Inte mycket stör den grå novemberdagen. Soltimmarna hittills på årets gråaste månad är lätträknade. En nötväcka försöker pigga upp mig med sina käcka tillrop på väg hit, sångsvaneflocken har tunnats ut betydligt och gässen gett sig av. Här nere vid träsket är flotten hopplöst översvämmad. Jag ids inte försöka ta mig ut på den. Kikaren har slutat fungera sedan jag tappade den i vattnet senast. Den här tiden på året har sina vedermödor.  Idag är det lugnt och varmt. Hägern flyger slag på slag längs andra stranden. En hackspett flyger över. Det är skönt att bara sitta här och smälta gårdagskvällens återförening med högstadieklassen sedan 45 år tillbaka. En gräsand klagar i norra ändan, blåmesen kommer fram och tittar till mig i albuskarna, en grönfinksflock drar förbi på avstånd. Siskor sätter sig i alträdstopparna och smågnisslar hemtrevligt. Så kommer rödhaken förbi och sätter sig för någon sekund i vassen några meter framför mig. Den är en trogen kompis.

En gråmörk, regnig söndagsmorgon i början av november. Varmt, runt 10 grader.  Fortfarande härdar sångsvanarna och kanadagässen ut på åkrarna, men ängspiplärkornas flytt verkar vara över. Tar foton av förödelsen från förra veckan nere vid träsket. Det är inte vackert. Det har regnat kraftigt ett par dagar. Vattnet har lagt sig runt flotten. Sätter mig på bänken bredvid ett par små haj haj-båtar som någon släpat hit. Domherrar flyger över. Annars tyst. Bara det strilande regnet hörs. Båten som legat vid stranden är upptagen på land och ligger under en presenning. Jag har nu fri sikt ut över Östergetaåkrarna. Utkiksstenen med sin stege är blottad som ett sjömärke utan sin skyddande växtlighet runtom. Förvridna stubbar som spretar upp ur marken är allt som är kvar av strandskogen. En talgoxe söker skydd i strandsnåren. Jag ser att mitt fårskinn ligger kvar på flotten sedan förra veckan, så jag gör ett tappert bärgningsförsök, genom att hasa mig upp på de våta plankorna och tillbaka. Några björktrastar flyger över mig, och jag hör pipet från grönsiskor. När jag vandrar hem kommer en sång av Peps Persson i mitt huvud: "Vad är det för spår, mamma?/ Vad är det för spår i sanden?/ Den vite mannens spår, min son/ Du har allt att frukta/ Spring och göm dig fort, min son/ Du har allt att frukta." 

Tackar vintertiden för en timme längre sömn. Möts av en smått bedrövlig syn när jag kommer ned till Byträsk. Markägaren har varit här med sin skogsmaskin och röjt ordentligt i strandskogen, och lagt upp allt i en stor rishög alldeles vid nedfarten till träsket.  Det mesta av det som omgav min rastplats är nedhugget, bara närmast stranden är en skyddszon sparad. Det ser ut som ett koncentrationsläger en grådaskig senhöstdag. Minns att den forne finske miljöradikalen Pentti Linkola kände varje stort angrepp mot skogen som ett angrepp mot honom personligen. Han led innerligt av skogsavverkningar.