Möjligen sista dagen i en räcka av dagar med rekordvarm högsommartemperatur på över 20 grader. Kyrklönnarna börjar få sina första röda löv. Fodret som växte högt på åkern vid vägskälet är nu slaget. Jag kommer ner hit till bryggan vid åttataget. Det är en lugn, spegelblank morgon. Någon har glömt kvar en rosa barnkofta på bryggan. På samma plats där det tidigare under våren fanns mörtnät under isen ligger också nu ett nätflöte. Hägern spatserar som vanligt i solen på Bonässtranden. Så stannar han och står blickstilla med rak hals några sekunder innan han med loja vingslag flyttar sig vidare ett stycke in i viken. Ladusvalor kvittrar somrigt över vassarna. En större fisk plaskar till alldeles vid bryggan, småfisk hoppar överallt på den lugna vattenytan. Men ingen tärna är längre här för att fånga dem. Tranor ropar i öster. Kråkorna kallar till morgonmöte, och en ringduva kommer klumpigt flygande över vattnet, som om den var inbjuden. Hackspetten lockar ljudligt inifrån stranden och en korp svarar långt i söder. Solen börjar synas mellan träden ovanför strandboden, och väcker en gransångare som sjunger ett par "silt-salt". Gransångaren är den fågel som, i likhet med gärdsmygen, kan sjunga på hösten. Om en halvtimme är solen ovanför trädtopparna. Dags för mig att bege mig hemåt.

September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.

Jag är här tidigt, i soluppgången. En paus i de vandrande lågtrycken från Atlanten nu. Friska, varma vindar från söder. Havsörnen cirklade ovanför Finnöudden när jag kom hit. Löv singlar ner från björken vid bänken där jag sitter. Jag äter mina plommon. Halvmånen lyser fortfarande. Ett par skäggdoppingar i fjärden några hundra meter ut. En trut i juvenildräkt lägger sig bredvid. Det är knepigt att säga vilken art det är. Spräcklig, svart näbb, svart på vingen. Av storleken att döma havstrut. Solen kommer upp och färgar dess fjäderdräkt och hela Finnöstranden i guld. Vinden kommer i byar söderifrån och piskar vattnet, men här vid bryggan är det ändå bra vindskydd. Går och ställer mig på bryggan och spanar. Det är tomt på liv här. Sommaren har varit och stängt dörren bakom sig. Allt förbereder sig för höst. Inga sädesärlor, svalor eller drillsnäppor mera. Bara vinden som ruskar i bryggan där jag sitter. Fortsätter till sjöbodarna inne i Bonäsviken. Där låg kanadagässen, svanarna och alla änder i skydd för vinden. Kanske jag kommer hit nästa gång.