En gråmörk, regnig söndagsmorgon i början av november. Varmt, runt 10 grader.  Fortfarande härdar sångsvanarna och kanadagässen ut på åkrarna, men ängspiplärkornas flytt verkar vara över. Tar foton av förödelsen från förra veckan nere vid träsket. Det är inte vackert. Det har regnat kraftigt ett par dagar. Vattnet har lagt sig runt flotten. Sätter mig på bänken bredvid ett par små haj haj-båtar som någon släpat hit. Domherrar flyger över. Annars tyst. Bara det strilande regnet hörs. Båten som legat vid stranden är upptagen på land och ligger under en presenning. Jag har nu fri sikt ut över Östergetaåkrarna. Utkiksstenen med sin stege är blottad som ett sjömärke utan sin skyddande växtlighet runtom. Förvridna stubbar som spretar upp ur marken är allt som är kvar av strandskogen. En talgoxe söker skydd i strandsnåren. Jag ser att mitt fårskinn ligger kvar på flotten sedan förra veckan, så jag gör ett tappert bärgningsförsök, genom att hasa mig upp på de våta plankorna och tillbaka. Några björktrastar flyger över mig, och jag hör pipet från grönsiskor. När jag vandrar hem kommer en sång av Peps Persson i mitt huvud: "Vad är det för spår, mamma?/ Vad är det för spår i sanden?/ Den vite mannens spår, min son/ Du har allt att frukta/ Spring och göm dig fort, min son/ Du har allt att frukta." 

Tackar vintertiden för en timme längre sömn. Möts av en smått bedrövlig syn när jag kommer ned till Byträsk. Markägaren har varit här med sin skogsmaskin och röjt ordentligt i strandskogen, och lagt upp allt i en stor rishög alldeles vid nedfarten till träsket.  Det mesta av det som omgav min rastplats är nedhugget, bara närmast stranden är en skyddszon sparad. Det ser ut som ett koncentrationsläger en grådaskig senhöstdag. Minns att den forne finske miljöradikalen Pentti Linkola kände varje stort angrepp mot skogen som ett angrepp mot honom personligen. Han led innerligt av skogsavverkningar.  

Jag kommer till träsket vid lunchtid. På åkrarna västerom ett fyrtiotal sångsvanar och kanske det dubbla kanadagäss. En grågås såg jag också i flocken. Två kråkor jagade en sparvhök. Vid Byträsk är det lugnt. Vassen helt brunfärgad; får se om den lyckas stå upp året ut. De sista lärkorna hörs flytta över träsket. Jag sitter som en kung här på flotten. Har höstlov och tar dagen som den kommer. En korp hörs i öster. Solen bryter fram bakom molnen, och värmer fortfarande skönt. Hackspett, kråka och blåmes hörs. Flyttande ängspiplärka. Dunkavledun svävar omkring i luften och lägger sig på den blanka vattenytan. En nötskrika skränar långtbortifrån. Den har säkert planterat nötterna som den hade i krävan. Två rödhakar börjar knäppa bakom mig. Undrar vad de pratar om.