Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 4)

Det är Karl Marx jag alltid tänker på, när jag tänker tillbaka på känslan från vandringen från Gåsen och hem - i uppror mot teorin om vandringskraftens reproduktion. Det här är den sista delen om vårflodsvandringen i Storådörren, fortsättningen på del 1, 2 och 3.

Jag var så färdig med fjället. Jag har sällan trampat så i motvind och aldrig kommit fram. Allt var tålamodsprövande och jobbigt. Mat var vi tvungna att stanna och laga också. Om vi bara kunde skippa hungern, törsten, de trötta fötternas behov av någon minuts vila ibland och bara gå! Komma fram!

Men det fungerar inte så. För att det ska bli gjort är det nödvändigtvis så att fjällvandrarens kropp måste existera, ja rentav underhållas. En liten detalj i kalkylerna som kan vara rätt frustrerande när allt du vill är att vara färdig med skiten. Marx kallade det arbetskraftens reproduktion. Dess behov av olika saker för att kunna producera. Såsom vila, mat eller ett liv. Störiga hinder för den med törst efter snabba resultat eller för den som är trött på att gå omkring på fjället med vatten upp till knäna.

Natten innan Gåsen, i vårflodernas Härjångsdalen, hade vi sovit i vårt dyngblöta ryggåstält från tidigt 90-tal uppfällt på en samling tuvor, alldeles för trötta för att vara kräsna. I valet mellan myr, stormig vidd och skyddad knölbevuxen sänka, och med tanke på tältets bristande förmåga att klara kraftiga vindbyar, föll valet på knölarna. De värsta längs långsidorna gav skydd mot den allt mer tilltagande vinden.

Knölig tältplatsBlött ryggåstält på knölig tältplats.

Yttertält och innertält låg klistrade mot varandra och kondens från regnblöta och genomsvettiga felkombinerade plagg droppade ner på oss.

Jag ska förklara bakgrunden till de genomsvettiga, felkombinerade plaggen.

Det var ungefär i det här läget, när ännu en droppe stänkte honom i pannan den natten, som min käre bror började mjukna något. Inte direkt så att han började bli ödmjuk i sin inställning till "trams" som underställ, ullmaterial och genomtänkta packlistor. Inte så att han erkände sin miss uttryckligen, absolut inte.

Jag minns det ännu glasklart. Det stora. Erkännandet från en som aldrig gör fel. Det kom som en försiktig fråga, på natten, i tältet: "Hur tycker du att jag ska göra, hur ska jag klä mig imorgon?" Djupt smickrad av frågan förklarade jag för femtioelfte gången principen med lager på lager. Och även om han inte skulle erkänna det idag, så visst lyssnade han.

Min familj består av en samling mycket bestämda viljor. Rätt intelligenta om jag får säga det själv, så ofta drar den där envisheten mot någonting bra. Andra gånger självändamålsenligt mot... rätt intressanta diskussioner...

I skolan hade han gjort sig känd för att ha sovit i bivack i jeans och skinnjacka på en friluftsdag, och visserligen hade det gått 10 år sedan dess, men fortfarande var han inte den som behövde hålla på att fjanta med att man måste ha vissa kläder eller gå in sina kängor i tid och sådär. Nu började kläderna drypa både inifrån och utifrån, de tubsocksbeklädda fötterna var under uppluckring och den tunga, konstigt snett packade ryggsäcken som hängde vid knäna började ge skavsår och blåsor under Guns n Roses-T-shirten.

Armhävningar med ryggsäckBärande av stock över huvudBärande av hur tung och sned ryggsäck som helstUppvisning av diverse mandomsprov. Jag har aldrig sett en så konstigt packad ryggsäck hänga vid någons knän. Inte helt fel attityd hos ett vandringssällskap för den som önskar bärhjälp, ska sägas. Både ett och annat slank ner i den där ryggsäcken "bara för att" man minsann inte behöver hålla på med någon gramvåg. 

Det finns en viktig lärdom här. Denne bror är inte bara en av de mest envisa människor jag känner. Han är även den med mest rock n' roll-attityd. En äkta rocker. I uppror mot Karl Marx. Odödlig. Det finns en del att ta till sig av inställningen att "det löser sig". Det för en lite närmare livet.

Men inställningen att "det löser sig" utgör också bakgrunden till varför vi på Gåsen kom att spendera natten i värmen av kaminen, och inte ytterligare en natt i det blöta. Det gick helt enkelt inte längre.

Här skulle man kunna diskutera vidare om det var bra eller dåligt att "det löste sig". Frågan får väl sitt svar beroende på hur pass nödvändigt det är att undvika situationen "det gick helt enkelt inte längre". I det här fallet funkade det ju rätt bra med tanke på att vi passerade fjällstugan, och en folköl fick jag också. Stunden på Gåsen kom att bli en sådan där riktig highlight att tänka tillbaka på med njutning.

Avkoppling ensamma i stugan på en av världens vackraste platser, Gåsen.

En glimt av vinterfjället under vandringen upp mot Gåsen, så här veckan efter midsommar.

Följande dag lämnade vi Gåsen i gryningen, med tandborstarna i munnen för att komma iväg så tidigt som möjligt. Fortfarande osäkra på hur vattendragen framför oss skulle se ut och om vi skulle kunna komma tillbaka till Ljungdalen med den bortspolade bron över Ljungan framför oss. Inte för att vi skulle över just den bron eller ens samma vattendrag, men väl vatten från samma vattendelare, vilket räckte för att väcka nervositeten. Vid det här laget var vår respekt för överflödade vattendrag inte så liten.

I de här trakterna var fjället betydligt torrare och vi kunde konstatera att vi hade helt vanlig vandring framför oss mot Helags. En sådan lyx! Brorsan började till och med prata om att han skulle springa upp på toppen på kvällen. Jodåsåatt...

Men efter Hulke blåste det upp kraftig motvind. Och snart kom även regnet. Snöfälten här var färre men desto jobbigare att gå i med en skare som gav vika. Den sista milen blev fruktansvärt tung i vinden och drog ut på tiden. Vi sa inte många ord till varandra.

Vid Helags åt vi våfflor och kollapsade fullkomligt utmattade på varsin soffa. Jag slumrade i en halvtimme. Sedan tittade vi ut mot regnet som piskade mot fönsterrutorna i halvstormen, konstaterade att tältet hade gjort sitt och vi med. Vi var färdiga med det här. Någon av oss förde på tal att vi skulle kunna sitta i Ljungdalen i torra kläder om bara några timmar. Det var middagstid när vi bestämde oss för att få det överstökat och låta dagens 18 kilometer bli 30.

Vi var definitivt färdiga med det här.

Färdig med fjället med en önskan om att komma fram. Viss kontrast jämfört med fjällvandringshighlighten på Gåsen timmar innan.

Postat 2015-04-10 12:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 3) Placerad på karta

Ett steg framåt över snön. Ett till. Knakade det inte lite konstigt? Det där dånande ljudet, kom det verkligen från dalgången, eller var det i själva verket RAKT UNDER våra fötter? Det här är del 3 i berättelsen om min och brorsans vårflodsvandring som i del 1 gick genom Storådörren och i del 2 från Tronndalen till Vålåstugorna där vettiga vandrare (inte vi) vände om och gick hem. Del 2 avslutades med att ingen visste hur det skulle gå för oss och om vi någonsin skulle komma fram. Det är nu olidligt spännande!

"Vet vi vad vi håller på med?" frågade han mig när vi stod mitt ute på ett snöfält som det rann ut en 10 meter bred fors ur nedtill. Som om jag hade ett svar på det. 

"Jag vet inte riktigt, men vi kan bara inte gå runt en gång till, jag blir galen! Äh, nu går vi!" sa jag och tog ytterligare ett steg ut på snöfältet som täckte vad som i överkanten såg ut som en liten bäck och i nederkanten en snökantad älv.

"Du, jag tycker det låter under oss..?!" sa han ungefär samtidigt som jag noterade dånet - om det kom från dalgången eller om det verkligen kom från under våra fötter låter jag vara osagt. Jag kände paniken stiga och tror att vi lyckades skrämma upp varandra båda två, för i nästa sekund rusade vi skrikande mot fast mark där vi kunde skratta ut.

Det var rejält snötäckta vidder som tornade upp sig runt om oss i Härjångsdalen. Där det inte låg snö forsade det. Vid tre möjliga vadställen fick vi kasta in handduken i avsaknad av stavar.

Inget vad vid lovande ställe innan det officiella vadstället.

Inget vad vid ledens vadställe. 

Definitivt inget vad vid utflödet från den nedersta sjön.

Det blev till att ge oss upp på den snöklädda sluttningen på den norra delen av dalen istället.

Vårflodsvandringens stora gissel.

Det jobbigaste under turen var definitivt inte själva vaden när vi väl funnit vadställen, utan all tid som gick åt att ta sig runt osäkra snöfält som det dånade om.

Eller all energi som det gick åt i form av skräck när vi faktiskt gick över dem.

Det var efter ett sådant skräcksnöfält som brorsan hittade vandringsstaven, och kom hädanefter att påminna om Gandalf där han gick med sin... cowboyhatt. 

För visst var det ett riktigt Sagan om ringen-äventyr: Många farofyllda vatten, osäkert vart vi skulle komma, hur och när, och om maten skulle räcka om vi inte skulle kunna komma framåt.

Innan vandringen hade en kille på Naturkompaniet kört rejäla säljknep på mig om flapjacks oerhörda egenskaper.

Om det var sant vad han sagt så hade vi definitivt att göra med lembas. Det måste vara vad flapjacks egentligen var, sa jag och brorsan till varandra, åt en smula åt gången och lekte att vi var mätta.

Det är inte så kul att laga mat när det regnar. 

Det var inte av en slump som det kom att bli många referenser till Sagan om ringen under vandringen. Redan under förberedelserna inför vandringen hade brorsan letat upp sin gamla hobbitcloak i fleece som han sytt för 10 år sedan i slöjden, och testade bland annat denna vandringsutstyrsel:

Vandraren.

När vi nu ändå har den förtroendeingivande fjällvandringsexpertporträttbilden ovan i blickfånget, tillåt mig presentera vår (hittills 100% säkra) metod för att bedöma hur god idé det är att gå över ett snöfält:

Vi använde staven till att slå på snön för att höra hur det lät.

Stumt ljud vid slag med bredsida=bra.

Ekande ljud vid slag med bredsida=inte bra.

Inget särskilt händer vid nedstötning=bra.

Vatten kommer upp vid nedstötning=inte bra.

Staven försvinner ner vid nerstötning=backa... långsamt... NU!!

När det inte fanns snöfält blev proceduren om möjligt ännu drygare: gå hundratals meter upp för att leta efter ett ställe att ta sig över vattendrag på sluttningen, av med kängorna, knyta fast dem på ryggsäcken, fram med handduken, torka fötterna, på med kängorna – emellanåt blev det till att göra om hela proceduren med 100 meters mellanrum.

Blött, blött och blött. Fötterna rörde inte torr mark på hela vandringen och till alla gore-tex-kritiker kan jag meddela att mina Meindl Dovre Extreme var så gott som snustorra. Enda gången de varit blöta under en vandring var en gång när det droppade ner kondens i dem från yttertältet... 

Ett ständigt trassel: gå över snöbro, balansera över bäck, klafsa genom forsande myr, klättra upp för snökant...

Under den här galet blöta och snöiga etappen började vi bli inte så lite trötta på allt krångel. Vädret var grått, vi hade sovit illa, allt var blött och även om humöret var på topp ändå kunde vi knappast förutse att vi snart skulle få uppleva en av de vackraste kvällarna någonsin.

Fortsättning följer här.

Postat 2014-10-11 22:53 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen" Placerad på karta

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Nu ska jag berätta om vandringsdag nummer två, på årets tur från Trondheim till Ljungdalen.

Om etappen mellan Stråsjøen och Schulzhytta, genom Skarvan och Roltdalens nationalpark. 

Men det jag ska skriva om är inte för räddhågsna. De fruktansvärda minnena hemsöker mig ännu. Det är knappt att jag vågar fatta pennan...

...

Cikadorna

Det hade varit en lugn och behaglig första morgon, ensam i det vilda. Solen väckte mig 06.30, frukost fick jag på en liten klipphäll vid en porlande bäck.

Nedanför porlet fanns ett perfekt tvättställe där vattnet stod glasklart över en stenhäll.

Mitt nyväckta fjällvandrings-Jag betraktade mig i vattenytan. "Nu är det bara vi", sa det.

Bilden krusade sig över vattenytan. Ömsom otydlig, ömsom klar. Inget svar.

Det var detta jag längtat efter. Utsövd, levande, närvarande skulle jag bege mig uppåt, närmre fjällvärlden och till urskogen i naturreservatet.

Frukost i morgonsolen.

Temperaturen rörde sig sedan gårdagen kring 30 grader i skuggan. En och annan obetydlig vindfläkt smekte förbi någon gång mitt på dagen. Annars var det som att de flesta bomullsmoln medvetet ville undvika min väg. De låg blickstilla, väntande bredvid den gassande solen.

Vandringen längs bilväg upp mot Stråsjøen från Selbu dagen innan hade gått för lågt för att kunna ta dricksvatten i vattendrag och dagsransonen fick bäras, vilket resulterat i en packning på 21 kilo i värmen längs den smultronkantade, solstekta grusvägen. När jag blundade kunde jag nästan hörda ljudet av cikador... Den nyfunna kraften inifrån skulle definitivt komma till användning, men ännu anade jag inte i vilken utsträckning.

Idag befann jag mig 500 meter över havet och närmade mig kalfjället. Så jag gjorde under förmiddagen ett försök att, frånsett en halvliter vätskeersättning, inte bära vatten.

Det var en dålig idé.

Fram till bron över Øyelva var samtliga bäckar snustorra.

Jag hade inte annat val än att vid lunch fylla petflasksamlingen vid älven. Och packningen närmade sig på nytt smärtgränsen.

Att det kunde bli så mycket värre var svårt att föreställa sig.

Då visste jag ännu inte att jag inte skulle förbli ensam. Det var ännu inget konstigt att molnen låg så stilla, bara tröttsamt. Och skogarna tycktes fortfarande alldeles vanliga.

Så fel jag hade.

Tung packning. Skarvan bakom mig. Stillaliggande moln.

...

Känningen

Jag fick en känning. Det var eftermiddag. Jag var uppe på kalfjället nu. Skarvans fjäll låg bakom mig i ryggen. Framåt syntes Fongen och vid dess fot ruvade Roltdalen.

Det var någonting annorlunda med Roltdalens skogslandskap. Någonting som fångade min uppmärksamhet.

Den här urskogen saknade nästan helt björkar.

Där barrskogen i gränsen mellan skog och kalfjäll vanligen övergår i fjällbjörkskog, stod här bara allt glesare barrskog.

Mystiskt... Vackert... Rofyllt... Förföriskt...

Sakta kände jag hur jag drogs ner mot skogen, hur den kallade på mig. 

Jag försökte väcka mig själv: "Det är bara lite annorlunda vegetation! Roltdalens urskog är unik, det är inget konstigt..."

Förtrollningen släppte.

Men snart var jag tvungen att stanna upp och la pannan i veck igen, ty på nytt nåddes jag av en förnimmelse, och den här gången var det verkligen befogat. Jag var nere i skogen nu.

Varför låg Schulzhytta så djupt i den täta urskogen framför mig, allra längst nere i botten av Roltdalen? 

Det var varmt, kvavt och vindstilla. Jag borde inte vara här nere, när det är varmt ska man vandra på fjället!

Någonting var väldigt fel. 

Det verkade finnas ett mönster, jag hade sett flera norska hytter ligga nere i den vindstilla skogen bland myggen.

Skulle jag förstå placeringen av hytterna som ett Norgeskämt? Eller snarare... som någonting ont... och orosbådande? De svenska fjällstationer jag besökt låg alla någorlunda högt, där vinden når fram och...

      (där någon kan höra dig skrika)

Det var då jag hörde ljudet. Ett dovt brumljud, ett morrande. Ett knak precis bakom mig mellan träden. Jag vände mig snabbt, paniken fick mig att kippa efter andan vid insikten att nu händer det faktiskt, jag möter en björn!

Skogen runt om mig tycktes ändra skepnad, en surrealistisk värld tog vid, det var någonting med ljuset som inte var som det skulle. En stor fågel lyfte kraxande mellan grantopparna, jagad av något.

På en sekund, lång som en evighet, såg jag ingenting i skogen.

Sedan hörde jag brummandet igen. För stort för att vara en björn. Vad var det för varelse som närmade sig som kunde morra så?

Det var åskan, förstod jag och andades ut. En bra bit bort, men på ingång.

Utmattad efter adrenalinpåslaget sjönk jag ihop på en tuva. Var det värmen och ansträngningen som spelade spratt med mig?

Under eftermiddagen hade jag blivit allt mer övertygad om att jag inte borde tillbringa natten nere i Roltdalens barrskog. Norgeskämt eller ej, onda aningar eller ej, det var för varmt och för vindstilla. Och nu svepte skymningen in, klockan närmade sig åtta och här satt jag, hungrig bland träden.

Även om middagen sedan länge var undandukad på Schulzhytta, så kunde det vara värt ett försök att gå dit. Kanske stanna under tak medan åskvädret drog förbi.

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Händelsen

Plötsligt fann jag mig själv, intet ont anande, vid dukat bord och väntade på att bli serverad trerättersmiddag. Hon skulle ordna mat till den sena gästen, inga problem. I rummet bredvid satt tre-fyra sällskap norrmän. De hade ätit middag här tidigare, drack nu kaffe och verkade tillfreds.

Jag åt av ett fantastiskt gott bröd. Men så var det smöret, som stått framme i värmen på tok för länge...

      (något är inte som det ska)

Sedan kom förrätten.

Det var sparrissoppa. Med klumpar i...

      (det är redningsklumpar)

            (redrum)

Mättnadskänslan från att ha ätit alldeles för mycket av brödet i kombination med den kvävande värmen inne i stugan och synen av varmrätten, gav kväljningar.

Det var kalla, geléomhöljda skivor kokt skinka, mimosasallad-liknande potatissallad blandad med burkpersikor och fruktcoctailmix i spad, smaklös stekpotatis indränkt i gigantiska smörflottbubblor...

      (redrum redrum redrum)

Nu var hon inne i rummet igen. "Du ska väl stanna en stund och dricka kaffe och umgås med de andra?" bjöd hon in och ställde fram en alldeles för söt rabarberkräm med kvalmigt citronmousse serverat med det på nytänkande restauranger för tio år sedan obligatoriska timjanbladet.

Jag greps av en stark intuition att jag måste upp ovan trädgränsen innan solnedgången. Något var på väg att hända. Något socialt. Umgås var det sista jag kommit hit för att göra. Jag måste ha luft.

Plötsligt mindes jag.

Något var verkligen inte som det skulle.

En minnesbild blixtrade förbi från gårdagen. Nu förstod jag hur det hängde ihop. Jag hade gått genom en tunnel.

Till Hell.

      (Here's Johnny!)

OMG, jag måste ta mig härifrån!

Från flygplatsen i Trondheim/Værnes: tunneln till Hell (vid S-Hell).

...

Slutet

Klockan var 23 när jag slog upp tältet ovan trädgränsen, nära Svenskmoknippen. Åskovädret hade dragit vidare. Himlen bjöd på en fantastisk solnedgång. En svag fläkt svepte faktiskt förbi.

Nedanför låg Schulzhytta.

Skogen var alldeles svart.

Och än idag vet ingen vad som hade hänt om jag stannat på Schulzhytta efter mörkrets inbrott...

- The End -

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Mitt Falkfangervola

Postat 2014-09-06 20:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mitt Falkfangervola Placerad på karta

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niila. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade björkskogen och renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niila. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen"

Postat 2014-08-22 23:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in