Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.

Denna blogg ägnas helt och hållet Njoatsosvágge. Vi - bandersson (Björn Andersson) och fowwe (Hans Fowelin) – kunde inte motstå frestelsen och utmaningen att utforska och dokumentera en av de minst kända delarna av Sarek. Efter ett och ett halvt års arbete presenterar vi denna blogg. Vår förhoppning är att du får vara med om en trevlig och inspirerande läsning vare sig du själv kommer att gå i detta fantastiska landskap eller inte.

Vi vill rikta ett särskilt tack till Utsidans redaktion som har gett oss möjlighet att skapa denna speciallösning. De har visat stort intresse för vårt projekt – utan deras hjälp skulle det inte ha blivit någon blogg.

Användarnamn: hanban

Intressen:

Mer på profilsidan


2015:
Januari

2014:
December

Hur man kan gå och tälta i östra Njoatsosvágge

Kvikkjokk är en naturlig startpunkt för en färd genom Njoatsosvágge. Redan på planeringsstadiet måste du välja om du vill gå på den västra eller den östra sidan, eftersom nedre Njoatsosjåhkå normalt är för stor för att vada över. Vilken sida du än har bestämt dig för tycker vi det är lämpligt att börja färden med båtskjuts (om du kan finna någon som är beredd att köra). Båtfärden ger en okomplicerad start som besparar dig ansträngande tillfartsvägar och svåra vad. Avstigning kan ske vid mötet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Vid lågvatten kanske man inte kommer ända fram med båten, då går det bra att stiga av ungefär vid Asplunda (om man ska gå på östra sidan) och innan Tjuoldajåhkå (om man ska gå på den västra). I det senare fallet kommer man att behöva vada Tjuoldajåhkå, men vid lågvatten är detta inget problem.

Kamajokks naturreservat och Änok

Om man tänker gå på den östra sidan av Njoatsosjåhkå, kan man då inte gå genom området Änok? För att svara på den frågan krävs en lite längre förklaring.

På fjällkartan finns en liten väg norrut från Kvikkjokk som är utmärkt på kartan. Den kallas ibland "materialvägen" och följer den östra gränsen av Kamajokks naturreservat. En och annan fjällvandrare som tänkt gå Kungsleden norrut från fjällstationen hamnar av misstag på denna väg eftersom skylten där Kungsleden viker av åt höger inte är särskilt iögonenfallande.

Materialvägen leder till Änok som till stora delar är privat mark. Det finns en båtplats (samma som man använder om man tar båt upp till Njoatsosjåhkås början) och därefter ett antal fritidsstugor. Stugorna ligger i kanten av skogen som bitvis är svårframkomlig. Terrängen är blockig och kuperad. På många ställen ligger det omkullfallna träd. Men det är höga naturvärden, med mycket gammal barrskog av urskogskaraktär.

Det är inte så lätt att undvika fritidsstugorna, man kommer på ett naturligt sätt nära byggnaderna när man går genom Änok. Denna väg till Njoatsosvágge är därför inte helt lämplig som turistled. Man riskerar att störa stugägarna, i synnerhet i september när älgjakten pågår. Det största hindret är dock det stora vattendraget Standárjåhkå som ligger norr om Änok och stugorna. Standárjåhkå innehåller dels allt vatten från Påreksjöarna, dels vattnet från Sähkokjåhkå. Med andra ord förses Standárjåhkå med vattnet från hela Pårtemassivets sydsluttning, inklusive avrinningen från Tjievrra och Sähkok. Det handlar om stora vattenmängder, och jokken är ofta svårvadad. Vid höga vattennivåer kommer man inte över och även vid normala nivåer kan vadet vara mycket krävande. Alltså finns det stora fördelar med att börja en färd på östra sidan av Njoatsosvágge med båtskjuts, om sådan går att få. Vid låga vattennivåer är dock Standárjåhkå vadbar där den delar upp sig runt några öar innan den rinner ut i det flacka myrlandet.

Karta hämtad från SMHI:s vattenwebb som visar upptagningsområdet för Standárjåhkå.

Diagram över vattenföringen 2013 för Stándarjåhkå. Njoatsosjåhkå är med som jämförelse. Maxflödet var första veckan i juni. Hans gick över jokken den 24 juni då vattenmängden kan ha varit ungefär hälften så stor. Naturligtvis visar diagrammet genomsnittliga flöden och tar inte med exempelvis dygnsvariationer eller kortare regnperioder.

Efter Standárjåhkå

I de låglänta områdena strax norr om Standárjåhkå finns partier med sankmarker, myrar, buskvegetation och björkskog. Här och var ställer djupa kanaler till med problem för vandraren. Ett sätt att undvika dessa hinder är att dra sig längre bort från jokken, österut mot barrskogen. Marken stiger något och blir fastare. Här växer både tall och gran. Men inte heller här är terrängen okomplicerad. Man måste ofta forcera storstenig blockmark.

Barrskogen täcker västsluttningen av bergknallen Tjoares. Här är skogen relativt tät men man skymtar berget när man går här. Vissa sträckor är det möjligt att gå nära stranden av Njoatsosjåhkå. Det är fascinerande att se hur jokken skär genom skogslandskapet. Man undrar vad som ska komma härnäst. Ibland är vattenfåran lugn och bred, ibland forsande över stenar och genom branta stenpassager. Här och var finns ljuvlig strandängsmark mitt bland alla barrträd.

Efter att ha passerat Tjoares upphör barrskogen och övergår i björkskog. Den är tät och örtrik på många ställen och detta drar ner vandringstempot. Vi har funnit att några allmänna grundregler för vandringen är till stor hjälp:

  1. Försök att hålla dig nära Njoatsosjåhkå.
  2. Följ viltstigarna nära jokken och gå uppåt från jokken när stigarna leder dig dit.
  3. Följ myrkanterna när du inte kan gå nära jokken. Där går det undan och även här leder dig viltstigarna rätt.
  4. Om viltstigarna ”tar slut” – sök dig ner till jokken igen.

När det gäller stigar som är upptrampade av människor får man vänta ända tills Ruopsokjåhkå. Där finns en stig som kommer uppifrån renvaktarstugan (stigen är utritad på den moderna fjällkartan). Den följer sedan mer eller mindre utefter jokken men är troligen delvis en renstig.

Vaden

På den östra sidan är det som tidigare nämnts Standárjåhkå som är det största problemet, åtminstone tidigt på säsongen. Nästa vad är passagen över Máderjåhkå, där det kan bli nödvändigt att ta av sig kängorna. Men några större problem ska den bäcken inte innebära.

Strax därefter kommer en liten kanal som slingrar sig från sjö 476 ner till Njoatsosjåhkå. Den är lugn men djup. Om du inte vill vada i vatten till midjan kan du följa den uppströms. En bit före sjön ligger en sten synlig i bäckfåran. Där kan du ta två stora kliv och komma över. Efter denna bäck finns inga större vattendrag förrän Ruopsokjåhkå, vars två strömfåror är relativt enkla att vada i den stora svämkäglan. Eventuellt kan vattnet nå över kängskaften.

Njoatsosjåhkå kan vanligtvis inte vadas söder om Ruopsokjåhkå annat på några få ställen och då bara vid låga vattennivåer.

I den centrala delen av Njoatsosvágge finns två vattendrag på den östra sidan som kan vålla problem: Den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå samt Luohttojåhkå. Den förstnämnda delar sig här och var och bör inte vara alltför svår. Luohttojåhkå är nog enklast att vada där den förenar sig med Njoatsosjåhkå.

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

En sevärd kanjon med utsiktsplats

Djupt inne i de mest avskilda delarna av Njoatsosvágge ligger en stor kanjon där vattnet rinner ner i en serie bassänger. Intill kanjonen finns på den östra sidan låga klipphällar som ger en förtrollande utsikt mot söder. Härifrån ser man hur Njoatsosjåhkå slingrar sig genom den vidsträckta fjällskogen ner mot Tjoares. En vy som saknar motstycke. Kanjonen är ett intressant utflyktsmål och det är väl värt att planera in en lägerplats här. Med rimliga ansträngningar kan den nås norrifrån, exempelvis från stigen som kommer uppifrån Sähkok. Man går då inte ända fram till renvaktarstugan utan tar sig ner ett par kilometer tidigare, på södra sidan av den bäck som rinner ner i Njoatsosvágge.

Tältplatser

Under min vandring 2013 hade jag (Hans) ganska besvärliga förhållanden med regn och mygg och hann inte undersöka terrängens lämplighet för tältning på särskilt många ställen.

En möjlig tältplats kan finnas där jag åt lunch samma dag som jag vadat Standárjåhkå. Jag satt vid strandbrinken på ett ställe rakt österut från Ruovddevárre. Här var ganska öppen sikt över jokken. Jag vill minnas att marken var tillräckligt jämn för att duga som tältplats.

Min egen lägerplats fann jag senare samma dag. Det var nära ön ca 1,5 km efter kanalen från sjö 476. På fjällkartan är det utritat en bäck uppifrån Sähkok som mynnar ut i Njoatsosjåhkå intill lägerplatsen. Den stora stenen bakom tältet gör platsen lättfunnen. Här fanns rester av en gammal eldstad så denna plats har använts förut. Koordinater: N 7442923 E 611148.

Lägerplatsen med utsikt norrut. Sähkoks sluttning i bakgrunden Mer avskilt än så här kan man knappast bo i Sarektrakten. Platsen är svåråtkomlig från vilket håll man än kommer.

Foto uppifrån Sähkoknuohkke, taget september 2010. Lägerplatsen ligger nära ön, strax vänster om.

Nästa dag kom jag upp till klipphällarna intill kanjonen drygt 1,5 km från min lägerplats. Häruppe såg det ut att finnas jämn mark för tält, om man kan acceptera att det är ungefär hundra meter ner till Njoatsosjåhkå för att hämta vatten. Utsikten mot söder var helt enastående och närheten till kanjonen var spännande.

Foto åt norr från klipphällarna. Torr och fin tältmark skulle jag tro. Här är sannolikheten att få besök av andra vandrare mycket liten eftersom även denna plats ligger mycket avskilt.

På sträckan efter kanjonen kan det mycket väl finnas lämpliga lägerplatser på en del ställen, men jag har inte undersökt saken så noga. Det var ganska ont om mindre bäckar, så vatten måste i så fall hämtas från Njoatsosjåhkå. Längre norrut, när jag passerade över Ruopsokjåhkås svämkägla såg jag att det fanns gott om jämn tältmark invid bäckfårorna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2015-01-02 22:53   Tobbe C
Intressant, tack! Området med kanjonen, vattenfallet och klipporna skulle man ju gärna vilja besöka, kände inte till dess existens tidigare.

Asplunda, var ligger det? Antar att det är uppströms Standárjåhkås utflöde i Gamájåhkå?
 
Svar 2015-01-03 00:58   hanban
Ja, Asplunda är som du skriver, uppströms utflödet. Namnet finns med på fjällkartan, och det ligger något hus där. På fjällkartan ser man också att Standárjåhkå har ett komplicerat lopp innan det rinner ut. Asplunda är nog mycket krångligt att nå landvägen, men med båt är det enkelt. /H
 
2015-01-03 02:10   Örnsätrarn
Tack för tipsen om lämpliga vägval och tältplatser. De kanske kommer till pass i sommar.

Intressant om Sähkokjåhkå. Om man studerar nya fjällkartan noga så ser man att jokken faktiskt har en bifurkation, dvs jokken delar sig, 400 m norr om l:et i Alep Várdojavrre. En del av vattnet rinner alltså ner till Máderjåhka och en del till Standárjåhkå. Detta syns också på ortofotona som kartan är baserad på. Bifurkationen verkar ligga i en svämkägla och jag kan tänka mig att fördelningen av vattnet mellan de två jokkarna varierar över tid. Med kännedom över hur dåligt kartan från 1890 stämmer överens med verkligheten på andra ställen så misstänker jag att bifurkationen missats i den gamla kartan. Men man vill ju inte tro att Hamberg också gjorde det. På ortofotot tycker jag att den del av Sähkokjåhkå som rinner ner till Standárjåhkå verkar vara för välutbildad för att ha tillkommit på mindre än 100 år.
 
Svar 2015-01-03 22:30   hanban
Det här blir alltmer intressant men också svårare ju fler synpunkter som tillkommer. Jag tror som du att det är en svämkägla vid bifurkationen (som ju delvis döljs av att Sarekgränsen är en tjock linje på nya fjällkartan). Att fördelningen varierar tycker även jag är rimligt, i en bifurkation dominerar väl ofta någon av grenarna, medan den (eller de) övriga får ta emot vatten vid höga nivåer. Jag tror att vatten mycket sällan går över från Sähkokjåhkå till Máderjåhkå numera (kollade nivåerna på SMHI:s vattenwebb för Máderjåhkå, de är oftast väldigt låga).
Tittar man på Googles karta så är denna svämkägla väldigt omfångsrik, men många av fårorna ser ut att ha kommit till för länge sedan. Jag tror inte att de är aktiva numera vad gäller Sähkokjåhk, men de kan naturligtvis transportera regn- och smältvatten från sluttningen.
En gång i tiden måste Sähkokjåhkå innehållit väldigt mycket vatten från de glaciärer som inte längre finns. Jag önskar att jag kunde mer om geologi, det hade varit mycket intressant att kunna beskriva hur en svämkägla byggs upp och hur den förändras. Den måste rimligen vara "levande", dvs fåror kan uppkomma, förstoras eller torka ut under årens lopp. Men frågan kvarstår: Gick det mesta (eller allt) vattnet ut genom Máderjåhkå för 100 år sedan? Jag tycker som du att Hamberg borde haft koll på det, detta var ju hans närområde. Men jag är inte tillräckligt av geolog för att kunna avgöra frågan. /H
 
2015-01-04 01:02   Örnsätrarn
Jag tror inte att man ska ta SMHI:s vattenwebb alltför bokstavligt i det här fallet. Vattenföringen beräknas enligt modeller utifrån bla nederbörd och storleken på avrinningsområdet. Mätningar av det verkliga vattenflödet görs på relativt få ställen. I det här fallet har antagits att allt vatten från Sähkokjåhkås avrinningsområde tillförs Standárjåhkå och inget till Máderjåhkå vilket framgår när man tittar på respektive antagna avrinningsområden. Bifurkationer är nog en svaghet i modellerna och fördelningen mellan två vattendrag måste nog mätas i verkligheten. Jag har skickat in en fråga om det till Vattenwebben.
 
Svar 2015-01-04 17:30   hanban
Just det, modeller är det ju. Ska bli intressant att se om SMHI svarar. /H
 
2015-01-04 09:28   undvall
Hej och tack för ännu en intressant artikel :-)

Vill inte vara tjatig, men då artikeln explicit handlar om att ta sig fram och tälta i nedre Njoatsovagge vill jag ännu en gång slå ett litet slag för vintertur i området. Inte för att inte sommaren garanterat har sin tjusning på alla sätt, men det är oerhört mycket enklare att ta sig fram på vintern. I alla fall om man undviker midvintern då det finns en uppenbar risk att det blir tungt att ta sig fram i djup och fluffig snö.

I princip skidar man bara ner till jokken typ vid STF stugan (brukar alltid finnas något skoterspår att följa) och sen kan man mer eller mindre skida ute på jokken hela vägen upp till Louttolako. Enda lite krångligare passagen som jag minns är den omtalade kanjonen, där det var svårt att hitta en smidig väg. Brant nere vid jokken och tät skog på sidorna. Å andra sidan var det förtrollande vackert!!

Min personliga bedömning är att det borde vara möjligt att skida fram nere i dalen ungefär fram till 1:a maj en normal vinter. Men vill man vara på den säkra sidan är nog den bästa tiden i början på April.

/ Stefan
 
Svar 2015-01-04 17:27   hanban
Tack Stefan för feedback och tips! Det här med vinterfärd är noterat (av oss i vilket fall). Jag håller med om att det är en god idé, exempelvis de sanka myrarna längst i söder blir ju plötsligt helt oproblematiska. Ja, och så kan man ju följa Kamajokk som du skriver.
Men hur är det med lavinfaran? Man brukar ju varna för övre delen av dalen, vid sjöarna, men finns det riskabla passager om man ska upp till Louhttoláhko? /H
 
2015-01-04 21:32   undvall
Hej igen.

Från Njoatsovaggesidan torde lavinfaran vara mycket liten i princip oavsett de yttre förhållandena. Den generella tumregeln säger ju att det ska luta mer än 30 grader för att en lavin ska kunna gå och jag skulle vilja påstå att det är klart mindre brant i backen upp från dalen. Då känns den "klassiska" nedfarten genom Noajdevagge klart lurigare. Har skidat nedför den vid ett tillfälle och man passerade ett 10-tal lavinkäglor på vägen ner.

Men å andra sidan, hur stor är risken att man ska bli överkörd av en lavin som spontant går uppe på berget när man själv är längst ner i dalen? Oavsett om man skidar genom Noajdevagge eller Njoatsovagge alltså. Skulle gissa att resan upp till fjällen är ett betydligt större vågspel, i alla fall om man åker bil. Och det brukar ju inte stoppa alltför många :-)

Nej då är dåligt väder en klart större risk. Om man till exempel hade befunnit sig mitt uppe på Louttolako under den där rejäla snöstormen som både jag och Fowwe upplevde i vintras hade situationen kunnat bli klart knepig. Ett sönderblåst tält senare och man kan hålla sig för skratt.

/ Stefan
 
2015-04-14 19:03   Örnsätrarn
SMHI har nu svarat på min fråga om bifurkationer.

I diskussionen om Sähkokjåhkås bifurkation från 2015-01-04 nämnde jag att jag skickat in en fråga till SMHIs vattenwebb om hur fördelningen av vattenflödet görs mellan de två vattendragen. 2015-04-10 fick hag följande svar via mail:

"Lena Eriksson Bram från SMHI har svarat på:
Fördelning av vattenföring vid bifurkationer
Hej!
Hur flödet fördelas i olika grenar vid bifurkationer uppskattas i S-HYPE mha:
1. Vattenföringsmätningar där det finns sådana.
2. Vattenkvalitetsmätningar (kväve och fosforhalter) som används för att ställa in hur man måste blanda vatten med olika halter. Det kan till exempel handla om hur mycket av utflödet från en sjö (låg halt) som bör blandas med vatten från jordbruksområden (hög halt) för att halten vid en provtagningspunkt ska stämma överens med mätningar därifrån.
3. Annan kunskap om till exempel maxflöden genom olika vattendrag eller kraftverk.
4. Expertbedömningar om vad som är rimligt.
Noggrannheten i uppskattningen minskar naturligtvis med minskande kunskapsunderlag. Uppskattningarna baserade på expertbedömningar har betydande osäkerheter.
Vi ursäktar det sena svaret på din fråga."

Min egen slutsats: Beträffande Standárjåhkå och Máderjåhkå så är underlaget klent och expertbedömningen blir att allt vatten antas tillföras den förra jokken. Intresset för att göra en bättre bedömning är klent och är bara av intresse för vissa vandrare i området och det är inte många.
 
Svar 2015-04-23 18:02   hanban
Jag kan förstå att "Intresset för att göra en bättre bedömning är klent och är bara av intresse för vissa vandrare i området och det är inte många."
I min blogg tror jag mig ändå ha klargjort hur det förhåller sig - http://www.utsidan.se/blogs/bees/axel-hamberg-och-sahkokjahka.htm.
Jag, liksom Hans - och också du Bengt - är några av dessa få "vissa vandrare" som inte kan låta bli att bry oss om "bifurkationer". /BA
 

Läs mer i bloggen

Njoatjostit - att färdas sakta i varandras fotspår

”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.

På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”

Hoten mot Njoatsosvágge

Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.

Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar. 

Skogen och djuren i nedre Njoatsosvágge

Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.