15.9.
Kommer ner hit lite före åtta. Fem ungörnar kretsar ovanför Finnöudden ungefär på samma höjd, en trettio meter ovanför havet, tätt ihop. De svävar majestätiskt mot den lätta nordanvinden. Det är småkyligt om händerna där jag sitter ute på bryggan. Vattnet är stålblågrått. Det flyger några änder in i Bonäsviken. Stugägaren på Tellskärsudden inspekterar sin strand. Han är morgontidig, liksom jag. Efter tio minuter har örnflocken splittrat upp sig. Kvar över vattnet hänger bara ett par örnar. Ett par fiskare kastar drag i Dånövassarna. Hösten är fiskarnas tid. Några trutar ligger och blänker i morgonsolen ute i fjärden. En av dem är en havstrut. Ett par kråkor flyger över mig, västerut. De voltar i luften på korpmanér. Örnarna, som nu är tre, svävar som gamar över sin udde. Två av dem gör en akrobatisk volt på ungefär trettio meters fall med klorna fastslingrade i varandra. Det ser våghalsigt ut. En ensam skata kommer sättandes som skjuten ur en kanon in mot land. En av örnarna svävar in över mig där jag sitter, på vingar stora som utedassdörrar, och försvinner bort. Efter tjugo minuter blir det trutarnas tur att kretsa på samma ställe där örnarna var. Flera kråkor kommer sträckande med samma riktning västerut mot Sverige. Trots att man kan tala om kråksträcket, blir några kvar och kretsar med örnarna över udden. Någon kråka vågar till och med sig på att ge en örn ett tjuvnyp. Jag ser en ensam örn som flyger med en pinne i klorna just ovanför skogskanten. Det kan indikera att de här örnarna är födda just här. Efter en halvtimme tillsammans med örnarna ger jag mig av. En storskarv flyger över mig. Det är den första skarven jag sett här.
