Slutvandrat?

Tack för all respons.


Jag har faktiskt inte tänkt så långt som vad jag ska göra istället för vandra på nuvarande nivå. Jag fyller 75 på fredag och med stigande ålder tar det emot alltmer att tänka in i framtiden. Jag vet att det jag värdesatt hittills är idén om vandring som en resa och, allt mer, att tälta, att visats i naturen, sova och vakna i natur (på låglandet hemma väldigt gärna vid en sjö).

Min nästa resa kommer nog att klargöra om jag har någon längtan kvar och om min kropp håller. Den ofrivilliga sjukhusvistelsen i Norge visade att jag hade utmärkta värden, och när jag springer har jag på sista tiden märkt att jag har tillräckligt med kondition och uthållighet. Mitt enda hälsoproblem är ryggen.

När det gäller min längtan så kanske den dämpats de senaste åren genom allt resandet, och allt strul. Inställd sovvagn en gång, hela tåget inställt en annan gång, nervpåfrestande förseningar, etc.

Mina drygt 60 senaste utlandsresor har haft vandring som syfte, det kan vara dags för någon annan sorts resa. Till våren kanske med båt till Helsingfors (där mina syskon föddes och jag koncipierades -- jag är invandrad i moderlivet) eller till vissa barndomstrakter i Dalarna.

På den tiden man kunde skicka cykeln hem med tåg cyklade jag en eller två veckoturer om året, med Linköping-Sveg ToR 1978 (13 dagar) som höjdpunkt i Sverige (Orsa-Sveg är en upplevelse eller åtm. utmaning!) och, som avslutning, en cykelsemester i Skottland 1981. Funderat på en veckotur i enbart Östergötland med camping och fri bivack om jag hittar bra ställen).
 
Det blev 8 dagar i Schweiz, inte precis den bäst planerade av alla mina turer. Andra dagen ägnade jagt ex över en timme åt att hitta en plats där jag verkligen kunde ställa upp mitt tält, och möjligen överansträngde jag mig då när jag tultade omkring i knölig terräng. Jag hade också en del problem med utrustningen, t ex stavarna (när jag köpte nya i Disentis frågade expediten hur gammal jag var, och jag önskar jag kunde återge hennes min när jag svarade).

Jag kunde som vanligt konstatera att jag är väl långsam utför, p g a ständiga halktillbud, rullande stenar, etc. som jag -- vant, törs jag påstå -- parerar med mina stavar. Finns det något sätt att träna tillbaka detta -- när jag började använda två stavar 1991 snarast flög jag fram på utförslöporna.

Höjdpunkten på turen blev Tomasjön, Främre Rhens källa, även om stigen var väldigt stenig och stora mängder folk gör dagsutflykter dit (jag såg ingen annan långvandrare), Vanligt är att man går dit från Oberalppass och sen tillbaka dit en lägre och grönare väg.

Den etappen avslutades med min enda stugövernattning; dels för matens skull, men dels också därför att jag inte hade någon aning om hur långt jag måste gå för att komm ut ur skyddsområdet där (framgår inte av kartor, ej heller av begripliga anslag, alltid samma övrraskning). Etappen därpå, över ett lätt pass, ned till Andermatt var inte så krävande och gick helt på normaltid. Helt stel är gubben inte.

Det var först sista etappen, till San Gottardo, som jag riktigt började känna av ryggen. Nästa etapp skulle leda ned till Airolo, och sen upp på c:a 1800 meter höjd, men redan före Airolo gjorde det så pass ont att jag bröt där.

Så vad gör jag nu? Jag söker upp en privat fysioterapeut (privat mest av samvetsskäl) för att få hjälp med ryggen, t ex tips om skärpt styrketräning. Jag tror jag har en obalans mellan ryggen och min betydligt starkare
buk vilket kanske påverkar hållningen när jag bär ryggsäck. Trots låg vikt och luft mellan axelremmarna och axlarna.

Jag fortsätter träna och springa som om det skulle bli fler turer, för att det är så skönt. Jag törs påstå att jag har god kondis och uthållighet för min ålder.

Och sen hoppas jag på åtminstone ngn vattenrik låglandstur med mitt tält i maj-juni (speciellt om jag kan få ordning på mitt krånglande Laser Comp). Vad resten av kommande sommar kan erbjuda vet jag inte, men jag betvivlar starkt att jag plötsligt skulle känna sug efter dagsutflykter (tröttnade för 30 år sen) eller linbaneåkning ...
 
Det är säkert bra om du går till sjukgymnast för ryggen. Jag har själv mycket goda erfarenheter av rehabträning för en svag rygg; det har ökat min egen livskvalitet oerhört.

Vad gäller utförslöporna så misstänker jag (utan att på något sätt vara kunnig inom geriatrik eller ens medicin) att det delvis kan vara det naturliga tappet i balans när man åldras. Det är här jag menar att man måste ha koll på sina kompromisser. Du vill upp på de höjder där du har besvärliga utförslöpor ner, fint så. Upp bara! Men räkna med att du går långsammare nerför än förr, kompromissen är att planera bättre med tid och att planera för säkerhet på ett sätt du inte är van vid.

Resorna med förseningar och strul är inte lika kul längre, ja, där är en kompromiss du redan gjort, du drar till Finland istället. Inga alper men du är nöjd. Och du vet vilken kompromiss du gjort. Och varför.

Det här med kompromisser gäller ju hela livet. Om jag jobbar nära, och är beroende av, en knäpp kollega, men arbestuppgifterna och resten av kollegorna är bra, ja, då stannar jag kanske. I mitt äktenskap (för att bli privat) så klämmer min man tandkrämstuben på mitten, lämnar alltid köksbänken full med smulor och har inte strykt ett klädesplagg sedan 2004. Men han är en utmärkt far till våra barn och han får mig alltid att se ljusare på saker, alltså stryker jag hans skjortor o ignorerar smulorna. Kompromisser.
 
Det kan tyckas enkelt att möta stigande ålder med kortare och lägre vandringar eller kanske dagsvandringar/promenader. Men för oss som är bergtagna är det en oslagbar upplevelse att passera ett högt bergspass och vandra in i ett högalpint område med 360 gr bergspanorama. Det uppstår ett beroendeförhållande! Men vi kring 70 (min och hustruns snittålder f n) måste naturligtvis förhålla oss till realiteter. Efter att under de senaste 20 åren varje år vandrat mer eller mindre högalpint (varav tre gånger i Nepal där vi senaste/sista gången, 2015 hamnade mitt i jordbävningskatastrofen i Langtang) hade vi i år lite "lägre" ambitioner. Vi förberedde oss för Alta Via dei Monti Liguri som är något av "Alperna light". Vi fick en fin vecka i de liguriska bergen trots vattenbrist och stormfällda träd på leden som förkortade vandringen. Resterande två veckor lyckades vi med stor behållning och till vår förvåning göra kortare och längre dags- promenader. Så detta upplägg kanske blir det som gäller kommande år!? Om vandring på Liguriens högväg och diverse kortare förflyttningar till fots i Alpes Maritime och kring Menton kan du se och läsa på: http://www.bergtagna.se/vandring-me...n-sommaren-2019-pa-alta-via-dei-monti-liguri/
 
Det är säkert bra om du går till sjukgymnast för ryggen. Jag har själv mycket goda erfarenheter av rehabträning för en svag rygg; det har ökat min egen livskvalitet oerhört.

Vad gäller utförslöporna så misstänker jag (utan att på något sätt vara kunnig inom geriatrik eller ens medicin) att det delvis kan vara det naturliga tappet i balans när man åldras. Det är här jag menar att man måste ha koll på sina kompromisser. Du vill upp på de höjder där du har besvärliga utförslöpor ner, fint så. Upp bara! Men räkna med att du går långsammare nerför än förr, kompromissen är att planera bättre med tid och att planera för säkerhet på ett sätt du inte är van vid.

Resorna med förseningar och strul är inte lika kul längre, ja, där är en kompromiss du redan gjort, du drar till Finland istället. Inga alper men du är nöjd. Och du vet vilken kompromiss du gjort. Och varför.

Det här med kompromisser gäller ju hela livet. Om jag jobbar nära, och är beroende av, en knäpp kollega, men arbestuppgifterna och resten av kollegorna är bra, ja, då stannar jag kanske. I mitt äktenskap (för att bli privat) så klämmer min man tandkrämstuben på mitten, lämnar alltid köksbänken full med smulor och har inte strykt ett klädesplagg sedan 2004. Men han är en utmärkt far till våra barn och han får mig alltid att se ljusare på saker, alltså stryker jag hans skjortor o ignorerar smulorna. Kompromisser.
Jag vet inte om jag fick ut så mycket av fysioterapeuten. Ungefär samma gamla övningar, men mer och oftare. Jag vill komma åt obalansen mellan buk och rygg. Det finns ju gott om rätt effektiva bukövningar, t ex crunches med stav, vaggan, planka med raka armar och benrörelser, fällkniven (man lögn att hålla benen raka, vilket visar sig i annat), som kan stegras i mängd och intensitet och där framsteg är rätt lätta att observera. Men för rygg vet jag knappt nåt. Jag kan inte göra ex.vis chins.

Geriatrik är förstås läran om åldrandets sjukdomar, inte det friska åldrandet, och här handlar det inte ens om det, utan om fotfästet, att inte sätta underlaget i rörelse. Det är nu ett bekymmer jag haft i säkert 15 år och jag tror att det handlar om teknik, rätt hållning, rätt fotisättning, som tidigare kom naturligt, men som jag nu tappat, kanske p g a långsamhet och överdriven försiktighet. Tyvärr inte så lätt att öva i en stad där tätortens högsta punkt är 95 m ö h.

Nu är ju ryggen det största problemet och därför vill jag göra låglandsturer i maj, med hyfsad packning, för att få ett hum om vad jag fixar och om det ens är idé att resa söderut.
 
Jag kontaktade igår Rörelse&Hälsa, fysioterapi i landstingsregi. Jag hoppades på råd utöver de vanliga ländryggsövningarna, hur jag bäst bär mig åt för att gå med ryggsäck och bibehållen god hållning, etc., eller om det finns övningar som stärker ryggen i just detta avseende, kanske mer av den yttre ryggmuskulaturen (jag kan inte göra chins, t ex). Men svaren var mest av typen, gör mindre, fler vilodagar, varva löpning med promenader (som för mig är en stressig och onaturlig aktivitet).

Frågan är vad som händer med ryggen när man går med ryggsäck. Jag tror inte axlarna avlastas helt även om jag lätt får in fingrar mellan axlarna och axelremmarna. Ändå hävdade han att ryggen trycks ihop. Men det kanske inte är så självklart bra att just höfterna belastas, när problemen sitter långt ned i ländryggen? Det kan också vara, som han hävdade, att man leds till en rätt extrem hållning när man går brant uppför eller utför, och att man därvid belastar ryggen onaturligt. Nåt måste det väl betyda när man på min kropp, 67 kg+2 kg kläder, lägger på denna bakvikt om, som mest, 14 kg (vilket ska klara 9 dagar i fjällen, en vecka i Alperna).

Det skulle vara värdefullt att konsultera en fysioterapeut som ägnar sig åt liknande aktiviteter.
 
Hur blev det? Vad jag hade hoppats på sommaren 20 var låglandsvandringar, med möjligheter till fri övernattning, t ex Tranås-Huskvarna (Holavedsleden och John Bauer) eller Sölvesborg-Vittsjö på Skåneleden. Men p g a pandemin och min höga ålder vågade jag inte åka buss eller tåg. Så till sist bestämde jag mig för att göra som på 70-talet, flerdagarsturer på cykel. Men med den begränsningen att jag måste börja och sluta hemma. Det blev tre turer 20 och har blivit 3 till 21, ingen längre än 4 dagar, och ingen etapp längre än 9 mil. (min längsta tur på 70-talet gick till Sveg en väg, hem en annan, 120 mil på 13 dagar, med Orsa-Sveg som höjdpunkt. Ja, jag var ung). Ingen naturupllevelse, direkt, men frilufts-dito

Eftersom möjligheterna till fria övernattningar är omöjliga att se med bara kartans hjälp har det blivit campingplatser, med ett fåtal undantag. 1) Campingen i Rimforsa var nedlagd, därför vindskydd vid Hallstad ängar, vid parkeringsplats, men med dass. 2) Torpöns camping (på en ö i Sommen) full, därför vindskydd Flanhult vid Sommens norra strand. Oerhört stenig och knölig miljö och 10 kg packning måste bäras nedför knölig sluttning, medan cykeln fick lämnas vid ett fint öppet område (nej, inget att tälta på, det fanns ju inte vatten). Dock har jag en gång, tack vare kontakter, kunnat tälta vid Lakvik-Ristens museijärnväg (Åtvidabergs kommun).

Hur detta ska fortsätta vet jag inte. Jag har verkligen saknat fria läger, och möjligheten att ta vatten från naturliga källor. Kunde tänkt mig en 2-3-dagars tripp (med buss) till Omberg, men lyckades inte lösa lägerproblemet. Och jag är mycket osäker på om ryggen klarar ens 10-12 kg någon längre sträcka.
 
We may chart our life, we may sail for distant ports, finding
fresh wonders in the far reaches of the world. Eventually the
rudder slips from our hand. Time weakens us and fate overtakes
us. We drift, becalmed.

- Louis Marden, National Geographic


Here´s to a long life, and a merry one.
A quick death, and an easy one.
A pretty girl, and an honest one.
A cold beer, and another one.
 
Hur blev det? Vad jag hade hoppats på sommaren 20 var låglandsvandringar, med möjligheter till fri övernattning, t ex Tranås-Huskvarna (Holavedsleden och John Bauer) eller Sölvesborg-Vittsjö på Skåneleden. Men p g a pandemin och min höga ålder vågade jag inte åka buss eller tåg. Så till sist bestämde jag mig för att göra som på 70-talet, flerdagarsturer på cykel. Men med den begränsningen att jag måste börja och sluta hemma. Det blev tre turer 20 och har blivit 3 till 21, ingen längre än 4 dagar, och ingen etapp längre än 9 mil. (min längsta tur på 70-talet gick till Sveg en väg, hem en annan, 120 mil på 13 dagar, med Orsa-Sveg som höjdpunkt. Ja, jag var ung). Ingen naturupllevelse, direkt, men frilufts-dito

Eftersom möjligheterna till fria övernattningar är omöjliga att se med bara kartans hjälp har det blivit campingplatser, med ett fåtal undantag. 1) Campingen i Rimforsa var nedlagd, därför vindskydd vid Hallstad ängar, vid parkeringsplats, men med dass. 2) Torpöns camping (på en ö i Sommen) full, därför vindskydd Flanhult vid Sommens norra strand. Oerhört stenig och knölig miljö och 10 kg packning måste bäras nedför knölig sluttning, medan cykeln fick lämnas vid ett fint öppet område (nej, inget att tälta på, det fanns ju inte vatten). Dock har jag en gång, tack vare kontakter, kunnat tälta vid Lakvik-Ristens museijärnväg (Åtvidabergs kommun).

Hur detta ska fortsätta vet jag inte. Jag har verkligen saknat fria läger, och möjligheten att ta vatten från naturliga källor. Kunde tänkt mig en 2-3-dagars tripp (med buss) till Omberg, men lyckades inte lösa lägerproblemet. Och jag är mycket osäker på om ryggen klarar ens 10-12 kg någon längre sträcka.
Bra kämpat! 💪 Jag förstår att du saknar att kunna åka längre bort, men du verkar ha försökt göra det bästa av situationen. Denna pandemi är en svår prövning, även om vi i Sverige inte har drabbats hårdast i världen.
 
Jag kontaktade igår Rörelse&Hälsa, fysioterapi i landstingsregi. Jag hoppades på råd utöver de vanliga ländryggsövningarna, hur jag bäst bär mig åt för att gå med ryggsäck och bibehållen god hållning, etc., eller om det finns övningar som stärker ryggen i just detta avseende, kanske mer av den yttre ryggmuskulaturen (jag kan inte göra chins, t ex). Men svaren var mest av typen, gör mindre, fler vilodagar, varva löpning med promenader (som för mig är en stressig och onaturlig aktivitet).

Frågan är vad som händer med ryggen när man går med ryggsäck. Jag tror inte axlarna avlastas helt även om jag lätt får in fingrar mellan axlarna och axelremmarna. Ändå hävdade han att ryggen trycks ihop. Men det kanske inte är så självklart bra att just höfterna belastas, när problemen sitter långt ned i ländryggen? Det kan också vara, som han hävdade, att man leds till en rätt extrem hållning när man går brant uppför eller utför, och att man därvid belastar ryggen onaturligt. Nåt måste det väl betyda när man på min kropp, 67 kg+2 kg kläder, lägger på denna bakvikt om, som mest, 14 kg (vilket ska klara 9 dagar i fjällen, en vecka i Alperna).

Det skulle vara värdefullt att konsultera en fysioterapeut som ägnar sig åt liknande aktiviteter.

Jag har mött en vandrare med en annorlunda ryggsäck. Han gick betydligt mer upprätt än oss övriga, säcken eller bärsystemet heter Aarn. Mannen var från Norge och det finns en återförsäljare rund Oslo. Bifogar en länk
 
Jag har mött en vandrare med en annorlunda ryggsäck. Han gick betydligt mer upprätt än oss övriga, säcken eller bärsystemet heter Aarn. Mannen var från Norge och det finns en återförsäljare rund Oslo. Bifogar en länk
Jag har 3 olika ryggsäckar från Arn och jag har skaffat dom just av den anledning du som du beskriver. Jag har svårt att förstå att den ryggsäcken är relativt okänd i Sverige- den är absolut det bästa jag haft av ca 20-talet ryggsäckar. (Speciellt för mig som är litet mera svankryggig än många andra) Skönt att inte gå och titta ner i marken när man går!
 
Jag har mött en vandrare med en annorlunda ryggsäck. Han gick betydligt mer upprätt än oss övriga, säcken eller bärsystemet heter Aarn. Mannen var från Norge och det finns en återförsäljare rund Oslo. Bifogar en länk
Idag har jag testat att gå med 8-9 kg (siktet är 11-12) och stavar, vilket jag aldrig förut använt på låglandet. Jag tror det blev 7 kg utan speciella känningar. Det kan tänkas att stavarna bidrar till att räta upp hållningen.
 
Trådstartare Liknande trådar Forum Inlägg Startad
camoscio Slutvandrat? Trekking 14
andyyy Slutvandrat i Nepal på egen hand Trekking 12

Liknande trådar

Logga in

Tips!