Till Kebnekaises sydtopp

Kvällen innan gick alla som skulle upp på toppen på en förträff. Vi gick igenom hur all utrustning skulle användas och vad vi skulle tänka på. Lunchpaket gånger 2 till exempel. Jag hade nog inte tänkt så mycket på det här med Topptur men jag visste att p.g.a snön som låg på berget så var   det lite, vad ska jag säja, extra moment, med. Jo, redan utrustningen skvallrade om det.  Här ligger stegjärn, snöskor, hjälm,spade, grejer för vår säkerhet i snön som transiver ( om det stavas så) sond, sele, karbinhakar....Mycket var det 07.00 samling. Höll mej den första halvtimmen tätt bakom guiden. Har hört att det är lättare att hänga med då. Sen på med snöskor och här visste jag att nu kommer Storbacken. 2 timmar uppåt. Efter en kvart var jag sist i ledet och det enda jag kunde tänka på var att det här klarar jag  inte! Vid första pausen, 25 minuter, var jag tvungen att hitta ett sätt för mej att ta mej fram så, 50 steg, 6 in och ut andningar, 50 steg 6......Inte tänka bara gå. Var 1-2 minuter efter gruppen vid varje stopp men fortfarande så nära  att jag inte behövde vända om. 50 steg, 6....Storbacken klarad  Nå, den här bilden togs i början. Det ska säjas ett en kort sträcka på väg upp gick jag på alla fyra. Väl uppe, jippi, på med stegjärn sele och karbiner...    Över glaciär, upp på kam och fram till berget för klättring. 50 steg, 6....    Hela tiden fastspända, hela tiden säkert men nog var jag nervös. Upp! Guiden gick först och sparkade in steg i "snöväggen" och jag följde efter. Full koncentration  det vill jag lova Vi kom upp  över krönet och nu var det 40 minuter kvar till toppen. 50 steg, 6 ...  UPPE! Jag gottade mej ett tag och faktisk sjöng jag i ren hänförelse, Morgon mellan fjällen. Vackert var det inte, min sång alltså men omgivningen. Fantastiskt och så klart brant på sidorna så jag höll mej i mitten tryggt omgiven av mina toppturskamrater. Här kan man kanske säja att äventyret mer eller mindre slutade men det var definitivt mindre...vi skulle ner också. Jag har en hjälte. Vår guide. På nervägen ,de där krönet, klättrade han och visade med handen var jag skulle sätta mina stegjärns försedda skor. Det fanns inte plats för min höjdrädsla , det var  bara att klättra ner! Och det gick så bra. Började känna mej lite cool med alla grejer och så.  Åndå skönt att komma tillbaka till glaciären och när vi kom där jag tidigare räknat steg åkte jag nu kana nerför. Det gick fortare....... Väl "hemma" blev det en bastu och sedan mat. Mycket , mycket nöjd och här vill jag visa en bild på min för dagen största hjälte.  Tack!

Dag två

Började vi med att "säkra" oss på marken och sedan bar det iväg uppåt. Två s.k replängder skulle vi klättra. Inga bilder på den klättringen för det var för spännande! Jajamän!!! Det är lustigt. Alla säkringar, all utrustning ,allting är på plats och i ordning och när jag som klättrar ropar kommandot; Jag klättrar,står jag där framför klippväggen och tänker; Och nu då? Vart ska jag? Och sedan tar jag första steget, glatt påhejad av mina klätterkamrater och ledare och sedan gör jag det faktiskt, kommer upp. En alldeles otroligt skön känsla. Så spännande och lite kallt så vi gick in i Bouldergrottan på em.  Det såg lättare ut än klippan men det var ju svårt....  fast mjukt att falla. Tur. Tack kära klätterkamrater och instruktörer. Det här var ett annorlunda, inspirerande inslag i min vardag. Grandma

De utlovade bilderna!

En bra dag

Vi skriver den 1 juli 2015 och platsen är Kebnekaise fjällstation. Jag jobbar här, i bageriet. Det är ett äventyr bara det och det är mina äventyr som jag vill dela med med mej av. Att starta en Blogg! det är för övrigt också nytt och spännande för mej......men idag, gott folk, har jag deltagit i första dagen av en grundkurs i klippklättring. Jag lovar att ett tag under denna dag funderade jag hårt och intensivt på varför jag gett mej in i detta men så här i kvällningen och efter en dusch ser jag med tillförsikt fram emot morgondagen, ja, det är en 2-dagars. Jag är höjdrädd, har ont lite var stans i kroppen , skulle inte säja vältränad och är med mina 55 år inte den yngsta på stationen men detta till trots gick det ju över förväntan jättebra. Blev till och med lite kaxig en stund där mitt på dagen. Så kaxig faktiskt att jag i slutet erbjöd mej att ta ner ankarna som guiden satt upp och som vi firade oss ner i och sedan klättrade upp på. Att göra det, alltså hämta ankarna, var i läskigaste laget. Via Ferrata, man har sele på sej, två lagom elastiska band (hållbara, fäst i selen) och i änden av dessa två karbinhakar som sätts fast på en vajer som i sin tur löper utmed bergssidan. Där gick jag och där satt ankaret! Och det var högt!!Tycker jag... Det gick ju också jättebra och i skrivandets stund sitter jag här och är supernöjd. Min ide om att dela med mej av mina äventyr fick jag när jag för 14 dagar sedan tog mej upp på Sveriges högsta berg, Kebnekaises sydtopp och det ska jag skriva om för det var något alldeles extra men ett steg, som sagt, i taget. I morgon blir det åter klättring men kära nån, kan ingen göra bekväma klätterskor  P.S Har inte lärt mej att lägga in bilder än men långsamt, långsamt, det kommer. D.S