Vilken säkerhetsutrusning är viktigast.

[thureb]

Vilken säkerhetsutrustning är viktigast?

Blev ombedd att bryta ut den här diskussionen från den tidigare tråden http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=30530#post181715 och det kan vara lämpligt för att man inte skall missa bra inlägg som kanske inte täcks av den ursprungliga rubriken.

Men jag tycker att diskussionen i den tidigare tråden följer en vettig underfrågeställning till ursprungsämnet. Den aspekten som diskuteras nu är också en parallell till den tidigare tråden om motionsåkning. Även den tråden upplevde en glidning från incidenten med mannen som bara hade mobiltelfon som räddningsutrustning till att handla om säkerhetsutrustning allmänt.
http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=30304&pagenumber=2


Egentligen ser jag inte något behov av att avvara någon säkerhetsutrustning annat än vid färd på plogad bana men jag fick frågan nedan.

Jag gick på SSSK's teorikväll med islära i december, där Helge Karlsen pratade. Han poängterade att ispiken var det viktigaste av alla säkerhetsredskapen: viktigare än isdubbar, flythjälp och livlina. Hans motivering var att de andra redskapen hade man bara nytta av då man plurrat -- ispiken var det enda redskapet som förebyggde plurrning.

Och nu säger du att SSSK's säkerhetsansvarige anser att flythjälpen är viktigast.

Råder det oeninghet bland SSSK's "isrävar" om hur pass viktiga de olika säkerhetsredskapen är?

Det kan bero lite på situationen vilket som är viktigast. På snötäckt is är pik väldigt viktigt då hörsel och syn inte ger så mycket information om bärigheten.

Pik är som sagt förebyggande men förutsätter att den används. Ibland räcker det inte med att pika man måste vara vaken för att ett flak bryts loss och kantrar eller bryts upp t ex vid landlöshet, på en istunga etc.

När man väl har gått genom isen så menar jag precis som Per Kågesson att flythjälpen är viktigare än dubbar och pik. Men lina och sällskap som är drillade på kamraträddning är också vikigt.

Fler uppfattningar välkomnas.

Thure

 

[Mezzner]

En intressant synpunkt från de som plurrat mycket vore också hur isen vid de tillfällena har förändrats.

D v s om det var lite tunn generellt och gradvis övergick i alltför tunn, eller om förändringen kom plötsligt. (D v s hur rmycket pikning hjälpte.)

Min enda erfarenhet gjorde mig ödmjuk, större delen av åkturen företogs på mer än halvmetertjock is, men vid passering innanför en ö så ändrades detta snabbt. Faktum är att det förändrades från 1-2 decimeter till bristningstunt på bara någon meter (dvs kortare än bromssträckan).

Möjligen är detta en avvikning från ämnet, men du får väl anvisa annan plats för detta om du vill Thure.

 

[Lissen]

Min enda erfarenhet gjorde mig ödmjuk, större delen av åkturen företogs på mer än halvmetertjock is, men vid passering innanför en ö så ändrades detta snabbt. Faktum är att det förändrades från 1-2 decimeter till bristningstunt på bara någon meter (dvs kortare än bromssträckan).

--

Kanske en avvikning från ämnet, men nog så viktigt.

Ditt inlägg visar på ett bra sätt att det inte bara är utrustningen som är viktig. Minst lika viktigt är att också försöka läsa omgivningen och de tecken som finns. På platser där vi vet att isen kan tunna ut bör man vara extra vaksam, ev. slå ner på tempot och använda piken för att känna efter. Att enbart förlita sig på piken blir ju lite ansträngande i längden, inte minst för pikarmen...

Men som sagt, ibland går det snabbt. Det är ju en bedömning man får göra hur mycket man vill dra ner på tempot.

/Nicklas

 

[kr-val]

En intressant synpunkt från de som plurrat mycket vore också hur isen vid de tillfällena har förändrats.

D v s om det var lite tunn generellt och gradvis övergick i alltför tunn, eller om förändringen kom plötsligt. (D v s hur rmycket pikning hjälpte.)

Vi mina tre helplurr så antingen hann jag inte pika, förstod inte att jag skulle pika, respektive pikade men på fel ställe. Frågan är hur många gånger jag skulle plurrat om jag inte hade någon pik.

Har också förstått att många använder piken olika. Jag vill gärna slå igenom och ibland mäta tjocklek. Nuförtiden t.o.m. sågar jag ut isprov. Andra känner bara på ytan av isen för att avgöra iskvalitén och nöjer sig med det. Förmodligen skulle man kunna göra det samma med skridskospetsen, varför det säkert skulle gå att utveckla en relativt säker bedömningsteknik helt utan pik.

 

[thureb]

F d mycketplurrare?

Min erfarenhet är att mina > 40 ofrivilliga plurrningar sällan kommit helt oväntat.

Det har nästan alltid funnits varningstecken som jag varit medveten om men som inte räckt för att få mig att vända eller välja annan väg.

Efter att barnen anlänt och jag blivit äldre så har plurrningsfrekvensen minskat mycket för mig personligen men det händer lika ofta som tidigare att mina deltagare som åkt i egna spår plurrar när inte jag gör det själv.

Jag tror att det beror på att jag är försiktigare och har lättare för att vända. Tuppkammen har kanske krympt lite och jag är lite mer misstänksam.

Det är inte isen det är fel på det är isbedömmaren som felar när man plurrar.

Thure

 

[boe skates]

Piken, och då menar jag fälpik.

Om jag bara skule få ta med mig en pryl och sedan färdas på osäkra isar, oavsett om det är med skridskor, cykel eller per fots, skulle jag alla dagar i veckan ta min fälpik.

Säkerhetstänkande går ut på att minimera risker, att inte hamna i dåliga eller farliga situationer. Där är piken bäst. Den är förebyggande och kan se till att du inte hamnar i en farlig situation.
Hamnar man i vattnet har man redan brutit många säkerhetsspärrar (förutsatt att man inte vill plurra)

De två vanligaste anledningarna till att man plurrar är enligt mig:

-Man pikar för sällan
eller feltolkar pikslagen

-Ouppmärksamhet eller slarv.
Man tittar inte på isen, eller missar uddar / utlopp osv.

För att träna okulär isbedömning har jag märkt att jag allt oftare testar en iskant eller någonting misstänkt endast med blicken. Stanna upp ett slag eller sakta ner farten, iakta fenomenet. Istället för att pika och direkt avgöra bärigheten försöker jag aktivt bedömma isen okulärt och sedan komma till en slutsats.
Sedan åker man ut på isen om man bedömt den åkbar, först därefter får man pika och kolla "facit".

 

[GustavOh]

Hmmm, jag klipper från SSSK:s sidor:

Utrustning (obligatorisk) :
Till Välkommenturen skall Du vara utrustad som till en ordinarie utfärd med SSSK

1.Ryggsäck med midje- och grenrem innehållande ett komplett ombyte, med undantag av kängor, allt inpackat vattentätt i plastpåsar.
2. Isdubbar
3. Ispik med extra stav
4. Visselpipa
5. Räddningslina

Ryggsäcken, isdubbarna, visselpipan och räddningslinan är väl självklart att begära om man arrangerar en tur.

Jag förstår också att man vill att alla har med sig en egen pik, även om man väl i praktiken knappast ökar säkerheten genom att pika där fem personer redan passerat.

Men extrastaven?

 

[Stadan]

Men extrastaven?

Det har med att man inte ska sinka gruppen vid råkövergångar och riktigt dålig is. De som har extrastav kan åka dubbelt så fort i vrakis. Kan hålla med om att kalla det för säkerhetsutrustning är kanske lite missvisande.

Jag håller helt med Bo vad gäller pikar. En pik som inte används är en meningslös pik. En pik som inte ger information om bärighet är heller ingen pik.

 

[NiklasA]

Piken vikigast!

Om man ser till utnyttjandegrad är piken viktigast, denna används på i princip varje tur, medan dubbar och flythjälp används mera sporadiskt.

Piken används även till stöd för att förhindra otäcka fallolyckor när man skall av och på isen och under landtransporter på hala underlag.

/Niklas

 

[blasse w]

Ispiken som används flitigt, och ett gott omdöme som man lyssnar på. Och som sagt lyssna alltid på isen.

Blasse

 

[Raskesven]

Jag är ingen expert på det här området. Men som enda utrustning borde väl isdubbar vara viktigare än ispiken? Oavsett vilken utrustning man har med sig kan man ju hamna i spat. Sannolikheten att hamna där minskar med ispik istället för dubbar, men hamnar man väl i sjön är väl isdubbar livförsäkringen? Och för den som ev. åker ensam bör väl isdubbar vara viktigare än även flytkudden? Eller...?

Raskesven

 

[pby]

Vad som är viktigast att ta med sig, känns lite som en hypotetisk fråga. I praktiken är jag tämligen dogmatisk – alltid: dubbar, visselpipa, pik, lina, rygga och kompis – nästan alltid i alla fall. Ska man rangordna beror det lite på var och hur man åker.

Piken är mer än säkerhetsutrustning. Den är en förutsättning för att åka om man gilla intressanta isar som jag gör. Ok, på välrekade isar, som t.ex. holländska kanaler, har jag lämnat den hemma. Men på de flesta naturisar blir skridskoåkningen hämmad utan en bra pik.

Isdubbar ser jag liten anledning att inte ta med, visselpipa lika så. Visst kan man klara sig bra vid ett plurr utan dubbar, om man har gott om kompisar med linor som inte också ligger i plurret. Men varför skippa - de är så lätta. Ofta tar man sig snabbare upp själv, utan att invänta en lina.

Men det är inte alltid lätt att ta sig upp med dubbar. Slår man t.ex. en axel ut led, är det nästan omöjligt. En lina är då bästa hjälpen. Helst ser jag att alla har lina. Ett minimum är två linor per grupp. Linor har räddat många liv.

Med flythjälp sjunker man inte, även om man slår sig medvetslös. Den som flyter lever längre i vaken – det ger mer tid för räddingsinsattser – så är det! Är det långt hem är ett ombyte bra att ha. Bär du inte ryggsäck, så ta på en flytväst.

Tar man sig inte upp själv, är kompisar bra att ha – helst ett par stycken. Trevliga brukar de också vara. De brukar också försöka tala en ur de värsta dumheter man försöker sig på.

Det finns fler säkerhetsgrejer jag gärna tar med:
- Sjukvårdsutrustning, främst att förbinda stora sårskador.
- Reparationsutrustning, tejp, lina, skruvar och verktyg m.m. Grejer går sönder.
- Reservskridsko. Ibland lossnar en skridsko och sjunker. Svårt att åka hem på bara en.
- Karta, om jag inte känner sjön mycket väl.
- Kompass.
- GPS, mycket bra vid dimma på stora vatten.
- Vindsäck, svårt annars att byta om i kallt och blåsigt väder.
- Varma kläder - på skärgårdsturer bör man kunna klara en bivakering till nöds.
- Dryck och sötsaker. Ger extra ork.
- Mobiltelefon och numret till 112.
- Pengar – t.ex. för taxi till sjukan.

Allt detta behöver man inte ta med sig på alla isar. Men en god vana är att ta med mycket av slentrian, och endast då det finns starka och bra skäl att skippa något, lämnar man det hemma. Också på den lilla turen kan oväntade saker hända. Och ibland brukar turerna bli lite mer än man först hade räknat med – bra att vara väl rustad.

Sammanfattning:
- Dubbar finns få skäl att inte ta med.
- Ispik är nödvändigt, utom möjligen på mycket välrekad is.
- Jag vill att mina kompisar har linor att dra upp mig med.
- Med flythjälp överlever jag längre i vaken om jag blir medvetslös.
- På tuffare turer gardera jag med mer utrustning.