God afton,
En kortare rapport från några riktigt minnesvärda dagar denna sommaren för mig, min klätterkompanjon och innehåller en av alpernas klassiska kammar som man nog bör har gjort minst en gång i sin alpina klätterkarriär?
En kam och ett berg som nog inte går någon obemärkt förbi när man antigen sitter nere vid Courmayer och dricker en kopp kaffe, eller tar liften upp till Torino hyttan. Själv så blir jag helt fascinerad av den vid varje anblick, och har tidigare drömt mig bort till toppen många gånger i ett första steg för hela integralen. Den kommer med stor säkerhet att tickas av i framtiden och har nu redan fått tag på en lämplig klätterkompanjon för nästa säsong. Om vi båda arbetar hårt nu under vintern och fintränar under våren så får framtiden utvisa vad som händer....
Klätterlinjen vi pratar om är sydkammen på Aiguille Noire de Peuterey och involverar i princip 1200 höjdmeter av klättring i klassisk still med maximalt replängder av femmor. Nedstigningen är lika lång och går över östkammen, vilket även innebär ett litet projekt i sig själv.
Dagen till äran var Alexei redo för sitt stora äventyr, liksom jag själv, och en helgeftermiddag i juli tog vi riktning mot Courmayeur. Vi hade dagarna innan studerat alla möjliga väderrapporter, och hade nu i princip tre dagar med stabilt väder framför oss.
Det första man har framför sig är en trevlig promenad upp till Borelli hyttan som ligger vid foten av Mont Noir de Peuterey. Man följer en perfekt utstakad led utmed berget just bredvid ett svalkande vattenfall.
Promenaden tar uppåt två timmar, och väl framme möts man oftast av alpernas trevligaste personal och mat. Stannar man inte till där så tycker jag verkligen att man är ute och cyklar! Priset för en trerättersmiddag, obegränsade mängder vin, sovplats och en pastarätt efter att man kommer ned ligger på totalt 45 euro för två.....
Kvällsutsikten från hyttan brukar vara rätt trevlig vid bra väderförhållanden, och kvällen spenderas i vanlig ordninga med att lyfta fram sina egna klätterbedrifter.....
Sydkammen går över ett par torn i följande ordning, Pic Gamba, Punta Bifida, Punta Welzenbach, Punta Brendel, Punta Ottoz, Punta Bich för att sedan komma upp till huvudtoppen. Grundkonceptet för hela kammen är rätt enkel - Var snabb och hitta den enklaste vägen upp! Nedstigningen över östkammen säger jag ingenting om, då det är ett väldigt trevligt kapitel för sig själv.
Tidsmässigt om man är duktig så hinner man göra allt på en dag, men annars får man räkna med att spendera en natt någonstans utmed kammen, och därav se till att det är stabilt väder!
Efter några få timmars sömn så satte vi igång från hyttan vid 03.00 snåret och tog oss till starten av klättring. Möjligheten finns att gå upp till insteget dagen innan, reka läget en anings för att vara snabbare på morgonen, då all klättring sker med hjälp av skenet från pannlamporna.
Som grädde på moset så får man dock en obeskrivlig utsikt av området när solens strålar börjar att värma upp klipporna och bergen i din närhet....
Första delen upp till Punta Bifida gjorde vi i kortrep, med någon enstaka replängd, i storskor. Vi var faktiskt inte helt ensamma. Ett franskt par hade satt igång lite tidigare under morgonen, då de hade som plan att forsätta upp mot Mt. Blanc. En skymt av dem just innan Bifida vid kammen i mitten horisonten i mitten.
Själva var vi dock helt upptagna med vår egen del utmed kammen, där första delen går över lite smutsig terräng, för att sedan bara bli bättre och bättre ju högre upp man kommer.
Här kan man skymta platån nere vid Borelli hyttan och dalen mot Courmayeur och även en av många intressanta passager under dagen.
Istället för att klättra ända tills det blev mörkt, för att riskera att hamna på någon skum hylla utmed kammen, så stannade vi till vid nattens femstjärninga mänskliga bivack påse kring Punta Ottoz.
Kvällen blev magisk! Innehållet till kvällens show var som sagt:
Två pojkar sittandes på en hylla med varsin bivackpåse, två salami, en påse mini babybel ostar, en termos te och några energybars.... Vi diskuterade livets stora frågar och förundrades över den otroligt romantiska utsikten mot Mt. Blanc innan molnen kom in.
Vi fick dock väldigt många timmars sömn innan vi satte igång återigen dagen eftger, fast denna gången inväntade vi solen en anings, då nattens temperaturer inte hade varit alltför behagliga. Dock så hade jag haft en otroligt upplevelse när jag vaknade mitt i natten och skulle uträtta mina behov. En stjärnklar himmel, en fullmåne och blicken mot föregående bild! Jag ryser än idag när jag tänker på det! Helt enkelt obeskrivligt!
Här skymtar man sista delen innan avslutet mot toppen med en väldigt trevlig exponering. Återigen har vi platån vid Borelli hyttan och nu kan man även skymta Courmayeur en anings.
Sedan tar man sig upp mot toppen, involverar lite firningar och ett av kammens cruxpassager enligt mig själv (treaklättring?). Sist men inte minst så skakar man hand med statyn, eller åskledaren, på toppen.
En snabb blick mot nästa projekt och sedan sätter man fart mot östkammen för att ta sig ned.
Nedstigningen säger jag inte så mycket om, men involverar ganska trevlig *routefinding* och kombinerar man det med ett snöoväder så har man direkt en trevlig mix. För oss innebar det att vi tog skydd under en klippa halvägs ned och spenderade ännu en natt i våra bivacksäckar. Bästa upplevelsen på länge och solen värmde upp oss fint på morgonen. Vi har några trevliga videoklipp av oss själva.
På återseende, Christian
En kortare rapport från några riktigt minnesvärda dagar denna sommaren för mig, min klätterkompanjon och innehåller en av alpernas klassiska kammar som man nog bör har gjort minst en gång i sin alpina klätterkarriär?
En kam och ett berg som nog inte går någon obemärkt förbi när man antigen sitter nere vid Courmayer och dricker en kopp kaffe, eller tar liften upp till Torino hyttan. Själv så blir jag helt fascinerad av den vid varje anblick, och har tidigare drömt mig bort till toppen många gånger i ett första steg för hela integralen. Den kommer med stor säkerhet att tickas av i framtiden och har nu redan fått tag på en lämplig klätterkompanjon för nästa säsong. Om vi båda arbetar hårt nu under vintern och fintränar under våren så får framtiden utvisa vad som händer....
Klätterlinjen vi pratar om är sydkammen på Aiguille Noire de Peuterey och involverar i princip 1200 höjdmeter av klättring i klassisk still med maximalt replängder av femmor. Nedstigningen är lika lång och går över östkammen, vilket även innebär ett litet projekt i sig själv.
Dagen till äran var Alexei redo för sitt stora äventyr, liksom jag själv, och en helgeftermiddag i juli tog vi riktning mot Courmayeur. Vi hade dagarna innan studerat alla möjliga väderrapporter, och hade nu i princip tre dagar med stabilt väder framför oss.
Det första man har framför sig är en trevlig promenad upp till Borelli hyttan som ligger vid foten av Mont Noir de Peuterey. Man följer en perfekt utstakad led utmed berget just bredvid ett svalkande vattenfall.
Promenaden tar uppåt två timmar, och väl framme möts man oftast av alpernas trevligaste personal och mat. Stannar man inte till där så tycker jag verkligen att man är ute och cyklar! Priset för en trerättersmiddag, obegränsade mängder vin, sovplats och en pastarätt efter att man kommer ned ligger på totalt 45 euro för två.....
Kvällsutsikten från hyttan brukar vara rätt trevlig vid bra väderförhållanden, och kvällen spenderas i vanlig ordninga med att lyfta fram sina egna klätterbedrifter.....
Sydkammen går över ett par torn i följande ordning, Pic Gamba, Punta Bifida, Punta Welzenbach, Punta Brendel, Punta Ottoz, Punta Bich för att sedan komma upp till huvudtoppen. Grundkonceptet för hela kammen är rätt enkel - Var snabb och hitta den enklaste vägen upp! Nedstigningen över östkammen säger jag ingenting om, då det är ett väldigt trevligt kapitel för sig själv.
Tidsmässigt om man är duktig så hinner man göra allt på en dag, men annars får man räkna med att spendera en natt någonstans utmed kammen, och därav se till att det är stabilt väder!
Efter några få timmars sömn så satte vi igång från hyttan vid 03.00 snåret och tog oss till starten av klättring. Möjligheten finns att gå upp till insteget dagen innan, reka läget en anings för att vara snabbare på morgonen, då all klättring sker med hjälp av skenet från pannlamporna.
Som grädde på moset så får man dock en obeskrivlig utsikt av området när solens strålar börjar att värma upp klipporna och bergen i din närhet....
Första delen upp till Punta Bifida gjorde vi i kortrep, med någon enstaka replängd, i storskor. Vi var faktiskt inte helt ensamma. Ett franskt par hade satt igång lite tidigare under morgonen, då de hade som plan att forsätta upp mot Mt. Blanc. En skymt av dem just innan Bifida vid kammen i mitten horisonten i mitten.
Själva var vi dock helt upptagna med vår egen del utmed kammen, där första delen går över lite smutsig terräng, för att sedan bara bli bättre och bättre ju högre upp man kommer.
Här kan man skymta platån nere vid Borelli hyttan och dalen mot Courmayeur och även en av många intressanta passager under dagen.
Istället för att klättra ända tills det blev mörkt, för att riskera att hamna på någon skum hylla utmed kammen, så stannade vi till vid nattens femstjärninga mänskliga bivack påse kring Punta Ottoz.
Kvällen blev magisk! Innehållet till kvällens show var som sagt:
Två pojkar sittandes på en hylla med varsin bivackpåse, två salami, en påse mini babybel ostar, en termos te och några energybars.... Vi diskuterade livets stora frågar och förundrades över den otroligt romantiska utsikten mot Mt. Blanc innan molnen kom in.
Vi fick dock väldigt många timmars sömn innan vi satte igång återigen dagen eftger, fast denna gången inväntade vi solen en anings, då nattens temperaturer inte hade varit alltför behagliga. Dock så hade jag haft en otroligt upplevelse när jag vaknade mitt i natten och skulle uträtta mina behov. En stjärnklar himmel, en fullmåne och blicken mot föregående bild! Jag ryser än idag när jag tänker på det! Helt enkelt obeskrivligt!
Här skymtar man sista delen innan avslutet mot toppen med en väldigt trevlig exponering. Återigen har vi platån vid Borelli hyttan och nu kan man även skymta Courmayeur en anings.
Sedan tar man sig upp mot toppen, involverar lite firningar och ett av kammens cruxpassager enligt mig själv (treaklättring?). Sist men inte minst så skakar man hand med statyn, eller åskledaren, på toppen.
En snabb blick mot nästa projekt och sedan sätter man fart mot östkammen för att ta sig ned.
Nedstigningen säger jag inte så mycket om, men involverar ganska trevlig *routefinding* och kombinerar man det med ett snöoväder så har man direkt en trevlig mix. För oss innebar det att vi tog skydd under en klippa halvägs ned och spenderade ännu en natt i våra bivacksäckar. Bästa upplevelsen på länge och solen värmde upp oss fint på morgonen. Vi har några trevliga videoklipp av oss själva.
På återseende, Christian
Senast ändrad:
Fullärd blir man nog aldrig!
