• Vi har ju bytt forum och det finns säkert en del att förbättra. Har du problem? Titta först i forumet Felrapporter om felet redan är känt. Om inte så kan du starta en ny tråd där. Har du förslag på förbättringar eller andra synpunkter så passar ett inlägg i Funktionsförslag bättre.

Slutvandrat?

Ja, det undrade jag även i en tråd 2015, sedan mina ischiasproblem blivit akuta i Italien (hann dock med 18 dagar i perfekta förhållanden). Men jag lyckades bli kvitt besvären och fick in en god sensommartur. Och året därpå gjorde jag en av mina bästa turer, 19 dagar i Sydalperna.

2017 blev det tre turer, två i Alperna och en i Jämtland däremellan. 2018 Blev det bara 12 dagar, en felnavigering lurade mig på kanske en vecka till. Och resten av sommaren hämmades av torka, eldförbud, osv. På väg till en tur långt norrut kände jag av ngt i foten och avbröt innan jag ens satt mig på tåget.

Iår är frågan mer akut än någonsin, efter en olycka i Norge. Lyckligtvis utan nämnvärda skador, men i så oländig terräng att det blev nödvändigt med helikoptertransport. Tur i oturen, mobiltäckning, deltaljer får vara.

Jag har bokat biljetter för en tur i Alperna, men känner stor tvekan. Med åren har jag blivit väl långsam (speciellt i stenig terräng och utför) och ängslig, jag känner också av min rygg emellanåt (två buktande diskar, förslitningsskador) Och jag märker att jag har ont om riktigt fräscha idéer. Helst ville jag göra en strålande tur nu och sen lägga av helt. Men tanken på att lägga av med vandring efter 30 år och 850 vandringsdagar (i Alperna, fjällen, Pyreneerna, Skottland och Korsika), varav 405 som pensionär, känns mycket vemodig.

När jag gick i pension 2006 var jag knappt 62 år. Jag tänkte att 5 somrar till ska jag nog hålla passionen vid liv, och så länge ska min kropp hålla. Bortsett från årets avbrutna tur har det blivit 13. Om mindre än två veckor fyller jag 75.
 
Något tips på en Grand Finale har jag inte, men jag förstår och känner igen oron inför framtiden. Den delar jag med dig även om jag är några år yngre. Jag tänker mig framtiden som så att jag först och främst vandrar så länge jag orkar. När kroppen inte står mig bi på samma sätt så tänker jag fortsätta med att vistas där jag vill vara - utan att vandra. Även om jag älskar att vandra så är det naturen och lugnet som lockar mig mest.

Jag håller tummarna för att du ska få ytterligare upplevelser.

HåkanF
 
Försiktig fråga: går det att tänka sig att anpassa val av turer, både terrängtyp, distanser, övernattningsalternativ mm, så går det väl att fortsätta njuta av friluftsliv, om än i annan tappning än tidigare?

Helt enkelt tillåta sig att bli lite mer bekväm, och behålla goda minnen av när fysiken och förutsättningarna var annorlunda. Ändå fortsätta vara nöjd med den nuvarande förmågan, och vårda viljan att vara ute i naturen.

Fina dagsturer, boende i eget basläger eller stuga/vandrarhem/hotell etc. Inte behöva bära med sig mer än dagspackning. Eller vandring mellan stugor/hyttor, äta på boendet.
 
Grannarna fyller 80 resp 78år i år. De har liksom du fått känna på hur det äratt vara äldre. Herren har tagit det särskilt hårt, kanske mest för att det är synen som drabbats... De fortsätter dock att vandra, fast i annan utsträckning. De har sökt sig till låglandsleder (för där upplever herren att han inte begränsas lika mycket av synen) och till basläger/stugor. I sommar har de varit 1v på Sörmlandsleden och 2v Storulvån/Gåsen/Helags. De berättar med sorg om tidigare spektaktulära vandringar men är glada över att de kan komma iväg alls. Numera känner de en trygghet i att vandra längsmed markerad led, tror orienteringsförmåga och minne sviktar likte men det är de medvetna om. Tycker det känns bra att de tar sig ut men även att de känner sina begränsningar...

Vet inte om det var så uppmuntrande inlägg men det jag försöker beskriva är att det går att ta sig ut men att man kanske måste begränsa sig lite...
 
Det är ju omöjligt att hela tiden göra något häftigare och mer annorlunda än senast, över tid. Men ofta psykologiskt svårt att förlika sig med detta. Jag tror man måste lära sig att även gilla turer som är lite enklare och lättare och inte lika häftiga som förut, men det är såklart svårt, det är alltför lätt att tänka tillbaka. Kanske hitta något nytt stuk på det hela, el nya prylar.
 
Jag har inga som helst problem med att åldras som bergsvandrare. Lättare vandringar som tidigare inte upplevdes som spännande när man orkade med "häftigare" turer har nu blivit utmärkt intressanta. I många alpområden kan man ju ta liften upp och ner från dalen och sedan vandra utan större nivåskillnader ovanför dalen. Utsikten och miljön är ofta lika fin som den man kommer åt från mer kvalificerade vandringar.
 
Jag ser en skillnad i hur mina föräldrar anpasade/anpassar sig till förändrade förmågor med stigande ålder.
Min mamma rapporterade emellanåt häpen "jag klarar inte längre det här...!" men hon hade länge gjort något annat istället så förmågan hade bara smugit iväg, odramatiskt.
Min pappa han sliter och kämpar för att göra allt på samma sätt som förr. Han har en gammal skada i en axel, så han har svårt att arbeta men händerna över axelhöjd. Han spikar envist i två spikar, vilar, spikar igen, vilar, spikar och blir ilsknare för var vila. Istället för att använda sin skruvdragare, som han orkar använda mycket längre tid i sträck. För att han minsann föredrar spik framför skruv. Var förlorad förmåga är en strid och en sorg

Det är en inställningsfråga uppenbart. Men att vara klarsynt nog att se att något behöver förändras är inte samma sak som att det är lätt att förändra. Försök analysera VAD som ger dig känslan av det spektakulära äventyret? Är det höjden, vidderna? Då kan liften upp kanske vara en acceptabel kompromiss. Är det den tillryggalagda distansen så är tipset om låglandsturer kanske den bästa kompromissen. Går det bättre att röra sig utan packning? Kompromissen stugvandringar utanför säsong, kanske.

Känns det surt nån gång att "här sitter jag i en immigt varm stuga o tvingas lyssna på dom där tjatiga turisternas bräkanden istället för att vara ensam i mitt tält..." så får du titta tillbaka på din analys och påminna dig om varför du gjorde det val du gjorde. Som i exemplet med min pappa, det kanske är viktigare att använda hammare och spik än att bygget blir färdigt fort. Huvudsaken är ju att man är på det klara med sina kompromisser så man slipper förlora humöret
 
Nu är ju inte detta min tråd, men vilken fin och klok beskrivning. Ska försöka börja arbeta in den i mig själv, inför den dag den behövs.
 
Om du gillar att hålla dig för dig själv och vara ute i "riktig" natur så finns det ju gott om små stugor man kan hyra billigt av olika jakt- och fiskeföreningar i Norge. Många ligger några timmars vandring från bilvägen och i fantastiskt fina omgivningar. Passar bra om man vill kombinera naturupplevelser och vandring med en riktig säng. Ofta har samma förening flera stugor i ett område så det går ju att vandra emellan dem om man föredrar det.
Ifall du nu inte gillar turistföreningens stugor (jag föredrar också att hålla mig lite på min egen kant)

Jag tror också på att hitta nya mål med vandringarna!
 
Intressanta reflektioner. Jag antar att det kommer ner till vad man har för mål med vandringen.

Personligen skulle jag hellre, när den tiden kommer, trappa ner gradvis på vandrandet. Minska på tältturerna och sikta på dagsturer eller kanske bara en förmiddagspromenad kring fjällstationen. Men det beror ju som sagt på vilka mål man har. Kanske känns dagsturer alltför futtigt för den som beträtt franska alper och norska toppar? Organiserade vandringar är också ett alternativ. Även om ansträngningen är den samma så ökar ju säkerheten med andra vandrare och guider på plats.

Min egen tröskel för "naturkänsla" är ganska låg. Jag kan komma i samma sinnesstämning på en höstpromenad längs havet som på en flerdagarstur i fjällen, men det är personligt. Med den utgångspunkten räknar jag med att förbli "vandrare" tills benen slutar funka, så länge det finns lite gräs runt knuten.
 
Tack för all respons.


Jag har faktiskt inte tänkt så långt som vad jag ska göra istället för vandra på nuvarande nivå. Jag fyller 75 på fredag och med stigande ålder tar det emot alltmer att tänka in i framtiden. Jag vet att det jag värdesatt hittills är idén om vandring som en resa och, allt mer, att tälta, att visats i naturen, sova och vakna i natur (på låglandet hemma väldigt gärna vid en sjö).

Min nästa resa kommer nog att klargöra om jag har någon längtan kvar och om min kropp håller. Den ofrivilliga sjukhusvistelsen i Norge visade att jag hade utmärkta värden, och när jag springer har jag på sista tiden märkt att jag har tillräckligt med kondition och uthållighet. Mitt enda hälsoproblem är ryggen.

När det gäller min längtan så kanske den dämpats de senaste åren genom allt resandet, och allt strul. Inställd sovvagn en gång, hela tåget inställt en annan gång, nervpåfrestande förseningar, etc.

Mina drygt 60 senaste utlandsresor har haft vandring som syfte, det kan vara dags för någon annan sorts resa. Till våren kanske med båt till Helsingfors (där mina syskon föddes och jag koncipierades -- jag är invandrad i moderlivet) eller till vissa barndomstrakter i Dalarna.

På den tiden man kunde skicka cykeln hem med tåg cyklade jag en eller två veckoturer om året, med Linköping-Sveg ToR 1978 (13 dagar) som höjdpunkt i Sverige (Orsa-Sveg är en upplevelse eller åtm. utmaning!) och, som avslutning, en cykelsemester i Skottland 1981. Funderat på en veckotur i enbart Östergötland med camping och fri bivack om jag hittar bra ställen).
 
Det blev 8 dagar i Schweiz, inte precis den bäst planerade av alla mina turer. Andra dagen ägnade jagt ex över en timme åt att hitta en plats där jag verkligen kunde ställa upp mitt tält, och möjligen överansträngde jag mig då när jag tultade omkring i knölig terräng. Jag hade också en del problem med utrustningen, t ex stavarna (när jag köpte nya i Disentis frågade expediten hur gammal jag var, och jag önskar jag kunde återge hennes min när jag svarade).

Jag kunde som vanligt konstatera att jag är väl långsam utför, p g a ständiga halktillbud, rullande stenar, etc. som jag -- vant, törs jag påstå -- parerar med mina stavar. Finns det något sätt att träna tillbaka detta -- när jag började använda två stavar 1991 snarast flög jag fram på utförslöporna.

Höjdpunkten på turen blev Tomasjön, Främre Rhens källa, även om stigen var väldigt stenig och stora mängder folk gör dagsutflykter dit (jag såg ingen annan långvandrare), Vanligt är att man går dit från Oberalppass och sen tillbaka dit en lägre och grönare väg.

Den etappen avslutades med min enda stugövernattning; dels för matens skull, men dels också därför att jag inte hade någon aning om hur långt jag måste gå för att komm ut ur skyddsområdet där (framgår inte av kartor, ej heller av begripliga anslag, alltid samma övrraskning). Etappen därpå, över ett lätt pass, ned till Andermatt var inte så krävande och gick helt på normaltid. Helt stel är gubben inte.

Det var först sista etappen, till San Gottardo, som jag riktigt började känna av ryggen. Nästa etapp skulle leda ned till Airolo, och sen upp på c:a 1800 meter höjd, men redan före Airolo gjorde det så pass ont att jag bröt där.

Så vad gör jag nu? Jag söker upp en privat fysioterapeut (privat mest av samvetsskäl) för att få hjälp med ryggen, t ex tips om skärpt styrketräning. Jag tror jag har en obalans mellan ryggen och min betydligt starkare
buk vilket kanske påverkar hållningen när jag bär ryggsäck. Trots låg vikt och luft mellan axelremmarna och axlarna.

Jag fortsätter träna och springa som om det skulle bli fler turer, för att det är så skönt. Jag törs påstå att jag har god kondis och uthållighet för min ålder.

Och sen hoppas jag på åtminstone ngn vattenrik låglandstur med mitt tält i maj-juni (speciellt om jag kan få ordning på mitt krånglande Laser Comp). Vad resten av kommande sommar kan erbjuda vet jag inte, men jag betvivlar starkt att jag plötsligt skulle känna sug efter dagsutflykter (tröttnade för 30 år sen) eller linbaneåkning ...
 
Det är säkert bra om du går till sjukgymnast för ryggen. Jag har själv mycket goda erfarenheter av rehabträning för en svag rygg; det har ökat min egen livskvalitet oerhört.

Vad gäller utförslöporna så misstänker jag (utan att på något sätt vara kunnig inom geriatrik eller ens medicin) att det delvis kan vara det naturliga tappet i balans när man åldras. Det är här jag menar att man måste ha koll på sina kompromisser. Du vill upp på de höjder där du har besvärliga utförslöpor ner, fint så. Upp bara! Men räkna med att du går långsammare nerför än förr, kompromissen är att planera bättre med tid och att planera för säkerhet på ett sätt du inte är van vid.

Resorna med förseningar och strul är inte lika kul längre, ja, där är en kompromiss du redan gjort, du drar till Finland istället. Inga alper men du är nöjd. Och du vet vilken kompromiss du gjort. Och varför.

Det här med kompromisser gäller ju hela livet. Om jag jobbar nära, och är beroende av, en knäpp kollega, men arbestuppgifterna och resten av kollegorna är bra, ja, då stannar jag kanske. I mitt äktenskap (för att bli privat) så klämmer min man tandkrämstuben på mitten, lämnar alltid köksbänken full med smulor och har inte strykt ett klädesplagg sedan 2004. Men han är en utmärkt far till våra barn och han får mig alltid att se ljusare på saker, alltså stryker jag hans skjortor o ignorerar smulorna. Kompromisser.
 
Det kan tyckas enkelt att möta stigande ålder med kortare och lägre vandringar eller kanske dagsvandringar/promenader. Men för oss som är bergtagna är det en oslagbar upplevelse att passera ett högt bergspass och vandra in i ett högalpint område med 360 gr bergspanorama. Det uppstår ett beroendeförhållande! Men vi kring 70 (min och hustruns snittålder f n) måste naturligtvis förhålla oss till realiteter. Efter att under de senaste 20 åren varje år vandrat mer eller mindre högalpint (varav tre gånger i Nepal där vi senaste/sista gången, 2015 hamnade mitt i jordbävningskatastrofen i Langtang) hade vi i år lite "lägre" ambitioner. Vi förberedde oss för Alta Via dei Monti Liguri som är något av "Alperna light". Vi fick en fin vecka i de liguriska bergen trots vattenbrist och stormfällda träd på leden som förkortade vandringen. Resterande två veckor lyckades vi med stor behållning och till vår förvåning göra kortare och längre dags- promenader. Så detta upplägg kanske blir det som gäller kommande år!? Om vandring på Liguriens högväg och diverse kortare förflyttningar till fots i Alpes Maritime och kring Menton kan du se och läsa på: http://www.bergtagna.se/vandring-me...n-sommaren-2019-pa-alta-via-dei-monti-liguri/
 
Det är säkert bra om du går till sjukgymnast för ryggen. Jag har själv mycket goda erfarenheter av rehabträning för en svag rygg; det har ökat min egen livskvalitet oerhört.

Vad gäller utförslöporna så misstänker jag (utan att på något sätt vara kunnig inom geriatrik eller ens medicin) att det delvis kan vara det naturliga tappet i balans när man åldras. Det är här jag menar att man måste ha koll på sina kompromisser. Du vill upp på de höjder där du har besvärliga utförslöpor ner, fint så. Upp bara! Men räkna med att du går långsammare nerför än förr, kompromissen är att planera bättre med tid och att planera för säkerhet på ett sätt du inte är van vid.

Resorna med förseningar och strul är inte lika kul längre, ja, där är en kompromiss du redan gjort, du drar till Finland istället. Inga alper men du är nöjd. Och du vet vilken kompromiss du gjort. Och varför.

Det här med kompromisser gäller ju hela livet. Om jag jobbar nära, och är beroende av, en knäpp kollega, men arbestuppgifterna och resten av kollegorna är bra, ja, då stannar jag kanske. I mitt äktenskap (för att bli privat) så klämmer min man tandkrämstuben på mitten, lämnar alltid köksbänken full med smulor och har inte strykt ett klädesplagg sedan 2004. Men han är en utmärkt far till våra barn och han får mig alltid att se ljusare på saker, alltså stryker jag hans skjortor o ignorerar smulorna. Kompromisser.
Jag vet inte om jag fick ut så mycket av fysioterapeuten. Ungefär samma gamla övningar, men mer och oftare. Jag vill komma åt obalansen mellan buk och rygg. Det finns ju gott om rätt effektiva bukövningar, t ex crunches med stav, vaggan, planka med raka armar och benrörelser, fällkniven (man lögn att hålla benen raka, vilket visar sig i annat), som kan stegras i mängd och intensitet och där framsteg är rätt lätta att observera. Men för rygg vet jag knappt nåt. Jag kan inte göra ex.vis chins.

Geriatrik är förstås läran om åldrandets sjukdomar, inte det friska åldrandet, och här handlar det inte ens om det, utan om fotfästet, att inte sätta underlaget i rörelse. Det är nu ett bekymmer jag haft i säkert 15 år och jag tror att det handlar om teknik, rätt hållning, rätt fotisättning, som tidigare kom naturligt, men som jag nu tappat, kanske p g a långsamhet och överdriven försiktighet. Tyvärr inte så lätt att öva i en stad där tätortens högsta punkt är 95 m ö h.

Nu är ju ryggen det största problemet och därför vill jag göra låglandsturer i maj, med hyfsad packning, för att få ett hum om vad jag fixar och om det ens är idé att resa söderut.
 
Jag kontaktade igår Rörelse&Hälsa, fysioterapi i landstingsregi. Jag hoppades på råd utöver de vanliga ländryggsövningarna, hur jag bäst bär mig åt för att gå med ryggsäck och bibehållen god hållning, etc., eller om det finns övningar som stärker ryggen i just detta avseende, kanske mer av den yttre ryggmuskulaturen (jag kan inte göra chins, t ex). Men svaren var mest av typen, gör mindre, fler vilodagar, varva löpning med promenader (som för mig är en stressig och onaturlig aktivitet).

Frågan är vad som händer med ryggen när man går med ryggsäck. Jag tror inte axlarna avlastas helt även om jag lätt får in fingrar mellan axlarna och axelremmarna. Ändå hävdade han att ryggen trycks ihop. Men det kanske inte är så självklart bra att just höfterna belastas, när problemen sitter långt ned i ländryggen? Det kan också vara, som han hävdade, att man leds till en rätt extrem hållning när man går brant uppför eller utför, och att man därvid belastar ryggen onaturligt. Nåt måste det väl betyda när man på min kropp, 67 kg+2 kg kläder, lägger på denna bakvikt om, som mest, 14 kg (vilket ska klara 9 dagar i fjällen, en vecka i Alperna).

Det skulle vara värdefullt att konsultera en fysioterapeut som ägnar sig åt liknande aktiviteter.