Minns ni hur det var på mellanstadiet? Det var simlektion och alla hade simmat det man skulle och det var hopp och lek den sista kvarten innan duscharna. De tuffa grabbarna pep genast bort till hopptornet och började hoppa och plaska. Bomben var populär. Själv var man kanske inte tuffast i klassen men vågade sig ändå upp på femman för att känna pirret i magen, gå fram till kanten och bäva. Det sög i magen och man tänkte "Jag kommer aldrig kunna hoppa, jag kommer slå ihjäl mig." Men ändå tog man ett steg närmare och till slut stod man där med tårna över kanten och med bara det fria fallet mellan dig och vattenytan.

Där befinner jag mig nu i min resa. Jag är orolig på morgonen, vaknar för tidigt och ligger och tänker på allt och inget, irrationella tankar som surrar runt. Jag är metodisk nu in i det sista. Jag försöker ha en eller två saker att göra med resan, något konkret som jag kan stryka från min lista. Jag har inte packat pulkan, men jag har skickat matpaketen ,16kg styck. Jag vill bara iväg. Samtidigt som jag tänker på resan kommer en overklig känsla över mig. Det är ogreppbart det jag skall ge mig in på. Åka solo 100 mil på skidor. Samtidigt blir jag lite stolt. Allt detta har jag planerat själv. Jag har fått hjälp med råd och tips, men det stora lasset har jag dragit helt själv. Jag kan inte förstå hur jag gjort så här i efterhand, eller skall jag säga på förhand. Mat och bränsle, rutt, säkerhet, kläder, hygien, näring och vitaminer, utrusning och tankar tankar och tankar. Jag längtar ut och jag längtar hem. Jag längtar efter tystnaden, solen, vinden. Alla möten med människorna. men framför allt mötet med mig själv. Jag känner mig inte det minsta orolig gällande min förmåga att klara det. Inget tvivel på att komma fram. Det som skulle kunna stoppa mig är en skada som gör att det inte går att fortsätta. Men jag skall inte till Abisko till varje pris. Händer det något som gör att jag måste bryta, gör jag det. Jag är inte dum på det sättet...

Detta kommer bli mitt sista inlägg innan jag ger mig iväg och jag vill passa på att tacka alla som varit engagerade i min resa. Alla ni som hejat på och som följt mina förberedelser. Det har varit en stor inspirationskälla att få dela detta med Er och speciellt att få så mycket trevliga och vänliga kommentarer. jag kommer försöka skicka SMS till min flickvän som sedan hon lägger ut på bloggen. De kommer bli korta, men det kanske ni står ut med. Några stycken borde jag kunna få iväg. Sedan skall jag skriva när jag kommer hem.

Tack också till Barbara på Grövelsjön som hjälpt mig med bidrag till login i STF stugor!

Tack Ola och TOKO för alla valla. Det skall fan till om det blir bakhalt nu. ;)

Jag vill också tacka de på skolan för tips och råd, och då framförallt Mange, som fått stå ut med mina SMS i tid och otid. Tack för ditt tålamod.

Min flickvän Malin vill jag också tacka speciellt, som hållit mig i handen när jag tvivlat eller känt mig svag. Jag kommer snart hem till dig. Skall bara ta en sväng på skidorna. Älskar dig.

Mvh Henrik