Bloggar > En nybörjares äventyr

En nybörjares äventyr

Naturupplevelser i varierande grad

Kungsleden Vakkotavare-Nikkaluokta Placerad på karta

Kaitumjaure

Efter ett tips här på Utsidan började jag titta på sträckan Vakkotavare-Nikkaloukta redan förra året och i slutet på januari/början februari hade jag lyckats få sällskap av min tidigare vandringskompis från Jämtlandstriangeln, Nina, och hennes kompis Åsa. Då vi bor långt ifrån varandra blev det mycket planerande med hjälp av flerpartssamtal och en whatsapp-grupp. I maj möttes vi en kväll för avsmaknings-meny bestående av mat som vi tänkte äta under vandringen. Det blev en jättetrevlig kväll och vi kom överens om de middagar som vi alla tyckte om.

Andra veckan i juli var det äntligen dags för avfärd. Nina och Åsa hade en längre tågresa än jag och vi möttes alla tre strax efter midnatt på tåget mot Gällivare. Efter ett litet glas start-på -vandringen-bubbel, försökte vi få några timmars sömn på en skakigt tåg. Jag vaknade ungefär 100 gånger under de få timmar jag försökte sova och vid frukost på tåget kände jag mig aningen seg, men ändå supersugen på vandringen som väntande.

I Gällivare bytte vi till buss och åkte mot Stora Sjöfallets nationalpark, där det blev bussbyte till mindre bussar pga dålig väg sista biten upp mot Vakkotavare/Ritsem. I pausen började vi prata med ett gäng som tänkte gå samma sträcka som vi, de tänkte tälta och gå i ett lite lugnare tempo än vi som hade bokat stugövernattning.

Strax innan kl 12 nådde vi Vakkotavare och vi som hade en båttid att passa kl 18 hade käkat lunch i pausen vid Stora Sjöfallet för att kunna börja gå på en gång mot Teusajaure som var målet för natten, 16 km bort. Vi vinkande Hej då och Lycka till till tältgänget som åt lunch innan avfärd och påbörjade den branta uppförsbacken som är starten på etappen Vakkotavare-Teusajaure.

Mina glada vandringskompisar! Precis vid start och innan mördarbacken =)

Redan här på Utsidan hade jag blivit förvarnad om att det är väldigt brant i början och även en ledbeskrivning varnar för det. Det var verkligen BRANT! Men det var vi ändå lite mentalt förberedda på, så vi tuffade på i lagom tempo och kände oss rätt nöjda. I ledbeskrivningen står det sedan att man efter första branten vandrar på en platå, vilket jag tolkade som att de var ganska plant. FEL!  Det var en extremt seg lutning som pågick i flera kilometer och marken var lika extremt stenig som lutningen var seg. En snabb titt på kartan efter två timmar avslöjade att vi gått ca 2,5 km. 2,5 km!!! Jag trodde först att jag läst fel på kartan och tittade på skalan flera gånger i hopp om att 1 cm skulle vara 2 km och inte tvärtom. Tyvärr var det så att 2 cm var 1 km och vi hade verkligen inte kommit längre än 2,5 km..... Vi misströstade lite angående vår båtskjuts, men tänkte ändå att vi skulle hinna om vi kunde öka tempot lite.

Fantastisk utsikt, kanten visar hur brant det var

Det var dock lättare sagt än gjort på den steniga marken. Åsa uttryckte det perfekt med meningen :" Vi går hela tiden, men vi kommer ingenstans". Precis så kändes det. Till råga på allt drog vädret ihop sig med moln, blåst och duggregn. Till slut fick vi ändå upp tempot något när det blev mer myrmark med spång istället för sten och hoppet om båten tändes på nytt. Men då uppstod nästa problem-en jokk som måste vadas över. Det låg en ensam, vinglig planka över vattnet på ett ställe, men vi vågade inte chansa på att den skulle hålla för att gå på. Vi ödade ganska mycket tid på att hitta ett lämpligt ställe att vada på och till slut tog vi av oss kängor och kavlade upp byxorna och gick över. Vattnet gick ungefär till knäna, var lite strömt och rejält kallt. Jag gillar verkligen inte att vada och med en meter kvar till andra sidan visste jag inte riktigt var jag skulle sätta fötterna och blev stående och muttrade , "Nä, fy vad jag rädd jag är nu" ett antal gånger innan Nina, som gick bakom, påpekade att det kanske var bäst att kliva upp på andra sidan för att avsluta skräcken. Sant =).

Vi överlevde allihop utan större problem, men nu var klockan strax efter 15 och vi hade ca 8-10 km kvar att gå. Med tanke på det tempo vi hållit hittillls, gav vi upp tanken på båtskjuts och förberedde oss på att ro istället. Det är ca 1 km att ro, men i värsta fall är man tvungen att ro den kilometern 3 gånger för att det alltid ska finnas en båt på varje sida av sjön, vi var inte så sugna på det. Vi fortsatte vår långsamma vandring, nu också bitvis över snöpartier som fortfarande låg kvar och framkallade mjölksyra i uppförslutningen. Det kändes ännu slitigare än tidigare, men så plötsligt tog lutningen slut och det började istället luta svagt nedför!!! En bit bort kunde jag skönja en bro som vi skulle gå över och vi beslöt oss för att lämna leden och gena mot den. Om vi varit extremt långsamma i början, var vi nu extremt snabba. Vi knatade på i bra tempo med kortare pauser, över bron och nedför en backe med snårig björkskog och plötsligt stod vi vid strandkanten och tittade på stugorna i Teusajaure på andra sidan. Med 45 min till godo till båtskjutsen! Vi slog oss ned, åt ölkorv och drack en liten stärkande Jäger i väntan på båten och kände oss nöjda med oss själva.

Mjölksyra! Foto från Nina

En trevlig stugvärd hämtade upp oss och installerade oss i en stuga bara en liten bit från strandkanten. Efter ett snabbt dopp i sjön lagade vi middag bestående av makaroner, ölkorv, kantareller, tubost och soltorkade tomater. Kanongott!

Lite varmt i stugan och kanske inte världens bästa nattsömn, men på morgonen var vi ändå mer utvilade än efter tågresan och redo för nästa etapp.

Otroligt vackert i Teusajaure

Snart på väg mot Kaitumjaure

Efter frukost i lugn och ro gav vi oss av vid 9-tiden mot Kaitumjaure, 9 km. Även denna etapp startade med en rejäl stigning, men den var kortare och när vi väl var uppe på toppen blev det ganska plant. Men stenigt! Största delen av sträckan steppade vi runt på samma sätt som under gårdagen, men landskapet vara omväxlande och vi såg både rovfågel och något som vi senare identifierat som fjällabb.

Glada ovanför backen från Teusajaure

Vid ankomst till Kaitumjaure var stugvärden ute på egen utflykt, men vi välkomnades av kall lingondricka i termos, jättegott efter promenad i strålande sol. Vi fick även idag en 6-bäddsstuga med litet kök att laga mat på. Vi höll på traditionen att ta ett dopp efter dagens vandring och gick efter tips från stugvärden mot en liten badstrand som skulle finnas vid jokken några hundra meter från stugan. Efter ett litet krön avslöjades en av de finaste små stränder jag sett. Mest sten men ut i vattnet blev det mer som fint och lent grus, fantastisk ställe att ta sig ett dopp! Man fick bara tänka på att inte gå för långt ut, det var strömt i mitten av jokken.

Någon kilometer innan Kaitumjaure

Badstranden

Badstranden

Efter doppet drabbades jag av ett extremt sug efter mazarin till kaffet =). Tyvärr var det inget vi packat med oss, men Åsa handlade lite småkakor hos stugvärden, så lite kaklyx blev det ändå. Det blåste upp en del och vi blev tvungna att sätta oss i lä runt stugknuten för att inte frysa, men annars var det en strålande eftermiddag att vila lite trötta vandringsben på. Jag tror att var bra att etappen var lite kortare efter vår första lite slitiga dag. Till middag åt vi viltgryta med viltchips, soltorkade tomater, trattkantareller och kantarellsås med bulgur till. Gott! Tror att jag ev hittat receptet här på utsidan.

Ganska så sent på kvällen fick vi sällskap av ett par som bodde i Kina som beslutat sig för att vandra hela Kungsleden. De såg helt slut ut och det visade sig att det vandrat från Sälka till Kaitumjaure, ca 25 km, samma dag och dagen innan nära tre mil. De erkände själva att det varit jobbigt och att de hade ont i fötter, ben och rygg. Trots det var de fast beslutna att inte ta en vilodag i Kaitumjaure, utan de skulle fortsätta hela vägen till Vakkotavare och ev Saltoluokta dagen efter. Jag tyckte lite synd om dem, men man vandrar på olika sätt. Vårt sätt är att vandra runt i lagom tempo i lagoma etapper och njuta av utsikten, det trivs vi med =).

För att vårt slitna stugsällskap skulle få lite sovmorgon åt vi frukost ute på trappen nästa morgon. Myggen ville också äta frukost (på oss), men jag hade på prov tagit med en thermacell. Väl värt vart enda gram att bära på! Tog några minuter för den att komma igång, men sedan var det myggfritt och vi använde den vid pauser och bad under resten av vandringen också. Tycker generellt att myggplågan under vandringen var överkomlig.

Dagens etapp mot Singi var 13 km lång och innefattande inte någon uppförsbacke att tala om. Första delen följde jokken vi badade i under gårdagen. Efter att ha korsat den via en hängbro förändrades landskap och underlag igen. Vi gick på plan mark i en dalgång större delen av etappen. Först mot slutet började det bli lite stenigt igen och stugorna i Singi var en välkommen syn.

Hängbron på väg mot Singi

Efter detta blev det planmark och mindre sten

Lite plattare mark mot Singi

Singi tycker jag var otroligt vackert och vi tog vårt, numera traditionsenliga, dopp i jokken. Vi fick sova i en stuga med två sovalkover med 5 bäddar var samt gemensamt kök. I den ena alkoven sov en familj med två döttrar runt 10-12 år som vandrat hela vägen från Abisko och skulle ta en tur till Tarfala innan de avslutade i Nikkaluokta. Trevligt stugsällskap. En kort stund hade vi två gäster till i vår sovalkov, men de bytte sedan till lediga platser i hundstugan för att slippa klättra i våningssängarna. Kvällens middag bestod av kantarellrisotto med extra parmesan. Vi är uppenbarligen förtjusta i kantareller alla tre,eftersom det verkar vara den stående ingrediensen i våra måltider =).

Singi

Dagen efter startade vi mot Kebnekaise, 14 km. Här var det en uppförsbacke i starten, men nu var vi härdade och tyckte att den var en baggis. Resten av vägen var ganska lättvandrad med ganska många mindre vad där vattnet inte var högre än att det gick att gå igenom med kängorna på. Skönt!! De sista kilometrarna bestod först blöta myrmarker att ta sig igenom och sedan började den evinnerliga stenen igen. Sista biten mot fjällstationen kändes extremt seg, kanske för att man vet att man nästan är framme, men ändå har en bit kvar.

Någonstans på väg mot Kebnekaise

På väg!

Väl på stationen fick vi ett fyrbäddsrum för oss själva, lyxigt. Det kändes också ganska lyxigt att duscha i varmvatten =). Men bäst var nog ändå den ( i vårt tycke) välförtjänta ölen på verandan. Denna kväll hade vi beställt en tre rätters middag på fjällstationen. Till förrätt var det buffé av olika sorters kallskuret, till huvudrätt kunde man välja mellan röding, kyckling eller ungsbakad rotfrukt och till efterrätt fick vi mousse.

Välförtjänt! Foto från Nina

Nästa dag tillbringades på fjällstationen. Ingen av oss var sugen på att vandra upp på Kebnekaises topp, så vi beslöt oss för en utflykt till Kebnetjåkkas topp i stället. Det visade sig vara lite svårare än vi tänkt oss,eftersom det inte fanns någon stig dit. Vi fick hitta vägen själva och den gick över ett rejält brant parti med löst stenskravel som riskerade att rasa ned på den som gick bakom. Vi kämpade på ändå och lunchade med fantastisk utsikt mot Nikkaluokta och hasade oss sedan ned på händer, fötter och rumpa för den branta bergsidan mot fjällstationen igen. Strax innan fjällstationen slog vi in på "Blomsterstigen", en kilometerlång promenad med små informationsskyltar bredvid typiska fjällväxter.

På väg uppför

Glad med fantastisk utsikt mot Nikkaluokta i bakgrunden

Väl tillbaka på stationen sprang vi av slump på tältgänget vi träffat första dagen på vår vandring. Det var kul att träffa på dem igen och vi berättade om vår första dags strapatser med uppförsbacken och vadet. De höll med om att uppförslutet hade varit hemskt " Den dödade oss nästan" =), och de hade inte gått så långt första dagen. Beträffande vadet hade de också tvekat en lång stund, men sedan mött någon som sagt att den vingliga plankan hade legat där länge och höll att gå på. Den hade torrskodda tagit sig över på den med hjälp av ett par vandringsstavar.

Tältgänget tänkte äta lunch på fjällstationen och sedan fortsätta en bit mot Nikkaluokta. Vi hade en natt till på stationen, så vi sa Hej då igen och gick sedan mot Elsas bro för att ta oss en titt på de gigantiska klippblock som ligger där. Och för att ta oss ett dopp i jokken så klart! Det var förvisso skönt med varmvatten under gårdagen, men det har sin charm att bada i naturen.

Naturens eget lego

Till kvällens middag tänkte vi att vi skulle köpa något i stationens butik och laga i självhushållet. Denna kväll var första och enda gången under vandringen som vi upplevde trängsel. Otroligt mycket folk och kö i både butiken och självhushållet, jag hann nästan bil på hunger-dåligt humör, innan jag lyckades sätta tänderna i en kycklingmatlåda från gårdagen. Blir alltid glad av mat, så irritationsrynkan försvann ganska snabbt.

Sista vandringsdagen gav vi oss i väg relativt tidigt mot Nikkaloukta, 19 km. Vi tänkte korta vår vandring med 6 km genom att åka båt över Laddjujavri med avgång kl 11.15. Vi var lite osäkra på hur lång tid det skulle ta att vandra dit, så vi travade på i lagom tempo och var vid bryggan 9.50. Vi upptäckte då att vi missat en avgång med 5 minuter, men tyckte inte att det gjorde så mycket, utan beslöt oss för att dricka kaffe vid vattnet i väntan på vår avgång.

Hej då Kebnekaise!

Man får inte glömma att titta bakåt också

Väl vid vattnet upptäckte vi att båten och dess glada skeppare låg kvar och väntade på oss. Det visade sig att en vandrare som vi släppt förbi tidigare berättat att vi var på väg och att han och övriga båtpassagerare kunde vänta en stund, otroligt trevligt! Övriga båtpassagerare visade sig vara vårt numera bekanta tältgäng, kul att ses ännu en gång.

Båtresan gick över den vackra gröna sjön, flankerad av höga fjäll. Det var faktiskt skönt att bara få sitta och titta i lugn och ro utan att behöva oroa sig för att snubbla över något på en stig =).

Laddjujavri

På andra sidan sjön unnade vi oss att sitta ned en stund och äta våfflor med grädde och hjortronsylt på Enoks innan vi påbörjade de sista 5 kilometrarna till Nikkaluokta. Nu var stigen väldigt lättvandrad, mer som ett elljusspår. Ändå var det här en av oss lyckades ramla av en spång och nästan bryta benet av sig. Det lustiga i det var att bredvid spången gick en alldeles nyanlagd väg som det fortfarande arbetades på och olycksfågeln tänkte att hon inte skulle vara i vägen och ramlade därför av spången... Detta ledde till att farbron (med en tjusigt tvinnad mutasch) som jobbade på vägen kom runt hörnet, ser olycksfågeln paddlande i diket och förskräckt undrar vad som egentligen hade hänt. Han hade ju anlagt en ny fin väg för oss att gå på...=).

Nåväl, inget brutet och vi linkande fram till Nikkaluokta. Där tog vi en dusch i servicebyggnaden och sedan firade vi med en öl och god mat innan bussen mot Kiruna skulle avgå.

Till sist återstod bara nattåget och en taxiresa hem av vandringsäventyret. Ett sista Hej då till tältgänget som åkte samma tåg och ett snabbt adjö till vandringskompisarna i tidiga morgontimmar och sedan var det slut för denna gång.

Det var en otroligt fin vandring och vi hoppas alla på att kunna göra en ny vandring nästa sommar!

Foto från Nina

Postat 2019-08-03 22:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vålådalsfyrkanten Placerad på karta

Ledstarten vid Vålådalens fjällstation

Sommarens vandring i Jämtlandstriangeln gav mersmak och efter lite om och men blev det en höstvandring i Vålådalen. Vandringkompisen från i somras kunde inte följa med, men jag lyckades lura med mig en annan kompis. Ingen av oss hade övernattat i fjällstugor tidigare så det blev en ny upplevelse för oss båda.

Det finns några leder att välja på...

Vid startade från Vålådalens fjällstation mot Lunndörren vid 13-tiden. Redan i första korsningen höll vi på att gå åt fel håll eftersom jag slarvläste skyltarna... Men vi rätade upp oss och påbörjade vandringen uppåt genom skog som övergick till myrmarker och efter det mer sten.

På väg mot Lunndörren med snötäckta fjäll i bakgrunden

Vackert vattendrag med gott vatten

Väl framme vid Lunndörren var det hur mycket folk som helst! Det hade varken jag eller kompisen räknat med och det var lätt att kännas sig lite smått hungers-irriterad i det knökfulla köket. Men middagen var i alla fall väldigt god, bestående av linser, couscous, kronärtskocka, soltorkade tomater, oliver och mozzarella, receptet hittat här på Utsidan. 

Efter en inte helt rofylld natt, sovandes skavfötters i samma säng pga av platsbrist, vaknade vi till en fantastiskt vacker morgon när nattens oväder dragit förbi och lämnat vita toppar på fjällen bakom sjön. För att undvika att fastna i morgonrusningen i köket, packade vi ihop oss lite snabbt och vandrade iväg rätt tidigt på morgonen. Efter en stund satte vi oss ned och lagade frukost på det medtagna stormköket, perfekt!

Sjön vid Lunndörrens stuga, fin bastu finns för den hugade

Sedan följde en 15 km lång vandring som präglades av hård vind och till och från lättare regnskurar. Dagen innehöll drama för både mig och kompisen. Det första dramat var gemensamt och bestod av ett vattendrag som vi inte ville vada över, men som vi förstod skulle bli svårt att undvika att bli blöta av. Men till vår stora lycka hittade vi två träd som ramlat och utgjorde två smala broar som vi balanserade över på. Stärkta av det övervunna dramat vandrade vi vidare på vackra skogsstigar, då vi också fann en del lä för vinden.

Torrt och fint

Ju längre vi vandrade, desto mer myrmark blev det. Det fanns mycket spång utlagd över de största blötmarkerna, vilket underlättade massor. Men strax efter lunch inträffade det andra dramat, just på en sådan spång. Eller snarare avsaknade av en sådan... Kvaliteten på spången är varierande och mitt på en stor myr var de nedsjunkna i myren och dolda av brunt vatten. Hux flux försvann vänsterbenet rakt ner i myren ända ned till knät. Panik!!! Jag som redan har fobi för myrar och deras lömska sjunkmarker! Jag tog mig dock samman och efter lite kämpande lyckades jag få tillbaka mitt ben från myren. Mycket glad att jag knutit kängan ordentligt, hade blivit jobbigt om den blivit kvar och jag fått vandra resten av tiden med en foppatoffel på vänsterfoten =).

Kunde ha framlevt mitt liv som träskmonstret här...

Glad över att ha överlevt vandrade jag och kompisen vidare, nu med en halv myr i ena kängan, eftersom vattnet runnit in över kanten. Men det kändes inte kallt och jag tyckte inte att det kändes som om skon skavde någonstans, så jag valde att inte byta om. Byxorna blåste torrt fort i den hårda vinden, det finns fördelar med allt! Slutligen kom vi fram till en skylt som sa att det var 4 km kvar till Vålåstugorna. Kändes lite hoppfullt, men nu dök det tredje dramat upp för min kompis som är höjdrädd. En skranglig, bångnande hängbro måste forceras för att nå stugan. Inte alls roligt för kompisen som gjorde en hjälteinsats för att ta sig över till andra sidan!

Lätta steg för mig som är mer rädd för myrar än broar, inte så kul för kompisen

Efter bron gick det uppför en del, men sedan hamnade vi i träskmark igen. Då hade det också börjat mulna på rejält och vinden tilltog. Leden var inte lika tydlig här och ett tag började jag misströsta om vi verkligen var på rätt väg. Det kändes som om vi vandrade i Mordors träskmarker… Men till sist dök Vålåstugans tak upp framför oss och här var det inte så mycket folk som i Lunndörren. Vi fick direkt ett rum, med varsin säng!, och eldade lite i kaminen för att få upp värmen. Lyxigt nog fanns också torkrum i stugan, så min stackars känga fick torka ordentligt. Ungefär samtidigt som vi kom fram brakade ovädret loss ordentligt med ökande vind och spöregn. Så mysigt att sitta inne i stuga, sprakande kamin, varm mat och trevligt middags-sällskap av andra vandrare! Även denna middag var jättegod och enkel, makaroner, skinkost på tub, torkade trattkantareller, ölkorv och parmesan. Förvånansvärt gott!

Vackraste tak jag någonsin sett! =)

Utsikt från Vålåstugorna

Efter en natt med betydligt bättre sömn än första natten åt vi en god frukost innan vi forsatte 14 km mot Stendalen. Ovädret hade dragit förbi under natten och nu var det solsken med mindre blåst. Bitvis gick turen över kalfjäll med vackra vyer.

Vackra färger

Sol!

Idag hade vi ställt in oss mentalt på att vi skulle vada två gånger, något ingen av oss gjort tidigare. Väl framme vid första vadet, ett ganska brett och strömt vattendrag, beslöt vi oss för att äta en stärkande lunch innan vi gick över. Bäst som vi satt där kom det en tjej vandrande från andra hållet. Efter att ha vandrat lite fram och tillbaka hoppade hon snabbt, i bästa bergsgets stil, över vattnet från sten till sten. Vi var snabba att memorera vart hon gick. Vi var möjligen inte lika graciösa i vårt hoppande från sten till sten, men vi var torrskodda!

Vackert, men strömt och bitvis knädjupt. Skönt att vi slapp vada!

En kopp stärkande cappuccino inför vad. Som jag slapp!

Nu fanns inga hinder, mot Stensdalen! Bra humör, tills vi hamnade i en massa träsk igen...… Vid ett tillfälle hoppade kompisen över ett vattendrag med hjälp av en björk. Lätt som en plätt! Tills jag tar i samma björk. Som går av. Och jag landar i vattnet med bägge fötterna. Vattnet gick inte över kängans kanter, så jag blev inte blöt, men då kände jag att jag fått nog av blötmark!!!! Irriterat stampade jag iväg i raketfart i några hundra meter innan jag (och min kompis) kom på att det nog var dags för en fika =). Efter fikat kändes allt bättre och efter en kort stund kom vi fram till vårt sista vad. Detta var mycket grundare och inte lika strömt, men brett. Vi insåg att vi var tvungna att ta av oss och vada över. Efter lite velande bet vi i hop och knatade över. Kallt, men helt ok, ingen ramlade eller vrickade fötterna. Väl på andra sidan firade vi med en liten Jäger och soltorkade fötter och ben.

Dags för vad!

Efter att vi snörat på oss kängorna igen blev vi båda förvånade av hur kort det var fram till Stensdalens stuga. Solen strålade och det var endast två vandrare på plats när vi kom. Stugvärdarna var ute och vi satt en lång stund på altanen och pratade med de andra. Om gårdagen gav känslor av Mordor, så var det glömt idag!

Utsikt över vatten och fjäll från Stensdalens stuga

Stugan är nybyggd efter att den ursprungliga brunnit ned för några år sedan. Det finns mycket solpaneler och det finns lyxigt nog möjlighet till att tända små lampor här och var, bla vid sängen. Stugan har 32 sängplatser, men vi var bara 17 st i stugan, värdarna inräknade. Dagen innan hade det varit närmare 60 personer i stugan!  

I dag blev det risotto på påse från Willys, lite extra smör, parmesan och torkade trattkantareller satte piff på det hela. Vi hade en trevlig kväll med intressanta personer att prata med, men det blev ändå tidigt till sängs. Det tar på krafterna att vandra hela dagen.

Fördelen med tidigt sänggående är att man vaknar tidigt. Redan vid 8-tiden nästa morgon var vi packade och klara för de sista 14 km av vandringen tillbaka till Vålådalen.Vandringen började i samma tema som tidigare, regn och blåst. Men ganska snart upphörde regnet och när vi lämnade fjället dog vinden bort. Det var mestadels lättvandrad stig på vägen tillbaka. Men ingen dag utan åtminstone lite drama, denna dag blev vi jagade av en upprörd tjäder som tyckte att vi störde hans revir! Han följde efter en bra bit innan han var nöjd och vek av från stigen =).

Kaxig!

Vackert!

Fjäll mot Stensdalen

Något oklart ursprung, men spännande på fjället

Vacker glänta i skogen på väg mot Vålådalen som passar utmärkt för lunchpaus

Något trötta fötter på slutet och det var skönt när Vålådalens fjällstation skymtades. De serverade varm, kryddig tomatsoppa till lunch och det var precis det som behövdes innan avfärd mot hemmet!

Sammanfattningsvis kunde det ha fått vara lite finare väder, men samtidigt kunde det ju ha spöregnat hela vandringen också. Första natten var som sagt lite oväntat att det var så mycket folk, men det gick ju att överleva. Och trots nära-träskdöden-upplevelsen kan jag tänka mig att vandra igen. Då vill jag besöka Helags. Och Storerikvollen. Och Nedalshytta. Och Gåsen. Tror att jag kan sy ihop en liten vandring där nästa år =). Vet inte riktigt om min vandringkompis känner sig så hågad att följa med fler gånger, men hon har i alla fall börjat fundera på var hon kan köpa packpåsar för att underlätta att hitta i packningen, så helt omöjligt är det kanske inte.

Postat 2018-09-23 21:45 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Jämtlandstriangeln Placerad på karta

Efter en extremt lång (och i mitt tycke) tråkig vinter med enstaka dagsturer, planerades det redan i maj för en fjällvandring. Då varken jag eller vandringskompisen Nina fjällvandrat flera dagar i sträck tidigare, tänkte vi att vi skulle starta lite lugnt och säkert med stugvandring runt Jämtlandstriangeln för att se vad vi tyckte om fjällvandring.

Då vi bor i olika delar av landet blev det hämtning med bil kl 05 vid tågstationen för ytterligare bilresa mot Storulvån. Turistandet startade redan vid 6-tiden genom att vi beslöt oss för ett besök vid Döda Fallet. Det var 6 grader varmt och ingen trängsel direkt..... Men platsen är vacker och värd ett längre besök vid ett annat tillfälle.

Döda Fallet

Efter frukost-stopp (sittandes i bilen med utsikt över sjö pga att fingrarna frös ihop i vinden) och besök på Lundhags outlet i Järpen, kom vi slutligen fram till vår startplats i Storulvån. Äventyret kan börja!

Förväntansfulla vandrare

Vi valde att gå mot Blåhammaren första dagen, 12 km. I efterhand visade det sig vara en bra plan då det är den högst belägna stationen i Jämtlandstriangeln= kortast sträcka uppför. Leden var lätt att följa och vi kom ganska snabbt fram till vårt första lunchstopp vid Ulvåtjärn. Tyvärr var det inte bara jag som åt lunch där, det gjorde även broms och mygg. På mig! Som tur var blåste det upp lite och myggen försvann, det var för övrigt väldigt lite mygg mot vad jag räknat med. Väldigt torrt även i fjällen i år, många vattendrag är helt uttorkade. Det är dock inga problem att hitta vatten längs med leden, särskilt inte under andra hälften mot Blåhammaren.

Sista kilometrarna kändes mer jobbiga än första. Vi började känna av vår tidiga morgon och eftersom vi varit lite långsamma under morgonen, kände vi att vi måste trampa på lite i uppförsbacken för att hinna till middagen kl 18 på Blåhammaren. Stationen ligger lite gömd bakom bergstoppar och man är relativt nära när man börjar skönja den för första gången, men det gav lite ny energi och vi knatade på och hann med god marginal till middagen.

Blåhammarens fjällstation, vacker syn för trötta fötter!

Blåhammaren serverar 3-rätters med bordsplacering. Vi hamnade i ett mycket trevligt sällskap och middagen var fantastiskt god med röding till förrätt, ren till huvudrätt och banankaka till efterrätt. En jätterolig kväll som rekommenderas att delta i. 

Nästa dag inleddes med regn och dimma, sikten var till en början väldigt begränsad. Då leden ändå är tydlig, satte vi full fart på vår längsta etapp, 19km, mot Sylarnas fjällstation. På den här etappen var vi för första gången tvungna att ta oss över ett liten vattendrag som inte enkelt gick att torrskodd hoppa över. Vi fick gå en liten bit längs med vattnet för att hitta lämpligt "hopp-ställe". Det renderade egentligen bara i extra meter att vandra, eftersom vi sedan fick gå i blötmark tillbaka till leden....

Inte så fin utsikt, men dimman hade också sin charm

Stärkande fikapaus

Vid 14-tiden började det klarna upp och mot slutet av dagen sken solen med full styrka igen. De sista 5 km hade jag rejält ont i en lilltå som alltid bråkar med mig och det blev några extra pauser. 3 km innan fjällstationen sammanstrålar leden från Storulvån med leden från Blåhammaren. Där börjar det gå uppför mot stationen och det märktes att alla var i slutet av vandringsdagen med trötta ben och fötter. Överallt längs med leden satt folk och vilade.

Vacker kvällsutsikt från Sylarnas fjällstation

I en diskussionstråd här på Utsidan har det skrivits att Sylarnas fjällstation dragit ned på platsen för möjligheterna att själv tillaga medhavd mat till förmån för en restaurang. Detta ledde till att jag bar runt på stormkök och gas under vandringen. Det var onödig vikt att släpa på. Det finns tillgång till två spisar i ett litet kök. Kan säkert bli trångt om man kommer mitt i "middagstid", men vi åt mat ganska sent och hade inga problem att få plats. Det finns dessutom ett antal mikrovågsugnar att använda och stationen säljer vanlig mikromat om man inte vill släpa på egen mat.

Jag var trött efter dagens vandring och gjorde en tidig kväll, medan Nina var ute och fotade lite. Vi hade bestämt att ha en dag extra på Sylarna och det var skönt att äta frukost utan känslan av att behöva packa ihop och ge sig iväg någonstans. Efter lite om och men beslöt vi oss ändå för en dagstur upp på Vaktklumpen. Ett 1440m högt berg vid sidan av Sylarna, en för oss lagom promenad.

Men då vi började vandra kändes det bra, och vädret visade sig verkligen från sin bästa sida, så vi bytte fokus och hamnade till slut på toppen av Pyramiden, 1624 möh. En väldigt bra dag!

Tycker ju egentligen att snö är sådär, men nu var det rätt kul, kallt och skönt

Sylglaciären

På kvällen provade vi Sylarnas grytmål, en helt ok fiskgryta. Men ska man välja en middag under vandringen, så rekommenderar jag ändå Blåhammarens middag, den var helt suverän.

Till natten hade vi fått nya rumsgrannar, två av dem visade sig vara super-snarkare.... Efter en natt med lite sömn gav vi oss av mot Storulvån, 16km. Otroligt varm vandring och nu var vi sugna på att komma i mål i Storulvån, så vi höll ett ganska högt tempo. Knorr-lunchen som ätits varenda dag lockade inte alls och vi gjorde endast kortare fika-stopp under vägen och nådde Storulvån en timme tidigare än vi räknat med. Det gjorde att vi hann med både en välbehövlig dusch och en god lunch innan vi åkte mot Ninas tåg i Östersund.

Så mycket bättre än den gamla Knorr-burken

Summa summarum var det en jättefin vandring med ofattbart bra väder och lite mygg. Det gav mersmak för oss båda och vi är sugna på nya fjälläventyr framöver.

På Pyramidens topp

Postat 2018-07-15 12:13 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

St Olavsleden Selånger- Borgsjö ( åtminstone hade jag tänkt det) Placerad på karta

Starten vid Selånger Kyrka

Det regnade rätt bra i början

I början av sommaren hittade jag av slump St Olavsledens hemsida och tänkte att det kanske kunde vara intressant att vandra någongång. När jag några dagar senare gick in på Utsidan sökte en person vandrings-sällskap just på denna led. Efter en del funderande över om jag vågade slå mig ihop med en total främling, beslöt jag mig för att prova. Lång historia kort, en regning måndag träffades vi vid Selångers Kyrka där leden startar. Pga regnet blev vi tvungna att vänta en stund innan vi gav oss iväg, men under dagen klarnade det upp och vid vandrade till en början i lätt duggregn som sedan övergick i sol och moln. Vackra vyer över fält blandades med mindre vägar kantade av skog och vi passerade också genom några mindre samhällen. I Gisselåsen blev vi bjudna på kaffe och smörgås längs med vägen av ett par som brukar bjuda in alla vandrare de ser, besöken kommer från världens alla hörn.

 Vackra vyer då regnet avtog

Generösa, glada människor som bjuder på fika i Gisselåsen

Efter kaffepausen vandrade vi vidare mot Vattjom och fann snart den första heliga källan som enligt legenden uppkommit genom att St Olav stött sin stav i marken. Kan man tro vad man vill om, vattnet var i allafall klart, kallt och gott =).

Helig källa

Första delmålet nåddes i Matfors och där pausade vi en ganska lång stund och passade på att äta middag på en pizzeria. Sedan inhandlades mat till frukost och lunch inför nästa dags vandring innan vi fortsatte mot Stöde, andra delmålet. Efter att ha vandrat ca 22km var vi trötta och började se oss om efter en lämplig tältplats. Helst ville vi vara nära vattnet, men det var ganska svårt att komma ned dit. Till sist hamnade vi i paret Olofssons Solgården. De hyr ut tältplats i sin enorma trädgård eller rum i en fin gäststuga. Dusch och kokplattor finns att låna i ett litet uthus. Mycket vacker utsikt från tomten över älven.

Skön syn då man inte hittar någon bra tältplats

Vacker utsikt från Solgårdens tomt

Efter en ganska blåsig och kall natt i rasslande tält vandrade vi vidare mot Stöde. Nu uppdagades det som jag absolut inte hade räknat med under vandringen, jag fick skavsår av mina vandringskängor. Jag har vandrat mycket i dessa kängor och aldrig haft problem förr och hade därför aktivt valt bort ett par andra kängor för att vara säker på att inte få problem med fötterna. Men det började med en tå, som tejpades, och sedan klämde på en annan tå osv. Det slutade med att jag till sist hasade fram ca 2 mil i ett par lila plasttofflor som jag hade med mig som "avlastningsskor", tänkta att användas på tältplatser. Vägen vi vandrade var vacker med fina möjligheter att bada och luncha. Men just då orkade jag inte ta särskilt mycket bilder, allt fokus gick åt till att ta mig fram till Stöde. Väl där måste lagens om alltings djävlighet träda in och vi blev fullständigt genomblöta av en störtskur som kom 500 meter innan vi var framme på Stöde camping. Efter denna dag var jag helt säker på att jag inte kunde fortsätta och mitt vandrings-sällskap förberedde sig på att vandra vidare på egen hand.

Om mina fötter kunde jubla hade de gjort det när Stöde kyrka dök upp

Ytterligare en kall natt i tält, sovsäcken har en komfort-temp på +6 grader, men jag var tvungen att ha både ylleunderställ, byxor och förstärkningsjacka på mig för att inte frysa. Fötterna kändes dock lite bättre och jag bestämde mig för att tejpa lite till och sikta in mig på korta sträckor av delmålet och se hur det kändes. Alldeles i början av leden gjorde vi en avstickare upp på Huberget med vackra gamla byggnader och en vidunderlig utsikt över Stöde och älven. Men mitt första mål för dagen var att ta mig till Viskan och se Långhuset som blivit känt via filmen "Miraklet i Viskan". Ett vackert gammalt trähus som ser lite förfallet ut, men är fullt beboeligt samt fylls av en blandning av små caféer och rumsuthyrare mm. Lite underligt och roligt ställe. Efter fika på Jens lilla cafè vandrade vi vidare mot Fränsta.

Lykta på byggnad på Huberget

Långhuset

Rumsuthyrning i Långhuset

Långhuset från vattnet

I Torpshammar åt vi middag på 50tals-haket Happy Days och bestämde oss sedan för att inte gå mot sträckans mål Fränsta, utan vi stannade på Mid Adventure camping i Torpshammar. En mycket vacker camping med trevlig personal, rekommenderas. Natten var dock inte varmare än de tidigare nätterna. Dagen efter fick jag höra att det varit minusgrader i Sveg, så vår vandringsvecka har nog varit ovanligt kall.

God mat, trevlig personal

Röd galonklädsel =)

Utsikt från campingen

Fötterna tejpades om ytterligare och färden fortsatte mot slutmålet Borgsjö dagen efter. Fler vackra vyer mötte på vägen mot Fränsta, men väl framme i samhället kände jag att jag och mina fötter inte hade ytterligare 17,5 km i oss. Fränsta var ett bra ställe för mig att sluta på och lätt att återkomma till när jag känner att mina fötter vill vandra igen. Så efter en sista stämpel i mitt pilgrimspass fick mitt vandrings-sällskap fortsätta sista biten på egen hand och jag satte mig nöjd på en buss mot Selånger för att sedan fortsätta hemåt.

Det finns många vackra vattendrag längs med vägen

Det var roligt att samla stämplar längs med vägen

Lärdomar att ta med mig när jag fortsätter mot Trondheim:

Jag ska alltid tejpa mina fötter, oavsett hur mycket jag vandrat problemfritt i mina kängor tidigare.

Jag ska alltid ta med mig sandaler som avlastar och går att vandra i.

Jag ska köpa ett lättare tält för att slippa släpa så tung packning.

Postat 2017-07-07 23:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vinterpromenad Placerad på karta

Är måttligt road av vinter, men när det ser ut så här när man hämtar morgontidningen, så är en promenad upp på en bergstopp nästan ett måste. Solsken, minus 7 grader och nästan ingen vind. Perfekt! Ned med soppa, macka, kaffe, glögg och lussekatter och iväg.

Blir alltid lika förtjust när jag får syn på en stuga eller ett vindskydd efter att ha vandrat en stund, ser hemtrevligt ut!

Höga Kustenbron skymtar i bakgrunden.

Utsikten åt andra hållet.

Hittade en kombinerad solstol/fikabord.

Somliga lämnar lite tyngre spår än andra.

Fin både vintern och sommaren.

Slutscen från promenaden.

Postat 2017-01-14 14:29 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in