt skida upp i. Massor med lössnö. Inte så mycket sikt men tjockt med nysnö. Vi skidade ner där och sedan nästan hela vägen ner till sjön.

Vi valde att skida upp en gång till då föret hade varit så bra. Så uppåt igen. Fika i en solig läig snökant. En riktig solgrop.

Sedan uppför den fina dalgången med lössnön och ner igen.

På nervägen passade vi på att gå upp på ett annat litet fjäll (1398). 

Efter toppbesöket skidade vi hela vägen ner till sjön och sedan över den till lägret. 

Klockan var inte jättemycket när vi kom till lägret och vi sugna på mer skidåkning i vädret som nu blivit bättre med god sikt. Vi valde att skida runt fjället Hammaren. Det blev en fin kvällstur.

Snösparvarna och fjällriporna gjorde oss sällskap vid lägret på kvällen.

24 april: besöka norska Sorjushytta och längs sjöar åt sydvöst

20 km skidåkning och 738 meter upp.

På morgonen var vi inte riktigt överens hur vi skulle lägga upp dagen. Det var lätt snöfall på morgonen och finväder utlovades för eftermiddagen. Skulle vi stanna en natt till här och göra dagstur söderut eller skulle vi skida vidare och få en kortare kvälltur? Vi valde det senare och skidade västerut. 

Vi skidade över sjön Bajep Sårjåsjávrre, kikade in i norska stugan Sojushytta.

Väldigt mysigt och fint där inne. Det hade blivit finväder och vi lunchade ute på isen vid stugan.

Efter lunch började dagens uppförsbackar. Det började med att vi skulle uppför en hög snökant upp från sjön. Vi hjälptes åt och puttade på varandra pulkor så vi kunde ta oss upp.

Uppe i dalen ovanför sjön fick vi nästan värmeslag. Jag letade fram min solhatt och t-shirt och understället åkte av.

Vi skidade sedan på mindre sjöar och uppför några slänter mellan sjöarna.

Efter ett tag kom vi till sjön Bajep Sårjåsjávrásj, där vi hittade en läig tältplats på norra sidan. 

Efter lite fika var det dags för topptur på fjället Sårjåstjåhkka. Det gick snabbt att komma upp i höjd och snö för utförsåkning såg lovande ut.

300 höjdmeter innan toppen kom moln och dimma in, så vi skidade . Finfin puderåkning fick vi.

Det var lätt snöfall på kvällen.

25 april: snöblåst och besöka Blåmannaisvattnet

15 km skidåkning och 399 meter upp.

Detta var en dag då väderprognosen visade på en hel del snöfall. Vi valde att skida på sjöar åt nordväst. Sikt kom och gick.

När vi var på sjön Vuolep Sårjåsjávrásj fick vi ett infall att skida igenom ett pass till den större sjön Blåmannsisvatnet. Kanske kunde vi skida fram till isfronten för den stora glaciären Blåmannsisen.

Det gick bra att komma till sjön men väl där började det blåsa och snöa mycket. Vi siktade in oss på läsida av en liten slät holme och åt lunch. Det snöade och blåste på. En liten grå fågel satte sig i snön en bit bort, som om den tog en paus från snöblåsten och vilade lite. Den flög iväg lite längre bort innan vi kunde fotogtrafera den.

Efter lunch var det bara att ta hjälp av kartapparna och skida tillbaka mot passet. Knappt någon sikt, men det gick bra. Vi skidade upp i passet.

Ner från passet fick vi sedan fin nerförsbacke tillbaka till sjön Vuolep Sårjåsjávrásj.

Väl där hade vi fått klabb under skidorna så det blev dags att lägga på lite glidvalla. Vi skidade tillbaka mot vår "hemmasjö". Magnus och jag skidade upp i passet söderut för att kika på nerfart inför dagen efter och för att få lite mobiltäckning.

Magnus och Kristofer åkte lite randonnéskidåkning efteråt medan jag var rätt nöjd på skidåkning denna dag och tyckte dessutom vädret inte var det bästa. Jag läste lite och planerade en sommartur genom kartstudier.

26 april: finväder, upp på Sorjostjåkkhå och flytta läger mot Sulitjelma

27 km skidåkning (varav 16 km med randoskidor) och 1757 meter upp. 

Finaste vädret på turen. Morgonen började lite sval med minus 30 på morgonen. Molnfri himmel. Vi hade för dagen gjort en plan som innebar topptur till ca kl 14 och sedan flytta lägret till närmre byn Sulitjelma.

Vi var uppe tidigt och började skida upp mot toppen av Sårjåstjåhkkå kl 8.

Kl 10 var vi upp på den västra av de tre topparna. Svag vind och fantastiskt utsikt därifrån.

Vi fick en jättefin utförsåkning ner mot sjön. Finfint puder att åka i.

Efter en lunch på sjön skidade vi upp igen på fjället. Denna gång gick vi upp på mellantoppen.

Utförsåkningen blev lika bra denna gång. 

Tillbaka till lägret och sedan packa ihop allt för nu skulle vi ta oss nära bilen utan att skida hela vägen ner dit. Lite fika innan vi skidade iväg.

Vi började med att skida upp till passet söderut från sjön.

Från det fick vi en rejäl nerförsbacke med pulkorna. Magnus satsade friskt och kom ner snabbt. Vi andra tog det försiktigare.

Lite uppför och sedan ner i en ravin till sjön Storelvvatnan.

På sjön fanns ett skoterspår som vi skidade i för att komma fram lite snabbare. Det var framförallt bra när vi skulle skida uppför, för att få bra grepp i pudersnön. Men samtidigt tyckte vi det kändes konstigt och lite synd att någon här i Norge kör omkring på skoter. 

I en bitvis jättebrant uppförsbacke blev vi omkörda av skotersällskapet vilket såg ut som fjällräddare eller liknande, så någon buskörning verkade det inte röra sig om.

Efter uppförsbacken väntade oss nästan enbart nerförsbacke ner mot Ny-Sulitjelma fjellstue. Vi skidade fram och tillbaka mellan sidorna  i dalgången medan vi tappade höjd. Pudersnön underlättare och minskade vår fart. 

När vi kom fram till den sista långa nerförsbacken ner mot byn bytte vi till randoneskidor för att få bättre grepp och kunna bromsa ordentligt i nerförsbacken som på denna lägre höjd var lite isig.

Efter att vi passerat de brantaste bitarna skidade vi in på en lite platå med finfin utsikt över byn, Langvatnet och de omgivande fjällen. Vi hade hittade en ok plan tältplats med grävsnö.

27 april: ner till bilen med randoskidor och köra hem

3 km skidåkning bara nerför.

Det blev en tidig start på dagen med uppgång kl 3:30. Vi vill kunna köra iväg med bilen kl 6 för att hinna till Östersund för tider på eftermiddagen. 

Minus 14 på morgonen.

Dalripa lät fint och välkomnande till denna lägre tältplats på morgonen.

Nerfärden till bilen gick bra även om den bitvis var isig och det var ibland svårt att bromsa tillräckligt i det gropiga spåret efter skotrar.

Ner kom vi och iväg med bilen kom vi i tid.