Bloggar > En nybörjares äventyr > Vålådalsfyrkanten

En nybörjares äventyr

Naturupplevelser i varierande grad.

Vålådalsfyrkanten

Ledstarten vid Vålådalens fjällstation

Sommarens vandring i Jämtlandstriangeln gav mersmak och efter lite om och men blev det en höstvandring i Vålådalen. Vandringkompisen från i somras kunde inte följa med, men jag lyckades lura med mig en annan kompis. Ingen av oss hade övernattat i fjällstugor tidigare så det blev en ny upplevelse för oss båda.

Det finns några leder att välja på...

Vid startade från Vålådalens fjällstation mot Lunndörren vid 13-tiden. Redan i första korsningen höll vi på att gå åt fel håll eftersom jag slarvläste skyltarna... Men vi rätade upp oss och påbörjade vandringen uppåt genom skog som övergick till myrmarker och efter det mer sten.

På väg mot Lunndörren med snötäckta fjäll i bakgrunden

Vackert vattendrag med gott vatten

Väl framme vid Lunndörren var det hur mycket folk som helst! Det hade varken jag eller kompisen räknat med och det var lätt att kännas sig lite smått hungers-irriterad i det knökfulla köket. Men middagen var i alla fall väldigt god, bestående av linser, couscous, kronärtskocka, soltorkade tomater, oliver och mozzarella, receptet hittat här på Utsidan. 

Efter en inte helt rofylld natt, sovandes skavfötters i samma säng pga av platsbrist, vaknade vi till en fantastiskt vacker morgon när nattens oväder dragit förbi och lämnat vita toppar på fjällen bakom sjön. För att undvika att fastna i morgonrusningen i köket, packade vi ihop oss lite snabbt och vandrade iväg rätt tidigt på morgonen. Efter en stund satte vi oss ned och lagade frukost på det medtagna stormköket, perfekt!

Sjön vid Lunndörrens stuga, fin bastu finns för den hugade

Sedan följde en 15 km lång vandring som präglades av hård vind och till och från lättare regnskurar. Dagen innehöll drama för både mig och kompisen. Det första dramat var gemensamt och bestod av ett vattendrag som vi inte ville vada över, men som vi förstod skulle bli svårt att undvika att bli blöta av. Men till vår stora lycka hittade vi två träd som ramlat och utgjorde två smala broar som vi balanserade över på. Stärkta av det övervunna dramat vandrade vi vidare på vackra skogsstigar, då vi också fann en del lä för vinden.

Torrt och fint

Ju längre vi vandrade, desto mer myrmark blev det. Det fanns mycket spång utlagd över de största blötmarkerna, vilket underlättade massor. Men strax efter lunch inträffade det andra dramat, just på en sådan spång. Eller snarare avsaknade av en sådan... Kvaliteten på spången är varierande och mitt på en stor myr var de nedsjunkna i myren och dolda av brunt vatten. Hux flux försvann vänsterbenet rakt ner i myren ända ned till knät. Panik!!! Jag som redan har fobi för myrar och deras lömska sjunkmarker! Jag tog mig dock samman och efter lite kämpande lyckades jag få tillbaka mitt ben från myren. Mycket glad att jag knutit kängan ordentligt, hade blivit jobbigt om den blivit kvar och jag fått vandra resten av tiden med en foppatoffel på vänsterfoten =).

Kunde ha framlevt mitt liv som träskmonstret här...

Glad över att ha överlevt vandrade jag och kompisen vidare, nu med en halv myr i ena kängan, eftersom vattnet runnit in över kanten. Men det kändes inte kallt och jag tyckte inte att det kändes som om skon skavde någonstans, så jag valde att inte byta om. Byxorna blåste torrt fort i den hårda vinden, det finns fördelar med allt! Slutligen kom vi fram till en skylt som sa att det var 4 km kvar till Vålåstugorna. Kändes lite hoppfullt, men nu dök det tredje dramat upp för min kompis som är höjdrädd. En skranglig, bångnande hängbro måste forceras för att nå stugan. Inte alls roligt för kompisen som gjorde en hjälteinsats för att ta sig över till andra sidan!

Lätta steg för mig som är mer rädd för myrar än broar, inte så kul för kompisen

Efter bron gick det uppför en del, men sedan hamnade vi i träskmark igen. Då hade det också börjat mulna på rejält och vinden tilltog. Leden var inte lika tydlig här och ett tag började jag misströsta om vi verkligen var på rätt väg. Det kändes som om vi vandrade i Mordors träskmarker… Men till sist dök Vålåstugans tak upp framför oss och här var det inte så mycket folk som i Lunndörren. Vi fick direkt ett rum, med varsin säng!, och eldade lite i kaminen för att få upp värmen. Lyxigt nog fanns också torkrum i stugan, så min stackars känga fick torka ordentligt. Ungefär samtidigt som vi kom fram brakade ovädret loss ordentligt med ökande vind och spöregn. Så mysigt att sitta inne i stuga, sprakande kamin, varm mat och trevligt middags-sällskap av andra vandrare! Även denna middag var jättegod och enkel, makaroner, skinkost på tub, torkade trattkantareller, ölkorv och parmesan. Förvånansvärt gott!

Vackraste tak jag någonsin sett! =)

Utsikt från Vålåstugorna

Efter en natt med betydligt bättre sömn än första natten åt vi en god frukost innan vi forsatte 14 km mot Stendalen. Ovädret hade dragit förbi under natten och nu var det solsken med mindre blåst. Bitvis gick turen över kalfjäll med vackra vyer.

Vackra färger

Sol!

Idag hade vi ställt in oss mentalt på att vi skulle vada två gånger, något ingen av oss gjort tidigare. Väl framme vid första vadet, ett ganska brett och strömt vattendrag, beslöt vi oss för att äta en stärkande lunch innan vi gick över. Bäst som vi satt där kom det en tjej vandrande från andra hållet. Efter att ha vandrat lite fram och tillbaka hoppade hon snabbt, i bästa bergsgets stil, över vattnet från sten till sten. Vi var snabba att memorera vart hon gick. Vi var möjligen inte lika graciösa i vårt hoppande från sten till sten, men vi var torrskodda!

Vackert, men strömt och bitvis knädjupt. Skönt att vi slapp vada!

En kopp stärkande cappuccino inför vad. Som jag slapp!

Nu fanns inga hinder, mot Stensdalen! Bra humör, tills vi hamnade i en massa träsk igen...… Vid ett tillfälle hoppade kompisen över ett vattendrag med hjälp av en björk. Lätt som en plätt! Tills jag tar i samma björk. Som går av. Och jag landar i vattnet med bägge fötterna. Vattnet gick inte över kängans kanter, så jag blev inte blöt, men då kände jag att jag fått nog av blötmark!!!! Irriterat stampade jag iväg i raketfart i några hundra meter innan jag (och min kompis) kom på att det nog var dags för en fika =). Efter fikat kändes allt bättre och efter en kort stund kom vi fram till vårt sista vad. Detta var mycket grundare och inte lika strömt, men brett. Vi insåg att vi var tvungna att ta av oss och vada över. Efter lite velande bet vi i hop och knatade över. Kallt, men helt ok, ingen ramlade eller vrickade fötterna. Väl på andra sidan firade vi med en liten Jäger och soltorkade fötter och ben.

Dags för vad!

Efter att vi snörat på oss kängorna igen blev vi båda förvånade av hur kort det var fram till Stensdalens stuga. Solen strålade och det var endast två vandrare på plats när vi kom. Stugvärdarna var ute och vi satt en lång stund på altanen och pratade med de andra. Om gårdagen gav känslor av Mordor, så var det glömt idag!

Utsikt över vatten och fjäll från Stensdalens stuga

Stugan är nybyggd efter att den ursprungliga brunnit ned för några år sedan. Det finns mycket solpaneler och det finns lyxigt nog möjlighet till att tända små lampor här och var, bla vid sängen. Stugan har 32 sängplatser, men vi var bara 17 st i stugan, värdarna inräknade. Dagen innan hade det varit närmare 60 personer i stugan!  

I dag blev det risotto på påse från Willys, lite extra smör, parmesan och torkade trattkantareller satte piff på det hela. Vi hade en trevlig kväll med intressanta personer att prata med, men det blev ändå tidigt till sängs. Det tar på krafterna att vandra hela dagen.

Fördelen med tidigt sänggående är att man vaknar tidigt. Redan vid 8-tiden nästa morgon var vi packade och klara för de sista 14 km av vandringen tillbaka till Vålådalen.Vandringen började i samma tema som tidigare, regn och blåst. Men ganska snart upphörde regnet och när vi lämnade fjället dog vinden bort. Det var mestadels lättvandrad stig på vägen tillbaka. Men ingen dag utan åtminstone lite drama, denna dag blev vi jagade av en upprörd tjäder som tyckte att vi störde hans revir! Han följde efter en bra bit innan han var nöjd och vek av från stigen =).

Kaxig!

Vackert!

Fjäll mot Stensdalen

Något oklart ursprung, men spännande på fjället

Vacker glänta i skogen på väg mot Vålådalen som passar utmärkt för lunchpaus

Något trötta fötter på slutet och det var skönt när Vålådalens fjällstation skymtades. De serverade varm, kryddig tomatsoppa till lunch och det var precis det som behövdes innan avfärd mot hemmet!

Sammanfattningsvis kunde det ha fått vara lite finare väder, men samtidigt kunde det ju ha spöregnat hela vandringen också. Första natten var som sagt lite oväntat att det var så mycket folk, men det gick ju att överleva. Och trots nära-träskdöden-upplevelsen kan jag tänka mig att vandra igen. Då vill jag besöka Helags. Och Storerikvollen. Och Nedalshytta. Och Gåsen. Tror att jag kan sy ihop en liten vandring där nästa år =). Vet inte riktigt om min vandringkompis känner sig så hågad att följa med fler gånger, men hon har i alla fall börjat fundera på var hon kan köpa packpåsar för att underlätta att hitta i packningen, så helt omöjligt är det kanske inte.

Inlagt 2018-09-23 21:45 | Läst 1809 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-09-25 22:07   skogsfia
Tack för en trevlig berättelse! Jag vandrade samma tur ett par veckor tidigare och träffade på samma tjädertupp (troligen samma i alla fall). Det är en fin runda och lagom tur att börja med om man är "ny" som fjällvandrare. Ni verkar ändå ha haft skapligt väder. Vår etapp mellan Vålåstugorna och Stensdalen var en kall och blöt historia. Det ösregnade och blåste hårt hela vägen. Enda fördelen med det var att de två vaden varken gjorde till eller från när det gällde hur blöta fötterna blev :o)
 
Svar 2018-09-26 14:08   Yve
Hej! Misstänker också att tjädern måste var en lokal kändis, han verkade nästan vänta på oss vid sidan av stigen. Det finns som sagt fördelar med allt, är man redan blöt går ju vaden snabbt =D. Har du förslag på andra fina fjällturer som är hyfsat lätta för fjällovana tar jag tacksamt emot dem!
 
Svar 2018-09-30 12:24   skogsfia
Det finns naturligtvis jättemånga trevliga leder att gå men jag skulle vilja slå ett extra slag för en del av Kungsleden som jag tycker är en pärla, nämligen den från Vakkotavare till Singistugorna och sedan till Kebnekaise. Turen startar med en riktigt jobbig stigning men är sedan inte så slitsam. Och många otroligt vackra utblickar över kalfjäll och högalpin miljö.Trevliga stugplatser som sällan är överfulla förutom just Singi där det ofta är väldigt mycket folk. Det är fyra dagars vandring från Vakkotavare till Kebnekaise och sedan en dag till ner från Keb till Nikkaluokta där man tar bussen till Kiruna. Men lägg in ett par extra dagar så att ni kan stanna någon extra natt för att det är så fint och ifall ni är lite slitna.
 
Svar 2018-09-30 13:28   Yve
Tack för tipset, jag ska läsa på om det området!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Aktuellt: Boknytt