Så har jag provat grönlandspaddel

[torger]

Var ute på en åttamils turpaddling i helgen - sol och spegelblankt två dar, och mulet och lite motvind den tredje. Dagen innan hade jag fått en grönlandspaddel på posten. Jag hade aldrig hållt i en sådan paddel tidigare så jag var lite nyfiken att testa konceptet.

Normalt paddlar jag vinge och paddla fort i motionskajaker är det jag brukar göra. Men jag har tyckt att vingen blir lite tung att paddla med 5+ m/s motvind när är ute och turpaddlar, trots att jag använder mycket små paddelblad. Så jag tänkte att grönlandspaddeln skulle kunna vara en paddel för mig när jag är ute på tur. Jag studerade några teknikfilmer och läste på lite extra innan jag for ut, men det var den enda förberedelse jag hade.

Observationer från en grön grönlandspaddlare:

- Det tog ett 2 - 3 timmar innan jag började få till isätten någorlunda och blev av med wobblandet.
- Greppet är bra, kunde paddla ca 10 km/h, men för ytterligare fart kändes det som jag behövde vingpaddel.
- Paddlade i början med ganska mycket arm som jag sett på filmerna, men gick allt mer över till mer vinglik teknik med mer bål, i min Epic 18x är man ju inte lika låst i sätet som en grönlandskajak.
- Även om tekniken blev väldigt lik min vingteknik kändes det som grönlandspaddlingen tog mer på axlarna och mindre på ryggen än när jag paddlar med vinge.
- Kändes som den var tekniskt enklare att paddla med än vingpaddel, enklare att få det där bra greppet genom hela draget (paddla-i-lera-känslan)
- Man blöter ner sig mindre än med en vingpaddel
- Man kan paddla nästan helt ljudlöst i lägre farter, i högre (över 6 km/h) lyckades jag inte undvika lite knarrande ljud från virvelbildning. Ganska svårt att undvika något plask också, men det går ibland som med övning ska det vara möjligt.
- Noll grader vinkel som grönlandspaddlar har funkar bra med min paddelteknik när påskjutsarmen ganska snabbt blir rak (tror egentligen att jag nog behöver putsa på det i vingpaddlingen, dvs ha mer böjd arm längre tid i påskjutet), men för andra kan det bli lite ovan handledsrörelse.
- Jag brukar glida på paddelbladet för lite extra balans när jag tittar bakåt, och det funkade inte lika bra med grönlandspaddeln. Gillar stödet man får av en i vingpaddel som glider mot vattenytan i fart bättre. Det kan nog vara en teknikfråga, men det känns som det är enklare att placera det breda skålade vingbladet för ett bra stöd än det smala grönlandspaddelbladet.
- Greppet med paddeln är så pass bra att motvindspaddling blir ganska tungt ändå, så jag vet inte riktigt om jag tjänade på det så mycket som jag trott. Måste nog testa mer för ett utlåtande på det.

Så vad säger jag? Tja, det känns som en rätt schysst turpaddlingspaddel ändå, trevligare än en vanlig plattpaddel, och verkar funka bra med vingteknik, bara några smärre justeringar. Blir det riktigt snabb turpaddling vill jag dock ha vingen med mig, kunde inte svara så bra när det blev ryck framme i klungan (jo det blir alltid liiiite racing över våra turpaddlingsturer, det är ju kul att paddla fort!). Kommer nog ha grönlandspaddeln med mig som reservpaddel hursom, en vingpaddel är så svårpackad på däck genom sina skrymmande paddelblad.

 

[Björn T]

Kul att du provar och delar med dig av analysen.
Här är lite kommentarer från en något mindre grön grönlandspaddlare:

- Det tog ett 2 - 3 timmar innan jag började få till isätten någorlunda och blev av med wobblandet.

Min fundering är att det är lättare att lära sig vingpaddelteknik, eftersom vingpaddeln är snävt specialiserad för en viss rörelsegeometri som man lär sig rätt snabbt (tar såklart längre tid att internalisera i muskelminnet) – medan grönlandspaddeln är mer av "bredspektrumtyp", där varje paddlare får "uppfinna" sin paddelteknik, passande paddeln, kajaken, styrka etc. Det tar förvånansvärt lång tid innan man kan kommendera fram flow på beställning...​

- Greppet är bra, kunde paddla ca 10 km/h, men för ytterligare fart kändes det som jag behövde vingpaddel.

För hög fart måste man tweaka GP:n lite – en standard-GP har för tjocka blad och klumpiga kanter för riktigt höga farter. Ibland har de även för lite yta för lätta kajaker och hög fart, eftersom de normalt är byggda för långfärd/manövrering/hårt väder/roll​

- Paddlade i början med ganska mycket arm som jag sett på filmerna, men gick allt mer över till mer vinglik teknik med mer bål, i min Epic 18x är man ju inte lika låst i sätet som en grönlandskajak.

Vingteknik fungerar utmärkt med GP. Man är inte låst i sätet i en grönlandskajak. Tvärtom sitter man avspänt och rörligt med lågt tryck över stora ytor, istället för vanliga havskajaker där man har ganska högt tryck på små ytor (fotstöd, höftstöd, knästöd, svankstöd etc) för att kontrollera kajaken. Skillnaden är främst att man under det låga däcket kraftsätter paddelmotoriken med knäna mot däcket snarare än fötterna mot fotstödet – en förhållandevis stor skillnad som tar tid att konvertera till.​

- Även om tekniken blev väldigt lik min vingteknik kändes det som grönlandspaddlingen tog mer på axlarna och mindre på ryggen än när jag paddlar med vinge.

Med GP hamnar maximala kraftuttaget lägre ner i överkroppen än med vinge – muskelkorsetten runt midjan snarare än övre delen av ryggen. Vingpaddelteknik har under senaste decenniet också flyttat ner en bit jämfört med de tidiga paddlarna, men inte riktigt lika långt ner som grönlandsteknik.​

- Kändes som den var tekniskt enklare att paddla med än vingpaddel, enklare att få det där bra greppet genom hela draget (paddla-i-lera-känslan)

Jag tror att GP:n är enklare att paddla med, men vägen till perfektion är minst lika lång som för vingen...​

- Man blöter ner sig mindre än med en vingpaddel

Amen...​

- Man kan paddla nästan helt ljudlöst i lägre farter, i högre (över 6 km/h) lyckades jag inte undvika lite knarrande ljud från virvelbildning. Ganska svårt att undvika något plask också, men det går ibland som med övning ska det vara möjligt.

En gissning är att du drar för tidigt. Till skillnad från vingpaddel och plattpaddel är isättningen neutral utan tryck i paddeln. Annars drar du ner luft vilket syns som en liten virvel från bladspetsen och känns som ett skrapande i paddeln. Det svårt att få med sig en bra teknik när man tar i hårt, oavsett paddel. Det tar tid att hitta flow...​

- Noll grader vinkel som grönlandspaddlar har funkar bra med min paddelteknik när påskjutsarmen ganska snabbt blir rak (tror egentligen att jag nog behöver putsa på det i vingpaddlingen, dvs ha mer böjd arm längre tid i påskjutet), men för andra kan det bli lite ovan handledsrörelse.

Armarna är relativt raka med GP. Tryckarmen börjar nära axeln och rätas ut under påskjutet. Det tjockare skaftet och supereliiptiska skaftformen (på en välgjort GP) innebär att man trycker med valken vid fingerroten och drar med fingrarnas två yttersta leder – under ingen del av draget sluter man handen helt om skaftet. Det betyder att handleden inte rör sig varken i sid- eller höjdled.​

- Jag brukar glida på paddelbladet för lite extra balans när jag tittar bakåt, och det funkade inte lika bra med grönlandspaddeln. Gillar stödet man får av en i vingpaddel som glider mot vattenytan i fart bättre. Det kan nog vara en teknikfråga, men det känns som det är enklare att placera det breda skålade vingbladet för ett bra stöd än det smala grönlandspaddelbladet.

Bladets flytkraft kompletterar stödet – jag upplever ett mycket tryggare stöd med GP:n än med vinge eftersom den är okritisk med vinkeln, men det handlar bara om vana. GP är också gjord för att glida på skaftet – du skjuter ut lite mer paddel på den sida du tar stöd mot.​

- Greppet med paddeln är så pass bra att motvindspaddling blir ganska tungt ändå, så jag vet inte riktigt om jag tjänade på det så mycket som jag trott. Måste nog testa mer för ett utlåtande på det.

Rätt använd (bladet framåtlutat i vattnet, neutral isättning – inget drag förrän merparten av bladet är i vatten) greppar en GP mycket bra – men om den är tröttande i motvind är den kanske i största laget? Många GP är onödigt stora för att byggaren inte riktigt litat på att den greppar...​

Björn

 

[torger]

Kul att du provar och delar med dig av analysen.
Här är lite kommentarer från en något mindre grön grönlandspaddlare: ...

Tack för feedbacken, mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag behärskar vingtekniken till fulländning heller, men är nog bättre än genomsnittsmotionspaddlaren-som-lärt-sig-i-vuxen-ålder.

Hursomhelst paddeln jag använde var en Piortoq från denna leverantör:

http://www.greenlandpaddle.com/index.php?option=com_content&task=view&id=21&Itemid=49

jag valde medvetet det smalare bladet då jag kände till på förhand att de ofta görs lite väl breda.

Det med mycket arm och lite vridning har jag fått från exempelvis följande film:

http://www.youtube.com/watch?v=meo7qYspzPQ

har också sett att en del jobbar med vaggande rörelse, lite som rodd för att rekrytera bål när rotation är begränsad:

http://www.youtube.com/watch?v=yOlOE1fJh-g

Funkar inte så bra i en 520 cm racingkajak med halvkass flytförmåga (blir för mycket guppande), men i långfärdskajaken känns det rimligt, provade lite sånt också och det känns som med lite träning skulle man kunna paddla fort på det sättet. Fast jag föredrar nog att nöta en teknik som ligger så nära vingen som möjligt.

Att jag upplever vinge som svårare kan nog bero lite på paddel, olika vingar kan ju ha mycket olika karaktär. Jag kör en Bracsa FW, en förminskad Bracsa IV, en förvisso liten med aggressiv paddel som är rätt plaskig och lynnig om man inte får till riktigt bra drag, finss betydligt snällare. Jag föredrar dock de aggressiva paddlarna när jag tränar i goda förhållanden, känns mer teknikutvecklande. Det moment i vingpaddlingen som jag upplever som svårast, och jag också märkt är svårt bland mina motionspaddlande bekanta, är bålrotationen att få med den ända från benen utan att styra sig av sätet, få balansproblem mm, och att få med kraften ner i vattnet.

Jag märker själv när jag sätter i ett rotationssäte hur mycket bra höftrotation verkligen kan ge, även om jag tycker jag roterar halvhyfsat så blir det som helt annorlunda med rotationssätet, känns nästan som man helt plötsligt paddlar med benen och bara håller emot med överkroppen. Rotationssäte är dock inte så praktiskt när balansresurserna är begränsade så jag använder det mest bara som referens. Att mitt kraftuttag ofta ligger förhållandevis högt på kroppen beror på begränsad höftrotationen. Upplever också att riktiga kicken i magen inte kommer förrän man paddlar verkligen stenhårt, lite oklart för mig om det ska vara så eller om det är ett teknikproblem jag har att jag inte känner av magen så mycket i lägre farter.

För att man inte ska behöva vrida handlederna alls måste ju båda armarna ha samma böjning hela tiden. Håller man ena armen böjd och andra rak (isätt) blir vinkeln mellan händerna olika, således vinkel i paddelbladen att föredra. Men vinkeln mellan händerna ändras ju genom draget, så man får liksom välja en kompromiss, typ så liten vinkel som möjligt när kraften i draget är som störst. 30 grader verkar passa mig inom vingpaddlingen med det teknik jag har nu. En som har 60 grader i vingpaddeln tror jag kommer tycka noll-grader är lite av ett problem.

 

[Björn T]

Är på väg till Danmark för havkajakroernes sommarträff så jag hinner inte mer just nu, men fortsätter gärna diskussionen när jag är tillbaka i slutet av veckan. Det finns just nu en diskussion på qajaqusa som handlar om snabbpaddling med GP.

Björn