Bloggar > En nybörjares äventyr > Kungsleden ...

En nybörjares äventyr

Naturupplevelser i varierande grad

Kungsleden Vakkotavare-Nikkaluokta

Kaitumjaure

Efter ett tips här på Utsidan började jag titta på sträckan Vakkotavare-Nikkaloukta redan förra året och i slutet på januari/början februari hade jag lyckats få sällskap av min tidigare vandringskompis från Jämtlandstriangeln, Nina, och hennes kompis Åsa. Då vi bor långt ifrån varandra blev det mycket planerande med hjälp av flerpartssamtal och en whatsapp-grupp. I maj möttes vi en kväll för avsmaknings-meny bestående av mat som vi tänkte äta under vandringen. Det blev en jättetrevlig kväll och vi kom överens om de middagar som vi alla tyckte om.

Andra veckan i juli var det äntligen dags för avfärd. Nina och Åsa hade en längre tågresa än jag och vi möttes alla tre strax efter midnatt på tåget mot Gällivare. Efter ett litet glas start-på -vandringen-bubbel, försökte vi få några timmars sömn på en skakigt tåg. Jag vaknade ungefär 100 gånger under de få timmar jag försökte sova och vid frukost på tåget kände jag mig aningen seg, men ändå supersugen på vandringen som väntande.

I Gällivare bytte vi till buss och åkte mot Stora Sjöfallets nationalpark, där det blev bussbyte till mindre bussar pga dålig väg sista biten upp mot Vakkotavare/Ritsem. I pausen började vi prata med ett gäng som tänkte gå samma sträcka som vi, de tänkte tälta och gå i ett lite lugnare tempo än vi som hade bokat stugövernattning.

Strax innan kl 12 nådde vi Vakkotavare och vi som hade en båttid att passa kl 18 hade käkat lunch i pausen vid Stora Sjöfallet för att kunna börja gå på en gång mot Teusajaure som var målet för natten, 16 km bort. Vi vinkande Hej då och Lycka till till tältgänget som åt lunch innan avfärd och påbörjade den branta uppförsbacken som är starten på etappen Vakkotavare-Teusajaure.

Mina glada vandringskompisar! Precis vid start och innan mördarbacken =)

Redan här på Utsidan hade jag blivit förvarnad om att det är väldigt brant i början och även en ledbeskrivning varnar för det. Det var verkligen BRANT! Men det var vi ändå lite mentalt förberedda på, så vi tuffade på i lagom tempo och kände oss rätt nöjda. I ledbeskrivningen står det sedan att man efter första branten vandrar på en platå, vilket jag tolkade som att de var ganska plant. FEL!  Det var en extremt seg lutning som pågick i flera kilometer och marken var lika extremt stenig som lutningen var seg. En snabb titt på kartan efter två timmar avslöjade att vi gått ca 2,5 km. 2,5 km!!! Jag trodde först att jag läst fel på kartan och tittade på skalan flera gånger i hopp om att 1 cm skulle vara 2 km och inte tvärtom. Tyvärr var det så att 2 cm var 1 km och vi hade verkligen inte kommit längre än 2,5 km..... Vi misströstade lite angående vår båtskjuts, men tänkte ändå att vi skulle hinna om vi kunde öka tempot lite.

Fantastisk utsikt, kanten visar hur brant det var

Det var dock lättare sagt än gjort på den steniga marken. Åsa uttryckte det perfekt med meningen :" Vi går hela tiden, men vi kommer ingenstans". Precis så kändes det. Till råga på allt drog vädret ihop sig med moln, blåst och duggregn. Till slut fick vi ändå upp tempot något när det blev mer myrmark med spång istället för sten och hoppet om båten tändes på nytt. Men då uppstod nästa problem-en jokk som måste vadas över. Det låg en ensam, vinglig planka över vattnet på ett ställe, men vi vågade inte chansa på att den skulle hålla för att gå på. Vi ödade ganska mycket tid på att hitta ett lämpligt ställe att vada på och till slut tog vi av oss kängor och kavlade upp byxorna och gick över. Vattnet gick ungefär till knäna, var lite strömt och rejält kallt. Jag gillar verkligen inte att vada och med en meter kvar till andra sidan visste jag inte riktigt var jag skulle sätta fötterna och blev stående och muttrade , "Nä, fy vad jag rädd jag är nu" ett antal gånger innan Nina, som gick bakom, påpekade att det kanske var bäst att kliva upp på andra sidan för att avsluta skräcken. Sant =).

Vi överlevde allihop utan större problem, men nu var klockan strax efter 15 och vi hade ca 8-10 km kvar att gå. Med tanke på det tempo vi hållit hittillls, gav vi upp tanken på båtskjuts och förberedde oss på att ro istället. Det är ca 1 km att ro, men i värsta fall är man tvungen att ro den kilometern 3 gånger för att det alltid ska finnas en båt på varje sida av sjön, vi var inte så sugna på det. Vi fortsatte vår långsamma vandring, nu också bitvis över snöpartier som fortfarande låg kvar och framkallade mjölksyra i uppförslutningen. Det kändes ännu slitigare än tidigare, men så plötsligt tog lutningen slut och det började istället luta svagt nedför!!! En bit bort kunde jag skönja en bro som vi skulle gå över och vi beslöt oss för att lämna leden och gena mot den. Om vi varit extremt långsamma i början, var vi nu extremt snabba. Vi knatade på i bra tempo med kortare pauser, över bron och nedför en backe med snårig björkskog och plötsligt stod vi vid strandkanten och tittade på stugorna i Teusajaure på andra sidan. Med 45 min till godo till båtskjutsen! Vi slog oss ned, åt ölkorv och drack en liten stärkande Jäger i väntan på båten och kände oss nöjda med oss själva.

Mjölksyra! Foto från Nina

En trevlig stugvärd hämtade upp oss och installerade oss i en stuga bara en liten bit från strandkanten. Efter ett snabbt dopp i sjön lagade vi middag bestående av makaroner, ölkorv, kantareller, tubost och soltorkade tomater. Kanongott!

Lite varmt i stugan och kanske inte världens bästa nattsömn, men på morgonen var vi ändå mer utvilade än efter tågresan och redo för nästa etapp.

Otroligt vackert i Teusajaure

Snart på väg mot Kaitumjaure

Efter frukost i lugn och ro gav vi oss av vid 9-tiden mot Kaitumjaure, 9 km. Även denna etapp startade med en rejäl stigning, men den var kortare och när vi väl var uppe på toppen blev det ganska plant. Men stenigt! Största delen av sträckan steppade vi runt på samma sätt som under gårdagen, men landskapet vara omväxlande och vi såg både rovfågel och något som vi senare identifierat som fjällabb.

Glada ovanför backen från Teusajaure

Vid ankomst till Kaitumjaure var stugvärden ute på egen utflykt, men vi välkomnades av kall lingondricka i termos, jättegott efter promenad i strålande sol. Vi fick även idag en 6-bäddsstuga med litet kök att laga mat på. Vi höll på traditionen att ta ett dopp efter dagens vandring och gick efter tips från stugvärden mot en liten badstrand som skulle finnas vid jokken några hundra meter från stugan. Efter ett litet krön avslöjades en av de finaste små stränder jag sett. Mest sten men ut i vattnet blev det mer som fint och lent grus, fantastisk ställe att ta sig ett dopp! Man fick bara tänka på att inte gå för långt ut, det var strömt i mitten av jokken.

Någon kilometer innan Kaitumjaure

Badstranden

Badstranden

Efter doppet drabbades jag av ett extremt sug efter mazarin till kaffet =). Tyvärr var det inget vi packat med oss, men Åsa handlade lite småkakor hos stugvärden, så lite kaklyx blev det ändå. Det blåste upp en del och vi blev tvungna att sätta oss i lä runt stugknuten för att inte frysa, men annars var det en strålande eftermiddag att vila lite trötta vandringsben på. Jag tror att var bra att etappen var lite kortare efter vår första lite slitiga dag. Till middag åt vi viltgryta med viltchips, soltorkade tomater, trattkantareller och kantarellsås med bulgur till. Gott! Tror att jag ev hittat receptet här på utsidan.

Ganska så sent på kvällen fick vi sällskap av ett par som bodde i Kina som beslutat sig för att vandra hela Kungsleden. De såg helt slut ut och det visade sig att det vandrat från Sälka till Kaitumjaure, ca 25 km, samma dag och dagen innan nära tre mil. De erkände själva att det varit jobbigt och att de hade ont i fötter, ben och rygg. Trots det var de fast beslutna att inte ta en vilodag i Kaitumjaure, utan de skulle fortsätta hela vägen till Vakkotavare och ev Saltoluokta dagen efter. Jag tyckte lite synd om dem, men man vandrar på olika sätt. Vårt sätt är att vandra runt i lagom tempo i lagoma etapper och njuta av utsikten, det trivs vi med =).

För att vårt slitna stugsällskap skulle få lite sovmorgon åt vi frukost ute på trappen nästa morgon. Myggen ville också äta frukost (på oss), men jag hade på prov tagit med en thermacell. Väl värt vart enda gram att bära på! Tog några minuter för den att komma igång, men sedan var det myggfritt och vi använde den vid pauser och bad under resten av vandringen också. Tycker generellt att myggplågan under vandringen var överkomlig.

Dagens etapp mot Singi var 13 km lång och innefattande inte någon uppförsbacke att tala om. Första delen följde jokken vi badade i under gårdagen. Efter att ha korsat den via en hängbro förändrades landskap och underlag igen. Vi gick på plan mark i en dalgång större delen av etappen. Först mot slutet började det bli lite stenigt igen och stugorna i Singi var en välkommen syn.

Hängbron på väg mot Singi

Efter detta blev det planmark och mindre sten

Lite plattare mark mot Singi

Singi tycker jag var otroligt vackert och vi tog vårt, numera traditionsenliga, dopp i jokken. Vi fick sova i en stuga med två sovalkover med 5 bäddar var samt gemensamt kök. I den ena alkoven sov en familj med två döttrar runt 10-12 år som vandrat hela vägen från Abisko och skulle ta en tur till Tarfala innan de avslutade i Nikkaluokta. Trevligt stugsällskap. En kort stund hade vi två gäster till i vår sovalkov, men de bytte sedan till lediga platser i hundstugan för att slippa klättra i våningssängarna. Kvällens middag bestod av kantarellrisotto med extra parmesan. Vi är uppenbarligen förtjusta i kantareller alla tre,eftersom det verkar vara den stående ingrediensen i våra måltider =).

Singi

Dagen efter startade vi mot Kebnekaise, 14 km. Här var det en uppförsbacke i starten, men nu var vi härdade och tyckte att den var en baggis. Resten av vägen var ganska lättvandrad med ganska många mindre vad där vattnet inte var högre än att det gick att gå igenom med kängorna på. Skönt!! De sista kilometrarna bestod först blöta myrmarker att ta sig igenom och sedan började den evinnerliga stenen igen. Sista biten mot fjällstationen kändes extremt seg, kanske för att man vet att man nästan är framme, men ändå har en bit kvar.

Någonstans på väg mot Kebnekaise

På väg!

Väl på stationen fick vi ett fyrbäddsrum för oss själva, lyxigt. Det kändes också ganska lyxigt att duscha i varmvatten =). Men bäst var nog ändå den ( i vårt tycke) välförtjänta ölen på verandan. Denna kväll hade vi beställt en tre rätters middag på fjällstationen. Till förrätt var det buffé av olika sorters kallskuret, till huvudrätt kunde man välja mellan röding, kyckling eller ungsbakad rotfrukt och till efterrätt fick vi mousse.

Välförtjänt! Foto från Nina

Nästa dag tillbringades på fjällstationen. Ingen av oss var sugen på att vandra upp på Kebnekaises topp, så vi beslöt oss för en utflykt till Kebnetjåkkas topp i stället. Det visade sig vara lite svårare än vi tänkt oss,eftersom det inte fanns någon stig dit. Vi fick hitta vägen själva och den gick över ett rejält brant parti med löst stenskravel som riskerade att rasa ned på den som gick bakom. Vi kämpade på ändå och lunchade med fantastisk utsikt mot Nikkaluokta och hasade oss sedan ned på händer, fötter och rumpa för den branta bergsidan mot fjällstationen igen. Strax innan fjällstationen slog vi in på "Blomsterstigen", en kilometerlång promenad med små informationsskyltar bredvid typiska fjällväxter.

På väg uppför

Glad med fantastisk utsikt mot Nikkaluokta i bakgrunden

Väl tillbaka på stationen sprang vi av slump på tältgänget vi träffat första dagen på vår vandring. Det var kul att träffa på dem igen och vi berättade om vår första dags strapatser med uppförsbacken och vadet. De höll med om att uppförslutet hade varit hemskt " Den dödade oss nästan" =), och de hade inte gått så långt första dagen. Beträffande vadet hade de också tvekat en lång stund, men sedan mött någon som sagt att den vingliga plankan hade legat där länge och höll att gå på. Den hade torrskodda tagit sig över på den med hjälp av ett par vandringsstavar.

Tältgänget tänkte äta lunch på fjällstationen och sedan fortsätta en bit mot Nikkaluokta. Vi hade en natt till på stationen, så vi sa Hej då igen och gick sedan mot Elsas bro för att ta oss en titt på de gigantiska klippblock som ligger där. Och för att ta oss ett dopp i jokken så klart! Det var förvisso skönt med varmvatten under gårdagen, men det har sin charm att bada i naturen.

Naturens eget lego

Till kvällens middag tänkte vi att vi skulle köpa något i stationens butik och laga i självhushållet. Denna kväll var första och enda gången under vandringen som vi upplevde trängsel. Otroligt mycket folk och kö i både butiken och självhushållet, jag hann nästan bil på hunger-dåligt humör, innan jag lyckades sätta tänderna i en kycklingmatlåda från gårdagen. Blir alltid glad av mat, så irritationsrynkan försvann ganska snabbt.

Sista vandringsdagen gav vi oss i väg relativt tidigt mot Nikkaloukta, 19 km. Vi tänkte korta vår vandring med 6 km genom att åka båt över Laddjujavri med avgång kl 11.15. Vi var lite osäkra på hur lång tid det skulle ta att vandra dit, så vi travade på i lagom tempo och var vid bryggan 9.50. Vi upptäckte då att vi missat en avgång med 5 minuter, men tyckte inte att det gjorde så mycket, utan beslöt oss för att dricka kaffe vid vattnet i väntan på vår avgång.

Hej då Kebnekaise!

Man får inte glömma att titta bakåt också

Väl vid vattnet upptäckte vi att båten och dess glada skeppare låg kvar och väntade på oss. Det visade sig att en vandrare som vi släppt förbi tidigare berättat att vi var på väg och att han och övriga båtpassagerare kunde vänta en stund, otroligt trevligt! Övriga båtpassagerare visade sig vara vårt numera bekanta tältgäng, kul att ses ännu en gång.

Båtresan gick över den vackra gröna sjön, flankerad av höga fjäll. Det var faktiskt skönt att bara få sitta och titta i lugn och ro utan att behöva oroa sig för att snubbla över något på en stig =).

Laddjujavri

På andra sidan sjön unnade vi oss att sitta ned en stund och äta våfflor med grädde och hjortronsylt på Enoks innan vi påbörjade de sista 5 kilometrarna till Nikkaluokta. Nu var stigen väldigt lättvandrad, mer som ett elljusspår. Ändå var det här en av oss lyckades ramla av en spång och nästan bryta benet av sig. Det lustiga i det var att bredvid spången gick en alldeles nyanlagd väg som det fortfarande arbetades på och olycksfågeln tänkte att hon inte skulle vara i vägen och ramlade därför av spången... Detta ledde till att farbron (med en tjusigt tvinnad mutasch) som jobbade på vägen kom runt hörnet, ser olycksfågeln paddlande i diket och förskräckt undrar vad som egentligen hade hänt. Han hade ju anlagt en ny fin väg för oss att gå på...=).

Nåväl, inget brutet och vi linkande fram till Nikkaluokta. Där tog vi en dusch i servicebyggnaden och sedan firade vi med en öl och god mat innan bussen mot Kiruna skulle avgå.

Till sist återstod bara nattåget och en taxiresa hem av vandringsäventyret. Ett sista Hej då till tältgänget som åkte samma tåg och ett snabbt adjö till vandringskompisarna i tidiga morgontimmar och sedan var det slut för denna gång.

Det var en otroligt fin vandring och vi hoppas alla på att kunna göra en ny vandring nästa sommar!

Foto från Nina

Inlagt 2019-08-03 22:18 | Läst 997 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-08-16 13:47   ulindh
Det var en fin tur ni fick!
 
Svar 2019-08-17 19:54   Yve
Ja, vi hade fantastiskt tur med vädret. Längtar redan till nästa vandring =).
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in