Snön som legat på marken ett par dagar den här veckan har nu regnat bort. Åkrarna ligger igen blottade runt utsiktsstenen där jag sitter med 180 graders panoramautsikt. Koncentrationslägervisan Die Moorsoldaten passar bra in på stämningen: "Fågelsång livar inte upp oss/ Ekarna står kala och krokiga." Jag har den sydliga vinden i ryggen. På väg hit var ett par steglitsar de enda färgklickarna vid Holms väg. Nu kommer ett par korpar, följda av många fler, farande från öster. De flyger över träsket ljudligt kraxande. Kanske det finns något kadaver någonstans i närheten. Två änder drar förbi.  Den tunna nyisen som bildats längs stränderna i träsket hörs krasa i vinden. Man kunde förväxla ljudet med fågelläten. Jag spanar ut över träskets södra del och ser att det mesta längs stranden är is. Nu hörs sångsvanarna ropa i söder. Kajor "kja-ar" på nära håll.  Gulsparvstjatter i luften. Det är en dag när solen helst ligger kvar bakom molnbankarna.

Mitten av november. Sångsvaneflocken har decimerats betydligt och flyttat till en annan åker norr om vägen. Jag kan höra dem ibland därifrån jag sitter vid träsket. Kallare, någon plus, lugnt och klart väder. Vassen i motljuset ser ut som grafiska figurer i ett japanskt träsnitt. Koltrasten varnar en gång bakom mig. Annars tyst här. Rödhaken knäpper. Och så stiger solen upp över trädtopparna på andra stranden. En domherrehona kommer efter en stund och sätter sig i alarna vid stranden. Den har samma dämpade färger som den omgivande naturen. Siskorna flyger förbi som på beställning. Jag stannar länge på flotten, men det är lite som händer en dag i mitten av november.

Inte mycket stör den grå novemberdagen. Soltimmarna hittills på årets gråaste månad är lätträknade. En nötväcka försöker pigga upp mig med sina käcka tillrop på väg hit, sångsvaneflocken har tunnats ut betydligt och gässen gett sig av. Här nere vid träsket är flotten hopplöst översvämmad. Jag ids inte försöka ta mig ut på den. Kikaren har slutat fungera sedan jag tappade den i vattnet senast. Den här tiden på året har sina vedermödor.  Idag är det lugnt och varmt. Hägern flyger slag på slag längs andra stranden. En hackspett flyger över. Det är skönt att bara sitta här och smälta gårdagskvällens återförening med högstadieklassen sedan 45 år tillbaka. En gräsand klagar i norra ändan, blåmesen kommer fram och tittar till mig i albuskarna, en grönfinksflock drar förbi på avstånd. Siskor sätter sig i alträdstopparna och smågnisslar hemtrevligt. Så kommer rödhaken förbi och sätter sig för någon sekund i vassen några meter framför mig. Den är en trogen kompis.